Självständigt arbete (30 hp)
Författare Program/Kurs
Major Andreas Davidsson HOP 18-20
Handledare Antal ord: 19919
Docent Tomas Ries Beteckning Kurskod
Självständigt arbete masteruppsats, krigsvetenskap
2HO013
BÅDE OCH – FÖR SÄKERHETS SKULL
En kvalitativ fallstudie om Sveriges behov av både bredare internationella försvarssamarbeten och nationell försvarsförmågetillväxt
Abstract:
Sweden´s decision to participate in Operation Inherent Resolve (OIR) in Iraq 2015 appears to be a paradox in the perspective of the new defence policy which emphasises an increased national defence capacity. The Swedish Armed Forces is expected to increase both its national capacity and its international commitments despite personnel and economical limitations?
Besides this paradox the Swedish decision to participate in a US-lead operation appears to be a deviant case in several perspectives which has not been investigated by previous research. The Swedish Parliament decision is made in a security environment tinged by Russian aggression against Ukraine. At the same time the domestic situation is framed by a weak minority government which relies on unorthodox political agreements to survive. Despite its weak position the government abandons traditional practise like the operation´s legal framework, the processing of the government bill etc.
The purpose of this thesis is to explain why Sweden seems to seek broader international military cooperation and deepening its international commitments when there is an increased need for national defence capacity-building.
When Swedish security and sovereignty is threatened, directly by Russian aggression and indirectly by weakened international institutions it is a rational choice to seek broader and deeper cooperation with other partners. OIR is hereby a unique opportunity to an operational cooperation with the only state that alone can counteract Russian aggression in the Baltic region, USA.
By a decision-making process with the ability to apprehend both foreign policy and defence policy ends the political opposition abandons ideological stands and political benefits enabling the parliament decision.
Keywords/nyckelord:
Sweden, Iraq, Operation Inherent Resolve, military intervention, strategic decision-making, väpnad insats, strategiskt beslutsfattande, Graham Allison
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 1
1.1 Problemformulering och syfte ... 1
1.1.1 Forskningsfråga ... 3
1.2 Material och Avgränsningar ... 3
1.3 Begreppsanvändning ... 4 1.4 Disposition ... 5 2 Forskningsöversikt... 6 2.1 Sammanfattning ... 6 2.2 Militära interventioner ... 7 2.3 Småstaters koalitionsinsatser ... 9
2.4 Svenska väpnade insatser ... 10
2.5 Studiens positionering inom forskningsfältet ... 14
3 Forskningsdesign ... 16
3.1 Sammanfattning ... 16
3.2 Teori ... 16
3.2.1 Introduktion ... 16
3.2.2 Motiv till vald teori ... 17
3.2.3 Kritik mot vald teori ... 18
3.2.4 Alternativa teoretiska perspektiv ... 19
3.2.5 Rationella aktörsmodellen ... 20 3.2.6 Organisationsmodellen ... 21 3.2.7 Politikmodellen ... 22 3.3 Metod ... 23 3.3.1 Metodologiska utgångspunkter ... 23 3.3.2 Holistisk enfallsstudie ... 24 3.3.3 Kvalitativ textanalys ... 25 3.3.4 Intervjuer ... 26
3.3.5 Källmaterial och källkritik ... 26
3.4 Operationalisering ... 28
3.4.1 Rationella aktörsmodellen ... 28
3.4.2 Organisationsmodellen ... 29
3.4.3 Politikmodellen ... 29
4.2 Rationella aktörsmodellen ... 31
4.2.1 Omvärldslägets hot och möjligheter ... 31
4.2.2 Sveriges nationella målsättningar ... 34
4.2.3 Handlingsalternativ och dess konsekvenser ... 35
4.2.4 Valt handlingsalternativ ... 38
4.3 Organisationsmodellen ... 39
4.3.1 Beslutsprocessen och dess centrala organisationsdelar ... 39
4.3.2 Möjligheter och begränsningar i informationsgenerering ... 40
4.3.3 Möjligheter och begränsningar i alternativgenerering ... 41
4.3.4 Möjligheter och begränsningar i implementering ... 42
4.4 Politikmodellen ... 44
4.4.1 Aktörerna som formar handlingsalternativ och beslut ... 44
4.4.2 Aktörernas beslutsgrund ... 44
4.4.3 Aktörernas påverkan på beslutet ... 46
4.4.4 Var möts konkurrerande ståndpunkter ... 47
5 Diskussion ... 48
5.1 Resultatdiskussion och slutsatser ... 48
5.1.1 Svar på forskningsfrågan ... 51
5.2 Reflektion kring studiens forskningsdesign ... 52
5.3 Studiens forskningsbidrag ... 54
5.3.1 Förslag på fortsatt forskning ... 55
Referenser ... 57
1
Inledning
”Det enskilt viktigaste under försvarsinriktningsperioden 2016 t.o.m. 2020 är att öka den operativa förmågan i krigsförbanden och att säkerställa den samlade förmågan i totalförsvaret” (Prop. 2014/15:109:50).
Den 16 juni 2015 fattade Sveriges riksdag beslut om ny försvarspolitisk inriktning vars tyngdpunkt är nationell försvarsförmågetillväxt. Trots denna inriktning har riksdagen endast tretton dagar tidigare fattat beslut om att Sverige ska delta i den väpnade koalitionsinsatsen Operation Inherent Resolve (OIR) i Irak. Under försvarsinriktningsperioden 2016-2020 ökar Sveriges internationella försvarssamarbeten samtidigt som den beslutade inriktningen prioriterar nationell förmågetillväxt. Hur kan detta förklaras?
1.1
Problemformulering och syfte
Militära interventioner, småstaters roll i dessa samt specifikt en militärt alliansfri småstats deltagande i koalitionsinsatser har rönt signifikant intresse inom samtida krigsvetenskaplig forskning. Vad kan då ytterligare en studie om en svensk väpnad insats tillföra?
Sveriges beslut att delta i OIR omfattar flera specifika och kontextuella perspektiv som gör beslutet till ett avvikande fall (Yin, 2018:49ff).
För det första präglas in- och utrikespolitisk kontext av förhållanden som avviker från tidigare insatser och därmed tidigare forskning. Den säkerhetspolitiska kontexten präglas av Rysslands krig mot Ukraina och därmed dess definitiva upphävande av den europeiska säkerhetsordning som rått sedan kalla krigets slut. Rysslands förmåga och beredvillighet att använda det militära maktmedlet för att genomdriva nationella målsättningar medvetandegjordes redan vid Georgienkriget 2008 men genom upprepat aggressivt uppträdande i Östersjöregionen, t.ex. den s.k. ”ryska påsken-händelsen” 2013 (SvD, 2013) uppfattas direkta hot mot Sverige som leder fram till ny försvarspolitisk inriktning (Ds 2014:20:14–17).
endast medlemmar åtnjuter alliansens kollektiva försvarsgarantier (SVT, 2013; DN, 2018). Nato-debatten internationellt präglas dessutom av den amerikanska presidentadministrationens utmanande av Nato:s sammanhållning (WP, 2018).
Den inrikespolitiska kontexten under beslutsperioden präglas av regeringskris, nya regeringskonstellationer samt okonventionella inrikespolitiska överenskommelser1. Trots denna inrikespolitiska konfrontation exploateras inte händelser2 som förändrar insatsens förutsättningar av oppositionen vilket medger fortsatt deltagande.
För det andra innebär OIR-insatsen flera specifika avvikelser. OIR är den första svenska USA-ledda insats sedan fältsjukhuset i Somalia 1993 (Försvarsmakten, 2020a). Under beslutsprocessen kritiseras regeringen av oppositionen för att inte dialogiserat propositionen före dess framläggande vilket anses som ett trendbrott inom den säkerhetspolitiska beslutsprocessen (Riksdagen, 2015a; 2015/16:UFöU2:15). Oppositionen kritiserar dessutom det folkrättsliga mandatet samt personalens rättsliga status vilket också avviker från svensk tradition (2014/15:UFöU4:13-14). Insatsen kritiseras också för bristande transparens vilket ytterligare särskiljer den från övriga pågående insatser (Aftonbladet, 2015; SvD, 2016).
