Hanna Jag är 24 år.

Jag har tänkt det senaste dygnet på det här lite. Och jag inser att man inte har så mycket minne av grejer. Antingen att det är förträngt, eller att man liksom inte fokuserade på det när det hände.

Jag och min sambo vi har hund, så jag är jättegärna ute och går med hunden. Det är min sambos hund till att börja med. Och vi har väl träffats i lite över ett och ett halvt år. Så i ett och ett halvt år har jag väl varit ute med honom regelbundet. Jag gillar även att styrketräna väldigt mycket, vilket är någonting som jag faktiskt började med under resursskoleperioden. Så det har följt med mig i 12 år nu tror jag. Jag styrketränar nästan alla dagar. Det är en höjdpunkt på dagen. Så på fritiden blir det väl att vara ute i naturen, gå med vovven och styrketräna.. Jag har inte särskilt krävande intressen, utan jag nöjer mig med kvalitet istället för kvantitet. Så det blir väl egentligen det. Kanske prata lite med familj, vänner och laga mat. Sen, med den vardagen man har nu, den skiljer sig väldigt mycket från hur man hade det för ett år sedan. Så att fritiden är väl begränsat till sådana aktiviteter där man inte kanske träffar så mycket folk. Men sen så gillar jag ju, och har alltid gillat, naturen väldigt mycket. Vi planerar en fjällvandring och jag ska ut och gå i skogen nu, när vi klara med intervjun också. Så det är en favorit!

Jag har ju alltid uppskattat egentid, eller det kan man inte säga, men jag har alltid uppskattat att spendera tid med antingen mig själv eller med dem som jag vill umgås med utan störningar utifrån. Så för mig har det alltid, även om man ska sätta sig i bilen och åka 30 minuter får komma ut till vi säger ett slottsområde, naturreservat eller vad som helst, så uppskattar jag det mer än att man kanske tar en snabbare promenad där man går runt i en park med massa annat folk. Jag tycker alltid att det är skönare att komma bort, så att man får egentid tillsammans med dem som man väljer att ta med! Och sen tycker jag det är så fridfullt i naturen. Jag gillar ju att fiska, jag gillar att campa och så vidare. Jag tycker det är helt underbart att få se oförstörd natur! Det är jättehärligt! Ja, alltså, det är ju en utav de stora intressena jag har! Så det är ju ett sätt att ladda energi, att kunna reflektera över vardagen runt omkring och att bara kunna slappna av och göra sig redo för vidare jobb eller vad som än händer under veckan. Så det är bara ett sätt att slappna av.

För mig har träningen alltid varit som en sorts terapi. När jag var ung hade jag väldigt mycket aggressivitet och väldigt mycket överskottsenergi. Nu har jag inte riktigt det längre. Och sen om det är på grund av att jag tränar väldigt mycket nu eller att man kanske bara utvecklas som person genom åren, det kan man väl diskutera. Men för mig har träningen alltid varit ett sätt man kan.. Är man glad, så blir man gladare av att träna. Har man mycket energi, så kör man slut på sig. Man blir trött, så man kan sova bra om kvällen eller nätterna. Är man ledsen eller arg, så får man ut det. Eller man kan tömma sig på känslor och liksom genomläsa sig själv på ett väldigt effektivt sätt som liksom tar en timme. Ett exempel är när man kanske har haft en tråkig dag på jobbet. Eller att man har stött på folk som är aggressiva eller otrevliga. Det hjälper så mycket bara att man kan gå till gymmet och ta ut den känslan. Alltså inte för att man står och lyfter någon vikt och tänker ”den här jävla idioten! Fan vad han förstörde för mig!”, utan det är mer liksom att allt uppbyggt, eller allt man bygger upp under veckan eller under dagen kan man bli av med på gymmet. Jag jobbar på järnvägen med att köra tåg, jag är lokförare. Och det är mycket hot och våld mot mina kollegor

och sådär. Man stöter på mycket folk som är väldigt aggressiva. Och i min yrkesroll så kan jag ju aldrig visa aggression mot någon annan, utan kommer någon och svär åt mig då önskar man dem bara en trevlig dag och så släpper man det. Det funkar jättebra då, att man kan gå och träna och bli av med de känslorna man får, för det hjälper ju inte någon om jag visar aggression tillbaka på jobbet, berättar Respondent 4 skrattandes och tillägger att, det har jag ju lärt mig nu under många år, att det är bara idioti. Ilska föder ju bara mer ilska och träning är ett jättebra sätt att bli av med den. Jag tycker det är underbart! Och jag är inspireras väldigt mycket av motivation och folk med väldigt mycket motivation. Även om det är såna sysslor som kanske andra tycker är helt värdelösa. Som till exempel att gå och lyfta tunga vikter och kämpa efter 10kg mer på en stång, något som egentligen inte gör någon skillnad för någon annan, förutom mig själv. Men jag tycker det är väldigt inspirerande.

