Sexualiseringen av idrottens
offentliga rum
O L M M A J 2 0 0 7 | A N D R È N & H O L M | F O TO : S ku lp tu r, h yl ln in g t ill L in g a v G u st af N o rd ah l ( va n n o ly m p is k a g u ld m e d al je n i L o n d o n 1 9 4 8 f ö r d e n n a s ta ty . S is ta o ly m p ia d e n m e d sku lp tur -m ed al je r)
FoU-rapporter
2004
1. Ätstörningar – en kunskapsöversikt (Christian Carlsson)
2. Kostnader för idrott – en studie om kostnader för barns idrottande 2003
3. Varför lämnar ungdomar idrotten – en undersökning av fotbollstjejer och – killar från 13 till 15 år (Mats Franzén, Tomas Peterson)
4. IT-användning inom idrotten (Erik Lundmark, Alf Westelius)
5. Svenskarnas idrottsvanor – en studie av svenska folkets tävlings- och motionsvanor 2003 6. Idrotten i den ideella sektorn – en kunskapsöversikt (Johan R Norberg)
7. Den goda barnidrotten – föräldrar om barns idrottande (Staffan Karp)
8. Föräldraengagemang i barns idrottsföreningar (Göran Patriksson, Stefan Wagnsson)
2005
1. Doping- och antidopingforskning 2. Kvinnor och män inom idrotten 2004
3. Idrottens föreningar - en studie om idrottsföreningarnas situation
4. Toppningsstudien - en kvalitativ analys av barn och ledares uppfattningar av hur lag konstitueras inom barnidrott (Eva-Carin Lindgren och Hansi Hinic)
ISBN 91-975766-0-3
5. Idrottens sociala betydelse - en statistisk undersökning hösten 2004 ISBN 91-975766-6-2
6. Ungdomars tävlings- och motionsvanor - en statistisk undersökning våren 2005 ISBN 91-975766-7-0
7. Inkilning inom idrottsrörelsen - en kvalitativ studie ISBN 91-975766-8-9
2006
1. Lärande och erfarenheters värde (Per Gerrevall, Samanthi Carlsson och Ylva Nilsson) ISBN 978-91-976081-2-1
2. Regler och tävlingssystem (Bo Carlsson och Kristin Fransson) ISBN 978-91-976081-3-8
3. Fysisk aktivitet på Recept (FaR) (Annika Mellquist) ISBN 978-91-976081-4-5
4. Nya perspektiv på riksidrottsgymnasierna(Maja Uebel) ISBN 978-91-976081-5-2
5. Kvinnor och män inom idrotten 2005 ISBN 978-91-976081-6-9
6. Utvärdering av den idrottspsykologiska profilen - IPS-profilen (Göran Kenttä, Peter Hassmén, Carolina Lundqvist) ISBN 978-91-976081-7-6
7. Vägen till elittränarskap (Sten Eriksson) ISBN 978-91-976081-8-3
8. Näridrott i skolmiljö (Björn Forsberg) ISBN 978-91-976081-9-0
9. Kartläggning av det idrottspsykologiska området med avseende på svensk elitidrott (Göran Kenttä) ISBN 978-91-976269-0-3
2007
1. Idrotten Vill (Lars-Magnus Engström, Johan R Norberg, Joakim Åkesson) ISBN 978-91-976269-2-7
2. Sexualisering av det offentliga rummet (Birgitta Fagrell, Jesper Fundberg, Kutte Jönsson, Håkan Larsson, Eva Olofsson, Helena Tolvhed) ISBN 978-91-976269-3-4
3. Det sociala ledarskapet (Martin Börjeson, Johan von Essen) ISBN 978-91-976269-4-1
4. Frivilligt arbete inom idrotten (Lars-Erik Olsson) ISBN 978-91-976269-5-8
Sexualiseringen av idrottens
offentliga rum
Inledning
”Mamma, varför har Kajsa bikini på sig när hon hoppar höjd? Den där Stefan hoppar ju inte i badbyxor”. Frågan från 7-åringen kan verka banal men sätter måhända fingret på en del av det som sexualiseringen av idrottens offentliga rum kan handla om. Och frågan från barnet om varför friidrottande kvinnor men inte män visar magen då de hoppar höjd (eller längd eller då de springer också för den delen), är defini-tivt inte så lätt att ge ett bra svar på.
I början av 2000-talet fanns en allmän politisk oro som rörde den ökade förekomsten av sexu-aliserade bilder, dels i media och då främst i reklamsammanhang, dels på internet. Man konstaterade att spridningen av sexualiserade bilder motverkade samhällets övriga jämställd-hetssträvanden. Speciellt orolig var man över att barn och ungdomar skulle påverkas och bli avtrubbade och inte reagera mot könsförtryck, trakasserier och sexualiserat våld. I den dåva-rande regeringens proposition, Makt att forma
samhället och sitt eget liv – nya mål i jämställd-hetspolitiken, från 2005, har sexualiseringen av
det offentliga rummet en egen rubrik. I texten påpekas att samhället präglas av ”en tilltagande sexualisering där kvinnors kroppar används för att dra uppmärksamhet till och sälja en vara eller tjänst”. Idrottens jämställdhetsarbete har inte sällan gått hand i hand med, eller kanske några steg bakom, det jämställdhetsarbete som sker på den politiska nivån. Följaktligen var frågan om sexualiseringen av idrottens rum aktuell också då Riksidrottsförbundets stämma antog en ny jämställdhetsplan 2005.
Ett av målen i jämställdhetsplanen lyder:
Kvin-nors och mäns, flickors och pojkars idrotts-utövning ska värderas lika och prioriteras på ett likvärdigt sätt. Det innebär bland annat att idrottsrörelsen ska arbeta mot sexualiseringen inom idrotten, också i media. I planen framgår
hur målen ska uppnås. Då det gäller arbetet mot sexualiseringen inom idrotten ska dettas
riktas mot att ta fram en rapport som belyser problemet. Det kan exempelvis gälla ovidkom-mande regler för vilken klädsel idrottsaktiva ska ha, vilket kan förmedla och stärka fördo-mar. Det är denna rapport du nu håller i din hand. Rapporten är ett resultat av att sex fors-kare, från Umeå i norr till Malmö i söder, fick i uppdrag av Riksidrottsförbundet att relativt fritt reflektera över vad sexualiseringen av idrottens offentliga rum kan innebära. Fors-karnas skilda bidrag ger nya infallsvinklar på ett mycket komplext men inte desto mindre viktigt problemområde. Texterna är inte alltid så lättillgängliga – det ska sägas med en gång – men den som tar sig tid att läsa och fundera över innehållet kommer att bli både berörd och berikad. Artiklarna ger alla – om än på lite olika sätt – ny kunskap till idrottsrörelsen om frågor som i grunden handlar om idrottens till-gänglighet och allas rätt att vara med.