För det tredje kan insatsen uppfattas vara ett av flera steg mot en bredare säkerhetsstrategi där tidigare säkerhetssamarbeten, FN, EU och Nato, kompletteras med nya icke-institutionaliserade samarbeten som avsiktsförklaringen mellan Sverige, Finland och USA (Regeringen, 2018a), Joint Expeditionary Force (JEF) under brittisk ledning (Regeringen, 2018b), Framework Nations Concept (FNC) under tysk ledning (Regeringen, 2018c), European Intervention Initiative (EI2) under fransk ledning (Regeringen, 2019). Till detta kan ökad internationell närvaro under nationella övningar (Regeringen, 2018d) samt föreslagen specialförbandsinsats under fransk ledning adderas (Prop. 2019/20:86).
Sveriges beslut om deltagande i OIR representerar härvid ett kontextuellt och specifikt avvikande fall (Yin, 2018:49ff) som tidigare forskning inte omhändertagit vilket uppfattas som en forskningslucka (Alvehus, 2018:39ff) bl.a. avseende hur förekomsten av både ut- och inrikespolitisk konfrontation påverkar beslutsfattandet. Att beslutet indikerar en förändring av 1 Decemberöverenskommelsen: S, MP, M, FP, C och KD är överens om ”ett avtal som gör det klart att det största politiska blocket ska få igenom sin budget även om de inte har en riksdagsmajoritet”. Syftet är att utesluta SD från påverkan på kommande budgetar (SVT, 2015); Januariöverenskommelsen: C och L släpper fram S/MP minoritetsregeringen i utbyte mot genomförande av vissa politikområden och syftar till att SD och V inte ska ges inflytande (SVT, 2019).
2 2017 överväger Tyskland att lämna p.g.a. att kurdiska och irakiska regeringsstyrkor står emot varandra i Kirkuk (Aftonbladet, 2017). Iraks president Abadi utropar seger över IS (NYT, 2017). Ökad hotbild mot svensk
svenska säkerhetssamarbeten innebär en kontext som ytterligare motiverar studiens intresse (Alvehus, 2018:50) och därmed dess inomvetenskapliga relevans (Esaiasson et al, 2017:32ff).
Problemformuleringen utgår från en reell utmaning, vilket enligt King, Keohane och Verba (1994:5–18) är det som bör vara primärt vägledande inom ett forskningsprojekt. Försvarsmakten förväntas, trots begränsade resurser öka sin nationella förmåga genom tillväxt, och fortsatt bidra till svensk säkerhet genom ökade internationella insatser och samarbeten. Utifrån ett aktörsperspektiv (Alvehus, 2018:79ff) kräver denna paradox (Alvehus 2018:32; Gustafsson & Hagström 2018:639–640) fördjupad förståelse inom officersprofessionen, för att kunna utgöra kompetensen på den ”strategiska bron” (Gray, 2010:61–62) vilket ger studien dess utomvetenskapliga relevans (Esaiasson et al, 2017:32).
Sammanfattningsvis innehåller Sveriges beslut att delta i OIR flera kontextuella och specifika förhållanden som tidigare forskning inte omhändertagit inom ramen för svenskt strategiskt beslutsfattande om användande av det militära maktmedlet som detta kan ses som ett fall av (Yin, 2018:71–73; Esaiasson et al, 2017:33).
Denna studie syftar således till att förklara varför Sverige, i en tid som präglas av både utrikespolitisk och inrikespolitisk konfrontation, fattar beslut om ökade internationella åtaganden samtidigt som det råder ökat behov av nationell försvarsförmågetillväxt.
1.1.1
Forskningsfråga
Varför beslutar Sverige om deltagande i Operation Inherent Resolve i Irak samtidigt som nationell försvarsförmågetillväxt eftersträvas?
1.2
Material och Avgränsningar
Empirin utgörs av officiella primärkällor från den politiska beslutsprocessen samt Försvarsmaktens verksamhetsledningsprocess. Dessa kompletteras med intervjuer av individer som varit delaktiga i beslutsprocessen. Sekundärkällor används i begränsad omfattning för att bestyrka antaganden.
Studien avgränsas till att endast omfatta den strategiska beslutsprocessen vilket innebär att Försvarsmaktens operativa och taktiska nivåer samt enskilda politiska aktörer inte analyseras.
Detta är en följd av att insatsen alltjämt pågår vilket innebär att involverade individer både är förhindrade av sekretess samt ovilliga att diskutera detaljförhållande.
1.3
Begreppsanvändning
Följande begrepp definieras då de fyller en central funktion i denna studie:
Militär intervention definieras som sändandet av militära styrkor in i ett annat lands territorium av politiska syften. Alla krig inkluderar militär intervention men alla interventioner behöver inte innebära krig (Pearson & Baumann, 1988:173).
Humanitär militär intervention definieras som användandet av militära styrkor i annan stat än den egna för att skydda människor av annan nationalitet än den egna från mänskligt våld (Finnemore, 2003:53).
Väpnad insats innebär sändandet av svenska väpnade styrkor till andra länder för att fullgöra internationell förpliktelse efter riksdagens godkännande (SFS 1974:152).
Småstat är den som erkänner att nationell säkerhet inte kan upprätthållas genom egen kapacitet (Rothstein i Keohane, 2006:56). Dock anses de kunna utöva inflytande i grupp samt via internationella institutioner (Keohane i Edström et al, 2019:11). Hit hör exempelvis de nordiska länderna exklusive Island (Edström et al, 2019:11).
Stormakt används i studien som kategorisering av stater som enligt Keohane (i Edström et al, 2019:11) ensamma kan verka antingen system-bestämmande eller system-influerande. USA anses bestämmande medan Storbritannien och Frankrike är exempel på system-influerande stater (Edström et al, 2019:11).
Aktör definieras i denna studie som individ eller organisationsdel som genom sin roll i beslutsprocessen har möjlighet att påverka beslutet. Studiens specifika aktörer definieras under rubriken Operationalisering.
Rationalitet avser det konsekventa val inom den givna kontexten som vinstmaximerar effekterna mot uppsatta mål (Allison & Zelikow, 1999:17–18).
Full rationalitet förutsätter att aktören har möjlighet att värdera alla alternativ och konsekvenser och utifrån detta väljer det (enda) vinstmaximerande alternativet. Begränsad rationalitet erkänner däremot aktörens begränsningar att identifiera och värdera alla alternativ som en naturlighet snarare än som utfall av irrationalitet (Allison & Zelikow, 1999:20).
Islamiska Staten (IS) används genomgående i denna studie för den gruppering som också benämns: Al-Qaida i Irak (AQI), Al-Qaeda Separatists in Iraq and Syria (QSIS), Daesh, Daish, Islamiska staten i Irak (ISI), Islamiska staten i Irak och Levanten (ISIL), Islamiska staten i Irak och Syrien (ISIS).
1.4
Disposition
Nästkommande kapitel omfattar tidigare forskning tematiskt ordnad i Militära interventioner, Småstaters koalitionsinsatser samt Svenska väpnade insatser. Tematiseringen beskriver den moderna forskningsutvecklingen kring militära interventioner. Kapitlet inleds med en sammanfattning av forskningsfältet och avslutas med denna studies positionering.
Forskningsdesignen beskrivs och diskuteras i kapitel tre. Studiens teori beskrivs övergripande för att sedan diskuteras i förhållande till alternativa teorier. Slutligen förklaras teorins tre förklaringsmodeller djupare samt hur de omsätts i denna studie. Därefter diskuteras studiens metodologiska utgångspunkter samt metodval vars applicering i denna studie förklaras. Avslutningsvis beskrivs studiens operationalisering.
I kapitel fyra redovisas analysens resultat, inledningsvis sammanfattat och därefter i detalj för respektive teoretisk förklaringsmodell.
I det avslutande kapitlet dras slutsatser från analysresultatets respektive förklaringsmodell. I resultatdiskussionen kombineras dessa syftandes till att överbrygga analysens förenklingar vilket leder till studiens sammanfattande slutsatser och svar på forskningsfrågan. Vidare förs en kritisk reflektion över forskningsdesignens vägval. Slutligen diskuteras studiens slutsatser i relation till aktuellt forskningsläge för att tydliggöra studiens forskningsbidrag. Kapitlet avslutas med förslag på fortsatt forskning.
