Två sidor av samma mynt
Sammanfattning
Att idrottskvinnor sexualiseras i olika medier är inte något som är unikt för vår samtid, utan tvärtom ett fenomen som känns igen från hela 1900-talet. I denna artikel presenteras tongi- vande genusforskning kring idrott i medier. Vidare försöker jag att utifrån belysande exem- pel hämtade ur min egen forskning visa hur kvinnliga olympier förankrats i det ”typiskt kvinnliga” genom ständiga referenser till ut- seende, attraktivitet och till livet utanför och efter idrotten, medan själva idrottandet hamnat i skymundan. Jag menar att sexualisering bör betraktas som en del av en större process av trivialisering, där kvinnors idrottsprestationer nedvärderas och ses som mindre intressanta och beundransvärda än mäns. Denna trivialise- ring har bidragit till att idrottens norm förblivit manlig, och i förlängningen måste den ses som en del i upprätthållandet av en genusordning också på ett mer allmänt plan.
Inledning
Med ett ursprung inom det militära och en stark historisk koppling till försvaret av natio- nen har idrotten kodats som ett maskulint och maskuliniserande aktivitetsfält. Som bland andra Eva Olofsson visat i avhandlingen Har kvinnorna en sportslig chans har kopplingen mellan idrott och maskulinitet inneburit att idrott (och vissa former av idrott mer än andra) inte ansetts passande för kvinnor. Kvinnors idrottsutövande har därmed uppfattats som problematiskt, vilket fått konsekvenser för såväl idrottens olika strukturer på alla plan som framställningar av kvinnlig idrott i medier. Kvinnoidrottens positioner har förvisso flyt- tats fram, men idrotten är, vill jag hävda, fort- farande präglad av föreställningar om manligt och kvinnligt, av genus.
I det följande belyser jag frågan om sexualise- ring av det offentliga rummet inom idrotten i ett historiskt perspektiv. Jag kommer att redo- göra för den viktigaste forskningen på området genus, medier och idrott. Jag kommer också att diskutera utifrån exempel från min egen forsk- ning, där jag analyserar rapporteringen från de olympiska spelen i svenska veckotidningar med tonvikt på 1950- och 1960-talen. Utifrån historiska exempel kan tendenser vars spår ännu är märkbara i vår samtid tydliggöras. Än idag finns en tydlig obalans mellan mängden kvinno- respektive mansidrott i medierna, något som inte minst gäller för kommersiella medier. Enligt Riksidrottsförbundets verksam- hetsberättelse 2005 ägnade svensk tv-sport (i SVT, TV3, TV4 och Kanal 5) 1273 timmar åt mäns idrottande jämfört med 197 timmar för kvinnors idrott.1 Även om statistiken visar en
rörelse i riktning mot minskade skillnader är gapet så pass stort och förändringstakten så långsam att jämvikt troligtvis inte är att vänta inom den närmaste framtiden.
Olika former av medier utgör en viktig histo- risk källa, inte minst eftersom de ger en bild av vilka uppfattningar som är typiska för en viss tid. I mediers sätt att i ord och bild återge olika händelser eller fenomen speglas de före- ställningar som florerar i samhället. Medier är dock något mer än enbart återspeglingar av samhället, då de också kan förstärka eller utmana dominerande uppfattningar och attity- der. Medier måste betraktas som medskapare av verkligheten, eftersom text och bild med- verkar till att forma läsarens eller betrakta- rens medvetande och etablera världsbilder.2
En aspekt av denna process är föreställningar kring kvinnligt och manligt och de normer som föreskriver hur kvinnor respektive män bör se ut och uppföra sig, vilka kroppar som passar för en viss sorts aktivitet och vilka som inte gör det och så vidare.
