ANALYS: DEN BORGERLIGA MYTEN OM KVINNAN
KVINNANS ANDRA SIDA NIDBILDEN
Jag vill erinra om att detta inte är en studie där alla sagor som upptecknats i Östergötland granskas. Några generella slutsatser angående hur populär en saga har varit eller hur vid spridning den fått kan därför inte nås inom ramarna för denna uppsats. Någonting som ändå är slående i det material jag tittat på är hur frekvent förekommande den nidbild av kvinnan vi nedan ska titta närmare på är. I mina genomgångar av arkiven på Nordiska Museet och Institutet för språk och folkminne (SOFI) var också skämtsagorna överrepresenterade i det östgötska materialet.
Den bild av kvinnan som framträder i majoriteten av dessa sagor skiljer sig alltså markant från det kvinnoideal vi undersökt ovan. I de östgötska sagorna är kvinnan ofta äldre, fulare, dummare och mer sexuellt aktiv. Hon är också en aktiv agent i sagans intrig och driver många gånger handlingen framåt. Särskilt skämtsagorna behandlar dessutom mer explicit ämnen som sexualitet och relationen mellan en man och hans hustru.
I ”Den dumma kärringen” finner vi exempel på just detta.171 Sagan, som utspelar sig i Ringerike, handlar om en kvinna som är så dum att hon säljer familjens ko för endast en riksdaler och sedan blir nedsupen och lurad till att tro att hon är en fågel. Hennes man blir så arg att han lämnar henne och gården och svär att inte komma tillbaka om han inte hittar minst tre andra kvinnor som är lika dumma som hon. I jämförelse med den idealbild som förespråkas av bland andra Rousseau och som framträder i sagor som ”Jungfru Swanhwita och Jungfru Räfrumpa” tydliggörs framförallt två saker i ”Den dumma kärringen”.
För det första så är hon, som vi kan se redan i sagans titel, korkad. Rousseau argumenterar i Émile eller om uppfostran för att kvinnor ska utbildas och vårda sin intelligens. Naturen vill nämligen att kvinnorna ska:
171 ”Den dumma käringen” (1976), s. 162ff. Sagan finns också i Liungman-samlingen under nummer
461, AT nummer 1382, upptecknad år 1926 av Carl Bertil Johansson efter upptecknarens far J.E. Johansson (född 1877) som i sin tur hört den av sin far.
tänka och bedöma, att de skall känna och förstå, att de skall älska, och att de skall vårda sin intelligens, precis som de vårdar sitt utseende; ty dessa båda är de vapen, som blivit dem förlänade för att ersätta den styrka, de själva saknar, och för att leda vår efter deras vilja.172
Han menar dock inte att man bör ge flickor samma utbildning som pojkar, utan kvinnors kunskap ska gälla de ämnen som lämpar sig för dem. Gestaltningen av den borgerliga idealkvinnan är således, precis som när det gäller Jungfru Svanvita, en förstående, mild kvinna, långt ifrån dum, men inte heller bildad på det sätt som männen är bildade.
Den dumma kärringen kan ses som en motpol till detta. Trots hennes bästa ansträngningar lyckas hon inte utföra ens de enklaste uppgifter. När hennes man säger till henne att hon ska ta hundra riksdaler betalt för kon och en riksdaler för tuppen ger hon sig glatt av mot staden:
När hon gick där på vägen, räknade hon för sig själv, för att hon inte skulle glömma bort priserna:
”Hundra för kon och en för tuppen, hundra för kon och en för tuppen!”
