länge idrott har funnits. I svensk organiserad idrott har frågan varit på dagordningen sedan 1900-talets mitt. När idrottens första jämställdhetsplan antogs 1989 sägs för första gången att frågan handlar om både kvinnor och män om både kvinnligt och manligt. Jämställdhetsbegreppet har fått ett allt bredare innehåll och i den senaste jämställdhetsplanen ingår också frågan om sexualisering av det offentliga rummet. De utvärderingar som gjorts av idrottens jämställdhetsarbete visar att jämställdhetsfrågorna har haft svårt att få genomslag på förbundsnivå. Den här artikeln visar hur det ser ut på föreningsnivå.
Begreppen som skrämmer
”Begreppet feminism har blivit så förvir- rande och urvattnat”, sade RF:s ordförande Karin Mattsson i en tidningsintervju. Jag tror att många delar RF-ordförandens uppfattning trots att feminism utgör grunden för RF:s jäm- ställdhetsplan från 2005. Där definieras femi- nism som
en medvetenhet och kunskap om den köns- ordning som innebär att män är överordnade och kvinnor underordnade i samhället och privatlivet samt en strävan efter en makt- förändring mot lika villkor för män och kvinnor (s. 5).
Låt oss uttrycka det enklare. En feminist är en
person som anser att kvinnor generellt sett i samhället och i idrotten är underordnade män och att detta förhållande bör ändras.1 Med en
så enkel beskrivning tror jag att många skulle kunna kalla sig feminist. Däremot torde upp- fattningarna variera om hur det borde vara och hur förändringar ska gå till. Det är också den diskussionen som förts i media de senaste åren med anledning av bl.a. bildandet av ett
1 SOU 2005:66. Makt att forma samhället och sitt eget liv: jämställdhetspolitiken mot nya mål, s. 54.
feministiskt parti. Då har det handlat om för- hållandena i samhället i stort. Idrotten skulle kunna föra samma diskussion – och gör för- stås också det, men då används oftast begrep- pet jämställdhet. Precis som ordet feminism kan skrämma så kan också ordet jämställdhet göra det. Jämställdhet är ett politiskt - och idrottspolitiskt - begrepp som fokuseras jäm- likhet mellan könen. Att idrottsrörelsen anser sig behöva en jämställdhetsplan har rimligen sin grund i uppfattningen att jämlikhet inte råder mellan könen. Vad det beror på, vilka uttryck den icke-jämställda idrotten tar sig och hur förändringar ska kunna ske presenteras i Jämställdhetsplanen från 2005, men har varit föremål för intresse inom idrottsrörelsen under många år.
Idrottens jämställdhetsarbete i ett his- toriskt perspektiv
Frågor om kvinnors villkor inom den organi- serade idrotten i Sverige har funnits med på dagordningen ända sedan RF bildades för mer än 100 år sedan. År 1945 var ett märkesår. Då anordnade RF den första damidrottskonferen- sen för SF och DF. Konferensen kan betrak- tas som starten för ett nära 25-årigt arbete för kvinnlig idrott på central och regional nivå. Kvinnofrågan aktualiserades därför att kvinnorna ansågs utgöra en för liten andel av idrottsrörelsens totala medlemsantal. Avsak- naden av kvinnor i beslutande organ upp- märksammades också och ett försök i slutet av 1950-talet att kvotera in minst en kvinna i förbundsstyrelser misslyckades. Ett stort antal konferenser på temat damidrott genomfördes och många SF och DF inrättade damidrotts- kommittéer efter förebild från RF. RF, SF och DF genomförde också olika aktiviteter, särskilt ledarutbildning, som skulle kunna gå under rubriken jämställdhet även om ordet jämställd- het inte kom att användas förrän år 1983. Förutom ambitionen att få fler kvinnor som medlemmar, dvs. ett kvantitativt mål, fördes också en diskussion om vilken typ av idrott kvinnor kunde tänkas vara intresserad av. Kvinnors intresse för fotboll växte fram under
senare delen av 1960-talet och början av 1970- talet. Damfotbollen fick en explosionsartad utveckling och brukar ses som början till det verkliga genombrottet för kvinnor i tävlingsi- drott. Trots det föreslogs i idrottsutredningen ”Idrott åt alla” från 1969, som reglerade statens stöd till idrotten, inrättandet av en särskild tjänst som konsulent för kvinnlig motions-
idrott. Liksom under tidigare decennier var
målen under 1970- och 80-talen i huvudsak kvantitativa. Det gällde att få fler kvinnor att utöva idrott och fler kvinnor som ledare. Nytt var dock insikten om att en förutsättning för detta var att erbjuda kvinnor och män samma villkor. RF:s handlingsprogram 1977 hette också ”Idrott tillsammans – på samma villkor för kvinnor och män, flickor och pojkar”. De åtgärder som vidtogs inriktades mot SF och DF, som också tilldelades särskilda medel för att kunna genomföra försöksprojekt av olika slag, varav många med inriktning mot utbild- ning av kvinnor till ledare.
