att ’bejaka sin kvinnliga identi-
tet’ i relation till den maskulina
idrotten
Sveriges Riksidrottsförbund (RF) har under flera decennier haft som målsättning att skapa jämställda villkor för kvinnor och män, flickor och pojkar inom idrotten, men frågor kring sexualitet och sexualisering har inte förekommit i RF:s policydokument – förrän nu. Enligt Idrottens jämställdhetsplan ska RF ”till RF-stämman 2007 ta fram en rapport som belyser problemet med sexualiseringen i det offentliga rummet inom idrotten.”1 Vilken
är då relationen mellan sexualiseringen av det offentliga rummet och arbetet för jämställd idrott? Och vad innebär egentligen sexualise- ring av det offentliga rummet? För att svara på dessa frågor kommer jag att använda mig av en teoretisk modell där olika händelsekedjor, eller spår av händelser, länkas samman. Ett spår är idrottsrörelsens arbete för jämställd idrott och betoningen på att ’bejaka sin köns- identitet’, ett annat är sexualiseringen av det offentliga rummet och inflytandet av porno- grafisk estetik inom vardagskulturen. Dessa olika spår flyter samman parallellt med att idrotten, särskilt då elitidrotten, får ett allt större massmedialt utrymme. Denna koppling mellan massmedia och elitidrott verkar i allt högre utsträckning vara en förutsättning för att elitidrotten ska kunna vidareutvecklas. Det handlar då inte bara om att själva idrotten syns mer i massmedia utan också om att enskilda elitidrottaren dyker upp utanför själva idrotten eller i gränslandet mellan idrott och reklam för att marknadsföra såväl sig själv som kommer- siella varor.
Då arbetet med denna text inte innefattat några empiriska studier, vill jag genast påpeka att de olika spåren inte kan belysas på ett jämbör-
1 Riksidrottsförbundet (2005). Idrottens jämställdhetsplan.
digt sätt. Idrottsrörelsens arbete för jämställd idrott, har jag själv forskat kring. Detta område kan jag belysa på ett mer genomgripande sätt, medan jag endast kan dra upp konturerna kring sexualiseringen av det offentliga rummet och inflytandet av pornografisk estetik. På sätt och vis skulle denna text kunna ligga till grund för en mer genomgripande studie av relationen mellan de olika spåren. Det finns goda skäl för detta eftersom sexualisering, som mer precist verkar handla om krav på en offentlig sexighet bland idrottare – framför allt kvinnliga idrot- tare i vissa idrotter – ställer upp betydelsefulla villkor för idrottsutövare. Många gånger ställs sexigheten, eller ’rätten att vara sexig’, på frihetens och självförverkligandets sida. Jag menar emellertid att det är rimligare att se sexualiseringen – betoningen på att vara sexig – som ett uttryck för starka normer om hur människor, i detta fall i synnerhet unga idrot- tande kvinnor, ska vara. Enkelt uttryckt: den eftersträvansvärda sexigheten är inte vilken sexighet som helst, utan en viss sorts sexighet. Tanken med denna artikel är att belysa vilken sorts sexighet detta är, varför den ser ut just som den gör och i vilket socialt sammanhang den kommer till uttryck.
I detta arbete har jag inspirerats av den franske filosofen Michel Foucault (1926-1984). Han kallade sin vetenskapliga metod för genealogi, släktlära. Begreppet ska förstås metaforiskt. En ’släkt’ utgörs i den här artikeln av ett av de spår jag räknade upp nyss. Genealogin handlar om att analysera hur dessa spår, som i sig inte behöver ha något med varandra att göra, i ett visst historiskt skede bildar allianser – gifter ihop sig för att göra den genealogiska metafo- ren tydlig – och på så sätt dels skapar starka föreställningar om tillvarons beskaffenhet, dels skapar incitament för vissa sorters beteenden. Arbetet för jämställd idrott och sexualiseringen med det ökade inflytandet av pornografisk estetik i en allt mer medialiserad och kommer- sialiserad elitidrott råkar sammanfalla i tiden på ett sätt som gör att de sammantaget skapar incitament för idrottare att visa upp sexighet i offentlighetens ljus. Med ’offentlig’ menar jag
här medialiserad offentlighet. Mina exempel kommer framför allt från kvällstidningar och periodiska magasin.
