Inledning
Alla personalkategorier i vården strävar efter att ge patienterna god omvårdnad. I hälso- och sjukvårdslagen kan man läsa att sjukvården skall vara av god kvalitet, vara lätt tillgänglig och bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet.1 Ibland känner ändå vårdpersonalen att patienterna vissa gånger inte fick
bra vård och det kan finnas många olika orsaker till det. Det är därför viktigt att diskutera vad god omvårdnad är utifrån olika personalkategoriers perspektiv.
Man kan förutsätta att det finns olika uppfattningar om vad ”god omvårdnad” är eftersom god är ett relativt begrepp. Astrid Norberg m fl, skriver att om man skall kunna ge god omvårdnad krävs det att flera saker samverkar och då även att det finns ett etiskt förhållningssätt. Man måste bland annat känna med patienten, se patienten och vilja hjälpa patienten.2 Förhållningsättet ingår på olika sätt i omvårdnadsarbetet
för olika personalkategorier. Men god omvårdnad bygger inte enbart på hur personalen förhåller sig till arbetet. Det bygger också på olika yrkeskategoriers arbetsuppgifter och handlingar i arbetet. Här krävs att han/hon har erforderlig kompetens och kan utföra de uppgifter som ingår i arbetet. För detta krävs vissa specialkunskaper som skiljer sig åt mellan olika yrkesgrupper i vården. Man kan alltså se på omvårdnadsbegreppet utifrån två aspekter, utifrån en relationsaspekt (vårdare/patient) och utifrån en uppgiftsaspekt (vårdare/arbetsuppgift).3 Båda två är
varandras förutsättningar. Relationen mellan dem måste också förstås utifrån den uppgift som skall utföras. Fokus mellan relation och uppgift varierar beroende på patientens behov, vårdarens kompetens och hur den omgivande situationen ser ut.4 På en olycksplats är det ”vårdaren” som ska avgöra vilka av de skadade som behöver få hjälp först. Men på en långvårdsavdelning är det dessutom viktigt att ”vårdaren” skapar en god relation för att kunna hjälpa patienten under en längre tid.
1 Willov (1994).
2 Norberg, Engström & Nilsson (1994). 3 Griffin (1980), s 261ff.
112
Jecker och Self analyserar omvårdnaden på ett liknande sätt. De menar att omvårdnaden består av caring about, eller en relationsaspekt och caring for, eller en uppgiftsaspekt.5 Omvårdnaden kan ses utifrån enbart den ena eller den andra
aspekten men omvårdnaden blir bäst genom en kombination av de båda.
Att caring for och caring about ingår i den dagliga omvårdnaden visas i ett antal studier där sjuksköterskors uppfattningar om god respektive dålig omvårdnad undersökts.6 Erfarna sjuksköterskor från långvård, medicinsk och kirurgisk klinik intervjuades om vad som var viktigt i relationen mellan sjuksköterska och patient. I akuta situationer och när det gällde att lösa praktiska problem behövdes inte en djupare relation med patienten men det var ändå viktigt med någon slags relation mellan sjuksköterska och patient.
Gemensamt för de olika sjuksköterskekategorierna var förmågan av att förstå en specifik omvårdnadssituation och att kunna etablera en relation med patienten, så att sjuksköterskan kunde agera för patientens bästa, speciellt när det gällde smärtlindring och att mildra ångest.7 Skillnaden bestod i att sjuksköterskor med erfarenhet från långtidssjukvård tryckte mer på att stödja patienten med sina psykosociala behov. De med erfarenheter från annan typ av vård betonade mer vikten av att stödja patientens sviktande vitala funktioner. Detta kan vara en indikation på att man inom akutsjukvården ibland inte i första hand ser skapandet av en relation mellan personal och patient. I akuta situationer inriktas istället arbetet på att så professionellt och snabbt som möjligt vidta medicinska åtgärder. I sådana situationer ställer sig personalen i efterhand frågor som ”gjorde jag rätt så här?”, ”blev det här bra för patienten?” Ibland upplevs det faktum att relationen till patienten under vissa förhållanden mer präglas av medicinska åtgärder än mänskliga kontakter som ett dilemma.8
Undersökningar har också visat att både läkare och undersköterskor känt sig mycket involverade i sina patienters situationer medan sjuksköterskorna hade ett mer distanserat förhållningssätt till patienterna.9 Läkarna förde både ett handlingsetiskt
4 Norberg et al (1992).
5 Jecker & Self (1991), s 285ff.
6 Åström, Norberg, Hallberg, & Jansson (1993), s 183ff. 7 Åström, Norberg & Hallberg (1995), s 110ff.
8 Jansson & Norberg (1989), s 352ff. 9 Udèn, Norberg & Norberg (1995), s 245ff.
och ett relationsetiskt resonemang.10 För dem var det mycket viktigt att agera utifrån patientens bästa. För att befrämja patientens livskvalitet ansåg läkarna att en tillitsfull relation var nödvändigt.11 Undersköterskorna resonerade huvudsakligen om den basala omvårdnaden, exempelvis att hjälpa patienterna att tvätta sig. De upplevde sig vara mycket nära sina patienter. Samtidigt uttryckte de svårigheter med att balansera mellan patientens önskemål och att utföra de uppgifter överordnade dikterade. Undersköterskorna kände sig otillräckliga när de upplevde att de inte kunde ge patienterna den omvårdnad som de ville. Ett stort problem var bristen på tid. Sjuksköterskorna förde också handlingsetiska och relationsetiska resonemang. Sjuksköterskorna ansåg att patienterna utsattes för meningslösa undersökningar och behandlingar och utpekade läkarna som syndabockar för detta. Sjuksköterskorna beskrev sin arbetsbörda som mycket tung och de uttryckte att de måste skydda sig för att inte bli allt för involverade i patientens situation.
Liknande resultat har kommit fram i andra studier.12 Där visas att definitionen på vad god omvårdnad är varierar utifrån olika personalkategorier men också beroende på vilken typ av sjukvård man sysslar med. Sjuksköterskor betonar ofta vikten av att ha en bra relation med patienten och läkare betonar att vad man gör för patienten är det viktigaste.13 Samtidigt finns det en oro hos personalen att det i etiskt
känsliga situationer kan vara svår att ge den vård man vill.14
Det är dock få studier som har undersökt läkares, sjuksköterskors och undersköterskors uppfattningar om vad de anser vara god respektive dålig omvårdnad och ännu färre studier har valt att jämföra deras uppfattningar om detta problem. Denna text ska därför jämföra hur läkare, sjuksköterskor samt undersköterskor verksamma inom anestesisjukvård upplever vad som är god respektive dålig omvårdnad. Texten bygger på en undersökning gjord vid en operationsklinik vid ett av Sveriges specialsjukhus efter 1995. Utifrån en systematiskt och strukturell analys av personalens argumentation har jag därefter valt
10 Lindseth (1992), s 51ff.
11 Udèn, Norberg & Norberg (1995), s 245ff. 12 Corley & Selig (1992), s 380ff.
13 Udén, Norberg, Lindseth, & Marhaug (1992), s 1028ff.
14 Lindseth, Marhaug, Norberg & Udèn (1994), s 245ff, Norberg et al (1992), Söderberg & Norberg (1993), s 2008ff.
114
att studera de olika yrkeskategoriernas omvårdnads uppfattningar.15 Texten avslutas med en diskussion om den goda omvårdnadens dilemma.