På 1940-, 1950-, 1960- och 1970-talen diskute- rades således hur målet att få fler kvinnor som idrottsutövare och ledare skulle nås liksom vilka idrotter som kunde lämpa sig för kvin- nor. För det var kvinnorna som stod i fokus. Den första jämställdhetsplanen, som antogs 1989, innebar något kvalitativt nytt. Nu häv- dades att innehållet i idrotten och makten över idrotten hängde samman och att jämställdhet var en fråga för såväl män som kvinnor. Vägle- dande för idrottens jämställdhetsplan var den nationella jämställdhetsplanen som utgjorde basen för de samhälleliga politiska besluten. I 1989 års jämställdhetsplan var för första gången könskvotering ett medel för att uppnå målen – det skulle finnas minst 40 % kvinnor och män på beslutande positioner.
1997 skärptes formuleringarna och nu fast- slogs att ”idrotten skall formas utifrån ett medvetet könsperspektiv”. I den nu gällande jämställdhetsplanen från år 2005 betonas både de kvalitativa målen och de kvantitativa målen. Det ska finnas lika möjligheter för alla att utöva idrott. Det i sin tur kräver att kvinnors
och mäns idrott värderas och prioriteras på ett likvärdigt sätt samt att resurserna fördelas rättvist. Både verksamheten och värderingen av verksamheten liksom antalet utövare/ledare ska således förändras.
Idrottens jämställdhetsplan har alltså många paralleller med den svenska jämställdhetspoli- tiken. Precis som i den samhälleliga jämställd- hetspolitiken har idrottens jämställdhetsarbete utvidgats från att bara gälla kvinnor till att gälla både kvinnor och män. Den har också utvidgats från att handla om antal kvinn- liga utövare och ledare till att också avse hur
resurserna fördelas samt värderingen av vad
kvinnor och män gör. I det samhällspolitiska jämställdhetsarbetet har under de senaste åren skett en ökad fokusering på mäns våld mot kvinnor. Inom idrotten har det lett till att uppmärksamhet riktats mot frågor om sexuella
trakasserier och sexualisering av det offentliga rummet. Därmed har innebörden av begreppet
jämställdhet, liksom mål och åtgärder för att åstadkomma jämställdhet, kommit att vidgas ytterligare. Kanske borde RF:s ordförande inte säga att begreppet feminism har blivit urvatt- nat utan istället att det har blivit fyllt med så mycket innehåll att det är svårt att enkelt fånga!
Hur kan det då komma sig att innehållet i jäm- ställdhetsbegreppet har förändrats och vidgats? Framför allt beror det på att idrotten tagit till sig ny kunskap. Kunskap som erövrats genom erfarenhet, genom eget utvecklingsarbete och genom den växande idrottsrelaterade femi- nistiska forskningen (numera oftast benämnd genusforskning). Artiklarna i denna publi- kation är bra exempel på det sistnämnda. På samma sätt kan vi förvänta oss att jämställd- hetsarbetet kommer att både fortsätta och få delvis annan riktning allteftersom nya erfaren- heter görs. Ett exempel på en fråga som redan nu finns på dagordningen men som säkert också kommer att lyftas allt oftare är frågan om den könsuppdelade idrottsverksamheten, dvs. uppdelning i flick- och pojk- respektive dam- och herrklasser.
Jämställdhet på föreningsnivå
Idrottens Jämställdhetsplan gäller för RF och SISU-riks! För SF och DF/SISU-distrikt ska den gälla som ”uppmaning och stöd att ut- veckla egna jämställdhetsplaner”. I planen anges ”vem som ska göra vad”. Värt att notera är att inget sägs om vad som kan förväntas av landets idrottsföreningar och föreningsledare mer än att jämställdhetsplanen ”gäller som stöd och inspiration till alla delar inom idrottsrörel- sen” (s 7). Vilka förutsättningar finns då för föreningarna och deras medlemmar och ledare att arbeta för en jämställd idrott?