Styrning av beteenden, eller maktutövning, är ett viktigt tema i Foucaults arbeten. Makt är inget man enligt Foucault kan äga, eller ’ha’, det är något som utövas (utöva inflytande är kanske ett mer talande uttryck). Maktutövning handlar om en ständigt pågående praktik som både över- och underordnad kan vara involve- rad i. Därför är det viktigt att rikta fokus just mot hur makten utövas, utan att för snabbt bestämma om det handlar om makt eller mot- stånd. Detta medför också att maktutövningen blir mångtydig. Denna mångtydighet innebär att man aldrig på något entydigt sätt kan säga hur uttryck för maktutövning ska tolkas. Sna- rare kan maktanalysen peka ut hur vissa sätt att vara och bete sig får en status av att vara sanna och ’naturliga’, medan andra lätt upp- fattas som konstiga eller löjeväckande. När det gäller frågor kring sexualisering av det offentliga rummet märks detta påtagligt, som jag ska försöka visa i den här artikeln. Med mångtydigheten följer också ett skäl för att rikta intresse mot de sociala konsekvenserna av vissa beteenden snarare än mot de person- liga intentionerna bakom beteendet. Vad detta innebär ska jag ägna speciell uppmärksamhet. Vart ska man då rikta blicken vid en analys av maktutövning? Vad kan tänkas vara tydliga uttryck för maktutövning? Foucault skiljde mellan olika former av maktutövning. Han resonerade kring makt dels i negativ mening, dels i positiv. Den första formen av makt, den negativa, är i huvudsak juridiskt utformad och får understöd av olika typer av sanktioner. Makt i denna negativa mening fungerar hin- drande och tvingande. Den kan i större eller mindre utsträckning vara uppbackad av olika former av våld, hot, övertalning osv. En sådan form av maktutövning, som kanske är den form av makt som de flesta vanligen uppfat- tar just som makt, är ganska lätt att identifiera. Den ger sig till känna som ett ’nej, det får du inte’ eller ’jo, du måste’.
Den andra formen av makt, den positiva, är i huvudsak tekniskt utformad och fungerar pro- duktivt, eller stimulerande och skapande. Den handlar inte om att få någon att göra något mot sin vilja, utan tvärtom att få någon att vilja något av egen fri vilja. Makt i denna mening påverkar inte mot utan genom den individuella viljan och den ger sig till känna som drömmar, begär och specifika identiteter (t ex könsiden- titeter) som är knutna till vissa beteenden och egenskaper.
Makt i positiv mening är i stor utsträckning också förknippad med olika tekniker för att se till att saker och ting uppfattas som själv- klara, logiska, eller för att använda ett vanligt begrepp i dessa sammanhang, ’naturliga’. En sådan form av maktutövning är mycket svårare att identifiera och förhålla sig till för den enskilda individen. Det är en vanlig uppfatt- ning att sådant som subjektivt sett upplevs som naturligt också objektivt sett är sant och därmed ett uttryck för frånvaro av maktutöv- ning. Det är bara det – och det är kruxet med det hela – att vad som subjektivt sett upplevs som naturligt varierar mellan individer – och det som kan vara naturligt för någon kanske inte är det för någon annan. Hur går det då till när någons perspektiv får gälla för sant, natur- ligt och eftersträvansvärt? Detta är ännu en viktig fråga som jag ska behandla i texten och som jag återkommer särskilt till under rubri- ken ’(Hetero)sexualisering – en queer fråga’. När det gäller Idrottens jämställdhetsplan och problematiken kring sexualiseringen av det offentliga rummet inom idrotten handlar makt- analysen om skapandet av specifika identiteter i relation till idrott och hur betoningen på sexig- het kan bli en del av någons identitet. Foucault gav nämligen rådet att inrikta maktanalysen på den positiva formen av maktutövning. Det berodde framför allt på att den kommit att bli dominerande i moderna samhällen. I allt högre utsträckning förutsätter vårt samhälle indivi- der som fungerar självreglerande, det vill säga att vi beter oss ungefär som vi måste bete oss för att inte de samhälleliga strukturer vi lever
i ska skakas om för mycket. Strukturerna kan tåla vissa avvikelser, mest för att det ’normala’ ska framstå som just normalt. Avvikelserna får bara synas i egenskap av att vara något onor- malt som det normala måste stå ut med.
Strax ska jag ta mig an frågan om relationen mellan idrottens jämställdhetsarbete och beto- ningen på sexighet. Jag kommer att försöka påvisa hur betoningen på sexighet får ett utökat utrymme tack vare – inte trots – jämställdhets- arbetet inom idrotten och betoningen på att ’bejaka könsidentiteter’ (inte minst kvinnliga sådana). I förlängningen handlar det om att undersöka vem som kan/ska vara sexig och hur man kan vara sexig för att det också ska få visas upp offentligt.