Men hur det nu var, så vände hon bak och fram på det, och efter en stund sa hon istället: ”Hundra för tuppen och en för kon, hundra för tuppen och en för kon!”173
Slaktaren som köper den billiga kon förstår också att kärringen inte är klyftig nog att kräva den rätta betalningen. När hon inser att hon inte får tuppen såld för hundra riksdaler på torget återvänder hon till slaktaren. Istället för att betala henne ett skäligt pris ger han henne då rikligt med mat och alkoholhaltig dryck ”och när hon till slut blivit så berusad, att hon inte visste var eller vem hon var, rullade han henne först i tjära och sen i en hög med fjädrar”; ett sätt att ytterligare förlöjliga henne och visa att han inte skäms över att ha lurat henne på betalningen.174
Kvinnans man blir inte heller upprörd över hur hans hustru behandlats. Skulle han ha blivit det skulle läsarens sympatier måhända ha flyttats från honom själv, som nu är hjälten som tvingas stå ut med en så dum hustru, till den stackars kvinnan. Sagans syfte är alltså att göra sig lustig över hur dumma kvinnor i allmänhet är. Mycket riktigt visar det sig också när mannen ger sig ut i världen att alla andra kvinnor han möter är precis lika korkade som hans egen hustru. Han lurar till sig tvåhundra riksdaler och en vagn fylld med kläder, mat, dryck och annat från olika kvinnor innan
172 Rousseau, s. 157.
173 ”Den dumma käringen” (1976), s. 162f. 174 Ibid. s. 163.
han nöjd vänder hem igen. Väl hemma får han så den glada överraskningen att åkern är både plöjd och sådd och han frågar därför sin hustru vad hon sått:
”Jo”, sa hon, ”det kom en norrlänning och bad att få sätta in en säck salt i förstugan, och den tog jag sen och sådde. För den något sår, han något får. Ja, bara nu Vår Herre ville vara så nådig och låta det regna, så växer nog saltet”, sa hon.175
Skämtsagor om hur svårt männen har det som tvingas stå ut med dessa korkade kvinnor, som bara man vänder ryggen till en kort stund lyckas göra något så idiotiskt som att strö salt över åkern, är mycket vanliga bland de östgötska folksagorna. Detta leder oss in på den andra skillnaden mellan den korkade östgötska kvinnan och den idealiska jungfru Svanvita.
En aktiv agent i intrigen
Jungfru Svanvita tar, liksom de flesta andra hjältinnor som följer den borgerliga mallen, inga egna initiativ till handlingar. Hon lyder sin styvmoders order och går och hämtar vatten, hon lyder källråden och ger honom sitt guldäpple, hon lyder kungen och beger sig till hans rike och hon lyder under sin tid i fångenskap havsfrun och försöker inte själv bryta sig fri från den kedja som binder henne utan väntar istället snällt på att kungen ska befria henne.
Den dumma kärringen i skämtsagan beter sig helt annorlunda mot den unga jungfrun. Hon kräver att få vara den som beger sig till staden för att sälja kon och tuppen eftersom hon ”tordes inte låta gubben sköta om den affären”.176 När hon inser att någonting blivit fel beger hon sig inte heller hem till sin make för att be honom reda ut problemet, utan hon söker istället upp slaktaren själv: ”Då tänkte hon: ’Det är väl ingen annan råd, än att jag får gå tillbaks till den där slaktaren. Tog han kon, så får han väl ta tuppen med.’”177
Slutligen sitter hon inte sysslolös när mannen är ute och lurar andra kvinnor, istället plöjer hon jorden och sår i den det mest värdefulla hon har. Trots att hennes företag inte framställs i den mest smickrande dager går det således inte att förneka att hon är en aktiv agent i berättelsen. Detta är av största vikt då det avviker från den
175 ”Den dumma käringen” (1976), s. 166. 176 Ibid., s. 162.
klassiska kvinnorollen i sagorna, så som vi sett den beskrivas av exempelvis Propp, där prinsessans handlingar utförs av hennes fader och hon själv är helt passiv.178
Den aktiva kvinnan, som tar egna initiativ utgör ett problem för mannen. Hon passar inte in i den underlägsna roll som de borgerliga män, som upptecknade och publicerade sagorna ville tillskriva henne. Den saga jag stött på i allra flest versioner i mina efterforskningar (ca 50 olika versioner upptecknade i Östergötland) skämtar om hur man som man kan hantera en alltför envis hustru. Sagan kallas ibland för ”Motvallskäringen” eller för ”Kärringen som sa klippt” och handlar om när en man och hans hustru grälar om huruvida en sak är klippt eller skuren. Kvinnan vägrar ge med sig utan hävdar envist att saken var klippt, även när hennes man sänker ner henne i en sjö, brunn eller å (olika i olika versioner) och hotar att dränka henne. När hon har vatten upp till halsen och ändå framhärdar med att saken var klippt trycker mannen ner också hennes huvud under vattnet:
- Du ska få lära dig att den är skuren, sa han. Då stack käringen upp en arm över vattnet och klippte med fingrarna.179
Kvinnan drunknar alltså hellre än medger att hon har fel. Sagan illustrerar på ett skämtsamt och rätt groteskt sätt hur frustrerande det måste vara när en kvinna inte lyssnar på sin man, utan tror att hon vet bäst. Detta visar även på hur det borgerliga idealet framställs genom en dualistisk representation av kvinnan: man beskriver i sagorna inte enbart hur kvinnan bör vara, utan även hur hon inte bör vara och vad som kan bli följderna om hon inte lyckas leva upp till idealet.