Rapporten är utformad som en antologi. Artik-larna är med andra ord fristående från var andra och varje författare ansvarar själv för sin text. För att något underlätta läsandet följer här en kortare presentation av artiklarna:
Birgitta Fagrell, lektor i pedagogik vid GIH
i Stockholm, sätter i sin artikel Kroppstankar kroppen i fokus. Hon granskar kroppens bety-delse både som grunden för vår existens och för vår självbild och beskriver på ett filosofiskt sätt hur kroppen är vår tillgång till världen; om hur vi då vi reagerar spontant inte gör det med tanken utan med kroppen: ”vi rodnar av skam, vi bleknar av rädsla, vi ryser av avsky, vi mår illa av nervositet eller får huvudvärk av stress. Känslorna överrumplar oss och skapar kropps-liga reaktioner.” Hon poängterar också att barn som möter bilder av kroppar som knyter an till sex och erotik, inte kan tolka detta på samma sätt som vuxna, och ger i artikeln exempel från sin egen forskning som rör hur barn ser på idrott och idrottsutövare. Hon visar därmed att det inte minst ur barnens perspektiv är viktigt att motverka sexualiseringen av idrotten. Barn formas av det de ser och av det de upplever: ”Om det är kvinnokroppar som utgör objektet, om det är kvinnokroppar som pornofieras, ja
då är det på sin plats att fråga vilka konsekven-ser detta kan ha för pojkars och flickors bilder av sig själva”
Jesper Fundberg, lektor i idrottsvetenskap vid
Malmö högskola, sätter i sin artikel fingret på en annan viktig aspekt av sexualiseringspro-blematiken. I texten Idrott som orientalisk dans
– sexualiseringen i ett postkolonialt perspektiv
problematiserar Fundberg vad sexualiseringen kan betyda för unga idrottskvinnor med utländsk bakgrund. Han menar att frågan om sexualisering ständigt är levande och också ges ett värde när de Andras (alltså de som inte är av svenskt ursprung, de som inte är som ”oss”) beteenden ska förklaras. Invandrarflickor idrottar inte eftersom de kontrolleras av sina fäder. De får inte visa sig nakna, eller blotta för mycket hud. Problemet då invandrarkillar idrottar är istället att de hela tiden måste visa sin manliga potens – vara kroppsligt, manligt och sexuellt mer överlägsna ”svenska pojkar”. Så låter talet om ”de Andra”, enligt Fundberg, och han menar att vi måste stanna upp och fundera på vem eller vilka som skapar detta sätt att tala. I sin artikel ger han flera exempel på hur sexualitet ses som orsaken till och är ett givet och dominerande tema, då de som i den offentliga debatten brukar kallas invand-rare, beskrivs. Genom att belysa ”vår” syn på de ”Andra” visar han också någonting om vad som karakteriserar idrott, eller som det brukar benämnas svensk idrott, idag liksom hur en nationell självbild mejslas fram.
Kutte Jönsson, fil. dr. i praktisk filosofi samt
lektor i historia vid Malmö högskola, bidrar med artikeln Könsmaktsordningen,
maskuli-niteten och moralen. Han argumenterar för att
det finns viktiga skillnader mellan olika typer av ”sexobjektifieringar”, och att somliga av dessa är svåra att helt frikoppla från idrottens normer och logik. I sin text driver han tesen att sexobjektifieringen tycks förstärka männens status som idrottare, samtidigt som kvinnors status som idrottare riskerar att försvagas. För att underbygga sin tes utgår han dels från att det finns en könsmaktsordning där män (som
grupp) är strukturellt överordnade kvinnor (som grupp), dels att idrotten vilar på kulturellt maskuliniserade normer (att män som grupp utgör normen, kort och gott) och att dessa normer tenderar att legitimera könsmakts-ordningen. Jönsson ger en rad olika exempel på det han benämner sexobjektifieringar, och konstaterar att vissa typer av sexualiseringar är harmlösa, andra inte, och han beskriver var skillnaden går. Avslutningsvis konstaterar han att sexualiseringen inte bara är en integrerad del av det ”offentliga rummet” som sådant utan också intimt sammanflätad med idrottskultu-ren, men att det inte behöver vara ett moraliskt problem. Problemet, som Jönsson vill peka på och som är svår att frikoppla från sexualise-ringsfrågan, är det ständiga skapandet av skill-nader mellan ”män” och ”kvinnor”, ”manligt” och ”kvinnligt”: ett skillnadsskapande som (alltjämt) ses som en självklar och sällan ifrå-gasatt del av idrottskulturen. Det är där proble-met ligger, menar han, inte i enskilda idrottare som viker ut sig, och som därmed av olika skäl använder sig av idrottskulturens egen logik för egen vinning.
Håkan Larsson, docent i pedagogik och
verk-sam vid GIH verk-samt vid Lärarhögskolan i Stockholm, bidrar med texten
(Hetero)sexu-aliseringen av idrott. Sexighet som ett sätt att ’bejaka sin kvinnliga identitet’ i relation till den maskulina idrotten. Två frågor är främst
i fokus i texten: Vilken är relationen mellan sexualiseringen av det offentliga rummet och arbetet för en jämställd idrott? Vad innebär egentligen sexualiseringen av det offentliga rummet? För att besvara den första frågan gör Larsson en historisk analys av de domine-rande synsätt på män och kvinnor som präglat idrottsrörelsens jämställdhetsarbete allt sedan dess start på 1980-talet. Han konstaterar att den präglats av spänningen mellan två olika sätt att se på relationen mellan kvinnor och män; det ena synsättet betonar skillnaderna mellan könen, det andra betonar likheterna. När det gäller sexualiseringen, som mer precist verkar handla om krav på en offentlig sexighet bland idrottare – framför allt för kvinnliga idrottare
i vissa idrotter – menar Larsson att den ställer upp betydelsefulla villkor för idrottsutövare. Håkan Larsson påtalar att sexigheten, eller som det brukar heta rätten att vara sexig, ställs på frihetens och självförverkligandets sida, men menar dock att det är rimligare att se sexualiseringen – betoningen på att vara sexig – som ett uttryck för starka normer om hur människor, i detta fall i synnerhet unga idrottande kvinnor, ska vara. I artikeln belyser Larsson också vilken typ av sexighet som är den eftersträvansvärda – eftersom han argu-menterar för att det inte är vilken typ som helst utan en alldeles särskild sort sexighet.
Eva Olofsson, docent i pedagogik vid Umeå
universitet, skriver om Jämställdhet på
fören-ingsnivå. I artikeln konstaterar hon att
idrot-tens jämställdhetsarbete har utvidgats från att bara gälla kvinnor till att gälla både kvinnor och män, från att handla om antal kvinnliga utövare och ledare till att också avse hur
resurser fördelas samt till värderingar om vad
kvinnor och män gör. Det är mot bakgrund av dessa utvidgningar som uppmärksamheten på sexualiseringen av idrottens offentliga rum ska förstås. Konsekvensen är att innebörden av begreppet jämställdhet, liksom av mål och åtgärder för att åstadkomma jämställdhet, har kommit att vidgas ytterligare. I sin artikel gör hon följaktligen en lite större utvidgning genom att rikta blicken mot de förutsättningar som finns för att arbeta med jämställdhet på föreningsnivå. Därmed visar hon att frågan om sexualiseringen är en del av en större helhet – och dessutom visar hon att det som i jämställd-hetsplanen rubriceras som sexualiseringen av det offentliga rummet hör till idrottens vardag på föreningsnivån.