I den här artikeln tar jag fortsättningsvis min utgångspunkt i ett flerårigt jämställdhetspro- jekt som bedrivits i Västerbottens Idrottsför- bunds regi med fokus på föreningslivet. Jag har tillsammans med studenter vid Idrotts- pedagogprogrammet vid Umeå universitet följt detta projekt under hela projekttiden dels genom intervjuer med projektledningen dels genom intervjuer med föreningsledare och aktiva idrottsutövare. En studie behandlar spe- cifikt tillgängligheten av jämställdhetskunskap för föreningsledare.
Några idrottsgymnasieelevers röster2
Jämställdhet är väl när alla människor, man som kvinna behandlas på samma sätt och får samma hjälp oavsett kön eller etnisk grupp.
Så säger några av de intervjuade manliga idrotts- gymnasieeleverna. Liknande svar kommer från alla de intervjuade flickorna och pojkarna. För dessa unga elitidrottare är lika värde och rättvis resursfördelning innebörden i jäm- ställdhet. Vidare menar de att jämställdhet är något som är både självklart och viktigt. Hur ser då ungdomarna på jämställdhet inom idrot- ten? De flesta menar att det återstår mycket innan idrotten generellt sett är jämställd. Här ett exempel från intervju med en flicka:
2 Dahlström, Johanna (2006). Jämställdhetsfrågor bland
idrottsgymnasieelever (Rapport nr 323 från Idrottspedagog-
programmet). Umeå universitet.
Tittar man på fotboll, vad är det som syns på TV? Jo, det är herrar hit och herrar dit. Det är aldrig någon damfotboll som syns varje kväll som det är med killarnas fotboll. Och en tjej skulle ju aldrig kunna tjäna 244 miljoner – det finns ju inte!
När frågan kommer till ungdomarnas vardag på idrottsgymnasiet och i den egna föreningen är uppfattningen ganska samstämmig om att det där råder jämställdhet. Det är bara ett par av flickorna i lagsporten som har erfarenhet av ojämställdhet och då gäller det situationen i föreningen. Herr- och damlag spelar i samma serie, men flickorna har upprepade gånger påpekat orättvisan i materiella resurser utan att nå någon framgång:
Det faller sig som naturligt på något sätt, även om vi liksom tjatar. Varför får inte vi, varför får dom, varför skulle inte vi lika gärna kunna få det? Men det är ingen som ger ett konkret svar.
Situationen kan beskrivas så att ungdomarna menar att jämställdhet inte råder i idrotten i stort och de kan ge många konkreta exempel från både sin egen och andra idrotter särskilt på högre nivå – dvs. den idrott som syns oftast i media. Däremot uppfattar de att det råder jämställdhet, men några få undantag, på den nivå de själva befinner sig. Ingen av ungdo- marna känner till om det bedrivs något jäm- ställdhetsarbete i den egna föreningen. De har heller aldrig kommit i kontakt med konkret jämställdhetsarbete i föreningslivet eller vid riksidrottsgymnasiet. Ingen säger sig heller vilja engagera sig i jämställdhetsfrågan – inte heller de flickor som upplever en viss orättvisa i sin förening. Tidsbrist är ett skäl, ett annat är att frågan upplevs som relativt oviktig: ”det är ingenting man dör av”. Intervjuerna visar tydligt att jämställdhet och idrott inte är något självklart samtalsämne för ungdomarna. Däremot är de inställda på att jämställdhets- frågan kommer att ha betydelse den dagen de kommer ut i arbetslivet och när de blivit äldre. Med andra ord – jämställdhet är en icke-fråga när de idrottar men är en fråga för vuxenlivet.
Det gäller åtminstone om jämställdhet är likty- digt med rättvis fördelning av resurser mellan kvinnor och män.