1 RF:s verksamhetsberättelse 2005 med årsredovisningar, http://www.rf.se/fi les/{7873CF17-BFF2-417D-A986- B3A22FE92DA7}.pdf
2 För utförligare diskussion och referenser se Helena Tolvhed, ”Brassebönor, stålmän och svarta spöken. Idrottande kroppar i
Ses bevakning av sommar-OS 1948–1980”, Kvinnovetenskap- lig tidskrift 2005:1.
I det följande utgår jag från en vid definition av begreppet sexualisering, där detta betraktas som en process som inbegriper de ständiga påpekandena om kön och kvinnlighet som, vilket jag kommer att argumentera för, karak- teriserar mediers framställningar av kvinnliga idrottare. Jag hävdar att sexualisering är en del av en trivialisering av kvinnligt idrottande, vilket uppfattats dels som något annat och dels som något mindre viktigt än manligt idrot- tande. Sexualisering har därmed fört med sig att normen för idrottsutövning förblivit manlig. I förlängningen har detta också medverkat till att även på ett mer allmännt plan bekräfta och naturliggöra såväl en könsdikotomi (det vill säga en uppdelning av manligt och kvinnligt som separata och olika kategorier) som en könshierarki (det vill säga att det manliga överordnas det kvinnliga).
Idrott, medier och genus
Kvinnligt idrottande har stor potential att fung- era som en utmaning av fördomar och stereo- typa uppfattningar kring vad kvinnan och kvinnokroppen kan göra och om vad kvinn- lighet är. Idrotten erbjuder en arena för att förevisa kvinnor i situationer där de utövar kontroll, kraft, styrka och beslutsamhet. Här har olika medier en viktig roll för förmed- lingen av kvinnlig idrottsutövning till en bred allmänhet. Via mediers stora spridning och inflytande i det moderna samhället kan nya sorters förebilder erbjudas och förhärskande attityder kan potentiellt omkullkastas. Den befintliga forskningen kring idrott, medier och genus visar dock att detta i praktiken sällan varit fallet. Istället har kvinnoidrotten histo- riskt sett marginaliserats och underordnats i medierna i såväl kvantitativt som kvalitativt hänseende. Kvinnoidrotten har därmed inte bara underrepresenterats vad gäller omfatt- ningen i förhållande till andelen kvinnliga idrottsutövare, utan har också ofta framställts som undermålig och mindre viktig de gånger den faktiskt fått synas. Jag kommer i det föl- jande att huvudsakligen intressera mig för den kvalitativa sidan av resonemanget, det vill säga
frågan om hur kvinnliga idrottare och kvinnlig idrottsutövning faktiskt har förmedlats.
I Londontidningen Daily Telegraphs bevak- ning av Londonspelen 1948 hade ett inslag om löparen Fanny Blankers-Koen, fyrfaldig guldmedaljör, rubriken ”Fastest woman in the world is an expert cook”. Även om detta historiska exempel kan tyckas extremt i sin övertydlighet, så visar internationell forskning kring genus, idrott och medier (huvudsakligen tv och olika pressmedier) att sport i medier ofta har tenderat att förankra framgångsrika idrottskvinnor i det ”typiskt kvinnliga”. Denna koppling till konventionell kvinnlighet har skett genom referenser till utseende, hem och familjeliv. Härigenom har stereotypa föreställ- ningar om män och kvinnor, och om naturliga och oföränderliga könsskillnader, kommuni- cerats.