2
Forskningsöversikt
2.1
Sammanfattning
Forskningen om militära interventioner präglades under inledningen av 2000-talet av händelserna i f.d. Jugoslavien, Rwanda och USA:s krig mot Irak 2003. Forskningsdebatten avhandlar hur interventioner kan legitimeras trots att de bryter mot staters suveränitet. Forskningen påvisar bl.a. att beslutsfattare eftersträvat både formell legitimitet t.ex. genom säkerhetsrådsresolutioner och informell legitimitet genom användandet av politisk retorik som syftat till att blidka både inhemsk och internationell opinion (Wheeler, 2000; Finnemore, 2003; Lahneman, 2004; Glanville, 2006).
Legitimitetsdebatten är också framträdande inom svensk forskning som belyser hur beslut om väpnade insatser omgärdas av retorik präglad av internationalism och altruism där de skandinaviska ländernas kultur och historik av detsamma framhävs (Ångström, 2010; Dalsjö, 2010; Agrell, 2013; Doeser, 2014a, b; Aggestam & Hyde-Price, 2015). Vissa forskare argumenterar för att denna retorik främst tjänar inrikespolitiska syften t.ex. bibehållen maktposition (Doeser & Eidenfalk, 2016; Doeser, 2017; Noreen et al, 2017). Detta anses också bidragit till den svenska beslutsprocessens eftersträvande av breda parlamentariska lösningar förhandlade före riksdagsbeslut (Edström & Gyllensporre, 2014c).
Agrell (2013) samt Aggestam och Hyde-Price (2015) anser dessutom att otydlighet och bristande transparens försvårat opposition mot svenska väpnade insatser.
Småstaters koalitionsinsatser framhålls som ett sätt att skapa en identitet som pålitlig internationell samarbetspartner och därigenom utöva inflytande inom det internationella samfundet (Dalsjö, 2010; Jakobsen, 2016). I synnerhet framhålls möjligheten att påverka USA i en riktning positiv för den egna nationen vilket blivit viktigare efter Rysslands krig mot Ukraina (Doeser, 2018; Jakobsen et al, 2018; Doeser & Eidenfalk, 2019; Pedersen, 2019). Få forskare lyfter fram det paradoxala med att småstater, som har mest att vinna på att nationell suveränitet anses okränkbar, aktivt stödjer upphävandet av detsamma genom deltagande i stormakters militära interventioner (Heier, 2015). Heier (2015) argumenterar dessutom mot uppfattningen att småstater förmår påverka stormakter genom deltagande i militära interventioner.
Få argumenterar för att militära interventioner används för att främja nationell säkerhet genom konfliktprevention t.ex. minska flyktingströmmar (Dalsjö, 2010) eller reducera risk för inhemsk terrorism (Doeser & Eidenfalk, 2019).
Forskningstrenden är att militära interventioner syftar till att upprätthålla nationella intressen vilket för småstater innebär att stärka internationella samfundets regelstyrning samt möjliggöra påverkan på vänligt sinnade stormakter, i synnerhet USA.
Forskningens vetenskapsteoretiska utgångspunkter pendlar mellan rationalism och konstruktivism men en stor andel forskare anser att en kombination av dem båda är nödvändiga för att förklara och förstå samtida militära interventioner p.g.a. att besluten fattas i en kontext där flera värden ska omhändertas samtidigt över lång tid (Finnemore, 2003; Ångström, 2010; Gyllensporre, 2016).
2.2
Militära interventioner
Wheeler (2000) argumenterar för att legitimitet är en grundläggande faktor för en stats handlingar vilket delvis utmanar tidigare realistiska perspektiv inom internationella relationer. Wheelers solidaritetsteori skapas i en tid präglad av händelserna i Bosnien-Herzegovina och Rwanda och menar bl.a. att humanitära interventioner inte bara är en moralisk skyldighet utan även innebär en rättighet att kränka staters suveränitet om syftet i övrigt anses legitimt (Wheeler, 2000).
Finnemore (2003) identifierar tre trender och dess förändring inom militära interventioner: ”skuldindrivning”, humanitära militära interventioner samt upprätthållande av internationell rätt. Under 1900-talet ökar nödvändigheten av att legalisera militära interventioner via internationella organisationer, främst FN, vilket även stormakter kommer att förhålla sig till (2003:83–84). Internationell rätt förändras genom att kränkandet av nationell suveränitet rättfärdigats genom andra delar av folkrätten (2003:141ff). Finnemore argumenterar för behovet av både rationalistiska och konstruktivistiska perspektiv för att förklara och förstå militära interventioner (Finnemore, 2003).
Lahnemans (2004) antologi belyser de implikationer som interventionerna av Afghanistan och Irak inneburit. Ur legitimitetsperspektivet anses båda fallen problematiska då de genomförts som förebyggande interventioner, utan föregående brott mot internationell rätt.
utifrån konstruerade motiv syftandes till nationella intressen t.ex. västvärldens ekonomiska intressen (Lahneman, 2004:165ff).
Glanville (2006) eftersträvar att komplettera rationalism-vs-konstruktivism debatten om humanitära militära interventioner genom att undersöka fall där intervention förespråkats snarare än accepterats, en normskillnad. Författaren anser att detta utgör en teoretisk grund för att förstå varför stater engagerar sig i vissa folkrättsbrott men inte andra utifrån uppfattningen att stater inte intervenerar för att det tillåts utan för att det anses lämpligt. Glanville framhåller den interdependens som råder mellan rationalistiska och idealistiska motiv för militära interventioner som bl.a. kommer till uttryck genom att insatsers humanitära skäl framhävs före nationella säkerhetsintressen. Användandet av det ”normativa” begreppet responsibility-to-protect3 i kombination med strategiska målsättningar inom ramen för kriget mot terrorismen i en tid då USA kritiseras för sin invasion av Irak anför Glanville som ett exempel på ovan (2006:170).
Von Hlatky och Breede (2016) förklarar Kanadas förändrade syn på militära interventioner efter Afghanistan och Irak. Allmänhetens krigströtthet, minskat politiskt risktagande och begränsade militära resurser har sammantaget lett till färre och mindre insatser begränsade till stridsflyg, specialförband samt utbildningsinsatser (2016:xiv).
Von der Felsen (2016) påvisar en mångfacetterad europeisk hållning till regional säkerhet. Medan länder med närhet till Afrika prioriterar ett engagemang där, fokuserar östra Europa på Ryssland och Ukraina. Dessa perspektiv delar också synen på alliansers ansvarsområden där Nato ses som garant mot rysk aggression medan EU anses behöva ta större ansvar i Afrika vilket bl.a. lett till ökat tyskt engagemang där (2016:159ff).
Ur ett svenskt perspektiv är Leuprecht och Sokolsky (2016) intressant då de anser att oavsett hur liten en insats är krävs det likväl ansenliga resurser för att garantera styrkans möjligheter till framgång och att inte anses som ”fripassagerare” av det internationella samfundet (2016:193ff).
3 Responsibility-to-protect (R2P) antogs som princip av FNs medlemsstater 2005 som en följd av bl.a. händelserna i f.d. Jugoslavien och Rwanda och innebär i korthet att både stater och internationella samfundet har ansvar att aktivt skydda befolkningen från folkmord vilket bl.a. inkluderar insatser enligt FNs stadgans kap. VII (FN, 2020a).
2.3
Småstaters koalitionsinsatser
Heier (2015) anser att en småstat som Norge inte förmår påverka stormakter som USA, Storbritannien eller Frankrike när dessa tänjer FN-mandatet i riktning mot regimskifte vilket skedde under Libyenoperationen 2011. Detta leder till en underminering av FN som garant för internationell rätt, vitalt för upprätthållandet av småstaters suveränitet. Genom att undvika denna påverkan på stormakterna ökas småstatens status och leder till närmare relation till primärt USA vilket kan förstås som det outtalade målet med att delta i stormakters militära interventioner (Heier, 2015).
Jakobsen (2016) anser att Danmark är ett av få europeiska länder som fortfarande ser det militära maktmedlet som ett legitimt och användbart sätt att utöva småstatsinflytande och att detta har den danska allmänhetens stöd. Jakobsen hävdar bl.a. att Libyeninsatsen stärkte nationell stolthet och ”krigaridentitet” och att detta tillsammans med internationellt beröm avseende Danmarks förmåga att leverera ”bortom sin storlek” möjliggjort danska bilaterala försvarssamarbeten med Frankrike, Storbritannien och USA (Jakobsen, 2016).