Helena Tolvhed, doktorand i historia vid
Malmö högskola, avslutar rapporten med arti-keln Sexualisering och trivialisering av
kvinn-liga idrottare i medier: Två sidor av samma mynt. Som framgår av rubriken är det medias
rapportering av kvinnliga idrottare som är i fokus, och i texten görs bland annat histo-riska analyser av hur kvinnliga deltagare i de
olympiska spelen har porträtterats och beskri-vits. Det är lätt att dra på munnen åt de smått dråpliga citat om kvinnliga idrottsutövare som återges, men trots att exemplen härrör från närmare 50 år tillbaka i tiden menar Tolvhed att liknande tendenser kan skönjas i vår tid. Trivialiseringen sker genom ständiga påpe-kanden om kön och traditionell kvinnlighet där referenser till utseende, hem och familje-liv görs. Hon menar att sexualiseringen bör betraktas som en del av en större process av trivialisering, där kvinnors idrottsprestationer nedvärderas och ses som mindre intressanta och mindre beundransvärda än mäns. Tolvhed avslutar dock sin artikel med att konstatera att det inte behöver vara så. Hon pekar på idrot-tens stora potential att utmana stereotypa anta-ganden om kvinnlighet. Idrotten skulle kunna vara en arena för att visa kvinnor i situationer där de utövar kontroll och kraft – där kvinno-kroppen utstrålar styrka.
Är då sexualiseringen inom idrottens offent-liga rum ett problem eller inte? Alla som läser artiklarna i denna rapport, tror jag är böjda att hålla med om att frågan behöver uppmärksam-mas och diskuteras på alla nivåer inom idrotts-rörelsen. Den sexualisering som förekommer är i förlängningen förknippad med de villkor som råder för att utöva idrott, inte bara för kvinnor utan också för män och flickor och pojkar. Ingen ska behöva tveka inför att börja idrotta på grund av att förväntningarna på hur man ska se ut eller vara klädd avskräcker. Att arbeta mot en ökad sexualisering av idrottens offentliga rum, är att arbeta för en idrott där alla känner sig välkomna och vill vara med.
Karin Redelius
ansvarig för jämställdhetsfrågor i Riksidrotts-styrelsen
Birgitta Fagrell
lektor i pedagogik vid GIH, Stockholm
Kroppstankar
Om idrott och sexualisering av det offentliga rummet
Sexualiseringen av det offentliga rummet är ett fenomen som väckte uppmärksamhet i poli-tiken i början på 2000-talet. I debatten kopplas sexualiseringen samman med jämställdhets-frågor och förbud mot könsdiskriminerande reklam föreslås. Kritiken är riktad mot hur kroppen, framförallt kvinnokoppen, utnyttjas i kommersiella sammanhang. I min artikel betraktar jag fenomenet sexualiseringen av det
offentliga rummet ur ett existentiellt perspektiv.
Inspiratör har varit kroppsfilosofen Maurice Merleau-Ponty. Jag hämtar infallsvinklar från denne kroppsfilosof och granskar kroppens be-tydelse både som grundsten i existensen och i vår självbild. De bilder som en sexualiserad kroppskultur sänder till flickor och pojkar för-kroppsligas som meningsbärande strukturer om hur en kropp skall vara och se ut och påver-kar flickors och pojpåver-kars självbild olika. Liten uppmärksamhet har riktats mot vilka konse-kvenser detta kan få för flickor och pojkar i en kultur där kroppen snart är den sista utpost vi kan ta kontroll över.
Jämställdhetsdiskursen, den som värnar lika skyldigheter och rättigheter för kvinnor och män inom livets alla väsentliga områden, för en rätt ojämn kamp mot en diskurs som hand-lar om sexualiseringen av samhället. Dokuså-por, sexistisk reklam och en mediavärld med sex som säljande koncept, tycks kittla oss mer än jämställdhetsbudskapet. Politiker, inte minst de som har ansvar för jämställdhet, har öppet vädrat sin oro och debatten om sexu-aliseringen av det offentliga rummet har tidvis varit intensiv.1
Denna artikel skall inte handla om jämställd-het per se, utan om sexualiseringen av det
1 Diskussionen har till stor del handlat om förbud mot könsdiskriminerande reklam. Se t ex Sexualiseringen av det
offentliga rummet, Motion 200677:C244 av Carina Hägg
offentliga rummet. Rummet i detta fall utgörs av idrottens rum. Men kan vi säga att idrottens offentliga rum är sexualiserat? Kanske utgör idrotten ett undantag i sammanhanget? Ja, svaret på den frågan är avhängig definitionen av begreppet sexualisering. Så vad menas då med sexualisering av det offentliga rummet och på vilket sätt är detta kopplat till jäm-ställdhet och till kroppen? Och varför väcker detta fenomen så mycket oro?