Jag jobbar på ett tågbolag här i min bostadsort nu för tillfället och har jobbat här sedan juni 2019. Jag trivs jättebra med mitt jobb. Jag har alltid varit en lite såhär, vad säger man, ensam? Ja, jag har alltid uppskattat att var ensam, så jag tycker det funkar väldigt bra för mig. Totalt så har jag väl jobbat som lokförare i snart 4 år tror jag, sedan jag tog examen. Jag har pluggat på yrkeshögskola i södra Sverige. Och så har jag jobbat 2 år i ett landskap i södra Sverige tidigare. Jag har även bott i en annan ort i södra Sverige och kört tåg i ett landskap där. Jag tycker det är ett jättetrevligt jobb där man får träffa mycket trevligt folk. Det är trevligt eftersom jag uppskattar fina landskap och man får se väldigt mycket fin natur, Så jag tycker det är jättehärligt. Man känner att man kan hjälpa folk att ta sig till jobbet och det är väldigt trevligt

Jag har inte så bra förklaring till hur det kom sig att jag blev lokförare egentligen, skrattar Respondent 4. Efter studenten så jobbade jag ett år på ett sjukhus i hemort och körde truck hos transportenheten där. Och sen kände jag bara att det var dags att söka sig vidare. Och även om jag har tyckt om och tycker om skoltid, så har jag aldrig riktigt kunnat njuta av att plugga mycket. Även om det har funkat bra för mig på gymnasiet, jag har alltid haft ganska lätt för att lära mig, så är det aldrig någonting som jag liksom uppskattat särskilt mycket. Så då sökte jag på yrkesutbildningar och så hittade jag lokförarutbildningen och det är 44 veckors utbildning totalt. Och så blev jag lite lockad av det också för att det var ganska stor konkurrens, jag tror det är 300 sökande per plats. Så jag tänkte jag söker in och kollar om jag kommer in eller inte och så gjorde jag det. Så jag har ingen bra förklaring till varför jag valde lokförare. Jag tror att jag, när jag åkte ner till studieorten för att bo där, så tror jag att jag aldrig hade åkt tåg själv. Respondent 4 skrattar och tillägger, så jag var den här jobbiga resenären som inte visste vilket tåg man skulle åka med och vilken perrong man skulle stå på, så ja.. Lokförare var ingenting som liksom har lockat särskilt mycket innan.

Det är nog familjerelationer som är mina viktigaste relationer idag helt enkelt. Det är liksom min närmaste familj och min sambos närmaste familj. Jag har en pappa som är ute och seglar nu, så jag har inte så mycket kontakt med honom. Min mamma hon jobbar i min hemort, men just nu kan man inte träffa så mycket folk ändå. Men annars är det väl min närmaste familj som är viktigast! Jag känner att, ja egentligen med hela min familj, så är det väl lite mer en så här distansrelation eftersom jag har bott långt bort. När jag bodde i södra Sverige så bodde jag ju 5 timmar bort från min familj i min hemort. Eller ja, 4 och en halv. Så det har alltid varit mycket

min familj när jag behöver det. Så jag känner väl egentligen att jag varken har sämre eller bättre kontakt med någon, utan jag tycker det är bra med hela min familj.

Nu tycker jag det funkar jättebra, för nu är jag ganska trygg i mig själv och jag vet vem jag är. När man var yngre så var det jobbigare. Jag har ju så mycket kompisar nu som ska ut och liksom supa och man ska träffa kompisar hela tiden. Jag är nykterist, eller ja, jag dricker inte. Och jag har aldrig liksom känt behov av den här sociala pressen, eller att man ska göra vad andra gör för att de tycker om det, utan jag har alltid liksom velat göra min sak för att jag gillar det och annars tycker jag inte det är nån mening med att göra det. Och när jag var yngre, så var det svårare att förstå sig på att det var min egna personlighet. Då kanske jag trodde att det var något annat. Och just på grund av att jag gick i resursskola också så hade jag dåligt självförtroende. Det var väldigt svårt att stå upp för sig själv. Jag kanske tänkte att det var något fel på mig själv, istället för att förstå att det är en del av min personlighet. Och ju äldre jag har blivit så har jag väl mer förstått man är som man är skrattar Respondent 4. Och det är liksom inget fel på det. Och jag tycker verkligen om att få ha min egentid nu, för då blir jag ännu mer social när jag faktiskt ska träffa folk sen. Ja, jag känner mig jättenöjd med ensamtiden nu i alla fall.