Doeser och Eidenfalk (2016) samt Doeser (2017) argumenterar för inrikespolitisk påverkan på beslutsfattande om deltagande i koalitionsinsatser. Både Australiens och Polens beslut om deltagande i Irak 2003 samt Finlands beslut om att inte delta i Libyen 2011 påvisar att beslutsfattare eftersträvar politisk överlevnad och stabilitet ju närmare nationella val det är. I Finland uppnåddes stabilitet genom beslut som låg i linje med strategisk kultur. Å andra sidan kan beslut om insats vara ett tillfälle att förändra strategisk riktning men att detta kräver att oppositionen eller allmänheten inte aktivt motsätter sig riktningsändringen (Doeser, 2017).
Jakobsen, Ringsmose och Saxi (2018) eftersträvar att bredda förståelsen för hur prestige, som en form av mjuk makt, använts av Danmark och Norge i syfte att påverka och tillförskansa sig amerikanskt stöd. Genom deltagande i USA-ledda militära interventioner med truppbidrag designade för att göra intryck, trots materiella begränsningar, lyckas länderna få tillträde till och påverkan på amerikanska beslutsfattare. USA anses dessutom behöva småstaters stöd då dessa inte drivs av samma rationalistiska intressen som stormakter. Härvid utgör skandinaviska småstater en vital del av den transatlantiska länken (Jakobsen et al, 2018).
Doeser (2018) hävdar att Polens beslut att ansluta sig till koalitionen mot IS först efter det att USA garanterat fortsatt militär närvaro i Polen är exempel på strategiskt beslutsfattande som en följd av historiska händelser som format landets strategiska kultur. Studien visar att stater tenderar att fatta beslut i linje med tidigare och att detta i Polens fall innebär en quid pro quo-handel avseende säkerhetsgarantier (Doeser, 2018).
Doeser och Eidenfalk (2019) vidareutvecklar ovan resonemang och påvisar att betydelsen av USA som strategisk partner spelade stor roll i Australiens respektive Polens beslut om deltagande i koalitionen mot IS men att hotbildsuppfattning var det som fällde avgörandet. I Australien, motsatt Polen, uppfattades terrorhotet från återvändande IS-anhängare som högre än hotet från Ryssland (Doeser & Eidenfalk, 2019).
2.4
Svenska väpnade insatser
Ångström (2010:174) studerar Sveriges internationella insatser 1956-2009 utifrån både rationalistiska och konstruktivistiska ansatser, där det senare framhålls som utmanande (2010:171). Den rationalistiska slutsatsen är att Sveriges internationella insatser bidrar till en världsordning som stödjer nationell säkerhet genom både konfliktlösning och påvisandet av nationell militär förmåga. Den konstruktivistiska slutsatsen påvisar strategisk kulturs föränderlighet vilket inneburit att insatser efterhand verkat identitetsskapande genom att Sverige framstått som en altruistisk, pålitlig internationell samarbetspartner (2010:199–198). Ångström framhåller behovet av och förenligheten mellan rationalism och konstruktivism för att förklara och förstå liknande frågeställningar (2010:198).
Dalsjö (2010) framhåller insatsen i f.d. Jugoslavien som ett sätt att visa ”tvivlare inom EU att Sverige inte bara var en pratmakare och baksätesförare, utan kunde agera solidariskt” (2010:66) vilket inleder den svenska solidaritetspolitiken. Dalsjö hävdar också att svensk inhemsk opinion som var negativ till denna utveckling kunde övertygas av folkrättsliga argument (2010:66). Internationaliseringen drivs av både externa faktorer t.ex. Sveriges EU-medlemskap och interna t.ex. konfliktprevention i syfte att minska flyktingströmmar till Sverige (Dalsjö, 2010:66–70).
Ångström och Honig (2012) argumenterar för att strategisk kultur kan förklara skillnader mellan småstaters vägval i Afghanistaninsatsen och hävdar att bl.a. Sveriges och Norges nationella identitet som påverkare av internationella normer, förespråkare för humanitärism,
snarare än nationella intressen påverkat hur länderna agerat i Afghanistan (Ångström & Honig, 2012).
Agrell (2013) analyserar Sveriges insats i Afghanistan. Beslutsprocessen och motiven för deltagande omgärdas av en otydlighet kring vilka uppgifter som ska lösas samt under vilket mandat. Altruistisk retorik tidigt i processen anses dock format debatten och därmed beslutet (2013:76–80). Agrell anser att Sverige inledningsvis inte hade några reella handlingsalternativ än att delta i insatsen vilket medförde avsaknad av strategi, målsättningar och uppföljning (2013:317ff).
Doeser (2014a, b) hävdar att Sveriges beslut om deltagande med stridsflyg i Libyen 2011 möjliggjordes genom fem nödvändiga faktorer: altruism, folkrättsligt stöd genom FN-mandat, stark huvudman, brett parlamentariskt stöd samt tillgängliga militära resurser. Härvid kritiserar Doeser uppfattningar om att beslutet grundade sig på ambitionen att marknadsföra JAS Gripen eller som ett sätt att demonstrera solidaritet inom EU (2014b:652-653). Doeser förutspår att Sverige inte kommer delta i en intervention i Syrien eller annan större humanitär militär intervention p.g.a. bristande nödvändiga rekvisit (2014a:208; 2014b:653).
Edströms och Gyllensporres (red.) (2014a:14–16) fallstudie av skandinaviska länders förhållningssätt till militära interventioner jämför den strategiska beslutsprocessen som belyser aktörers roller och beslutsfattandets kontext i syfte att granska, tidigare framhållna, likheter ur både rationalistiskt och konstruktivistiskt perspektiv. Ur småstatsperspektivet framhålls särskilt utmaningen att balansera både de internationella organisationernas beslutsprocesser och inrikespolitiska hänsyn (2014a:17). De skandinaviska länderna delar tron på det politiska systemet, det militära maktmedlets underordning samt betoningen av de internationella organisationernas roll och behovet av bredare internationellt samarbete efter kalla krigets slut (Edström & Gyllensporre, 2014b:205-206).
I det svenska fallet analyserar Edström och Gyllensporre (2014c:157-193) beslutsprocessen och dess kontext kring 19 svenska väpnade insatser utifrån regeringens sammansättning (parti, koalition samt riksdagsmandat), inom vilken organisation insatsen genomfördes (FN, Nato, EU, annan) samt vilken stridskraft och förbandstyp som användes. Slutsatsen är att den svenska beslutsprocessens huvudsakliga aktörer är regeringen, oavsett sammansättning och mandat, samt Försvarsmakten. Riksdagens roll nedtonas genom att regeringen traditionellt involverat oppositionen i processen före propositionen författats vilket inneburit att den informellt redan behandlats. Försvarsmakten är en central aktör men tydligt underordnad den politiska nivån (2014c:178).
Edströms och Gyllensporres (2014d) slutsatser avseende Sveriges väpnade insatser är att de utvecklas från FN-ledda fredsbevarande4 till fredsframtvingande5 Nato-ledda insatser vilka
senare breddas ytterligare med EU-ledda insatser längre från Sverige med flera olika förbandstyper (specialförband, stridsflyg). Författarna menar att när det råder internationell konfrontation framhålls realistiska motiv medan då det råder inrikespolitisk konfrontation framhävs idealistiska motiv. Sveriges breddade internationella samarbete framhålls som ett exempel på hedgingstrategi (Edström & Gyllensporre 2014d:271-276). Författarna framhåller Graham Allisons tre perspektiv för att förstå och förklara strategiskt beslutsfattande som komplement till traditionellt rationalistiska förklaringar (2014d:17-23).
Aggestam och Hyde-Price (2015) hävdar att drivkrafterna bakom Sveriges aktiva engagemang i internationella militära interventioner är en kombination av altruism och nationella intressen och att Sverige härvid utgör ett avvikande fall inom forskningen. Sveriges militära aktivism stödjer nationella intressen genom inflytande i multilaterala organisationer som bidrar till en för Sverige mer fördelaktig omvärld samt ökar Sveriges militära förmåga. Beslut möjliggörs genom att legitimeras som internationalism, solidaritet och altruism samt att Sveriges militära engagemang i stort okänd varit för allmänheten (Aggestam & Hyde-Price, 2015).
Westberg (2015) tolkar 2009 års försvarsbeslut som ett paradigmskifte, där neutralitetspolitiken skiftades till solidaritetspolitik, som en följd av flera års internationalisering. Detta grundas bl.a. på föreställningen om det internationella samfundets förmåga att upprätthålla permanent fred, något som även Agrell (2010) framhåller. Författaren relaterar till internationell forskning (Matláry, 2009) och anser att det finns en dubbel rationalitet i småstaters militära interventioner, dels en kostnads-, ansvars- och riskspridning men även en möjlighet att utöva internationellt inflytande och vinna förtroende hos stormakterna som står bakom insatserna (Westberg, 2015:193–207).