Sexuell och dum
Förutom korkad, aktiv och självständig är sexuell en egenskap som kvinnor bör undvika för att anstå det borgerliga idealet. Vi har ovan sett hur kvinnors sexualitet kan beskrivas som både djurisk och hotande, men i många av de östgötska folksagorna blir den också komisk och löjlig. I ”Otrogen hustru” berättas det om en kvinna som vill bli av med sin man så att hon kan äkta sin älskare.180 Här kombineras den dåliga egenskapen sexuell med den dåliga egenskapen korkad. Dessa två
178 Propp, s. 80.
179 ”Motvallskäringen” (1951), s. 453. Upptecknad av Agda Andersson år 1926 efter Helena Jonsson
(född 1835).
180 Olsson, ”Otrogen hustru”, manuskript i Nordiska museets arkiv, E.U. 548, s. 7. Sagan är upptecknad
egenskaper paras ofta ihop i de östgötska sagorna, till skillnad från i exempelvis bröderna Grimms sagor där sexuell och ond är en vanligare förening, vilket vi sett ibland annat Robinsons studie ovan.
Hustrun frågar i sagan sin man vilken mat som skulle kunna göra honom sjuk. ”Nybakat brö och nykärnat smör blir gamle mannens död” svarar han då.181 Hon ger honom därför bara den bästa maten och mannen lever vidare och mår gott i många år, till sin hustrus förtret. En liknande berättelse är den om ”Drängen, den lättfärdiga bondhustrun och de tre prästerna”.182
Sagan handlar om en påhittig dräng, som lovar en bonde att han ska kunna lära dennes hustru att tala ravalska.183 Bondhustrun är både vacker och sexuellt aktiv. Hon har nämligen hemliga förhållanden med samtliga av församlingens tre präster: ”Hustrun, som var den vackraste qvinnan i hela socknen, stod på en särdeles god fot med församlingens trenne prester, hvilka också plägade besöka henne tidt och ofta och ha hvarjehanda roligheter för sig.”184
Genom att lista ut detta och se till att bonden kommer hem när hustrun har besök av sina olika älskare och dessa därför måste gömma sig på obekväma platser i hemmet ser drängen till att en av prästerna dör (han gömmer sig i ugnen) och de två andra blir svårt förkylda. Han lyckas vidare få det att verka för den ena av de överlevande prästerna som att bondhustrun har bestulit honom:
Tidigt på söndags morgonen vandrade den täcka bondhustrun med en kruka gröt till prostgården för att efterhöra prestfars helsotillstånd. Drängen, som hjelpte henne bära, lade oförmärkt ringen, som han tagit från prestens finger, öfverst i krukan.185
När prästen upptäcker detta attackerar han henne och biter ”tungan af hustrun, som nu genast började att med en beundransvärd färdighet tala ravalska”.186 På detta sätt vinner drängen sin belöning från bonden för att ha lärt hans hustru att tala ravalska. Den otuktiga kvinnan blir dessutom tillbörligt straffad och sagan slutar ”lyckligt”.
Den typ av kvinna som förekommer i sagorna ovan är starkt överrepresenterad bland de östgötska folksagor jag hittat. Hon är i mångt och mycket den passiva och vackra idealkvinnans motsats, och hon kanske inte stämmer överens med den
181 Olsson, ”Otrogen hustru”, s. 7.
182 ”Drängen, den lättfärdiga bondhustrun och de tre prästerna” (1942), s. 192ff.