Jämställdhetspolitiken, lagfäst och förankrad inom samhällets institutioner, konkretiserad i handlingsplaner, förmedlad i konferenser och didaktiskt anpassad till allehanda kurser har, trots massiv draghjälp, haft svårt att nå in i allas hjärtan. På ett formellt plan är vi alla med, fattas bara annat, men när det kommer till kritan så tycks vi ha andra förkroppsligade tankemodeller som relativt enkelt förskjuter jämställdhetshandlingar till morgondagens åt-gärdslista. Det är svårt att få det att svänga om jämställdheten. Förtryck, kvinnlig under-ordning och makthierarkier har inte mycket att sätta emot då den sensuella, erotiska, eller kommersiella kroppen kliver in och tar plats i det officiella rummet. Där lyckas kroppen tala till oss på ett känslomässigt plan. Kroppens budskap, må vara av det sexiga, hälsosamma eller estetiska slaget, verkar inte ha speciellt svårt att fånga vår uppmärksamhet. Det kan vara värt att fundera över varför det är så. Det är emellertid ingen slump att kroppen hamnat i centrum i dagens kommersiella sam-hälle. Individualismen, upplösningen av tradi-tionssamhället och inträdet av risksamhället, där framtiden är svår att förutse, brukar vara en del av förklaringarna till varför kroppen i dag fått en så betydelsefull position.2 Vare sig
religion eller vetenskap kan längre ge tröst eller förtröstan och den postmoderna männi-skan förväntas skapa sin egen lycka med hjälp av lättsmälta metoder. Kroppen ses idag som den sista utposten som individen själv kan ta
2 Se t ex Chris Shilling (1993): The body and Social Theory, London: Sage Publications och Anthony Giddens (1991)
Modernity and Self Identity. Self and Society in the Late Modern Age Stanford , Carlifornia: Stanford University Press
kontroll över.3 Livselixiret heter njutning och
skammen att sätta sig själv i centrum eller att framhäva sig själv är undanröjd. Upplevelse-industrin blomstrar och spa-anläggningarna lockar med massage och andra kroppsnära behandlingar. Uppdelningen kropp och själ är gammalt förlegat tankegods och de kroppsliga begären har kunnat söka sig nya spelplaner när dualismen kropp och själ raserats. Käns-lor skall bejakas och bekännelsekulturen ger avtryck i veckopress och i soffprogram. Mot denna bakgrund är det inte så konstigt att jämställdhetskonceptet hamnar i bakvattnet. Jämställdhetsdiskursen har i Sverige varit starkt centrerad till kvinnans underordning. Patriarkat och arbetsdelning har ansetts vara bovar i dramat. I och med andra vågens femi-nism sattes ånyo sexualiteten i blickfånget. P-pillrets intåg revolutionerade kärlekens arena och kravet på kvinnors rätt till sin egen kropp skapade debatt. Kvinnorna tågade på allvar ut i arbetslivet och hemmafrun blev ett minne blott. Den första jämställdhetslagen trädde i kraft och förhoppningen var att kvinnor och män, sida vid sida, skulle bygga upp det goda samhället.4 Kvinnors villkor på
arbetsmark-naden, möjlighet att förena arbete och familj samt pappaledighet och förbud mot direkt och indirekt diskriminering på grund av kön, var några av de stora frågorna. Sexualiseringen av det offentliga rummet hade ingen plats på jäm-ställdhetsagendan från början. Däremot har kroppen alltid haft sin givna plats där. Kropp, sexualitet och jämställdhet är sammanvävda men både mönstret och varpen kan variera under olika epoker.
Honnörsorden lika villkor och skyldigheter på jämställdhetsarenan kanske inte direkt asso-cieras med kroppen men indirekt handlar det ju om varje människans möjligheter att själv kunna styra sitt liv och sina handlingar, kunna utveckla sina talanger och bestämma över sin egen kropp och sexualitet. Kärnbudskapet i kampanjen om sexualiseringen av det
offent-3 Karin Johannisson (2001) Kroppens tunna ska: sex essäer
om kropp, historia och kultur. Stockholm: Norstedt/ePan
4 Jämställdhetslagen 1979:1118
liga rummet är att var och en skall kunna värja sig från sexistisk eller sexualiserad kommer-siell reklam och kunna vistas i det offentliga rummet utan att bli översköljd av halvnakna förföriska bilder; eller uttryckt annorlunda: man skall i förväg veta inom vilka gränser det kom-mersiella budskapet kan röra sig. Vill man se naket så får man ”fixa” det själv. För andra som inte lockas av nakenhet skall det officiella rummet vara en frizon. Kroppen, må vara den slanka, den feta, den förföriska eller den ohäl-sosamma, väcker oro och är ett tacksamt ämne i den offentliga diskussionen och för offentliga åtgärder.
Oron över kroppen i dagens informations-samhälle handlar om att barn och ungdom påverkas av lättillgängligheten av de erotiska och pornografiska budskapen. Jag kommer lite längre fram i texten förflytta mina tankar från jämställdhet och sexualiseringen av det offent-liga rummet till kroppen – den som känner, längtar, lider, disciplineras, kultiveras och civi-liseras; den som inkorporerar, förkroppsligar, den värld den lever i. Den som det hela handlar om. Den som filosofiskt underordnats själen och religiöst ansetts vara av ondo. Den som vi nu enligt samtidens budskap skall bejaka samtidigt som vi är så ängsliga för atta beja-kandet skall ta sig alltför fria former. Denna kropp är ju själva grunden för livet men trots detta betraktats den ändå som en slags själlös materia. Men först några ord om fenomenet
sexualisering av det offentliga rummet.
En allmän politisk oro
Fenomenet eller debatten om sexualiseringen av det offentliga rummet framträder i reger-ingens arbete med jämställdhetspolitiken under mandatperioden 2002-2006. I en hand-lingsplan för jämställdhetspolitiken: Jämt och
ständigt, regeringens handlingsplan för jäm-ställdhetspolitiken 2003 – en sammanfattning
är sexualiseringen av det offentliga rummet ett av de fem fokusområden som skall lyftas fram under perioden. 5 De övriga områdena är
5 Jämt och ständigt. Regeringens handlingsplan för
Jämställd-hetspolitiken 2003 – en sammanfattning. Artikelnummer:
1) representation; jämn fördelning av makt och inflytande, 2) lika lön för likvärdigt arbete, 3) mäns våld mot kvinnor, prostitution och handel med kvinnor för sexuella ändamål samt 4) män och jämställdhet. Handlingsplanen har utarbetats tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet de Gröna.
Varje fokusområde har fått en egen rubrik i planen. Under rubriken ”Sexualiseringen av
det offentliga rummet” uppmärksammas hur
media medverkar till att befästa manlig makt och hur informationstekniken ökat tillgäng-ligheten av både önskad och oönskad infor-mation. Man konstaterar att porrsajter och spridning av sexualiserade bilder motverkar samhällets jämställdhetssträvanden. Speciellt orolig är man över att barnen dras in. Till-gängligheten av porr på internet och att barn och ungdomsmodet kopierar vuxenmodet med den starka anspelningen på sex lyfts fram som negativa exempel. Avsnittet avslutas med orden: ”Även om det inte finns något entydigt
samband mellan mediebudskapets innehåll och dess effekt på mottagarna så bidrar en stän-dig exponering av dessa bilder till en norma-lisering, en avtrubbning där vi riskerar att inte längre reagera på könsförtryck, trakasserier och sexualiserat våld. Situationen är oro-väckande och det föreligger ett stort behov av mer kunskap”6.
I regeringens proposition Makt att forma sam-hället och sitt eget liv - nya mål i jämställdhets-politiken7 har sexualiseringen av det offentliga
rummet också fått en egen rubrik. 8 Innehållet
överensstämmer till stora delar med det som förekommer i ovan nämnda handlingsplan, även om modets betydelse har nedtonats och begreppet könsmaktsordning är utelämnat. I propositionstexten påpekas, liksom tidigare i handlingsplanen, att samhället präglas av ”en
tilltagande sexualisering där kvinnors kroppar används för att dra uppmärksamheten till och sälja en vara eller tjänst”. 9Man uttrycker en
6 Ibid, s 9.
7 Regeringens proposition 2005/06:155 8 Ibid kap. 3.2.5
9 Ibid s. 35
oro över att kvinnor och flickor skall reduceras till objekt och att män och pojkar skall fram-ställas stereotypt och fördomsfullt i media och reklam. Man uppmärksammar också olika tendensen i samhället där kön och makt sam-mankopplas och på så sätt ”återskapar mäns
överordning och kvinnors underordning”.