Doeser (2016) jämför Finlands och Sveriges beslut om deltagande i Libyeninsatsen 2011 med utgångspunkt i strategisk kultur. Slutsatsen är att trots stora likheter mellan länderna skiljer sig besluten. Det svenska deltagandet motiveras av en högre moralisk skyldighet att delta i humanitära militära interventioner samt en positivare attityd till Nato-ledda operationer 4 Kap. VI i FN-stadgan reglerar fredliga lösningar av tvister och medger bl.a. insättande av väpnade styrkor för att upprätthålla ingångna avtal (FN, 2020b).
5 Kap. VII i FN-stadgan medger bl.a. insättande av väpnade styrkor för att ”med alla till buds stående medel” upprätthålla och återställa internationell fred (FN, 2020c).
än Finland. Doeser föreslår att koalitionen mot IS analyseras på motsvarande sätt samt djupare studier hur strategisk kultur interagerar med rationalism (Doeser, 2016:292).
Gyllensporre (2016) argumenterar för behovet av att analysera svensk säkerhetspolitik med realistisk ansats då den anses ha större förklaringskraft än liberalism och konstruktivism i tider av konfrontation och kritiserar därmed tidigare forskning (2016:472–476). Författaren prövar fyra ”stödhypoteser”: isolationistisk option, maktbalansoption, triumfvagnsoption, garderingsoption mot samtliga svenska internationella krishanteringsinsatser 1992-2015 genom kvalitativ metod. Empirin framhålls som intressant då internationell krishantering sällan förknippas med realism då den ofta ”associerats med Sveriges altruistiska agenda” (Gyllensporre, 2016:478–480). Studien konstaterar att Sverige är en aktiv aktör i internationell krishantering och att Sverige använder det militära maktmedlet som ett aktivt säkerhetspolitiskt instrument även i fredstid vilket stärkt nationens identitet i omvärlden. Vidare visar analysen att Sverige huvudsakligen använder internationella krishanteringsoperationer som en garderingsoption som kan förklaras som ett sätt att pendla mellan maktbalansstrategi och triumfvagnsstrategi. Trots författarens argumentation för realistiska perspektiv framhålls behovet av eklektisk ansats för att öka förståelsen för svensk säkerhetspolitik (Gyllensporre, 2016:491–494).
Genom att studera tio år av svenskt deltagande i Afghanistaninsatsen påvisar Holmberg och Hallenberg (red.) (2016) att Sverige genomgått stora förändringar inom både politik och strategi avseende internationella militära operationer och att Afghanistaninsatsen härvid bidragit till denna förändring (2016:182–184). Förändringen innebär bl.a. en tydligare nationell identitet som internationell säkerhetspolitisk aktör vilket anses vara en bidragande orsak till att det tidigare kravet på solida FN-mandat efterhand mjukats upp vilket anses möjliggjort beslutet om deltagande i Irak 2015 där detta saknades (Österdahl, 2016:68–69).
Noreen, Sjöstedt och Ångström (2017) kompletterar tidigare forskning om småstaters säkerhetsstrategier med varför alliansfria småstater med begränsad militär kapacitet ansluter sig till multinationella militära operationer. Sveriges deltagande i Afghanistaninsatsen möjliggjordes genom ett tredelat narrativ. Den politiska diskursen framhåller Sveriges traditionellt internationalistiska och altruistiska identitet i kombination med rollen som pålitlig allierad till övriga västvärlden, vilket möjliggjorts efter kalla krigets slut. Slutligen formas den inrikespolitiska debatten av ett strategiskt narrativ som framhåller både internationella och nationella säkerhetsintressen och idealistiska motiv om jämlikhet och stärkandet av en internationell ordning garanterad genom FN. Det senare är bl.a. avgörande för att skapa
Edström, Gyllensporre och Westberg (2019) undersöker Sveriges, Finlands, Norges och Danmarks respons till: 9/11-attackerna 2001, Georgien kriget 2008, Ryssland-Ukraina kriget 2014 samt IS utropande av ett kalifat i Irak och Syrien 2014. Studien argumenterar för att Rysslands aggression mot Ukraina ledde till en förändrad svensk säkerhetsstrategi som bl.a. innebär ökat fokus på nationell försvarsförmåga. IS anses dock inte av författarna föranlett en strategiförändring vilka inte heller berör Sveriges deltagande i OIR trots att denna kan anses vara del i svensk hedgingstrategi som är en av studiens slutsatser (Edström et al, 2019:147–148, 171-175, 183ff).
Pedersen (2019) söker svar på varför alliansfria småstater som Sverige deltar i Nato-ledda operationer trots att det inte verkar finnas uppenbara intresseskäl och anser att tidigare forskning med realistiska och konstruktivistiska perspektiv inte lyckas ge tillräckligt tillfredsställande förklaringar. Författarens slutsats är att drivkraften bakom Sveriges deltagande i Afghanistan och Libyen delvis var att öka sin status som pålitlig, riskvillig och militärt kapabel allierad till Nato generellt och USA specifikt. Målet med denna status bedöms vara att öka Nato:s och USA:s beredvillighet att stödja Sverige i händelse av externa hot (Pedersen, 2019).
2.5
Studiens positionering inom forskningsfältet
Som nämnts i problemformuleringen positionerar sig denna studie primärt inom forskningsfältet svenska väpnade insatser där den bidrar med Sveriges deltagande i OIR som ett avvikande fall (Yin, 2018:49ff). Det viktigaste särdraget är att insatsen beslutas i en ny säkerhetspolitisk kontext och försvarspolitisk inriktning vilket möjliggör kompletterande förklaringar på svenska väpnade insatser relativt tidigare forskning.
Denna studie kompletterar Edström och Gyllensporre (2014c) genom att detta fall avviker avseende primärt regeringssammansättning samt sekundärt insatsens ramnation. Härvid ifrågasätter denna studie slutsatserna kring regeringens särställning i beslutsprocessen vilken bl.a. baseras på svenska regeringars informella konsultation med oppositionen före propositioners framläggande, vilket inte alltid skedde avseende OIR-propositionerna (Edström & Gyllensporre, 2014c:192-193).
Edström och Gyllensporre (2014d) anser att internationell konfrontation borde betona realistiska motiv. Dock fattas OIR-besluten även i en tid av inrikespolitisk konfrontation som
borde innebära betoning på idealistiska motiv (2014d:271-276). Härvid kommer denna studie komplettera tidigare slutsatser med vilka motiv som ges företräde då båda råder.
Studien ämnar vidare kontrastera tidigare forskning om svenska väpnade insatser beslutade före Rysslands annektering av Krim som betonar Sveriges behov av att uppfattas som företrädare för altruism, mänskliga rättigheter och starka FN-mandat (t.ex. Doeser, 2014a, b) vilket OIR-beslutet delvis avviker från. Därmed ansluter sig denna studie till den forskningstrend som betonar att Sveriges militära aktivism snarare är driven av nationella intressen där istället en identitet som pålitlig och kapabel partner eftersträvas (t.ex. Aggestam & Hyde-Price, 2015).
3
Forskningsdesign
3.1
Sammanfattning
Studien genomförs som en teorikonsumerande holistisk fallstudie där Allison och Zelikows teori om strategiskt beslutsfattande operationaliseras för att utgöra den kvalitativa textanalysens analysverktyg. Teorins operationaliserade frågor identifierar vilken empiri studien kräver, vilka insamlas via öppna källor, som begäran om utlämning av allmän handling samt informantintervjuer. Källmaterialet, huvudsakligen officiella primärkällor, granskas källkritiskt, systematiseras tematiskt och kronologiskt med stöd av operationaliseringen för att därefter analyseras med operationaliseringen som teoretisk lins. Besvarandet av dessa frågeställningar görs övervägande med multipla källor varvid triangulering uppnås. Slutligen dras slutsatser genom inledningsvis respektive teoretiskt perspektiv som sedan kombineras i relation till varandra för att överbrygga teorins förenklingar.