183 Ravalska är förmodligen ett dialektalt uttryck för ”rotvälska”, som i Svenska Akademins Ordlista
(2004) definieras som ”rådbråkat el. obegripligt språk”.
184 ”Drängen, den lättfärdiga bondhustrun och de tre prästerna” (1942), s. 193. 185 Ibid., s. 195.
kvinnobild som många förknippar med folksagorna. För att till fullo förmedla de borgerliga ideal gällande kvinnor och familjen som var norm då sagorna började upptecknas och publiceras krävs dock denna dualistiska kvinnorepresentation. Det är först när man betraktar idealbilden och nidbilden i relation till varandra som normen framträder i sin helhet.
Hur det kommer sig att nidbilden är vanligare i de östgötska folksagorna än den verkar vara i de nationella samlingarna är omöjligt att veta med säkerhet. Man kan dock argumentera för att detta kommer sig av de olika typer av sammanhang som sagorna berättades i. De nationella samlingar som nått publikation innehåller, som vi sett ovan, det urval av de uppsamlade sagorna som ansågs passa den läsande och köpkraftiga urbana borgarklassen. I det östgötska sagomaterial som här studerats återfinns dock även flera sagor som aldrig blivit tryckt text, utan uppsamlats från muntligt berättande runtom i Östergötland för att finnas tillhands när urval till de tryckta samlingarna ska göras. Vi ska nedan granska vad den borgerliga normen egentligen innebär och hur den dualistiska representationen av kvinnan ser ut i relation till sagornas kulturhistoriska kontext.
MAKTDISKURSEN
I och med industrialiseringen i Sverige under 1800-talet skedde också en urbanisering. Folk flyttade från de små lantbruksorterna in till städerna där de stora industrierna omsatte en allt större del av landets BNP.187 Östergötland var inget undantag för urbaniseringen, men eftersom den östgötska slätten lämpade sig bra för jordbruk och länets två största städer, Norrköping och Linköping, trots industrierna inte erbjöd försörjningsmöjligheter för alla, levde även många av de mindre jordbruken kvar långt in på 1900-talet.
Kulturen i Östergötland går således att på vissa punkter särskilja från den nya borgerliga medelklasskultur som växte fram i Europas stora städer. På många sätt var Östergötland fortfarande ett agrart samhälle och även om medelklassen växte även här såg dess förutsättningar annorlunda ut än i exempelvis Stockholm. De nationella sagosamlingar som började publiceras under 1800-talet vände sig dock till en relativt homogen samhällsgrupp, vilket vi sett ovan. Sagorna upptecknades förvisso gärna efter berättare på landsbygden, men det urval som blev till tryckt text var noga
187 Hans Nilsson & Lars-Göran Telebrand, Familjer i växande städer: Strukturer och strategier vid familjebildning i Sverige 1840-1940 (Umeå Universitet/Umeå, 2005), s. 44.
övervägt och omarbetat för att passa den bildade borgerliga målgrupp som författarna och förläggarna föreställde sig.
Läser man till exempel första upplagan av Hyltén-Cavallius och Stephens Svenska folk-sagor och äfventyr komparativt med de handskrivna uppteckningarna av sagorna som finns i arkiven ser man att all form av dialekt och lokal förankring har skalats bort i de publicerade versionerna. Anledningen till att man gjort så är troligen för att ge sagorna den känsla av tidlöshet, som bland andra Bettelheim och Wanning Harries talar om ovan. Sagorna ansågs, som redan påpekats, i den nationalromantiska ideologin som inspirerade till uppsamlandet, som en nyckel till ”folksjälen” och som en källa till stolthet över den egna hembygden och dess historia, eller som Stylin uttrycker det: ”Än idag ligger det en fläkt av Vikingsaga över Bråviken.”188
Bondkvinnan i Östergötland
De tryckta versionerna av sagorna skulle alltså förmedla en norm och ett ideal till sina läsare. Detta förklarar den idealbild som framträder i representationen av kvinnan i de nationella samlingarna. Nidbilden, som ter sig långt vanligare än idealbilden i det östgötska materialet, skulle kunna förklaras genom den agrara kontext som sagorna berättades i.