Detta har lett till att regeringen vill uppmärk-samma hur ”sexualiseringen, även kallad
por-nofieringen, av offentliga rum genom reklam, media och Internet, påverkar jämställdhet och människors könsförståelse”. 10
De insatser som gjorts under mandatperioden har berört rättsväsendet, barnpolitik, jäm-ställdhetspolitik, mediepolitik, ungdomspo-litik och konsumentpoungdomspo-litik. Regeringen har också anordnat en hearing om sexualisering av det offentliga rummet. I samband med denna utlystes 2,5 miljoner för arbete med sexuali-sering av det offentliga rummet i projektform. Fjorton organisationer beviljades medel. En informell arbetsgrupp inom Regeringskansliet arbetar tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöparitet med att ta fram konkreta förslag på hur regeringen skall arbeta med frågan. Denna informella arbetsgrupp har träffat en expertgrupp bestående av forskare och perso-ner från näringslivet och media. Medierådet har fått i uppdrag att rikta sin verksamhet på barns och ungas mediesituation. Våldsskild-ringar och pornografi skall ägnas särskild uppmärksamhet och genusperspektivet skall genomsyra arbetet.
Således råder ingen tvekan om att politiker ser sexualiseringen av det offentliga rummet som ett hot mot jämställdheten och att man anser att fenomenet som sådant kan befästa stereotypa föreställningar om kvinnor och män. I årets budgetproposition finns inte sexualisering av det offentliga rummet omnämnt.
Även idrotten har uppmärksammat fenome-net. Riksidrottsförbundets tog fram ”Idrottens
jämställdhetsplan”, 2005, vilken skall ersätta
1989 års plan.11 Planen skall utgöra stöd för
10 Ibid, s. 35
11 Idrottens jämställdhetsplan, 2005, Riksidrottsförbundet och SISU-Idrottsutbildarna
och uppmaning till specialidrottsförbunden och distriktsidrottsförbunden att utveckla egna jämställdhetsplaner i linje med den framtagna. Ett av målen i jämställdhetsplanen lyder: ”Kvinnors och mäns, flickors och pojkars
idrottsutövning värderas lika och prioriteras på ett likvärdigt sätt”. Resurser skall tilldelas
efter samma principer för kvinnors och mäns idrottande och deras idrottande ska också uppmärksammas likvärdigt. ”Det innebär
också att idrottsrörelsen ska arbeta mot sexu-aliseringen inom idrotten, också i medierna.”
I planen framgår också hur de uppsatta målen skall uppnås. Då det gäller arbetet mot sexuali-seringen inom idrotten riktas detta mot att ta fram en ”rapport som belyser problemet
sexu-alisering i det offentliga rummet inom idrot-ten. Det kan exempelvis gälla ovidkommande regler för vilken klädsel idrottsaktiva ska ha, vilket kan förmedla och stärka fördomar”.
Idrott som offentligt rum
Vad som menas med idrottens offentliga rum är inte självklart. Ord, bilder, texter och hand-lingar som rör idrottslig verksamhet formar en offentlig bild av den samtida idrotten. I denna bild finns även historiskt avlagrade tanke-figurer om idrott och idrottandets mening. Allt detta sammantaget kan, menar jag, ses som idrottens offentliga rum. Allt som påverkar uppfattningen av vad idrott är och hur idrott skall bedrivas kan därmed härledas till idrot-tens offentliga rum. Detta rum skall, kort och gott, vara fritt från sexualisering. Och nu blir det lite knepigare. Beroende på hur associa-tionerna går när man hör ordet sexualisering avgörs både hur problemet inom idrotten skall uppfattas och hur detta problem skall tacklas. I regeringens proposition 2005/06:155 kopplas ju sexualisering ihop med porr som sin tur sammanförs med hur kvinnors kroppar görs till objekt och utnyttjas exempelvis i sexhandel eller i kommersiella syften för att sälja varor. Följer vi denna tankebana är det rimligt att fästa uppmärksamhet mot klädedräkter inom idrotten. Man kan ju fundera över om till exempel kvinnliga friidrottares kläder endast motiveras av funktionella skäl. Vidare kan
man också ifrågasätta varför bilder på idrot-tare som mer associerar till sex än till idrotts-liga prestationer blir allt vanidrotts-ligare. Jag tänker till exempel på bilder tagna framifrån, ofta på kvinnliga idrottare, då de landar i längdhopps-gropen eller kameravinklingar som närgånget zoomar in sexuellt laddade kroppsdelar samt den uppmärksammade Fotbollsgalan 2006. Utan att vara alltför pryd kan man nog påstå att idrotten, ur detta perspektiv, är delaktig i sexualiseringen av det offentliga rummet. Om viljan fanns vore det ganska enkelt att städa på den massmediala arenan i detta av-seende. Visserligen kan man inte ställa idrot-ten till svars för hur massmedia agerar, men med tanke på den handlingskraft som bär upp idrottsliga organisationer så kan man förvänta sig att idrotten skulle kunna agera kraftfullt mot oönskade mediala budskap och inte inta en offerroll. Men finns viljan? Är man beredd att hålla rent framför egen dörr? Måste inte idrotten följa med i trenderna för att behålla sitt grepp över publiken? Och idag är det krop-pen som säljer. Kanske har idrotten tappat något av sin egen dragningskraft där kamp, spänning och beundransvärda prestationer var det som lockade. Måste idrotten ha draghjälp? Och stavas draghjälpen sexualisering av fram-förallt kvinnokroppar?
Lennart Johanssons provocerande uttalande om hur den framtida damfotbollen skall göras säljande inbjuder till reflektion. Enligt Expres-sen lär Johansson ha sagt: Det skulle sälja om
man får se en tjej på planen och bli svettig i det regniga vädret. Sen kommer hon ut från omklädningsrummet och ser alldeles underbar ut…// .12 Yttrandet fälldes i samband med en
intervju med BBC Five Live och handlade om att marknadsföra damfotbollen. Andra sexis-tiska förslag som fällts om damfotbollen är att kvinnliga spelare skall ha tajtare shorts eller som Johansson säger i samma artikel: ”men
när det kommer till dräkterna gör det inget om tröjorna är fina //… så att man kan se att det är damer som spelar”. Ja, tänk om man inte
12 Sponsorerna vill se svettiga, snygga tjejer, Behrang Behd-jou. www.expressen.se, 2006 -10-20.
såg att det var kvinnor som spelade hur skulle man då förhålla sig till spelet? Eller kan man kanske förväxla kvinnlig fotboll med manlig dito om tröjorna inte associerar till feminini-tet. Det kanske inte är någon större skillnad i teknik och taktik mellan kvinnlig och manlig fotboll? Eller vad menar karlen?