En bra sammanställning över hur idrottskvin- nor framställs i sportmedier i jämförelse med män finns i medieforskaren Rod Brookes bok Representing sport. Brookes menar att kvinnor i högre utsträckning än män sexualiseras (det vill säga att de kvinnor som uppfattas som att- raktiva uppmärksammas mest och då ofta på ett sätt som inriktas på utseende), infantiliseras (till exempel genom att vuxna kvinnor kallas för flickor), trivialiseras (de idrottsliga presta- tionerna och resultaten ses inte som så viktiga) och familjiseras” (eng. ”familiarised”, det vill säga att privatlivet snarare än prestationerna hamnar i fokus). Genom referenser till familj, barn och make försäkras mediepubliken om att kvinnorna (trots att de alltså utövar sport!) är ”riktiga”, heterosexuella kvinnor. Idrot- ten framstår då snarast som en aktivitet vid sidan om detta mer ”riktiga” kvinnoliv. Vidare hävdar Brookes att mediebevakningen präglas av stereotypa antaganden om vilket beteende och vilka idrotter eller grenar som lämpar sig för respektive kön (”female-appropriate” och ”male-appropriate”). Detta innebär att medier tenderar att i högre grad uppmärksamma den sorts aktivitet som anses kräva egenska- per som överensstämmer med dominerande
definitioner av kvinnlighet och manlighet.3
Således lyfts kvinnliga idrottares utövning av grenar som betonar smidighet och skönhet fram, medan det idrottande som betraktas som präglat av kamp, kraft, aggressivitet och dominans osynliggörs. På så sätt förstärks ste- reotypa antaganden om kvinnors mentala och kroppsliga förmågor och begränsningar. Sportsociologerna Mary Jo Kane och Susan L. Greendorfer har funnit att kvinnors serio- sitet och engagemang i sin idrottskarriär ofta trivialiseras i medierna, och att deras idrot- tande framställs som en lek som är vacker för ögat. Deras undersökning av sportsidornas fotografier visar också att kvinnor i betydligt högre grad än män avbildas som passiva och poserande, medan män ofta fotograferas i akti- vitet, under själva idrottsutövandet. Kane och Greendorfer menar att medierepresentationer av genusskillnader inom sporten också kom- municerar en genushierarki, eftersom aktivitet, aggressivitet, spontanitet och föränderlighet värderas högre än svaghet och passivitet i den västerländska kulturen. Detta innebär att kvin- nor inte bara framställs som annorlunda än män, utan också som mindervärdiga. Kvin- nors sportutövning konstrueras som dels något annat än männens, och dels som mindre viktig.4
I boken Coming on strong. Gender and sexu- ality in twentieth-century women’s sport visar den amerikanska historikern Susan K. Cahn att sportjournalistiken i USA under 1900- talet varit närmast besatt av att belägga femi- ninitet hos kvinnliga idrottare. Från och med 1930-talet, då homosexualitet blivit möjligt att nämna i det offentliga samtalet, fick kvinnliga idrottare finna sig i att deras sexuella prefe- renser ifrågasattes i pressen. Detta ”lesbiska stigma” drabbade såväl hetero- som homosex- uella idrottskvinnor, och fick förstås till följd att många kvinnor avskräcktes från idrotten. I denna trängda situation kom kvinnoidrottens
3 Rod Brookes, Representing Sport, London 2002, s. 128-130. 4 Mary Jo Kane & Susan L. Greendorfer: “The Media’s Role in Accommodating and Resisting Stereotyped Images of Women in Sport”, i Women, Media and Sport. Challenging
Gender Values, Pamela J. Creedon (red.), London 1994.
förespråkare att betona skönhet, charm och trevligt uppträdande enligt heterosexuella kon- ventioner istället för prestation och ansträng- ande fysisk träning. Det lesbiska stigmat skulle avvärjas och flickor skulle lockas till idrotten med löften om ökad popularitet och mer attraktiva kroppar med smalare midja och höfter.5
Enligt Cahn bör den idealiserade bilden av den kvinnliga idrottaren som skönhetsdrottning och mannekäng betraktas som en strategi för att bemöta den utmaning mot den bestående ordningen som kvinnliga idrottare menades utgöra. Det stora intresset kring den manhaf- tiga (eng. mannish) idrottskvinnan handlade, enligt henne, i grunden om en oro inför änd- rade förhållanden mellan könen, eftersom mäns socialt priviligerade position uppfattades bygga på ett fysiskt övertag. Kvinnors idrot- tande hotade således att utmana ordningen: skulle de kanske då också kräva rättigheter och deltagande inom andra områden, som till exempel arbetsmarknaden? Skulle de av idrot- ten maskuliniserade kvinnorna tappa intresset för det traditionellt kvinnliga, för hem och familjebildning, och kanske rentav vända sitt sexuella begär mot andra kvinnor? I denna argumentation framstod det ibland som om kvinnlig idrott satte hela samhällsordningen på spel. Det ”lesbiska stigmat” och betoningen en konventionell kvinnlighet blev strategier för att neutralisera den förmenta problemati- ken kring idrott som manligt kodad aktivitet utförd av en kvinnlig kropp. Liknande tenden- ser finns, som min egen forskning visar, i ett svenskt sammanhang.