Hur ska man då förstå att de ändå menar att det är viktigt att skapa intresse för jämställd- hetsfrågor bland ungdomar? Frågor om jäm- ställdhet och feminism behandlas i skolan. Det betyder att både flickor och pojkar ges möjlig- het att fundera över dessa frågor och i bästa fall får en viss kunskap i frågorna, vilket i sin tur betyder att de förstår att det handlar om dem själva. Däremot tycks de inte få kunskap om eller redskap att se hur detta påverkar deras egen vardagssituation. I intervjuerna kommer de själva på situationer som mer direkt berör dem och som får dem att använda sina ”genus- glasögon”. I ett samtal om tävlingsdräkterna berättar flera av flickorna och pojkarna om sina iakttagelser om hur olika synen är på kvinnor och män. Så här formulerar sig en av flickorna:
Det finns en dubbelmoral i idrotten känns det som. Först vill de att man ska ha sexi- gare kläder när man spelar. De vill att man ska ha kortare shorts och tajtare tröjor och sen andra sekunden säger de att tjejer, vilka slampor som viker ut sig. … men så är det absolut inte för herrarna … att killarna ska ha på sig kläder för att vara snygga när de spelar. … Idrott ska inte förknippas med skönhet och sexualitet!
När ungdomarna ombads definiera begrep- pet jämställdhet nämnde de rättvisa och lika värde. Då upplever de inte själva ojämställd- heten så tydligt. När de själva vidgar begreppet till frågor om sexualitet ser de genast mycket mer och blir mer engagerade. I den svenska skolan är idag en av ledstjärnorna att undervis- ningen måste ta sin utgångspunkt i elevernas situation och intressen. Med samma synsätt inom idrotten borde jämställdhetsarbete bland idrottsungdomar knyta an till deras idrottsvar- dag såsom den upplevs och kopplas till till- gänglig kunskap om varför det ser ut som det gör inom idrotten och hur något skulle kunna vara annorlunda.
Några fotbollsspelares röster3
Även bland de intervjuade fotbollsspelarna är samstämmigheten stor när det gäller att defi- niera själva begreppet jämställdhet. Så här ut- trycker en manlig spelare sig:
Att man ger samma förutsättningar, att alla får lika helt enkelt. Att grunden ska vara samma oavsett du är kille eller tjej. Att du får samma träningsmöjligheter, samma materiella tillgångar … man blir rättvist behandlad.
Spelarna menar att jämställdhet inte råder inom idrotten och inte heller inom fotbollen. De exemplifierar med utrymmet i media och pengarna i herr- respektive damfotboll. Sam- tidigt ger både dam- och herrfotbollsspelarna delvis legitimitet åt dessa orättvisor genom att hänvisa till publik- och sponsorsintresset, som ju är större inom herrfotbollen.
De skriver ju ofta i tidningarna om det här med Hanna Ljungberg och Fredrik Ljungberg, samma namn och så där. Det är klart han spelar i Arsenal och de har ju miljardbelopp i sponsorspengar, 60000 på matcherna och hon spelar i UIK där det är 5000 på matcherna … så det är klart då blir det ju skillnad i lön.
Situationen i den egna föreningen uppfattas som ”väldigt rättvist” och exemplen som ges är att herrlaget och damlaget delar lika på träningstider och att herrlaget flyttar sin trä- ning om den krockar med damlagets matcher. Ingen av spelarna har själva deltagit något i jämställdhetsarbete i den nuvarande eller i tidigare föreningar. De intervjuade kvin- norna nämner Damprojektilen (den satsning som Fotbollförbundet gjorde under några år i början av 2000-talet) som ett bra exempel på jämställdhetsarbete inom idrotten. På frågan om behovet av jämställdhetsarbete är svaret ja, om än med viss tvekan. Det tycks, särskilt bland kvinnorna, finnas en viss rädsla för
3 Erixon, Sofi a (2006). Jämställdhetfrågan i en fotbollsfören-
ing (Rapport nr 343 från Idrottspedagogprogrammet). Umeå
att ”det ska gå till överdrift … att vissa saker inte är problem”. Att förändringar är möjliga har alla sett. De intervjuade spelarna tillhör en mindre förening i en kommun där damfot- boll har en relativt hög status och stor medial uppmärksamhet, något som inte är fallet i spe- larnas tidigare hemmaklubbar. Liksom idrotts- gymnasieeleverna menar fotbollsspelarna att den ojämnställda idrotten finns någon annan stans än i den egna vardagsverksamheten. En manlig spelare säger:
… men jag tänker på andra sporter, främst hockey. Där tror jag ju inte att det bedrivs på korrekt sätt. Man kan ju göra sådana övertramp ibland, då tänker jag på den här hockeyaffären som var för ett tag sen, Huselius och allt det där. Det är ju som att de inte förstår att de har gjort någonting konstigt, det finns en machokultur…. det är synd om dem nästan.