Jämställdhetsarbete mellan likhet och särart
’Jämställd idrott’ började inom idrottsrörelsen användas som begrepp under 1980-talet. Det var först i samband med den Idrottens jämställd- hetsplan, antagen vid riksidrottsmötet 1989, som begreppet fick ordentlig genomslagskraft. Tidigare formulerades problemet huvudsak- ligen som en fråga om ’kvinnlig idrott’, vilken har existerat genom hela Riksidrottsförbundets historia. Som Eva Olofsson har visat i sin doktorsavhandling Har kvinnorna en sport- slig chans?2 såg sig RF inte manat att ta ansvar
för kvinnligt organiserat idrottande förrän efter andra världskriget.
Idrottsrörelsens jämställdhetsarbete har, likt jämställdhetsarbete i stort, under hela sin hist- oria präglats av spänningen mellan två olika sätt att se på relationen mellan män och kvin- nor. Det ena synsättet betonar skillnader mellan kvinnor och män. Med detta synsätt är kvinnor och män olika och som en konse- kvens av detta är de också bra på olika saker, de tycker, tänker och beter sig på olika sätt och de värderar olika saker i livet. Detta syn- sätt har ofta varit sammanlänkat med en syn på skillnaden som ’naturlig’, det vill säga att naturen är inrättad på så vis att skillnaden är
2 Olofsson 1989.
funktionell i den meningen att kvinnor och män kompletterar varandra på ett bra sätt. Med detta följer att kvinnor och män har, och bör ha, olika funktioner och uppgifter i samhället. Det andra synsättet betonar likheter mellan kvinnor och män. Med det synsättet är kvin- nor och män i grunden lika, åtminstone i allt väsentligt som inte rör rena biologiska funktio- ner som har med människosläktets reproduk- tion att göra. Könsskillnader verkar i övrigt kunna förklaras med skillnader i uppväxtvill- kor, det vill säga att olika uppfostran av flickor och pojkar leder till att kvinnor och män är bra på olika saker, att de tycker, tänker och beter sig på olika sätt och att de värderar olika saker i livet. Men i grund och botten har kvinnor och män, enligt likhetssynsättet, en potential att värdera och vara bra på samma saker, att tycka, tänka och bete sig på samma sätt. Vilket av dessa synsätt har då intagit den domi- nerande rollen inom idrotten? Ja, man skulle kunna säga att det beror på de idrottspolitiska villkoren under en viss period. Jag ska ta några exempel ur idrottshistorien.
1. Den gymnastik som växte fram under 1800- talet, linggymnastiken, gjorde få kvalitativa skillnader mellan kvinnor och män. Detta medförde att kvinnors och mäns gymnastik i allt väsentligt var densamma. Skillnaden låg i huvudsak i att kvinnor inte ansågs kunna göra de mest ansträngande gymnastikövningarna. Under 1900-talets första decennier skedde emellertid en utveckling mot differentiering av gymnastiken. Fram växte en kvinnlig gym- nastikform som blev mycket dynamisk och som hade god framgång såväl vad gäller inter- nationell uppmärksamhet som intresse bland svenska kvinnor. I detta sammanhang, då kvinnlig och manlig gymnastik i utgångslä- get konstruerades som något mer eller mindre könsneutralt,3 lades stor vikt vid skillnaden
mellan kvinnor och män. På ett talande sätt kommer detta till uttryck i följande citat om
3 Även om historiker som Jens Ljunggren har pekat på den betydelse linggymnastiken hade när det gällde formandet av 1800-talets manligheter (Ljunggren 1999).
kvinnlig gymnastik av den finlandssvenska gymnastikpedagogen Elli Björkstén:
Att kvinnogymnastiken i så hög grad kopie- rat mansgymnastiken visar huru liten för- ståelse man haft för den psyko-fysiska olikhet som förefinnes de båda könen emellan. […] Styrkan får aldrig vara huvud- sak i kvinnogymnastiken. Den uppövas, men endast till den grad, som icke ogynnsamt inverka på en frigjord, vacker hållning och på spänstiga rörelser under full isolation. Smidighet, skönhet, rytm och grace bör in- komma till fullt uttryck i rörelserna och lika- så böra desamma återspegla det hos kvinnan inneboende starkt utpräglade själslivet.4
Skillnaden var, så att säga, både utgångspunk- ten och målet för gymnastiken. Den yttre skill- naden, smidighet, skönhet, rytm och grace, ansågs korrespondera mot en inre skillnad, det hos kvinnan inneboende starkt utpräglade själslivet. Annat var det med den RF-organise- rade tävlingsidrotten.
