Hantering av känslor av ensamhet och isolering

Nätverkets förmåga att bidra med ett sammanhang och en trygghet är inte att underskattas, då det är påvisat att de individer som verkar inom starka nätverk löper mindre risk att drabbas av just ensamhet och isolering. Vidare är känslor av ensamhet till följd av ett inadekvat nätverk i högre grad korrelerat med känslor av depression och psykisk ohälsa (Zebhauser m.fl., 2015 & Forsberg & Wallmark, 2019).

Som Zebhauser m.fl. (2015) nämner finns det signifikanta samband mellan sociala nätverk och ensamhet. Det finns alltså en direkt koppling mellan graden ensamhet och styrkan i det sociala nätverket, vilken kan beskrivas som hur omfattande det sociala nätverket är, hur tillgängligt nätverket är, hur villiga de i nätverket är att bistå individen i centrum och

nätverkets möjligheter till att bistå denna. Det säger sig självt, vilket var tydligt i intervjuerna, att om en individs nätverk befinner sig flera mil bort är möjligheterna till stöd begränsade. Intervjuperson tre hade som sagt betydande stöd i sin närhet, då hon bodde i en liten by med god grannsamverkan, och hon kände sig minst ensam, något som talar för och påvisar vikten av det sociala nätverket.

Även om intervjuperson två inte hade någon egentlig brist på saker att göra var det ändå viktigt för henne att göra något och inte bli stillasittande och inaktiv. Detta påminner i hög grad om det andra temat i Stanley m.fl. (2017), vilket just handlade om att ha något att göra. I artikeln visade det sig att de äldre som deltog, vilka alla hade fått journalföra sina dagliga aktiviteter i tre dagar, kände sig mer engagerade mentalt och det hjälpte även med att avvärja ensamhetskänslor genom att ha aktiviteter att syssla med. Just vår intervjuperson två gjorde ganska mycket under dagen. Dessa aktiviteter, även om ingen ansågs av henne vara strategier för att avvärja ensamhetskänslor, kan ändå enligt Stanley m.fl. (2017) ha positiva effekter på hennes mående, kanske även utan hennes vetskap. Det är inte alltför långsökt att anta att hon skulle känna sig mer ensam utan dessa aktiviteter.

Büssing m.fl (2020) nämner att äldre i tyskland ofta valde att följa restriktionernas

uppmaning och minska på kontakten de annars velat haft med sina nätverk, det gjorde även vissa av våra intervjuade äldre och även om man inte kan generalisera utifrån vårt

begränsade urval finns ändå likheter som kan förklaras av den tidigare forskningen. Intervjuperson ett och två hade, frivilligt eller ofrivilligt, fått begränsad kontakt med sitt nätverk och detta ledde, som den tidigare forskningen även visat, till större känslor av ensamhet och isolering från vänner och släktingar.

Intressant nog tar även Büssing m.fl. (2020) upp att de som använt sin religiösa tro som en resurs, vilket intervjuperson fem kan ha gjort, löper mindre risk att må dåligt i samband med

pandemin. Intervjuperson fem nämnde att hon tyckte kyrkan “lagt sig så platt”, hon tyckte kyrkan kunde hålla lite mer öppet om nu krogar hade möjligheter att hålla öppet. Viktigt att nämna är att detta är en potentiell orsak till bättre mående. Hon sa trots allt inte att det definitivt rör sig om att hennes tro hjälpt henne specifikt men den tidigare forskningen pekar som sagt på att det kan röra sig om det. Acceptans var ett tema som dök upp hos åtminstone två av de fem intervjuade där de på ett eller ett annat sätt kommit underfund med sina ensamhetskänslor genom att acceptera dem.

När intervjuperson två nämner att det blir som en lättnad när hennes partner som led gick bort måste studieförfattarna ställa sig frågan ifall det här tankesättet av acceptans och lättnad hjälper henne, studieförfatarna tror att det gör det. Detta talar potentiellt för att när

ensamheten är till följd av en naturlig händelse i livet, som en makes eller makas bortgång, finns möjligheter att komma underfund med detta genom en form av acceptans, som då ses som en strategi hos två av våra fem intervjuade. Intervjuperson fem beskrev hennes makes bortgång som naturlig vilket uppvisar en sorts acceptans av det naturliga. Studieförfattarna måste dock nämna att de inte tror acceptans är någon sorts allomfattande lösning på temat ensamhet bland äldre. Ingen ska behöva acceptera beklagliga och svåra förhållanden som riskerar att tära på ens psykiska hälsa. Vad som bör poängteras här är att det finns en styrka i att acceptera det naturliga, vilket även intervjuperson två gör när hon säger att “hon vet hur allt ska sluta”. Det kan te sig som aningen cyniskt men det måste kommas ihåg att dessa äldre har levt väldigt länge, de besitter en rik repertoar av upplevelser och färdigheter vilka säkert hjälper dem i nuet. Studieförfattare skulle vilja nämna acceptans och en ovilja att se sig själv som ett offer i situationen som tydliga exempel på detta.

Även om många av de intervjuade äldre både hade positiva och negativa saker att säga om livet efter pensionen var det ändå en övervägande positiv helhetsbedömning. Det

intervjuperson fem tog upp, gällande att livet är så mycket mer än endast ett förvärvsarbete, är värt att diskutera. I studien av Stanley m.fl (2017) tas begreppet balans upp i relation till hur man bäst kan förhindra känslor av distress och dåligt mående relaterat till ensamhet. Det kanske ter sig självklart för vissa att balans är viktig och det är klart att det är, men en sådan beskrivning av begreppet och fenomenet balans hjälper oss inte att applicera det i praktiken. Balans som fenomen, ifall det behandlas som ett mål i sig och ses som en nyckelfaktor, kan det ge människor ett praktiskt förhållningssätt till att tackla problemen som de äldre upplever. Det är logiskt att anta att intervjuperson 2 känner att det saknas balans när det kommer till saker, händelser och tillstånd som påverkar hennes mående. Frågan blir då hur man bäst balanserar det? Till att börja med måste det statueras att pensionen i sin grund just verkar som en balanserande period i en persons liv. Det är tiden som, till skillnad från

arbetstiden ska spenderas på dig själv och på det du vill. Ett hårt eller slitsamt yrkesliv ska då alltså balanseras upp av en trevlig och njutsam pensionstid och övervägande är det ändå det som beskrivs av de intervjuade.

Till sist återges här en sammanfattning av hur teorin samt den tidigare forskningen kan förklara och belysa sambandet mellan de äldres sociala nätverk samt deras hantering av känslor av ensamhet och social isolering. Detta för respektive intervjuperson, men även hur pandemins restriktioner har kommit att påverkat känslor av ensamhet och social isolering.