Då finns också behov av förändring och den menar man bäst kan åstadkommas genom utbildning och kunskap. En spelare påpekar att föreningsledare nog inte själva aktivt söker den här kunskapen. Han menar att det krävs uppsökande verksamhet från företrädare från andra nivåer inom idrotten. Sådana som är experter inom jämställdhetsområdet.
Sammantaget kan konstateras att när fotbolls- spelarna, liksom idrottsgymnasieeleverna, definierar ordet jämställdhet talar de om vär- deringar och rättvisa. När de ger konkreta exempel handlar det om relationen mellan män och kvinnor och om sådant som i idrottens jämställdhetsplan benämns som ”sexuella tra- kasserier” och ”sexualisering av det offentliga rummet”. Det innebär att de här intervjuade aktiva idrottsutövarna omfattar samma inne- håll i jämställdhetsbegreppet som den senaste utvidgningen av RF:s jämställdhetsplan.
Några föreningsledares röster4
Bland de intervjuade föreningsledarna, som alla utom en är män, återfinns mer heterogena uppfattningar både om vad begreppet innebär och om behovet av förändringar. Tränarrös- terna låter i stort sett som de aktivas röster. Sammantaget är bilden bland föreningsledarna att jämställdhet inte råder i det svenska sam- hället i stort och inte heller generellt inom idrotten. Ju närmare den egna verksamheten de kommer i sitt samtal desto mindre av ojäm- ställdhet redovisas och därmed ju längre från den egna idrotten och föreningslivet desto mer av ojämställdhet tycker ledarna sig se. I sina diskussioner om jämställdhet kommer ledarna ofta in på frågor om fördelning av träningstider och tillgängliga ekonomiska resurser. Intervju- erna är genomförda i Umeåregionen där dam- fotbollen och särskilt UIK är framgångsrikt. Det faktum föranleder några av de manliga föreningsledarna att diskutera om kvinnors idrott, särskilt då framgångsrik sådan, kan jämföras med mäns idrott utan att också ta med i värderingen antalet utövare i världen och i Sverige:
Man kan ju inte bara jämföra eliten och UIK som är världens bästa lag och det är inte lika men damfotboll. …Vad finns det, tre lag i hela världen? … Det är ju samma sak inom hockey eller ridsporten. Ska två herrar ha hälften av träningstiderna i ridhuset, det är ju omöjligt, men i fotboll ska det vara så. Andelen män och kvinnor på beslutande positioner är en fråga som särskilt intresserar de intervjuade styrelseledamöterna. Nästan undantagslöst handlar då diskussionen om att kvotering inte är en bra metod för att åstad- komma jämställdhet. Motståndet mot kvot- ering motiveras dels med att man tycker ”kompetens” ska gå före kön dels med att det måste vara kränkande för en kvinna att bli
4 Wikheim, Cajsa (2006). ”Det blir inte helt jämställt förrän
män börjar med kjol”: Om jämställdhet inom svensk handboll
(Rapport nr 322 från Idrottspedagogprogrammet). Umeå universitet; Erixon (2006) a.a; Larsson, Anna & Simonsson, Marie (2005) Tankar i begynnelsen av ett jämställdhetspro-
jekt (Rapport nr 301 från Idrottspedagogprogrammet). Umeå
invald enbart på grund av sitt kön. Så här reso- nerar en manlig föreningsordförande:
Då kanske vi sparkar ut en kille som jobbar jättebra för damfotboll men vi ska ha in en tjej som är helt novis tack vare kvoteringen. Så har det ju blivit SDF:et och Svenska Fotbollförbundet… då blir det ju egentligen sämre. … När de är mogna, då ska de ju komma in.
De flesta ledarna känner till att idrottsrörelsen arbetar med jämställdhetsfrågor, men få av dem vet närmare vari detta arbete består och uttrycker heller inget intresse för jämställd- hetsarbetet inom RF/SF/SDF. Endast en av de intervjuade ledarna är verksam inom en före- ning där man aktivt arbetar med jämställdhets- frågor. I den föreningen hade man dock inte varit så framgångsrik i detta arbete vilket bl.a. manifesterades i att styrelsen enbart bestod av män. Flera av ledarna kunde ge enskilda exempel på att frågor om t.ex. kvinnors och mäns träningstider eller tillgång till arenor och omklädningsrum varit på agendan i samband med att policyprogram utarbetats. Samstäm- migheten var stor bland föreningsledarna om att det finns behov av jämställdhetsarbete både