En annan uppmärksammad händelse var Fot-bollsgalan i TV4 i november 2006. Jessica Almenäs, programledare för Fotbollsgalan 2006, iklädd en röd superkort klänning, ställde en fråga till Caroline Seger och undrade ”om
det var något mer än hennes egen snygghet och sexighet som låg bakom att hon utsetts till årets mittfältare” .13
Flera svenska idrottsforskare har också upp-märksammat hur idrotten skapar en icke jäm-ställd relation mellan kvinnor och män genom att utesluta, sidoordna eller förnedra både kvinnliga idrottare och det kvinnliga.14
His-torisk har kvinnliga idrottare förlöjligats och ovanstående uttalanden visar att alla jämställd-hetssträvanden till trots så har vi inte kommit så värst långt.15 Jesper Andreasson visar också
i en artikel: Mellan svett och mascara:
Mas-kulinitet i ett kvinnligt fotbollslag hur
kvinn-liga fotbollspelare måste aktivt förhålla sig till manliga lagspelare som sluter upp kring en kol-lektiv maskulinitet där skämt och symboliska handlingar skapar en maskulinitet ställd över det feminina och det homosexuella.16 Det råder
alltså ingen tvekan om att när kvinnor beträder och har beträtt de av maskulinitet märkta are-norna har det uppstått och kommer att uppstå spänningar genom att det kvinnliga/feminina tycks oroa och hota det manliga/maskulina. Men om öppen sexism och kvinnlig underord-ning var dåtida jämställdhetsfiender kan man idag hitta intressanta nyordningar. Sexism
13 Sporten sitter fast i sexism,Linka Kalmteg www.svd. se/dynamiskt /kultur/did_ 14094078.asp, 19 nov 2006. 14 Se t ex Tore Brännberg (1998) Bakom kulisserna. En
social-psykologisk studie av en idrottsförening. Floda:Zenon samt
Jesper Fundberg (2003) Kom igen, gubbar. Om pojkfotboll och
maskuliniteter. Stockholm: Carlsson Bokförlag
15 Se tex Helena Tolvhed (2005) Brassebönor, stålmän och
svarta spöken. Idrottande kroppar i Ses bevakning av sommar –OS 1948-1980. Kvinnovetenskaplig tidskrift: 1.05
16 www.idrottsforum.org.se
i form av nedlåtande uttalande om kvin-nor eller om det kvinnliga ger officiellt inga poäng längre, vare sig inom idrotten eller i det övriga samhället, snarare tvärtom. Och även om kvinnor i många fall är underordnande, ja rent av förtryckta, så är kvinnor och makt idag snarare en önskvärd än en ifrågasatt officiell position. Men har det då blivit mer jämställt? Det är inte så säkert. Istället menar jag att rela-tionen mellan kvinnligt och manligt tagit sig andra former. På den offentliga arenan är jäm-ställdhet något av ett honnörsord. Ojämställda relationer mellan kvinnor och män skapas idag mer och mer genom vad Foucault skulle kalla den produktiva makten.17 Den produktiva
makten har fått en alldeles underbar arena att verka på i den estetiserade och kommersialise-rade kroppskulturen. Här gäller budskapet att du själv ska ta ansvar för hur du ser ut, hur du mår och vad du gör. Denna maktutövning över individen är svårare att både upptäcka och hantera, eftersom den snarare bejakar än straf-far. Sexualiseringen av det offentliga rummet är svårare att rakt av ”förbjuda” eftersom hela projektet kan uppfattas som ett frihetserbju-dande där kroppen tillåts vara i centrum för estetisering och njutning.
Och så länge jämställdhet mellan kvinnor och män till stor del betraktas som en kvantitativ fråga och där lagstiftning förväntas lösa jäm-ställdhetens problem, kommer det vara svårt att nå uppställda mål. Jämställdhet handlar ju om lika villkor och skyldigheter mellan kvinnor och män inom livets alla väsentliga områden. Per definition är jämställdhet alltså en diskri-mineringsfråga; en fråga om just lika villkor oavsett kön. Inget sägs emellertid om själva innehållet i dessa ”livets alla väsentliga områ-den”. Vad som är livskvalitet eller av moraliskt värde lämnas åt var och en att själv bestämma. Och här kan det kommersiella samhället spela ut hela sin repertoar. Livets mening och inne-håll är naturligtvis av existentiell art och det är just ur detta perspektiv som man kan förstå varför frågan om sexualiseringen av det offent-liga rummet blivit ett av huvudområdena inom
17 Se t ex Håkan Larsson (2001) Iscensättning av kön i idrott. Stockholm: HLS förlag.s 20-30.
jämställdhetspolitiken. Det är mycket givande att närmare granska kroppens roll i detta sam-manhang.
I vår individualiserade samtid har kroppens kommit att få en speciell position existentiellt. I det senmoderna samhället karaktäriserat av snabba förändringar, av ovisshet och många gånger av både motsägande och svårhanterbar information och där såväl religion som veten-skap mist auktoritet, står människan allt mer ensam. Samtidigt som kroppen lämnat sin position som oren, där begären skall tuktas och känslor undertryckas, smyger en ny oro på. Aldrig har vi väl upplevt kroppen som så otillräcklig och bristfällig. Maskiner av alle-handa slag är långt mer effektiva och uthålliga i energikrävande arbete än människokroppen. Trots medicinska och tekniska framsteg är åldrandets negativa effekter svårstoppade och åldrandets visdom har inget värde i ett kropps-fixerat samhälle som har ungdomsidealet som måttstock. Det paradoxala är att med denna bristfälliga kropp skall vi skapa en existentiell trygghet. Till denna bristfälliga kropp är vi utlämnade. Botemedlet mot meningslöshet och ångest hette för religion, idag heter det lycko-piller. Vår självkänsla och vårt självförtroende till trots så förlitar vi oss allt mer till experter av allehanda slag för att hantera ångest och meningslöshet. Barnen utsätts allt tidigare för upplevelser som hör vuxenvärlden till och många föräldrar känner oro för att barnen allt-för tidigt kommer i kontakt med händelser som barn borde förskonas från.
Det är denna värld som våra barn skall lära sig hantera. Och i denna värld är det av betydelse vilka budskap vi vuxna förmedlar till barn om deras kroppar och kroppsliga presentationer. I denna otrygga värld är sexualiseringen av det offentliga rummet intressant ur ett existen-tiellt perspektiv. Idrotten, ofta legitimerad med honnörsord som sundhet, ärlighet, kamratskap och demokrati måste hålla sexualiseringen av det offentliga rummet borta från den idrotts-liga arenan för att vara trovärdig. Idrotten vill naturligtvis kunna visa upp en arena dit föräld-rar tryggt kan sända sina barn och där barnen
kan växa både fysiskt och psykiskt; vara en arena som är existentiellt meningsfull. Men vet vi ganska lite om vad som egentligen försi-går bakom den stängda dörren till omkläd-ningsrummet eller under träning och tävling. Barn- och ungdomsidrotten är lite utforskad även om allt fler forskare börjar visa intresse för området.