3.2
Teori
3.2.1
Introduktion
Graham Allisons fallstudie om Kubakrisen, 1962, Essence of Decision (1999) [1971] syftade till att dels förklara Kubakrisens tre centrala utrikespolitiska beslut; Varför beslutade Sovjetunionen att placera strategiska offensiva missiler på Kuba? Varför svarade USA med en ”sjökarantän” av de sovjetiska fartygen? Varför drog Sovjetunionen tillbaka missilerna? Dels argumenterar Allison för att strategiskt beslutsfattande bör ha fler förklaringar än den dominerande rationalistiska. Därmed kritiserar Allison tidigare forskning som anser att strategiskt beslutsfattande har enbart rationella förklaringar då det förutsätter staten som en enhetlig aktör, något som inte ens var fallet i diktaturen Sovjetunionen, potentiellt än mindre i en demokrati. Allison argumenterar dock inte för att det rationalistiska perspektivet bör överges, utan kompletteras (Allison & Zelikow, 1999:ix-x, 1-13).
Baserad på organisationsteoriers fokus på logik, kultur, förmågor och processer som formar stora organisationer utvecklar Allison sin Organizational Behavior Model, hädanefter benämnd organisationsmodellen. Allisons tredje perspektiv, Governmental Politics Model, hädanefter benämnd politikmodellen, baseras på reella förhållanden som råder inom en parlamentarisk beslutsprocess där olika aktörer förutsätts ha egna målsättningar som inte automatiskt sammanfaller med statens vilket föranleder förhandlingar och kompromisser som formar besluten. Dessa perspektiv utvecklades för att komplettera Allisons Rational Actor Model, hädanefter benämnd rationella aktörsmodellen, som baseras på klassisk rationalism där det handlingsalternativ väljs som förväntas ge störst avkastning i en given situation (Allison & Zelikow, 1999:1–13).
Förklaringsmodellerna har var för sig egen förklaringskraft men genom att kombinera dem och tillåta dem att komplettera varandra belyses komplexiteten bakom strategiskt beslutsfattande samtidigt som djupare förståelse uppnås (Allison & Zelikow, 1999:379, 401). Härigenom uppnår denna studie den av flera statsvetenskapliga forskare eftersträvade eklektiska ansatsen (Ahmedi & Bremberg, 2016:119ff).
3.2.2
Motiv till vald teori
Denna studies strävan att förklara varför ett strategiskt, säkerhetspolitiskt beslut fattas är det främsta motivet till valet av teoretisk grund. Även om Allison framhåller sina perspektivs användbarhet på flera områden är de i grunden utvecklade för att förklara säkerhetspolitiska beslut (Allison & Zelikow, 1999:7).
Att komplettera ett rationalistiskt perspektiv med två alternativa perspektiv bedöms dessutom vara passande i en studie där maktdecentralisering, multipla aktörer och intressen bedöms mer framträdande än i Allisons fallstudie, där Kubakrisen får anses hotat existentiella värden och därmed rimligen reducerat särintressen på ett sätt som inte bedöms vara fallet i denna studies beslut, fattat i en realpolitisk kontext präglad av parlamentarisk maktkamp. Allisons tre perspektiv omhändertar dessutom den flerdimensionella ansats som flera forskare anser nödvändig för att förklara och förstå strategiska beslut fattade i en multidimensionell kontext (Finnemore, 2003; Ångström, 2010; Edström & Gyllensporre, 2014d).
Att teorin är välanvänd inom statsvetenskaplig forskning i allmänhet (Allison & Zelikow, 1999:viii) och inom analys av strategiska beslut i synnerhet (Agrell, 1985; Michaud, 2002)
innebär hög igenkänningsfaktor som bidrar till denna studies inomvetenskaplighet samt dess reliabilitet och begreppsvaliditet (Esaiasson et al 2017:59-65).
Slutligen motiveras valet av teori med metodologiska likheter där Essence of Decision bl.a. av Yin (2018:49) framhålls som ett framträdande exempel på hur en enfallsstudie kan generera generaliserbara förklaringar.
3.2.3
Kritik mot vald teori
Teorins applicerbarhet i denna studie kan kritiseras utifrån att Allisons teori baseras på Kubakrisen, ett kort händelseförlopp där globala existentiella värden hotades. Denna kontext kan med enkelhet beskrivas som extrem medan denna studies kontext kan beskrivas som normal. Besluten fattades inom ordinarie beslutsprocess med gott om tid för beredning och även om liv sätts på spel i en väpnad insats måste ändå konsekvenserna beskrivas som hanterbara. Dessutom omfattar studiens fall en lång tidsperiod med kontinuerlig möjlighet att ompröva beslutet. Dock visar tidigare forskning på förklaringskraft även i denna typ av fall (Agrell, 1985; Michaud, 2002).
Fallens konstitutionella skillnader kan också kritisera valet av teori där den amerikanska presidentens maktbefogenheter är koncentrerade till denne som individ och vida överstiger den svenska regeringens befogenheter avseende t.ex. insättandet av väpnad trupp (UI, 2020; SFS 1974:152). Det senare understryker den kritik mot Rational Actor Model som argumenterar mot förenklingen att en stat kan ses som en enhetlig aktör (Agrell, 1985:27; Vanhoonacker & Wangen, 2015:4).
Förutom ovan fallspecifika kritik finns generell kritik mot Allisons teoretiska perspektiv. Den första generationens kritik reserverar sig främst mot bristen av logiskt sammanhang mellan de tre modellerna samt avsaknad av belägg för hur t.ex. Allisons kompletterande modeller kan användas för att förutse strategiska handlingsalternativ (Holsti, 1972). Kritiken avseende bristande logiskt sammanhang delas inte av denna studie vars slutsatser hävdar att förklaringsmodellerna är ömsesidigt beroende av varandra.
Bendor och Hammond (1992) utgör andra generationens kritik. Denna består av flera delar varav följande anses mest relevant för denna studie. Rationella aktörsmodellen anses alltför förenklad bl.a. omhändertar den inte att en aktör kan ha flera målsättningar, relevant i denna studies kontext där ett politiskt beslut samexisterar med andra inom skilda politikområden. Vidare anser författarna att organisationsmodellen och politikmodellen är
sammankopplade och att de egentligen borde ses som ett perspektiv. Avseende det senare sammanfogade Allison och Halperin (1972) dessa modeller men denna förändring bestod inte till andra utgåvan vilket bl.a. kritiseras av Houghton (2000) som representerar den tredje generationens kritik. Denna innebär vidare att organisationsmodellen och politikmodellen ges för stor förklaringskraft i förhållande till rationella aktörsmodellen, framförallt avseende Kennedys beslut om att dra tillbaka Jupiter-missilerna från Turkiet (Houghton, 2000).
Rosati (2001:180–181) anser att revideringen av rationella aktörsmodellen och organisationsmodellen gett dem avsevärt större förklaringskraft medan politikmodellen fortfarande inte omhändertar kunskap kring kognition och perception.
Vanhoonacker och Wangen (2015:11–12) anser sammanfattningsvis att Allisons största bidrag är insikten av att analysera den inrikespolitiska kontexten även i utrikespolitiskt beslutsfattande samt att Allison förmår sammanföra flera vetenskapliga perspektiv på ett sätt som anammats av både akademiker och praktiker, relevant för officersprofessionen.
Allison och Zelikow framhåller själva svårigheterna att fatta rationella beslut p.g.a. begränsat beslutsunderlag och framhåller härvid Herbert Simons teorier om begränsad rationalitet, bounded rationality (Allison & Zelikow 1999:19–20).
3.2.4
Alternativa teoretiska perspektiv
Flera teoretiska förklaringsperspektiv har övervägts inom ramen för denna studie.
Eva Haldéns (2007) Instrumentella perspektivet är närbesläktat med rationella aktörsmodellen men omhändertar tydligare beslutsfattande under längre tid i en kontext med multipla målsättningar vilket leder till att offentlig verksamhet eftersträvar nyttosatisfiering, ”tillräckligt bra beslut” snarare än nyttomaximering, ”optimala beslut” (Haldén, 2007:7-8).
Kulturperspektivet belyser hur normer och kultur formar beslutsprocesser och beslut och bär därmed likheter med organisationsmodellen. Kulturperspektivet knyter också an mot politikmodellen genom att framhålla aktörsidentitet och särintressens påverkan på beslut genom lämplighetslogiken att beslut tas inom ramen för den egna identiteten i den givna situationen (Haldén, 2007:12–15).
