ANALYS: DEN BORGERLIGA MYTEN OM KVINNAN
HEMMETS DRAGNINGSKRAFT
Man kan alltså se en tydlig skillnad mellan manliga och kvinnliga protagonister i sagorna. Som vi såg i inledningen rör sig sagornas hjältar oftast bort från hemmet, ut i världen på äventyr och de vinner sin lycka och framgång genom att frigöra sig från hemmets band. Hjältinnorna rör sig å andra sidan nästan alltid mot hemmet och deras sagor får ett lyckligt slut först när de lyckas trygga sin plats i detta. Vi ska nedan granska dessa två motsatta rörelsemönster närmare.
Det är talande att Propp i sin inflytelserika studie av folksagorna verkar ta för givet att sagans protagonist är manlig. Hans analys av sagans funktioner följer alltså protagonistens rörelse bort från hemmet. Efter att sagans ramar satts i den initiala situationen (a) sänds protagonisten iväg från hemmet av den karaktär som hos Propp kallas för avsändaren, vilken vi studerat ovan.135 Avsändaren är alltså en av de sju dramatiska personer Propp ansåg ingick i alla sagor och avsändarens funktion för intrigen är självskriven; han eller hon tvingar protagonisten att bryta upp från hemmets trygghet och ge sig ut i världen för att söka sin lycka.
Vi har tidigare sett hur avsändaren i ”Plugge Nafware” är protagonistens döende far. Man kan också tillskriva kungen avsändarens roll då han senare i sagan gång på gång skickar Plugge Navare till jätten för att stjäla dyrbara föremål.136 För varje nytt besök i den offentliga sfären lyckas Plugge Navare erövra nya rikedomar genom sin list och var gång han återvänder efter sina äventyr ute i världen vinner han också högre status i kungens rike. Tack vare sina resor bort från slottet kommer han upp sig
134 Fass Leavy, s. 279. 135 Propp, s. 80.
i världen och går från att vara kungens kol-pojke, vilket är den tjänst han först ges när han och bröderna anländer till slottet, till att bli en ”hög herre”, som inte längre behöver lita till sina äldre bröders hjälp, utan istället kan hjälpa dem.137 Anledningen till att Plugge Navare till slut vinner prinsessans hand och halva kungariket, medan hans bröder får nöja sig med de uppgifter de först tilldelats är således att han inte nöjer sig med att stanna i hemmets sfär.
Samma rörelse bort från hemmet finns hos hjälten i ”Prinsessan som hvarje natt dansade med ett troll”. Den fattige pojken hör talas om den förtrollade prinsessan och beger sig iväg ut i världen för att se om han kan vinna henne:
Det var en gång en prinsessa som varje natt måste dansa med ett elakt troll tills hon dansat ut sju par skor. Hennes fader, konungen, hade därför utlovat kungariket och prinsessans hand till den som kunde lösa henne ur förtrollningen. Det hörde en gosse talas om och tänkte att han skulle försöka.138
Innan han kommer fram till slottet överlistar han både rövare och tre par jättar och det är med hjälp av de magiska föremål han lyckas stjäla från dessa som han i hemlighet kan följa efter prinsessan ner i underjorden och lösa henne från förtrollningen.139
Vi har i denna saga ett utmärkt exempel på hur den offentliga sfären i sagorna tillskrivs männen, medan hemmets sfär tillhör kvinnorna. Medan hjälten belönas rikligt då han ger sig ut i världen kretsar sagans egentliga problematik kring hur man ska kunna hålla prinsessan kvar i hemmets sfär och hindra henne från att varje natt bege sig iväg från slottet med trollet.
Den kvinnliga protagonistens rörelse
I en berättelse från Vånga, som ibland kallas för ”Flickan i rövarhålan”, eller för ”Flickan i Rövarkulan”, ser vi också hur den kvinnliga protagonisten strävar mot hemmet, till skillnad från sina manliga motsvarigheter. Sagan handlar om en flicka som blir bortrövad från sitt hem av ett rövarband, och hålls fången i deras rövarkula i bergen i många år. Flickan lyckas slutligen fly från rövarna och innan hon rymmer är hon listig nog att hälla vatten i deras gevärspipor: ”När så rövera fick si, att flicka va
137 ”Plugge Nafware” (1844), s. 464.
138 ”Prinsessan som hvarje natt dansade med ett troll” (1951), s. 54. 139 Ibid., s. 54f.
bärte, sprang di ätter’na, men di kunne inte hinne äpp’na. Då skulle di skute’na, men dä gick inte dä häller, för dä ha komme vatten på krutet, å flicka kom unna.”140
Denna saga får, liksom många andra sagor med kvinnliga protagonister, sitt lyckliga slut när hjältinnan lyckas återvända till hemmet. Hon har inte heller, som Plugge Navare, vunnit något på sitt äventyr ute i världen, utan helt sonika hållits ifrån sin plats i livet av elaka rövare och hennes belöning blir att få återvända hem.
