Att hantera samtal om döden

I förskolan kan det när som helst uppstå en kris, såsom inträffade dödsfall, där

pedagogerna måste hantera olika samtal om döden både med vårdnadshavare och med barn. Samtliga pedagoger menar att de känner sig trygga i dessa typer av samtal. I empirin synliggörs det av samtliga pedagoger att de talar utifrån egna erfarenheter, och att tillvägagångssättet har stor betydelse när man samtalar om döden. P1 säger:

Nä men, man är ju med som ett stöd, är det någon som kommer och har

funderingar eller pratar någonting då får man ju lyssna av och känna hur mycket kan jag berätta eller vad kan jag relatera till, så man måste hela tiden läsa av.

I intervjuerna kan det tolkas som att samtliga pedagoger ger intryck av ett öppet förhållningssätt kring samtal om döden med barnen. Genom detta öppna

förhållningssätt, blir det tydligt att även barnen uppträder på ett öppet sätt till döden och för en dialog om vilka de mist i livet, P4 säger:

...reaktionen är ofta att dom också lyfter fram att farmor gick bort eller farfar, eller Svante gick bort fast han var inte så gammal men han gjorde si eller så. Det var liksom inga, och sen är det inte mer med det och kan avslutas med “skicka osten”. Så det är liksom, så är den biten... jahop, okej... Och det gör vi pedagoger också eller verksamma i huset överlag, att ja min mormor är då gammal men min farfar lever inte längre men mormor gör det än så länge och ah... Och då kan det ju vara någon som säger att när de blir så gamla så kommer dom inte leva längre sen, men dom finns alltid hos mig (håller med sin hand mot hjärtat). Och så har det ju hänt att barnen har visat med ett hjärta eller tagit sig om bröstet eller…

P5 nämner att ärlighet i dialogen med barnen är viktig i samtal om döden. Majoriteten av pedagogerna, nämligen P3, P4 och P5, upplever själva att samtal om döden är en naturlig del i yrket och menar att de går in i en professionell roll i situationer som kan upplevas som känslomässigt påfrestande för pedagogen. Utifrån empirin blir det tydligt att alla pedagoger uttrycker vikten av att prata om känslor med barnen, P4 säger:

Jag har även hört via barnet att jag har gett dom ord att uttrycka känslan. Så jag tror det är väldigt viktigt att man talar om känslor, man erkänner sina egna känslor för att bekräfta barnens känslor. Och det är okej att känna.

Vidare nämner samma pedagog: “Sen får man alltid vara ledsen och man får vara arg och man får vara riktigt milt sagt förbannad, det är, det är helt okej”. P4 menar

36

att samtal om döden inte behöver handla om att verbalt uttrycka sig i ord, utan ibland kan faktiskt tystnaden vara samtalet:

Ett samtal kring döden, vet jag själv av erfarenhet inte behöver vara så mycket ord egentligen utan det räcker med närheten och kunna sitta i knäet och kanske bläddra i en bok och peka på en bok, ibland kan tystnaden vara samtalet. Och det... Det spelar inte så stor roll om det är ett äldre eller yngre barn i det läget, för det kan vara ett äldre barn som söker ändå liksom bara att landa, och få den där kramen.

I citatet blir det återigen tydligt hur högt värderad lyhördhet är av pedagogen. Att vara lyhörd till vad det är som behövs, vilket är barnets behov i denna stund? Pedagogen bakom citatet ovan menar också att behovet inte kan räknas ut beroende på hur gamla barnen är, bara för att ett barn kan uttrycka sig verbalt betyder inte det att barnet automatiskt vill prata om det som har hänt.Utan ibland kan det vara tystnaden och närheten som behövs, vilket samtliga pedagoger är lyhörda för.

Alla pedagoger menar även att relationen mellan pedagogen och barnet är av stor vikt i samtal kring döden, då barnen kan öppna upp sig mer när de känner en tillit till

pedagogen. Genom relationen lär de sig även att tolka barnens signaler och uttryck, och kan utifrån det bedöma: “Var ska jag vara, hur ska jag vara, när räcker det med kramen och när hamnar man i andra situationer, när behöver vi ta ett riktigt samtal [...]”, menar P4.

5.4.1 Styrkan från tidigare erfarenheter

Samtliga pedagoger reflekterar under intervjuerna kring sina egna erfarenheter av döden, och att dessa kan ge dem styrka i att hantera de svåra samtalen om döden. P4 talar om att hon med hjälp av sina erfarenheter från de vardagliga samtalen om döden, kan känna sig tryggare i de ”riktigt tunga samtalen”:

Jag har även haft samtal med barn där vardagen har varit, nu är vi tillbaka på djurvarianten. Eh, och jag känner att jag har haft med mig en styrka i de riktigt tungasamtalen, tack vare de andra samtalen.

Som nämns tidigare i avsnittet anser P4 att det kan bli fel när man väljer att bara samtala om döden först efter att något har inträffat, att man ”sätter döden på en piedestal”. Genom att reflektera över detta och faktiskt samtala om döden i vardagen, menar

37

pedagogen ovan att man kan stärkas i de tyngre samtalen. P4 menar att hennes egna, tragiska, erfarenheter har hjälpt henne att hantera de svåra samtalen:

[…] Den här processen har jag gått igenom i många skeden och det ger ju mig ett lugn och trygghet i det, att hantera det. Och det är ingen kunskap jag önskar att någon lär sig på det viset. Samtidigt är det en kunskap som jag har med mig och det kan jag säga att det avspeglar sig i samtal.