Mytperspektivet bygger på att en yttre bedömare legitimerar organisationers existens vilket kan leda till att organisationer eftersträvar att ”leva upp till denna myt” snarare än att eftersträva effektivitet (Haldén, 2007:16–17).
Marchs och Olsens (1998) teori om institutionellt beslutsfattande baserad på lämplighetslogik, som kontrasterande till rationalismens konsekvenslogik, omhändertar det historiska perspektivet på ett sätt som Allison saknar.
Även teori om stigberoende (Pierson, 2000) skulle kunna förklara historiska erfarenheters påverkan på samtida beslut vilket anses relevant inom detta forskningsfält då flera forskare framhåller tendensen att bibehålla den historiskt förankrade säkerhetspolitiska linjen (Reiter, 2006; Doeser, 2018).
Då svenska väpnade insatser historiskt genomförts inom ramen för koalitioner skulle även alliansteori kunna användas i denna studie. Exempelvis eftersträvar Axelrod och Keohane (1985) en förklaringsmodell till varför rationella vinstmaximerande stater eftersträvar samarbete i en anarkisk värld.
Sammanfattningsvis existerar flera teoretiska förklaringsmodeller som var och en har sina för- respektive nackdelar. Dessa uppfattas i många fall sammanlänkade eller interdependenta vilket gör det svårt att tydligt avgränsa dem ifrån varandra. Slutsatsen är att Allisons tre modeller omhändertar flera teoretiska perspektiv vilket av tidigare forskning anses nödvändigt dels för att begränsa konsekvenser av de förenklingar studien tvingas till men även för att uppnå bred förståelse för strategiskt beslutsfattande.
Att Allisons teorimodeller dessutom är allmänt vedertagna inom statsvetenskaplig forskning, kritiserade, citerade och reviderade innebär att dessa ger denna studie eftersträvad förklaringskraft med säkerställd validitet (Esaiasson et al, 2017:58ff).
3.2.5
Rationella aktörsmodellen
”The attempt to explain international events by recounting the aims and calculations of nations or governments is the trademark of the Rational Actor Model” (Allison & Zelikow, 1999:13).
Rationella aktörsmodellen baseras på erkännandet av staten som en enhetlig aktör eftersträvandes vinstmaximering. Varje aktör antas ha målsättningar mot vilka olika handlingsalternativ och dess förväntade konsekvenser värderas varvid det val görs som förväntas vara det som ger störst avkastning relativt målsättningarna i den givna situationen. Hur tydligt aktören definieras i kombination med kunskapen om dennes information och förmåga att dra slutsatser av denna avgör till vilken grad man kan dra slutsatser om huruvida beslutet kan anses fullt eller begränsat rationellt (Allison & Zelikow, 1999:18–26).
I denna studie utgör staten Sverige aktören. Då beslut om svenska väpnade insatser beslutas av riksdagen och myndigheterna lyder under regeringen (SFS 1974:152) har dessa en sammanhängande nyttofunktion vilket definierar en enhetlig aktör (Allison & Zelikow, 1999:27).
Att besluten fattas under längre tid i en normal kontext, innebärandes att beslut om väpnad insats samexisterar med övriga politikområden, innebär dock att denna studie kommer anta Haldéns (2007:8) slutsats om att det snarare är nyttosatisfiering som eftersträvas än vinstmaximering. Nyttosatisfiering värderas mot Sveriges nationella målsättningar och inte insatsspecifika målsättningar för att omhänderta Bendor och Hammonds (1992) kritik avseende teorins begränsningar att analysera aktörers multipla målsättningar.
3.2.6
Organisationsmodellen
”Governmental behavior can […] be understood […] less as deliberate choices and more as outputs of large organizations functioning according to standard patterns of behavior” (Allison & Zelikow, 1999:143).
Organisationsmodellen utgår från att stora organisationer fördelar uppgifter och makt till underavdelningar med specifika ansvarsområden och samordnar dessa genom standardiserade processer för att säkerställa effektivitet. Sammantaget styr dessa formella och informella processer både vilket beslutsunderlag som presenteras samt hur beslut implementeras och genom att analysera dessa processer skapar organisationsmodellen förklaringskraft till varför ett beslut fattades (Allison & Zelikow, 1999:145–146, 154–156, 164–185, 390).
Organisationsmodellen fokuserar på organisationers möjlighet att skapa handlingsalternativ som levererar eftersträvad effekt. T.ex. anses USA:s val av ”sjökarantän” varit resultatet av att US Air Force inte kunde leverera effektiv markmålsbekämpning (Allison & Zelikow, 1999:380–381).
Beslutsprocessen avseende svenska väpnade insatser är ett tydligt exempel på makt- och uppgiftsfördelning (SFS 1974:152) vilket motiverar analys enligt organisationsmodellen. Att beslutsprocessen är lagstadgad i kombination med svensk offentlighetsprincip (SFS 2009:400) innebär goda möjligheter att identifiera formella strukturer och processer men utmaningar att identifiera de informella.
3.2.7
Politikmodellen
”Governmental Politics Model sees no unitary actor but rather many actors […] who focus not only on a single strategic issue but on many diverse intranational problems […] and organizational and personal goals […] by the pulling and hauling that is politics” (Allison & Zelikow, 1999:255).
Politikmodellen baseras på att aktörer, individer eller organisationer, i första hand representerar egna särintressen och att dessa präglar synen på strategiska målsättningar samt att en beslutsprocess samtidigt utgör en arena där aktörer genom förhandling kan vinna fördelar inom andra beslutsprocesser (Allison & Zelikow, 1999:255–257).
Enligt politikmodellen krävs att aktörerna identifieras, att deras roll fastställs, vilka intressen de företräder samt nivå av inflytande. Detta ställer krav på insikt i beslutsprocessen avseende var detta inflytande kan utövas (Allison & Zelikow, 1999:370–390). Detta anses vara den mest komplexa modellen (Bendor & Hammond, 1992:302) samt den svåraste att analysera p.g.a. den politiska miljöns komplexitet samt det faktum att särintressen, framförallt i kontexten av nationell säkerhet, anses omoraliskt vilket föranleder svårigheter att finna empiriska belägg (Allison & Zelikow, 1999:257–258)
Trots dessa utmaningar anses politikmodellen ge nödvändig förklaringskraft inom ramen för denna studie då beslut om väpnade insatser fattas av riksdagen (SFS 1974:152) vilket möjliggör en förhandlingssituation. Dessutom är den inrikespolitiska situationen sådan att varje riksdagsbeslut kan antas vara ett tillfälle till egen vinstmaximering.
Kombinationen av att OIR är en pågående insats, att särintressen inom säkerhetspolitiken kan anses omoraliskt samt att utskottsberedningar är stängda för allmänheten (Riksdagen, 2020) innebär utmaningar för studien. Aktörer analyseras härvid inte på individnivå utan som företrädare för respektive politiskt parti genom deras propositioner, motioner och argumentation i riksdagen. Dels följer analysnivån vedertagen praxis om att riksdagsledamöter företräder sin partilinje (Riksdagen, 2020), dels ger det en balanserad aktörsanalys där analysdjup inte påverkas av tillgänglighet på empiri och därmed säkerställs också hög reliabilitet (Esaiasson et al, 2017:64–65).
3.3
Metod
Studien genomförs som en teorikonsumerande holistisk enfallsstudie som analyserar källmaterialet genom kvalitativ textanalys där operationaliseringen av de tre teoretiska förklaringsmodellerna utgör analysverktyget.
3.3.1
Metodologiska utgångspunkter
Teorins samtliga förklaringsmodeller anses av Allison och Zelikow var för sig ha kraft att förklara beslut och trots behovet av att komplettera rationalistiska förklaringar med organisations- och politikmodellen är det fortfarande den rationalistiska utgångspunkten som erkänns störst förklaringskraft (1999:379, 401). Studiens tolkning av teorin är att även de kompletterande perspektiven har sin inneboende rationalitet, det organisatoriska eftersträvar rationell, effektiv, beredningsprocess syftandes till att presentera ett fullständigt underlag och därigenom minimera begränsad rationalitet (Allison & Zelikow, 1999:19–20). Politikmodellens aktörers företrädande av särintressen kan också anses rationellt utifrån dessas enskilda målsättningar.
Samtidigt argumenterar Allison (1999:401) för att de kompletterande perspektiven ska ge studien djupare förståelse för den komplexitet som strategiskt beslutsfattande innebär. Organisationsmodellen och politikmodellen är ett erkännande av att beslutsprocesser är sociala konstruktioner.