Jag såg det som en väldigt stor frihet att flytta hemifrån. Jag har alltid haft ganska svårt för förändring, eller det har varit läskigt. Alltså det är alltid läskigt med förändring, men om man under många år inte får så mycket förändring så känner man att det första steget alltid är jättejobbigt! Men när jag flyttade första gången, då flyttade jag till min studieort. Och det var ju liksom två och en halv timme, två timmar från föräldrarna. Jag hade ingen familj i närheten och liksom flyttade till första lägenheten. Då var jag väl 20 år gammal tror jag. Det var jättenervöst! Skrattar Respondent 4 och tillägger, men det har varit jättehärligt! Och sen dess har jag flyttat en fem gånger. Och varje gång så inser jag att man lär känna sig själv bättre! Man inser att man klarar mer än man tror. Och jag känner bara att man växer varje gång man flyttar! Så jag tycker det funkar jättebra, men det var väldigt nervös första gången. Hela vuxengrejen, man skulle ha hemförsäkring, en hyresvärd, flytta, inte ha familj i närheten, lära känna nytt folk och bara det här med att man skulle hitta en väg till skolan som man inte visste innan. Den första gången man skulle gå till skolan och plugga fick man liksom kolla upp på google maps vilken väg man skulle gå. Små grejer som man inte tänker på, sånt var jättenervöst. Och sen att gå och lägga sig och sova första kvällen där, skrattar Respondent 4 och konstaterar att, när man flyttar in i en ny lägenhet så är det inte alltid självklart att det känns som hemma första veckan eller första månaden. Det kan ju ta ett tag innan det känns som hemma.

Men all förändring är ju jobbig tills den blir bra! Och att flytta är ju otroligt. Det är ju en frihetskänsla! Det är ju jätte, jättehärligt att bara veta att man klarar av att göra allting själv, att man inte behöver ha något stöd. Det är helt underbart! Och just bara den här känslan av att man kan starta på nytt! Och man vet att man kan. Det är lätt att fastna i staden man växer upp i. Man bestämmer sig för vem man är där och när man flyttar så kan man ju ändra på det till viss del! Man kan inse att, ja men jag till exempel, jag har alltid tyckt att jag har haft svårt att skaffa vänner. Och jag har alltid fått höra att jag inte är så social, under min uppväxt. Och jag tror det har berott mycket på att jag var väldigt nervös och osäker i mig själv. Men när jag hade den här chansen att flytta så insåg jag att, fan jag kan inte gå och säga till folk att jag inte är social, för folk säger att jag är översocial. Jag pratar fööör mycket! Och man inser att det är liksom, Respondent 4 skrattar till och

fortsätter, det är jättelätt att skaffa vänner bara man är sig själv. Så man får lär känna sig själv lite mer när man flyttar.

Ett enskilt första minne från skolan är ju svårt. Jag har ju många små minnen och det är svårt att urskilja från vilka årskurser det var, men jag minns att jag tyckte om skolan när jag var liten, till att börja med. Jag fick så många kompisar och jag tyckte det var roligt. Det är lite krångligt att veta när jag började i resursskola, för jag har inte koll på årskurserna så himla väl, men jag misstänker att det kanske var i fyran, femman möjligtvis, som jag gick i innan jag började resursskolan.

Jag var ganska bråkig när jag var liten. Jag hade överskottsenergi som bara den. Och det blev väl att det var mer fokus på typ rastaktiviteter än att göra grejer skolan. Så jag hade en grundskolelärare som absolut hatar mig.. Respondent 4 skrattar och fortsätter, jag kommer ihåg att hon sa att jag aldrig skulle bli någonting under mitt liv. Ja, alltså jag förstår ju hennes synpunkt, skrattar Respondent 4, för jag var en jättejobbig unge. Jag hade inte haft tålamod att hantera mig själv under den tiden, så jag kan förstå att folk inte orkade med ibland. Och jag var en jättejobbig elev! Det var rutor som gick sönder och det var.. ja, jag kommer att man fick ha med sig ljus att tända under lektionen. Jag antar att det var vintern, eller hösten och jag höll ju på och la papper i det här ljuset så att det skulle brinna mer. Det var mycket dumheter vilket egentligen ledde till att då gillar man ju inte skolan lika mycket. Mycket strul var det! Och samtidigt så var det lite strul hemma också, i samband med det här, som jag har fått höra om senare i livet, vilket förklarar lite varför det blev som det blev.