2. Från tävlingsidrotten var kvinnor under sam- ma tidsperiod i hög utsträckning utestängda. Argumenten för denna utestängning handlade ofta om att det var farligt för kvinnor att syssla med ansträngande tävlingsidrott. På sådana argument reagerade kvinnliga idrottsföresprå- kare på följande sätt:
Vi kvinnor kunna ej förstå, att utmärkelse- tecken [för manlig idrottsprestationer] vore så mycket skadligare för kvinnor än för män.5
Med en lätt axelryckning avfärdades argumen- tet att skillnaderna mellan män och kvinnor är så pass stora och avgörande att kvinnor inte ska kunna göra sådana idrottsliga prestatio-
4 Björkstén 1918.
5 Gymnastikdirektör Anni Collan (någon gång mellan 1911 och 1915), citerad i Olofsson 1989, s. 64. Utmärkelsetecknen i fråga handlade om de idrottsmärken som RF instiftat, för män 1907 och kvinnor 1916, och som bidrog till att uppmuntra till idrottslig aktivitet. För att erhålla ett idrottsmärke krävdes godkända prov i ett stort antal grenar, såsom simning, frii- drott, gymnastik, rodd, orientering och skidåkning. Det mest åtråvärda guldmärket krävde återkommande godkända resultat i en lång följd av år (www.rf.se).
ner att de är värda utmärkelsetecken. Här var förutsättningarna således sådana att kvinnor, till skillnad från när det gällde gymnastiken, var utestängda från verksamheten. Kvinnors likhet med män (eller åtminstone den ringa olikheten) blev ett viktigt argument för att kvinnor skulle få syssla med tävlingsidrott. I gymnastik var det istället skillnaden kvinnor och män emellan som utgjorde argument för att forma en specifikt kvinnlig gymnastik som skilde sig från den manliga.
När flickor och pojkar, kvinnor och män, ska beskrivas, så är beskrivningen med andra ord i hög grad sammanflätad med politiska incita- ment. Man kan, enkelt uttryckt, knappast säga något om kvinnor och män utan att också yttra en politisk viljeinriktning. Skillnads- eller lik- hetsperspektiven speglar skilda politiska vill- kor och strategier. Av stor betydelse här är på vilka sätt skillnaden gestaltas. Vilken skillnad mellan kvinnor och män ska beaktas?
När RF började intressera sig för kvinnlig idrott kom, följdriktigt, likhetsresonemangen att vägleda utvecklingsarbetet. Det finns flera uttryck för detta. Eva Olofsson har visat hur kvinnor successivt börjar utöva i stort sett alla de idrotter som män tidigare utformat.6 Någon
motsvarande tendens i ’andra riktningen’ har inte kunnat märkas i samma utsträckning. Förhållandet mellan likhet och skillnad när det gäller könen är emellertid en komplex fråga. För att ta damfotbollen som ett exempel: den slog igenom under 1960- och 1970-talen och kom att utformas som herrfotbollen (samma storlek på planen, målet och bollen, samma speltid osv.). Detta medförde en relativ skill- nad i själva spelet: damfotbollen kom att bli en något långsammare variant av herrfot- boll. Inom friidrotten har likhetssträvandena tagit en annan riktning. En differentiering av kastredskap (vikter) och häckar (höjder och avstånd) har medfört att prestationerna sett till utförandet blir tämligen lika för kvinnor och män. Oavsett vägval så har manlig och kvinn- lig idrott i allt högre utsträckning kommit att likna varandra.