Vid ett litet jordbruk måste alla familjemedlemmar bidra till gårdens försörjning. Kvinnan kan inte vara enbart en passiv dekoration, eller en mild och förstående stöttepelare för mannen, utan hon måste aktivt delta i arbetet och ta egna initiativ. Det är inte chockerande för bonden i ”Den dumma käringen” att hans fru plöjt och sått jorden under hans frånvaro. Han uppfattar det inte heller som att hon tagit hans uppgifter ifrån honom, utan blir istället enbart glatt överraskad över hur mycket hon hunnit åstadkomma ensam.
Sagor som lär flickorna att uppföra sig som passiva prinsessor, som de i Bettelheim och Propps studier eller i Hyltén-Cavallius och Stephens sagosamling, kan få en direkt negativ effekt i ett jordbrukssamhälle där alla familjemedlemmars medverkan krävs för familjens överlevnad. Ur detta perspektiv faller det sig naturligt att de östgötska sagorna i hög grad representerar aktiva och självgående kvinnor. Samtidigt är den borgerliga norm vi granskat ovan ständigt närvarande även i de östgötska
folksagorna. Anledningen till att den förmedlas på ett annorlunda sätt är för att den ska passa den kulturella kontexten.
I den östgötska bondkvinnans livssituation finner vi också en möjlig förklaring till varför kvinnligt samarbete framställs negativt i sagorna. Under lång tid var det brukligt att kvinnan flyttade till sin makes hem efter bröllopet. De urbana borgarna skaffade under 1800-talet ibland ett eget, gemensamt hem, medan familjebilden i ett bondesamhälle, som Östergötland, oftast förutom det nygifta paret även innehöll mannens föräldrar och eventuellt även andra släktingar. Detta innebar att kvinnan efter giftermålet var tvungen att finna sin plats i en redan existerande familj. Starka band mellan kvinnliga familjemedlemmar skulle kunna ses som en försvårande faktor för denna förflyttning.
Det är därför möjligt att argumentera för att den negativa framställningen av kvinnligt samarbete i folksagorna, då speciellt gällande banden mellan mor och dotter, var tänkt att förbereda unga flickor för det stundande uppbrottet från familjen. Om flickan lärde sig att skapa starka band till män, som sin blivande make, men inte till andra kvinnor, vilka utgjorde den sociala kärnan i hemmet, skulle flytten från ett hem till ett annat kunna underlättas. Genom att medvetandegöra den kulturella kontext som sagorna berättades i möjliggörs således en djupare förståelse för sagornas innehåll och struktur.
Flera typer av makt
En aktiv och självgående kvinna krävs måhända i ett agrart samhälle, men i enighet med den borgerliga normen måste hon fortfarande kontrolleras och på något sätt framställas som underordnad mannen. Foucault menar att makt inte enbart är de juridiska och kontrollerande funktioner vi ser i ett samhälle; i en maktdiskurs ingår även den process som leder till att individer kontrollerar och begränsar sig själva:
Jag tror att vi nu måste befria oss från denna juridiska maktföreställning, befria oss från detta sätt att uppfatta makten utifrån lagen, suveränen och regeln och förbudet, om vi vill analysera, inte sättet att framställa makten utan makens verkliga sätt att fungera.189
Foucault menar således att det inte finns en makt utan flera. Olika heterogena maktstrukturer återfinns på alla olika plan i ett samhälle: ”Då kan vi inte tala om
189 Michel Foucault, ”Maktens maskor”, övers. Jan Stolpe, Diskursernas kamp (Symposion/Stockholm,
makten om vi ska göra en maktanalys, vi måste tala om makterna och försöka lokalisera dem och deras specifika historiska och geografiska plats.”190 Den maktdiskurs som framträder i folksagorna är således en del av en borgerlig maktstruktur; den är skild från andra maktstrukturer i samhället, som de juridiska, men strävar samtidigt efter att upprätthålla samma ideal.
Foucaults beskrivning av makt i ett samhälle som delad förklarar också varför den borgerliga normen befästs genom olika maktstrukturer i det urbana och bildade medelklassamhälle som i första hand har tillgång till sagorna genom tryckt text, och i