Inledning
”The machine that goes bing” är en bekant replik för alla som kommer ihåg Monty
Python. Repliken kommer från en sketch som utspelas på en förlossningsavdelning, där den senast inköpta apparaten endast har till uppgift att säga "pling". Denna fascination för nya tekniska prylar torde inte vara obekant för de Monty Python fans som även är intresserade av att studera ny teknik inom hälso- och sjukvården. Frågan blir då om telemedicintekniken endast kommer att vara en symbol för teknisk utveckling, eller kommer den att användas som ett kraftfullt verktyg i den dagliga verksamheten i sjukvården?
Under 1990-talet har det knutits stora förhoppningar till att
informationstekniken (IT) skall lösa diverse problem i samhället. Det påstås att vi står inför lika stora samhällsförändringar som när bondesamhället övergick i industrisamhället och att IT kan ses som en hävstång för framväxten av en ny samhällsformation.1 Sjukvården var till en början inte lika snabb som andra organisationer att "hänga på IT-vågen". Trots påstådda fördelar har sjukvården till en början varit långsam med att ta till sig olika IT-lösningar, trots att sjukvården är mycket informationsintensiv på alla nivåer.2 Däremot har ny teknik inom det medicinska området ofta snabbt blivit införd.3 Under de senaste åren har emellertid
intresset för IT och telemedicin ökat inom sjukvården, vilket bland annat kan avläsas i antalet telemedicinprojekt som är på gång inom olika landsting, ökande deltagarantal på konferenser om telemedicin, samt ett ökat intresse för telemedicin i olika media.4 Det ökade intresset kan ur ett perspektiv vara ett resultat av den ökade fokuseringen på IT-frågor i samhällsdebatten under senare år. Ur ett annat perspektiv kan telemedicinen ses som ett potentiellt verktyg för att delvis komma till rätta med landstingens försämrade ekonomi.
1 Beckman (1995).
2 Gammon (1993), Utbult (1994).
3 Utbult (1994), Gammon (1993), Nymo (1993), Brophy & Souder (1992), Lumsdon (1992), Young (1987).
En berättigad frågeställning är dock om de förhoppningar som knyts till telemedicintekniken kommer att infrias? Att investeringar i IT-teknik inte automatiskt leder till positiva effekter för en organisation är ett välkänt faktum.5 En
förutsättning för att de förhoppningar som riktas mot telemedicintekniken skall realiseras, är att tekniken sprids och börjar användas. En än viktigare förutsättning är att teknikanvändarna inser vikten av att förändra rutiner för hur arbetsuppgifter organiseras, för att man skall kunna dra nytta av telemedicinens eventuella fördelar.6
Exempelvis hävdar Danielsen och Nymo att telemedicinen inte främst skall ses som ett verktyg som skall användas för att utföra arbetsuppgifter på ett snabbare och mera effektivt sätt. Den verkliga utmaningen för sjukvården ligger i att tänka i nya banor och i att finna samarbetsformer bortom de administrativa begränsningarna, för att på så sätt hitta nya arbetsrutiner och därmed även kunna tillhandahålla nya tjänster.7
Mot denna bakgrund är syftet med denna text att diskutera införandet av
telemedicinteknik från ett innovationsspridningsperspektiv och ett
aktörsnätverksperspektiv.
Detta ska diskuteras utifrån några fallstudier. Gemensamt för de studerade fallen är telemedicinprojekten har haft en relativt god förankring i verksamheten, eftersom läkarna har hört till de mera centrala aktörerna. I Norrbotten och Jämtland har teleradiologi studerats. Tekniken går här i korthet ut på att röntgenbilder kan direktöverföras via telenätet mellan vårdcentraler och sjukhus, eller mellan olika sjukhus. Röntgenbilden scannas in och digitaliseras i en scanner på till exempel en vårdcentral. På sjukhuset får sedan radiologen upp bilden på en monitor och kan sedan antingen ringa eller skriva tillbaka ett svar. I Norrbotten överförs samtliga röntgenbilder från två vårdcentraler till sjukhuset i Gällivare, medan man i Jämtland ännu så länge endast sänder s k akuta bilder från fem vårdcentraler till sjukhuset i Östersund. En akut frågeställning kan till exempel handla om hur en fraktur skall behandlas, kan patienten behandlas på vårdcentralen eller skall patienten sändas till sjukhuset? Från sjukhusen i Gällivare och Östersund finns det i sin tur en förbindelse med universitetssjukhuset i Umeå. När studien utfördes var man på gång att digitalisera röntgenavdelningen i Gällivare. Detta innebär att den traditionella utrustningen ersätts med digital utrustning, vilket medför att röntgenfilmen
5 Olve & Vestin (1996), Quinn & Baily (1994). 6 Schnitt (1993), Hays & Jaikumar (1988). 7 Danielsen (1993) och Nymo (1993).