Samtliga pedagoger använder sig även av sina erfarenheter som ett slags redskap i samtalet. P5 berättar om hur hon genom att berätta för barnen om sina erfarenheter kring döden i hennes närhet också hjälper barnen att våga öppna upp sig om sina egna erfarenheter. Pedagogen berättade att: ”Jag berättar ju att min pappa inte lever längre till exempel då, och då kommer det barnet och säger att hens förälder inte heller lever längre.” I dialogen mellan barnet och pedagogen möts de båda parterna och lyssnar till varandras erfarenheter. Genom att öppna upp sig för barnet, vågar även barnet öppna upp sig för pedagogen. På så sätt förstärks även deras omsorgsrelation genom ett förtroende till varandra. Lyssnandet spelar återigen en stor roll i dialogen. Genom att lyssna på vad barnet säger i dialogen, kan pedagogen få nya kunskaper om barnet (Noddings 2015).

Utifrån samtliga pedagogers erfarenheter uttrycker de sin syn på döden på olika sätt. Precis som vi nämner i inledningen kan döden upplevas som hemsk och jobbig, men den kan även beskrivas som fin som Nangijala. P5 beskriver att döden kan vara jobbig men även fin:

Det kan vara jobbigt. Ah men, det kan ju vara jättejobbigt, det beror ju på hur man hanterar situationen eller hur barnen hanterar situationen eller hur vårdnadshavare hanterar, eh ah. Sen kan det ju vara fint också, på något vis.

Hennes olika erfarenheter har präglat hennes sätt att se på döden, och även hjälpt henne att inte bara se på döden som något hemskt. Hon väljer att även se det som något fint.

5.4.2 Tryggheten från kollegor

Förutom att alla pedagoger lär sig att tyda vilka behov barnen i deras barngrupp har, lär de sig även att förstå vad kollegorna i arbetslagen kan ha för behov i olika situationer. Samtliga pedagoger berättar under intervjun att de tror att det kollegiala samtalet om

38

döden kan bidra till en ökad känsla av trygghet i verksamheten. P4 förklarar det på följande sätt:

Jag tror att det kan ge en trygghet, en styrka så att vi kan hantera det likvärdigt i huset i den progression vi är, jag tror att det kan ge trygghet och styrka hos den som känner sig mer otrygg med det. Och även då en kunskap till dom som kanske känner sig lite mer trygg och veta att okej X kanske inte känner sig så trygg med detta, jag går in och täcker upp. Så att man kan stötta varandra där också.

Citatet beskriver hur pedagogerna är lyhörda för varandras behov. Även om pedagogerna känner sig trygga i att hantera samtal om döden med barnen, kan det ibland uppstå situationer där det känns påfrestande. P5 berättar om när hon själv gick igenom en sorg, samtidigt som ett barn i barngruppen också gjorde det. Då kunde hon ibland känna att det var psykiskt krävande att behöva prata om döden just där och då. I dessa fall beskrivs övriga pedagoger som lyhörda för pedagogens behov, och ”går in och täcker upp”. Stödet som finns till varandra inom verksamheten beskrivs som

ömsesidig mellan pedagogerna. Ömsesidighet i en jämlik omsorgsrelation handlar om

att den som agerar som omsorgsgivare och omsorgstagare kan skifta beroende på vem som är i behov av omsorg i just den stunden (Noddings 2015). Två pedagoger kan ingå en jämlik omsorgsrelation, där rollerna som omsorgsgivare och omsorgstagare skiftas beroende på situation. Detta stämmer in på P4:s beskrivning, som menar att i olika situationer känner sig pedagogerna i verksamheten olika trygga respektive otrygga. Den som känner sig trygg i en situation ”går in och täcker upp” för den som känner sig otrygg. Situationerna kan variera och sättet att ”täcka upp”/stötta personen kan också variera, menar pedagogen. Det kan till exempel handla om att låta en pedagog gå undan från barngruppen en stund, eller att erbjuda sig själv att hålla i de samtal som kan kännas påfrestande för en annan pedagog.

En anledning till att det finns en ömsesidighet mellan pedagogerna i verksamheten menar P3 kan handla om att det är en liten och familjär verksamhet, där det finns en tillit till varandra. P4 beskriver vikten av tillit till varandra i ett arbetslag:

Tilliten måste vi kunna ha inom arbetslaget för att verkligen kunna ha ett bra arbetslag. Där har ju också varit konstellationer där inte riktigt den balansen har funnits, men i det arbetslaget jag befinner mig nu så har vi den balansen.

39

Tillit är något som är centralt inom omsorgsetiken, och speciellt i en omsorgsrelation (Noddings 2012). Utan tilliten till sina kollegor finns det en risk att pedagogen i fallet ovan inte hade vågat berätta om sina känslor, och därmed hade hennes kollegor inte heller utformat någon omsorg efter hennes behov i den situationen.