Likhetsstrategin verkar successivt ha medfört en ’kris’ i synen på relationerna mellan kvinn- lig och manlig idrott.7 Uppenbarligen finns det
en gräns för hur stor likhet mellan könen vi kan acceptera. Under 1980-talet kom likhets- synsättet att få träda tillbaka för nya sätt att betona skillnaden mellan könen i den idrotts- politiska jämställdhetsdebatten. Där kvinnor tidigare hade haft rätt till idrott, borde de nu ha rätt till sin idrott. Eva Olofsson konstaterar i avslutningen av sin avhandling att ”det inte finns någon kvinnlig idrott. Det finns endast kvinnliga utövare i manlig idrott”.8 I jämställd-
hetsplanen från samma år konstateras att: • Kvinnor och män har olika kunskaper och erfarenheter […]
• Kvinnor och män har olika värderingar och olika intressen.9
Den skillnad som framträder är emellertid inte samma sorts skillnad som den som i början av 1900-talet gällde för gymnastiken och täv- lingsidrotten. Då handlade skillnaden i hög utsträckning om fysisk och social åtskillnad, en ’yttre’ skillnad. Den ena avspeglade sig i den andra på så vis att en social skillnad var motiverad i och med en fysisk skillnad, vilken i hög utsträckning handlade om kvinnors biologiska funktion som barnaföderskor och –uppfostrare. Denna skillnad tog sig i uttryck som så att det ena könet (män) kunde syssla med tävlingsidrott medan det andra (kvinnor) på sin höjd borde syssla med husmorsgym- nastik. Då skillnadsperspektivet åter växte sig starkt under 1980-talet deltog både kvinnor och män i tävlingsidrott. Skillnaden kom då istället att konstrueras kring något ’inre’, det vill säga sådant som har med kunskaper, erfa- renheter, värderingar och intressen att göra: en psykisk skillnad. I idrottsrörelsens studiemate- rial konstrueras den psykiska skillnaden kring å ena sidan behovet av gemenskap, närhet och förtrolighet å ena sidan (’flickors behov’), täv-
7 Detta problem är centralt i min egen doktorsavhandling Iscensättningen av kön i idrott (Larsson 2001).
8 Olofsson 1989, s. 185
9 Idrottens jämställdhetsplan 1989, s. 4. De citerade mening- arna är i sin tur i jämställdhetsplanen citat från den statliga utredningen Varannan damernas (SOU 1987:19).
ling, individualism och egen framgång å den andra: (’pojkars behov’). I huvudsak framställ- des idrottande flickor och pojkar på detta sätt i 1990-talets läroböcker kring temat ’tjejer och idrott’.10 Vad kan då detta tänkas ha med sexu-
alisering att göra?
Könets kris – en fråga om könsidentite- ter
Ett sätt att närma sig frågan om sexualisering- ens, eller sexighetens, allt större betydelse är att sätta denna i relation till betoningen på köns-identiteter. Detta ökade fokus på köns- identiteter kommer väl till uttryck i idrotts- rörelsens studiematerial kring ’tjejer och idrott’ från 1989 och framåt. Här är ett exem- pel ur Ingrid Mogrens och Lotta Trosells bok Typiskt tjejer? Om flickors psykiska och soci- ala utveckling:
När vi diskuterar vilken betydelse ett barns kön har, är det vanligt att vi förväxlar köns- identitet och könsroll. En trygg könsidentitet innebär att jag vet att jag är flicka respektive pojke. Att lära sig könsroller innebär att jag vet vilka förväntningar omgivningen har på flickor respektive pojkar. Ibland uttrycks det oro för att gränserna mellan könen ska suddas ut. Troligtvis blandar man då ihop begreppen könsidentitet och könsroll. Könsidentiteten är konstant medan könsrollen är föränderlig.11
Det jag vill peka på är, för det första, hur talet om könsidentiteter tog sig i uttryck och hur det växte sig starkt i idrottsrörelsens jämställd- hetsarbete och studiematerial kring detta: att vikten av en ’trygg könsidentitet’ betonas; att det framstår som viktigt att veta om man verk- ligen är flicka eller pojke; att det finns en ’oro’ för att gränserna mellan könen ska suddas ut, men att man då blandar samman könsroll (som är föränderlig) med könsidentitet (som är kon- stant). Skillnaden finns inom individen och måste beaktas för att hon eller han ska kunna förverkliga sina personliga ambitioner, intres-
10 Larsson 2001, kap. 7. 11 Mogren & Trosell 1997, s. 28.
sen och talanger – och framför allt för att hon eller han ska utveckla en ’trygg’ könsidentitet. För det andra står i stort sett alltid flickors könsidentitet i fokus när man inom idrottsrö- relsens diskuterar kön och jämställdhet. Det finns helt enkelt ingen motsvarande litteratur kring ’killar och idrott’ – och har aldrig fun- nits. Pojkars identitetsskapande framstår inte som lika problematiskt i samband med idrott. Det ’räcker’ så att säga att syssla med idrott för