58
försvinner och bilderna kan istället granskas på en monitor. I takt med att röntgenavdelningar digitaliseras så kommer det i det längre perspektivet inte att vara nödvändigt att skaffa speciell utrustning för att överföra röntgenbilder, som nu har varit fallet. I Gällivare talar man om vårdcentralerna i Jokkmokk och Pajala som de femte och sjätte röntgen laboratoriet vid sjukhuset eftersom det tekniskt sett inte spelar någon roll att de ligger 10-15 mil bort.
Det tredje landstinget som studerats är Västerbotten där två olika tillämpningsområden har undersökts. Det första gäller distanskonsultationer via ett videokonferenssystem inom specialiteterna öron, näs och hals, hud och ortopedi. Kommunikationen sker mellan två vårdcentraler, ett länsdelssjukhus, samt universitetssjukhuset i Umeå. Specialisterna i Umeå skall bland annat. kunna följa och styra undersökningar av patienter inom de utvalda specialiteterna, genom att rörliga- eller stillbilder överförs. Konsultationerna är tänka att genomföras akut, eller planerat. I akutfallet är det tänkt att distriktsläkaren skall kunna konsultera specialisten direkt när en patient dyker upp med en åkomma som distriktsläkaren vill ha mera information om. Vid den planerade konsultationen får patienten däremot komma tillbaka för ett återbesök.
De planerade konsultationerna genomförs i de fall när patientens åkomma inte är värre än att det går att återkomma inom en till två veckor. Vid konsultationer mot hudklinken kommer det till en början att endast vara aktuellt med planerade konsultationer, eftersom det inte finns någon utrustning på hudkliniken. Undersökningar inom öron, näs och hals genomförs av distriktsläkaren på vårdcentralen och via instrument (lämpliga för respektive undersökning) som är anslutna till videokonferenssystemet, kan specialisten i Umeå följa och styra undersökningen genom att instruera distriktsläkaren. Vid både akuta och planerade konsultationer förväntar man sig att kunna undvika att remittera patienterna vidare till sjukhuset, utan i stället avsluta behandlingen av patienten vid vårdcentralen. Ytterligare en effekt av konsultationerna som aktörerna hoppas på är att det skall ske en utveckling av distriktsläkarnas kompetens.
Det andra tillämpningsområdet är telepatologi/telecytologi. Tekniken innebär att bilder på patologiska- och cytologiska prover i olika former kan överföras från sjukhuset i Skellefteå till universitetssjukhuset i Umeå. Proverna kan sedan studeras av patologer och cytologer i Umeå via ett fjärrstyrt mikroskop. En tillämpning är om en kirurg, eller gynekolog, som opererar en patient vill ha besked under pågående
operation om till exempel en tumör är elakartad, eller hur radikalt ett ingrepp skall göras. Genom möjligheten att få ett snabbsvar på ett fryssnitt slipper man att operera patienten två gånger på grund av att man måste vänta på ett patologsvar i en eller flera dagar. Ytterligare ett tillämpningsområde är så kallade patologkonferenser. Detta innebär att om kirurgen, eller gynekologen har fått provsvar som man vill diskutera ytterligare, kan man anmäla detta till en patologkonferens. Genom konferenserna förväntar man sig även att få ett bättre utbyte av information, varvid det blir möjligt att behandla patienten på ett effektivare sätt. Innan resultaten behandlas närmare, ska begreppen spridning och implementering diskuteras.