Rousseau menar att det kommer en tid i var ung mans liv då det är tid för honom att lära sig hantera den stora världen och alla människor som befolkar den.141 Det är därför en naturlig del av en pojkes uppfostran att han tvingas bort från hemmet och ut i den offentliga sfären: ”Tiden är inne att visa honom utsidan av den stora skådeplats, vars dolda spel redan är bekant för honom.”142 Sagornas intrig svarar även i detta avseende väl emot det borgerliga ideal som kommer till uttryck hos bland andra Rousseau.
Kvinnorna bör, enligt Rousseau, dock inte vara helt främmande inför hur den stora världen fungerar. Som vi minns är det emellertid viktigt att i deras uppfostran inte glömma bort att allt de ska lära sig är till för att de sedan ska bli bättre på att hjälpa och stötta männen i hemmet:
Att behaga dessa, att vara dem nyttiga, att göra sig älskade och aktade av dem, att uppfostra dem som små, att vårda dem som stora, att råda dem, trösta dem, att förljuva deras liv, se där, vad som är kvinnornas plikter under alla tider, och vad man bör meddela dem från deras barndom!143
Även om den kvinnliga protagonisten av någon anledning lämnar hemmets sfär i sagan är det därför naturligt, enligt det borgerliga idealet, att hon alltid strävar efter att återkomma dit för att omsätta den kunskap hon fått ute i världen i praktik.
Den kvinnliga protagonistens utmaningar
Bettelheim ser också en annan anledning till att den kvinnliga protagonisten sällan beger sig långt bort från hemmets sfär. Detta skulle ha att göra med att kvinnan på sin väg mot könsmognad genomgår en period av passivitet som män inte upplever i sin
140 Gustaf E. Olsson, ”Namnlös berättelse”, Folkminnen från norra Östergötland, manuskript i
Nordiska museets arkiv, E.U. 546, s. 37. Berättelsen är upptecknad år 1922 av författaren efter lantbrukare P.A. Olsson i Vånga socken. Den återfinns också i andra versioner, exempelvis ”Flickan i rövarhålan” och ”Flickan i rövarkulan” (1942).
141 Rousseau, s. 104. 142 Ibid.
utveckling: ”Under månaderna före den första menstruationen, och ofta också någon tid omedelbart efter, är flickorna passiva, verkar sömniga och drar sig inom sig själva.”144 Kvinnans resa är därmed en inre sådan och kompletterar således mannens yttre resa för att erövra det egna jaget. Inte sällan möter hjältinnan sina utmaningar i ett stadium av dvalliknande sömn, som Törnrosa, eller de ”mardrömmar” man kan tolka prinsessans nattliga dansutflykter som i ”Prinsessan som hvarje natt dansade med ett troll”. Hjältinnan behöver därför inte heller ge sig av från hemmet för att lära sig om livet, de lärdomar hon förväntas tillförskaffa sig finns inom henne.
Dessa lärdomar handlar ofta om hemmets praktiska sysslor. Tatar visar på hur spinnerskor ofta är nära sammankopplade med sagornas berättande.145 Förutom att spinnerskor ofta förekommer i sagorna är det också en huslig syssla som hjältinnan måste lära sig för att bli gift. I en berättelse upptecknad av Gustaf E. Olsson efter torparen Per Johan Åström vill en friare testa om flickan han uppvaktar verkligen är så duktig på att spinna som hennes mor skryter med. Han placerar därför bodsnyckeln under spinnrockens ”blåntott” (den del som håller fast det ospunna linet) för att se om flickan verkligen klarar att spinna så mycket på en vecka. När han återkommer sju dagar senare visar det sig att flickan inte alls hunnit tillräckligt långt på blåntotten för att nyckeln ska komma fram: ”Då var där ett jämmer, för att de inte kunnat finna bodnyckeln, sedan friaren varit där sist. Denne tog då fram nyckeln, talade om att han stoppat dit den, för att pröva hur duktig flickan var. Sen gick han och ville inte flickan något mer.”146
Flickan som misslyckas med sina husliga plikter riskerar alltså att inte bli gift. Eftersom detta nästan alltid är målet för de kvinnliga protagonisterna är det inte heller märkligt att deras utmaningar ofta finns i hemmet, och inte ute i den stora världen. Det är där de måste bevisa sig vara värdiga hustrur. Detta kan vara en av anledningarna till att även om arbetarklassens spinnerska under 1800-talet ersattes av den läsande borgerliga sagotanten som arketypen för sagoberätterskan, så lever spinnerskorna kvar i sagorna, någonting som Tatar uppmärksammar: ”With the proliferation of printed collections of tales, reading took the place of recounting and fairy tales moved from the workroom, or Spinnstube, into the nursery and parlor.”147
144 Bettelheim, s. 266. 145 Tatar, s. 107.
146 Olsson, ”Frieri”, manuskript i Nordiska museets arkiv, E.U. 552, s. 15f. Upptecknad 1926 i Risinge
efter torparen Per Johan Åström (född 1842).
Med det borgerliga idealet flyttades sagans intrig allt närmare hemmet för de kvinnliga protagonisterna. De utmaningar de möter handlar således ofta om en maktkamp över hemmets sfär, där en elak styvmoder eller falsk syster försöker beröva hjältinnan hennes plats i hemmet och tävla med henne om rollen som hustru. Det är anmärkningsvärt att den kvinnliga protagonistens fiende därför oftast är en annan kvinna.