Från svensk horisont bör Natalie Koivulas undersökning av sport i tv nämnas. Koivula har studerat sportnyhetssändningar från SVT och från TV4 1995/1996, med en uppföljning gjord 1998. Resultatet visar på en tydlig mar- ginalisering av kvinnligt idrottsutövande i kvantitativt hänseende, då en alldeles övervä- gande del av sportsändningarna inriktas mot manligt idrottande (1995/1996 fokuserades
5 Susan K. Cahn, Coming on Strong. Gender and Sexuality in
86,6% av tiden på män och 11,1% på kvinnor). Även om det förvisso finns fler män än kvin- nor som idrottar på högre nivåer är detta utfall, som Koivula konstaterar, ”knappast i paritet med den verkliga andel kvinnor som deltar i tävlingsaktiviteter inom sporten”.6 Hon finner
också att största andelen av sändningstiden ägnas åt män som utövar idrott som uppfat- tas som maskulin, medan kvinnor i lagsporter och i sporter som betecknas som maskulina (de som inbegriper kroppskontakt, ”face-to- face”-kamp eller att lyfta/flytta tunga objekt) underrepresenteras och osynliggörs. Koivula noterar vidare en tendens till infantilisering, det vill säga att vuxna kvinnor kallas flickor, medan hon inte kan hitta något exempel på det motsatta (att vuxna män kallas pojkar).7
Kvinnlighet och skönhet i OS
Genus är ett relationellt begepp, vilket inne- bär att det manliga konstrueras och definieras i relation till det kvinnliga och vice versa. Därigenom är det genom att jämföra fram- ställningar i text och bild av kvinnor med dito framställningar av män som eventuella skillna- der blir tydliga. Jag kommer i det följande att huvudsakligen ge exempel på framställningar av kvinnor, men fokus ligger genomgående på just det genusspecifika i dessa. Jag har nämli- gen ganska snabbt kunnat konstatera att rap- porteringen från de olympiska spelen fylls av dramatiska och fartfyllda bilder på män som löper, brottas, åker skidor, hoppar högt eller långt och så vidare. Dessa framställningar av idrottsmän utgör, menar jag, en tydlig norm för återgivandet av idrottstävlingar. Tillhö- rande text och bildtext fixerar vidare bildernas mening genom ordval som talar om männens djärvhet, tapperhet, disciplin, obeveklighet, kraftfullhet, geist, force, fighterhjärta och så vidare. Därigenom förstärker text och bildtext en läsning av bilderna som framställningar av ett maskulint ideal. Mot bakgrund av det idrottsmannaideal som utgör normen framstår
6 Nathalie Koivula, ”Massmedias idrottsbevakning i Sverige ur ett könsteoretiskt perspektiv”, i SVEBI:s Årsbok 1998, s. 120.