Såvitt som jag minns det, så i början fick jag gå på samma grundskola som jag gick på innan. Bara det att man hade en annan avdelning på den skolan. Och jag kommer ihåg att det, det var väldigt obehagligt! För att helt plötsligt så bytte man liksom.. Det var samma skolgård och en ganska liten skola, men man fick sitta i ett annat rum istället för tillsammans med klasskompisarna som man hade gått med i tre, fyra år. Det var väldigt skumt, tror jag, för då helt plötsligt så urskiljs man ju ifrån ens klasskompisar och ska bli någon annan person. Och jag menar, barn är ju väldigt elaka mot varandra och det blir ju liksom också att man sätter en stämpel på sig själv. Som att man blir en helt annan person bara för att man liksom byter klassrum egentligen och får en annan nivå på undervisningen kanske. Sen så förstärker väl det beteendet, att man blir bråkigare. Just från den klassen, eller de lärarna, så minns jag inte att det var någon som liksom utskilde sig särskilt mycket som att de var bra, eller kunde hantera en jätteeffektivt. Det blir väl liksom att om man får en stämpel på sig så till slut så tror man väl på det själv och då, jag menar, mår man inte bra i skolan, då går man ju ännu mer över till att ställa till med trubbel.

Eftertänksamt och lite irriterat konstaterar Respondent 4 att hen sedan fick börja i resursskolan. Jag tror att jag har varit på totalt tre olika resursskolor och två särskilda grupper på vanliga skolor. Det kommer jag ihåg. Men då fick jag för första gången träffa på riktigt bra lärare. Och det tycker jag är någonting som urskiljer sig väldigt mycket, alltså med resursskolor. För mig har alltid minnet varit från de skolgångarna, även om man har försökt glömma bort mycket och man kanske inte vill tänka på det så mycket, så är det ju lärarna som står ut. På var och en av de här resursskolorna så har det ju funnits minst en individ som verkligen skiner igenom. Alltså bara bra lärare! Och det

lägger tid och tar sig tid att ta hand om ungdomarna och verkligen ger dem den uppmärksamhet som de behöver. Det fick jag väl uppleva då, med den första resursskolan.

Respondent 4 börjar skratta. Jag tror nog att med första resursskolan så var det väl inte.. det finns alltid positivt och negativt med resursskolor. Och det positiva är ju då personalen, som kan vara helt underbar och man kan få mer tid och resurser. Det negativa är ju att, i alla fall för mig har det alltid varit att, jag har haft mycket energi och har varit en bråkig unge. I resursskolan blandas man också in med mycket folk som är av helt annat virke. Alltså jag har ju träffat grovt kriminella på resursskolor, i tidig ålder.. Folk som liksom tar droger. Och inte bara vanligt slagsmål, utan det handlar om knivar, tända eld på saker, klottrare och sånt. Och det har gjort att jag, även om jag inte… antingen så ska man ju gå med på deras aktiviteter, eller så blir man ju annorlunda även där. Och det gjorde ju att jag i första resursskolan, då blev det mycket bråk och sånt också. Man hängde med på deras aktiviteter. Nej, det var väl bara att man gjorde grejer som man inte hade gjort annars kanske. Jag kommer ihåg så väl att en av första gångerna jag någonsin, eller ja, det var väl första och enda gången kanske som jag snattade någonting, så var det ju på uppmuntran av en annan elev. Och så minns jag det så väl också för han angav mig sedan till en lärare, så jag var tvungen att gå och lämna tillbaka det jag hade tagit tillsammans med min mamma. Respondent 4 skrattar förläget. Och det hade jag nog inte gjort om det inte var på grund av uppmuntran av de eleverna. Och så hamnade jag mycket i slagsmål också för att, jag menar trycker man in en massa aggressiva ungdomar med överskottsenergi tillsammans, då är det väldigt lätt att det blir slagsmål. Sen vet jag om att det väl fullt möjligt att det hade hänt om jag hade gått på en vanlig skola också, men det blev väl extra mycket sånt där. Men jag tror det blev lite mer fokus på plugg i alla fall, från och med första resursskolan. Jag tror att jag gick i den första resursskolan i två år kanske och sedan så gick jag vidare till en annan resursskola.

På resursskolan så får man personal som inte hade kanske 30 elever att ta hand om själv, så man kan få det stödet man behöver. Och många av personalen som jobbar på resursskolor, de är ganska hårda också. Jag har varit med om allting från 65 åriga damer till stora grova killar i mitten av 25- årsåldern eller något sånt där. Så det blir att de har ju resurser både för att få en att lära sig och när de märker att man är jävligt så kan de liksom brotta ner en.. skrattar Respondent 4 och tillägger,