Sammanfattningsvis innebär valet och tolkningen av teorin en pendling mellan rationalistiska och konstruktivistiska utgångspunkter. Konsekvenserna för denna studie är att slutsatser påverkas av respektive teoretiskt perspektivs analys, ”Different answers or different questions?” (Allison & Zelikow 1999:385). Författarens möjlighet att förhålla sig objektivt påverkas av respektive perspektivs operationaliserings behov av tolkning. Rationella aktörsmodellen kausala förklaringslogik hot-mål-handlingsalternativ-konsekvens innebär lägre grad av tolkning och således en objektivare analys. Organisations- och politikmodellernas strävan att förstå möjligheter, begränsningar, påverkansgrad kommer
influeras av författarens tolkningar av den sociala kontexten och innebär en högre grad av konstituerande förklaringslogik.
Sammanflätningen av objektivitet och subjektivitet präglar studiens metodologiska förhållningssätt vars ambition är att presentera probabilistiska förklaringar utifrån fenomenets kontext (Della Porta & Keating, 2008:21–25).
3.3.2
Holistisk enfallsstudie
Yin (2018:7) framhåller Essence of Decision som den mest kända fallstudien med förklarande ambition och argumenterar därmed mot tidigare metodlitteratur som bl.a. kritiserat fallstudier för att enbart kunna verka utforskande. Yin företräder ett pluralistiskt förhållningssätt till metod men förordar fallstudien i studier där svar på hur och varför söks inom samtida händelser som inte kräver forskarens kontroll över förloppet (2018:8–11) vilket är fallet i denna studie. Yin (2018:14–16) beskriver fallstudien som en empirifokuserad metod syftandes till att undersöka ett samtida fenomen i dess kontext på djupet där gränserna mellan fallet och kontexten kan vara svåra att särskilja, vilket korrelerar med Johannesson och Tufte (2003:56) som framhåller fallstudiens fördelar avseende analyserandet av stora mängder information om ett avgränsat, särartat fall.
Denna studies ambition att förklara ett samtida beslut genom en teori som erkänner kontextens påverkan på beslutet genom insamlande och analys av empiri sammanfaller därmed med ovan kriterier för en fallstudie.
Problemformuleringen argumenterar för att Sveriges beslut att delta i OIR ur svensk inrikes- och säkerhetspolitisk kontext är ett avvikande fall vilket styr designen mot en enfallsstudie (Yin, 2018:49–51). Då fallet definierats som ett fall av (Yin, 2018:71–73) svenskt strategiskt beslutsfattande om användande av det militära maktmedlet övervägdes en enfallsstudie med flera analysenheter, antingen flera pågående insatser eller flera bi- och multilaterala militära samarbeten. Övriga pågående insatser faller dock inte inom ramen för de avvikelser som beslutet om OIR representerar t.ex. amerikansk ledning. Andra bi- och multilaterala samarbeten beslutas av regeringen vilket innebär att fallets avvikelser inom beslutsprocessen, t.ex. parlamentarisk sammansättning, inte kan analyseras. Härvid har inga logiska analysenheter inom fallet kunnat identifieras vilket förklarar valet av holistisk enfallsstudie (Yin, 2018:48–52) då studiens inomvetenskapliga relevans huvudsakligen baseras på dess avvikande karaktär (Esaiasson et al 2017:32ff).
Enfallsstudiens svagheter består framförallt i dess slutsatsers generaliserbarhet, slutsatsernas möjlighet att förutsäga framtida utfall, vilket i sin tur beror på fallets abstraktionsnivå (Yin, 2018:52–53). Högre abstraktionsnivå leder till högre generaliserbarhet men skulle i denna studie snarare innebära negativa konsekvenser avseende fenomenets särart (Mair, 2008:184ff). I denna studie analyseras ett svenskt strategiskt beslut som anses avvikande vilket innebär att slutsatserna eftersträvar generaliserbarhet inom motsvarande kontext. Av naturliga skäl kommer inte alla slutsatser vara okritiskt generaliserbara till beslut med annorlunda beslutsprocess vilket redan förklarat avsaknaden av flera analysenheter. Att studien analyseras utifrån relevant och erkänd teoribildning ökar dock dess externa validitet och därmed dess generaliserbarhet (Yin, 2018:42–47).
3.3.3
Kvalitativ textanalys
Fallets avvikande karaktär, enfallsstudie, forskningsfrågans utformning samt valet av teoretiska förklaringsmodeller leder till kvalitativ metod då studien eftersöker meningssamband avseende motiv, målsättningar och handlande som resultat av en politisk process. Den kvalitativa metodens möjligheter till djupare detaljbeskrivning korrelerar dessutom med fallstudiens syfte (Johannesson & Tufte:2003:75–76; Yin:2018:14–16).
Kvalitativ analys omfattar insamling, bearbetning och analys av data där aktörers agerande gentemot varandra, objekt eller fenomen samt mening för aktören kan analyseras. Analysen har både praktisk, systematiserande, och teoretisk, analyserande, betydelse i forskningsprocessen. Strävan är att analysen ska generera förklaringar bortom de enskilda källorna (Johannesson & Tufte, 2003:69–72; Esaiasson et al, 2017:211–212).
I denna studie insamlas och systematiseras källmaterialet tematiskt och kronologiskt. Exempelvis utgör regeringsförklaringar och utrikesdeklarationer källor där nationella målsättningar framgår medan utskottsbetänkanden beskriver beslut. Därefter systematiseras källorna kronologiskt i syfte att fastställa vilka som påverkat efterföljande.
De metodologiska utgångspunkterna tydliggör en pendling mellan ambitionen att förhålla sig objektivt till källmaterialet samtidigt som forskningsfrågan och operationaliseringen av teorin kräver tolkning. Den kvalitativa analysen innebär tolkning då det eftersträvas att sätta bitar av information i ett större sammanhang i syfte att kunna dra slutsatser och därmed besvara forskningsfrågan (Johannesson & Tufte, 2003:69–72). Genom ett preciserat
subjektivitet samtidigt som studiens begreppsvaliditet och reliabilitet säkerställs (Esaiasson et al, 2017:216–217, 226–229, 64–65).
3.3.4
Intervjuer
Intervjuer kompletterar textuella källor där antingen behov av triangulering eller avsaknad av dokumentation identifieras (Yin, 2018:119, 127).
Intervjuer är främsta källan till organisationsmodellen men kompletterar övriga perspektiv. Härvid valdes informanter utifrån deras centrala roll i beslutsprocessen där de representerar olika organisationsdelar. (Esaiasson et al, 2017:267–268).
Intervjuerna genomförs som informantintervjuer p.g.a. studiens behov av att komplettera textuella källor vilket innebär att informationen genomgår samma källkritiska granskning samt kvalitativa analys som de textuella källorna (Esaiasson et al, 2017:235–236).
Ovan motiverar också valet av att genomföra intervjuerna som semistrukturerade med halvstandardiserade frågor syftandes till att både erhålla den eftersökta informationen och studiens reliabilitet samtidigt som informantens insikt ska ges företräde och därmed studien djup (David & Sutton, 2016:113ff). Intervjuguiden utgår från operationaliseringen vilket innebär att samma strukturerade frågor ställs till informanter som till textuella källor.
Då enskild informant med hänsyn till sin tjänst önskat medverka utan namnpublicering har samtliga behandlats likformigt. Detta bedöms inte innebära källkritiska brister utan snarare främjat informanternas frispråkighet vilket fördjupat empirin.
Vid insamlandet och användandet av intervjumaterialet övervägdes särskilt Vetenskapsrådets (2017:39ff) riktlinjer samt risken att röja sekretessbelagd information.
3.3.5
Källmaterial och källkritik
Studien baseras på officiella primärkällor som härrör från den politiska processen och därmed anses representativa för både fall, forskningsfrågor och teori (David & Sutton, 2016:163). Svensk lagstiftning (SFS 2009:400) innebär hög tillgänglighet på dessa källor vilket även påverkat valet av metod. Lagstiftningen innebär dessutom att materialets äkthet, oberoende, samtidighet samt tendensfrihet säkerställs (Esaiasson et al 2017:287ff).
Flera beslutsdokument finns tillgängliga i fulltext via regeringens respektive riksdagens hemsidor. Här återfinns dessutom riksdagsdebatter som webb-tv sändningar samt