7 Koivula 1998, s. 119-122.
representationer av kvinnliga olympier och kvinnligt idrottande som avvikande, och jag kommer nedan att analysera på vilket sätt. Den genomgående tendensen för hur kvinnliga olympier framställs i OS-reportage i de tid- ningar jag undersökt8 är att det är deras kvinn-
lighet snarare än deras idrottande som hamnar i fokus. När artiklar inför kommande spel för manliga olympiers del diskuterar dennes chan- ser i de kommande tävlingarna eller redogör för hur träningsregimen inför det kommande kraftprovet sett ut, handlar det för kvinnliga olympier ofta istället om spekulationer om vem som kan tänkas ha chansen att utses till spelens vackraste eller om uppvisning av den olym- piska landslagsdräkten. Där manliga olym- pier figurerar på kraft- och fartfyllda bilder i detaljrika och rafflande referat från tävling- arna, syns kvinnliga diton ofta istället på poserande bilder tagna utanför själva tävling- arna och får berätta om värdlandets möjlig- heter för shopping. Bilder som visar kvinnor i färd med att utföra någon idrottaktivitet är överhuvudtaget inte särskilt vanligt förkom- mande, medan män gärna fotograferas under pågående tävling. Kvinnor syns istället i olym- piabyn eller vid bassängkanten, leende och vinkande mot kameran. De syns ofta i ”civila kläder snarare än tränings- eller tävlingskläder eller på ansiktsbilder med fixade frisyrer och make-up.
Inte minst är det de kvinnliga olympiernas utsende som uppmärksammas. I många inslag förefaller den idrottsliga kraftmätningen rentav vara sekundär i relation till den mer betydel- sefulla ”tävlingen” i skönhet. Ett inslag i Se 1960 om den svenska gymnasten Lena Adler får rubriken ”Blir hon olympiadens svenska omslagsflicka?”.9 I denna artikel hävdas det att
svenskan Gun Larking blev ”hela olympiadens omslagsflicka” under de föregående spelen i Melbourne, och man frågar sig nu: ”Blir Lena nordisk skönhetsdrottning i Rom-spelen?”. Det är kvinnan Lena, snarare än idrottaren och olympiern, som är i fokus, och hennes idrot-
8 Bildjournalen, Idun, Se och Veckorevyn. 9 Se 1960 nr 34, s. 18-19.
tande trivialiseras då artikeln hävdar att det räcker fint för henne att ”ha gymnastiken som hobby”.
I två inslag i Bildjournalen 1960 görs OS helt om till en skönhetstävling vad de kvinnliga deltagarna anbelangar. Mellan dessa två artik- lar ligger flera reportage från de olympiska tävlingarna, vilka nästan enbart uppmärksam- mar manliga olympier. Intrycket blir därför att manliga olympier i Bildjournalen detta år framstår som idrottare, medan de kvinnliga uppmärksammas i egenskap av skönhets- objekt. I den första av dessa artiklar, ”Det bör- jade med en miss”10 med underrubriken ”Nu är
det olympiadens hårdaste tävling”, presenteras OS-historiens aspiranter på titeln i text och bild. I artikeln hävdas att man ända sedan 1928 valt en ”Miss Olympiad”, och dessa ”vinnare” presenteras i bild i kronologisk ord- ning. Läsaren uppmanas explicit att jämföra och bedöma de kvinnliga olympierna i denna ”tävling”: ”Här bjuder vi er på ett ’Missgalleri’ från 1928 och fram till våra dagar. Smaken har förändrats under årens lopp. Jämför och tyck själv!”11.
Uppslaget illustreras av fem bilder (hel- eller halvkropp) på respektive ”skönhetsmisser” från 1928, 1932, 1936, 1948 och 1952, samt sju bilder från 1956. Samtliga är poserande bilder och ingen visar någon idrottsaktivitet. Artikeln hävdar att ”[d]e olympiska skönhets- tävlingarna är hårda. Lika hårda som striderna om de idrottsliga OS-gulden.”12 Det menas
vara orättvist att det inte delas ut guldmedaljer i tävlingen i skönhet, ”eftersom det kanske är den hårdaste av alla olympiska matcher och i alla fall en av de mest uppmärksammade både av publik – den manliga delen i synnerhet – och press.” Intrycket blir att kampen i skön- het jämställs med, kanske rent av är viktigare än, den idrottsliga kampen.