Kroppen – vår tillgång till världen
Produktionen av idrottsforskning ökar dock stadigt. Fortfarande är det ändå relativt ovan-ligt att idrottsforskningen har barn som sitt kunskapsobjekt. I min avhandling De små
konstruktörerna flickor och pojkar om manligt och kvinnligt i relation till kropp, idrott, familj och arbete intervjuade jag barn om bland
annat deras syn på kropp och idrott. Syftet var att belysa och problematisera hur flickor och pojkar i sju-åtta års ålder förhåller sig till det som vi i dagligt tal benämner kvinnligt och manligt och som också kallas för genus. Bar-nens föreställningar om kvinnligt och manligt närgranskades i relation till kropp, idrott, familj och arbete. Den övergripande forskningsfrågan var: Hur konstruerar (gör) barnen kön och hur konstruerar barnen sin självförståelse i relation till dessa arenor? Några av resultaten är intres-santa att ta upp i detta sammanhang eftersom de kan kasta ett ljus över hur flickor och pojkar försöker hantera signaler om kroppen och om hur de skall vara som just flicka eller pojke som de ständigt möter.
Inom genusforskningen finns en rad teorier som förklarar hur denna genusformering går till; hur de formas till ”riktiga” flickor och pojkar. Teorier som tar utgångspunkt i kroppen för att förstå denna process ger den levande kroppen, den som känner och upplever, en cen-tral roll. Det var Merleau-Ponty, kallad krop-pens filosof, som med sitt fenomenologiska kroppsperspektiv, fick mig förstå hur känslor och upplevelser som inkorporeras, påverkar vår syn på tillvaron och på oss själva på ett mer påtagligt sätt än jag tidigare trott.18
18 Merleau Ponty, M. (1962) Phenomenology of perception. London and New York :Routledge
Med hjälp av en kroppsteoretisk ram tolkade jag alltså barnens utsagor. En utgångspunkt var att det är levd erfarenhet, förkroppsligad som känslo- och betydelsestrukturer som styr våra handlingar. Vi bär alltså med oss en hand-lingsberedskap, erövrad i vår vandring genom livet, som hjälper oss att tolka nya situationer som vi möter. När vi ställs inför nya uppgifter aktiveras dessa strukturer. När jag bad barnen svara på intervjufrågorna eller ombad dem ta ställning till bilder jag visade dem, reagerade de utifrån de erfarenheter som förkroppsligats som betydelse- och känslostrukturer.
En annan utgångspunkt var att jag ser män-niskan som meningssökande och social till sin natur och att det meningsfulla med denna tillvaro skapas i relation med andra. Flickors och pojkars världsbild byggs upp genom den ordning och reda som i alla fall oftast utmär-ker vår tillvaro. I den värld vi möter finns redan mening och för att undgå kaos söker vi fånga upp och förstå denna mening. I denna meningssökande process knäcker barnen de sociala koder som tillvaron vilar på. En av de mest betydelsefulla koder barn har att knäcka är en kulturs genuskoder; de som visar hur kvinnor och män förväntas vara, de som talar om vad kvinnor och män skall och inte skall göra, de koder som säger vad som är beund-ransvärt och eftersträvansvärt för en kvinna och för en man.
I dessa genuskoder finns också meningen med den kvinnliga och manliga kroppen invävd på ett subtilt sätt. Då barnen försöker förstå meningen med att vara flicka eller pojke sker detta inte på en kognitiv nivå utan processen försiggår på ett djupare liggande känslomäs-sigt plan. Vi regerar spontant inte med tanken utan med kroppen: vi rodnar av skam, vi blek-nar av rädsla, vi ryser av avsky, vi mår illa av nervositet, eller får huvudvärk av stress. Känslorna överrumplar ofta oss och skapar kroppsliga reaktioner. Barn som möter bilder av kroppar som knyter an till sex och erotik har naturligtvis inte samma förkroppsligade betydelsestrukturer att tillgå som vi vuxna.
Deras erfarenhetsvärld inom detta område är förhoppningsvis begränsad. Just därför är sexualiseringen av det offentliga rummet en viktig fråga. Om det är kvinnokroppar som utgör objektet, om det är kvinnokroppen som pornofieras, ja då är det på sin plats att fråga vilka konsekvenser detta kan ha för flickors och pojkars bilder av sig själva.
Merleau-Pontys, som sätter kroppen i centrum för handlingen, har myntat begreppet;
jag-kan-kroppen. Denna ”kloka” kropp bedömer
snabbt hur en situation skall hanteras och med hjälp av tidigare förkroppsligade erfarenheter från liknande situationer så samordnar krop-pen information från sinnena och från det motoriska systemet. Kroppen förlitar sig på de strukturer som upprepade vanehandlingar ristat in. Jag-kan-kroppen agerar inte från en rationell nivå, utan pre-reflexivt, alltså spon-tant. Den egna kroppen, den som bedömer att ”jag kan” utmanar därmed den cartesianska synen på vem som är subjektet i handlingen. Kroppen handlar och agerar alltså spontant utan att vi först reflektera över hur handlingen skall genomföras. Det är således kroppen som är subjekt i handlingen. Skulle alla beslut ske kognitivt skulle de flesta handlingar ta en ofantlig tid att genomföra. Detta befriar oss kroppen ifrån. Kroppen är vår tillgång till världen, vår till-världen-varo, här finns våra betydelse- och handlingsstrukturer inkorpo-rerade.19 Då Merleau-Ponty markerar att det är
kroppen som är subjekt och inte tanken, så blir kroppens betydelse i den process där vi skapar vår självbild och identitet tydlig. Därför är det så viktigt vilka kroppsbudskap vi sänder till våra barn.
Merleau-Pontys syn på kroppen är mer radikal än vad en första anblick ger vid handen. Han frigör kroppen från såväl den subjektiva som den objektiva position som kroppen så ofta beskrivs från i vetenskapliga sammanhang. Han markerar att vi människor, kvinnor som män, är våra kroppar vilket är ett mycket
radi-19 Maurice Merleau-Ponty (radi-1997) Kroppens fenomenologi, Göteborg: Daidalos, kap I
kalt påpekande. Kroppen är inget vi bär med oss eller något som vi kan ställa oss objektiva inför. Vi befinner oss alltid i våra kroppar. Det är med hela kroppen vi upplever världen. Därmed understryker han kroppen som levd erfarenhet, som en situation, en stil.20
Merleau-Ponty markerar också i sin kroppsfe-nomenologiska utgångspunkt att vi alltid står i direkt kontakt med världen, vi befinner oss alltid i nuet, vi är alltid situerade. Vår ome-delbara kontakt med världen sker genom per-ceptionen. Med hjälp av våra sinnen utsträcker kroppen sig i världen. Med sinnenas hjälp når vi ut i världen och världen når in i oss. Han poängterar också att livsvärlden som varse-blivs är en konkret värld.21 Denna livsvärld är
flertydig; ett öppet föränderligt system som ofta erbjuder en mängd handlingsalternativ för en och samma situation.