Det föregående sommar-OS (i Melbourne 1956) kommenteras så här:
10 Bildjournalen 1960, Nr 33 s. 6-7. 11 Bildjournalen 1960, Nr 33 s. 6. 12 Bildjournalen 1960, Nr 33 s. 6.
”Sällan har väl trängseln bland den olympiska byns kvinnliga sevärdheter varit så kompakt som här. Den indiska sprintern Mary Leela, den kubanska sprintern Carola Diaz och den likaledes snabbfotade Mary Klass från Singapore befanns alla efter noggrann testning tillhöra ’Miss-finalen’. Och Sverige hävdade sig med en ovanlig glans genom sitt blonda bombnedslag Gun Larking (fyra i höjd på 167 cm.) och sin strömlinjeformade najad Kate Jobson.”
Några nummer senare, då OS är över, följer Bildjournalen upp denna första artikel med inslaget ”Medaljer i skönhet”13, där guld, silver
och brons delas ut: ”Guldet gick till spelens älskling, underbart söta negressen Wilma Rudolph. Och det blev hennes tredje guld, de andra tog hon på 100 och 200 meter.”14 Texten
likställer således ”skönhetsmedaljen” med de olympiska medaljerna, då den utgör hennes ”tredje guld”. Det konstateras, med uppenbar förvåning, att ”skönhetsdrottningen” den här gången också blivit olympisk medaljör:
”Romolympiaden fann sin skönhetsdrottning som alla tidigare olympiader funnit sina. När det stora tävlingsmaskineriet väl satte igång var hon t.o.m. den mest lättupptäckta av alla. Hon råkade nämligen samtidigt vara Spelens suveränaste idrottsflicka. Sånt är sällsynt.” 15
Här ges intrycket av ett förmodat motsatsför- hållande mellan skönhet och idrottslig för- måga. Rudolph omtalas som ”spelens sötaste och dessutom snabbaste flicka [min kursive- ring]” samt ”[…] det vackraste som setts på en löparbana. Dessutom duktig [min kursi- vering]”. Utseendet nämns således först, och genom användningen av ordet ”dessutom” blir det tydligt vilken egenskap som anses vara den mest intressanta. Vidare framhålls hur popu- lär Rudolph var bland de manliga åskådarna. Uppslaget domineras av poserande bilder som
13 Bildjournalen 1960 nr 37 s. 24. 14 Bildjournalen 1960 nr 37 s. 25. 15 Bildjournalen 1960 nr 37 s. 25.
visar passiva kvinnokroppar, och den största bilden är en ansiktsbild på Wilma Rudolph. Men det finns också en mindre bild förestäl- lande en löpande Rudolph. Bilden visar hela kroppen på nära håll mitt i ett löpsteg, och är den enda bilden i Bildjournalens rapporte- ring kring OS detta år som fångar en kvinna i fysisk aktivitet. Själva bilden liknar de bilder av manliga olympier som figurerar i tid- ningen detta år, och utmärker sig bara genom det faktum att motivet den här gången är en kvinna. Bildtexten, ”Hon sprang så gracilt, så kvinnligt”, ger dock ett tydligt exempel på hur bildtexter kan styra läsarens uppfattning av en bild. Där snarlika bilder på manliga idrottare ofta ges bildtexter som betonar kraft och fart, uppmuntras läsaren i det här fallet att se en bild föreställande femininitet och med ett estetiskt tilltalande motiv. Genom bildtexten framstår bilden, trots att den fångar en kvinnokropps fartfyllda aktivitet, inte som någon utmaning av genusordningen.
Även i Idun, den av tidningarna som mest entydligt vänder sig till en kvinnlig läsekrets, ägnas de kvinnliga olympiernas utseende stort intresse. I artikeln ”Rom dit vägen bar” delas det ut poäng till spelens kvinnliga deltagare:
”Ingrid Krämer är en flicka som vi sett på lika nära håll som ni i TV. Och i färg. Rågblont hår mot isblått vatten som knappt skvätte en gång. Henne tyckte vi om, 10