Merleau-Ponty menar också att det är inte endast världen som är ett öppet system utan även kroppen. Just detta påpekande är en av hörnstenarna i hans kroppsfilosofi. Han använder begreppet kroppens tvetydighet för att markera att kroppen samtidigt både är sub-jekt och obsub-jekt; världen och kroppen är sam-manvävda. Tvetydigheten förklarar han med exemplet då höger hand tar tag om vänster handled. Samtidigt som höger hand är objek-tet som greppar vänster handled (subjekobjek-tet) så blir den högra handen subjekt då den vänstra handleden vidrör denna. Vi är alltså öppna för påverkan från världen och vi påverkar världen. Vår existens är således en samexistens; den är i grunden social och kroppen utgör själva grunden för existensen i denna värld.
Merleau-Pontys tar dock lite hänsyn till hur genus på olika sätt påverkar flickors och poj-kars upplevelser av sin kropp.22 I våra
krop-20 Toril Moi (1998) Hva er en kvinne? Gyldendal: Norskt forlag ASA, s 98-99
21 Jan Bengtsson (1988) Sammanfl ätningar Göteborg: Dai-dalos, s 65-78: Den tredje dimensionen: livsvärlden
22 Moi, 1998; Iris Young (2000) Att kasta tjejkast Stockholm: Atlas, s. 255 - 280. ; Birgitta Fagrell (2000) De små
konstruk-törerna fl ickor och pojkar om kvinnligt och manligt i relation till kropp, idrott, familj och arbete. Stockholm: HLS förlag
samt Den handlande kroppen. Flickor, pojkar, idrott och
subjektivitet. Kvinnovetenskaplig tidskrift1.05
par lagras ju också erfarenheter från en rad situationer där genus påverkar bilden av hur en flicka och pojke skall vara. Genusmärkta praktiker som till exempel idrott, ger flickor och pojkar ofta olika signaler om hur de skall se på sina kroppar och också om vad deras kroppar får och inte får göra. Flickor hamnar fortfarande i situationer där de måste ta ställ-ning till om de fullt ut skall utnyttja sin fysiska kapacitet eller om de måste anpassa sig till de krav som genus förmedlar i den aktuella situa-tionen.
Idrott som genusproducent
Idrotten är en arena där det pågår en produk-tion av genus. Jag vill därför lyfta fram några resultat i avhandlingen som kan visa hur idrot-ten är medskapare av flickors och pojkars självbild. I min studie framkom bland annat att många flickor och pojkar tyckte att pojkar var generellt bättre än flickor i idrott. Både flickor och pojkar valde att tävla mot en flicka, då jag frågade om de helst skulle välja att tävla mot en flicka eller pojke, för då var det lätt-are att vinna, sa de. Både flickor och pojkar hade också en nedvärderande syn på kvinnligt kodade idrottsaktiviteter. Dessutom förknip-pades flickor med feghet och rädsla. Dessa utsagor tål att reflektera över eftersom denna bild, att flickor fysiskt skulle vara underlägsna pojkar, stämmer dåligt med den forskning som säger att flickors fysiska kapacitet i denna ålder är likvärdig pojkarnas. Denna bild av kvinnlig idrott och kvinnliga idrottare visar att både flickor och pojkar i min undersökningsgrupp hade förkroppsligat en bild av det kvinnliga och av kvinnokroppen som något sämre än det manliga och den manliga kroppen.
Ett annat resultat värt att uppmärksamma var hur barnen såg på den fysiska kroppen. Jag förväntade mig att den fysiska kroppen skulle könsmärkas utifrån ett biologiskt perspektiv; att den kvinnliga och manliga anatomin skulle vara utgångspunkt då de tala om den kvinnliga och manliga kroppen. Men istället könsmärk-tes den materiella kroppen manligt av barnen. Kroppshår och muskler kodades manligt, och
kopplingen av sekundära könskarakteristika gjordes endast till den manliga kroppen. Bar-nen inmutade alltså den fysiska kroppen i en manlig genuskategori. Den kvinnliga fysiska kroppen var osynlig i barnens värld. För att synliggöra den tog barnen hjälp av estetise-rande genusattribut såsom röda naglar, läpp-stift och högklackade skor. Kvinnlig biologi, som knutit kvinnan filosofiskt och historiskt till natur, fick inte ens komma in på barnens genusplan. Det kvinnliga hade ingen röst. Så i barnens bild av den fysiska kroppen var det den manliga fysiska kroppen som fick framträda medan den kvinnliga intog en undanskymd plats. Anatomi och biologi var inte en betydelsefull grundsten i konstitutio-nen av kvinnlighet, utan den kvinnliga fysiska kroppen måste ta hjälp av kulturella symboler. Manligheten stod däremot på egna (håriga och muskulösa) ben.
Analysen av barnens syn på kvinnligt och manligt visade också att de laddade dessa kate-gorier med olika värderingar. I den manliga kategorin förlades adjektiv som aktiv, modig, svårt och stark och till den kvinnliga lugn, rädd, fjompig och svag. En pojke tillskrevs således de egenskaper som fordras för att bli en framgångsrik idrottare. Flickan tillskrevs egenskaper som inte står särskilt högt i rang om man skall nå idrottsliga framgångar. Men det var också tydligt att kroppslig kompe-tens var av största vikt för barnen. Att hoppa, att snurra, att gunga, att cykla och längtan efter att klara av att göra fysiska saker var något som både flickor och pojkar lyfte fram när jag bad dem säga något som de var bra på. Här hade genus ännu inte fått fotfäste. Men man kan ana att processen är i gång. Ett antal pojkar var på det klara med att den fysiska kroppen också måste vara duktig och stark och fler pojkar än flickor tyckte det var viktigt att vinna.
Idrott, genusformering och sexualise-ring
Barnens genusmärkning av kroppen säger något om vår tids syn på kroppen rent generellt men också om synen på den kvinnliga och manliga kroppen. Så när fysisk svaghet, rädsla och feghet kodas som något kvinnligt och den starka, aktiva, produktiva eller dominerande kroppen kodas manligt, visar det att barnen förkroppsligat olika bilder av vad meningen är med en kvinnokropp och en manskropp. I dis-kussionen om sexualiseringen av det offentliga rummet bör man, menar jag, mer än en gång fundera över vilka signaler om den kvinnliga kroppen som sänds ut. De bilder av kroppen som barnen möter i ett sexualiserat offentligt rum måste barnen hantera på något sätt. Vilken mening och betydelse barnen lägger i reklam eller i bilder där nakna och erotiska kroppar exponeras, vet vi ganska lite om. Däremot kan vi, åtminstone från ett kroppsfenomenologiskt perspektiv, påstå att sexualiserade bilder på ett negativt sätt kan påverka synen hur en kropp skall vara.
Då barnen i min studie könskodade den fysiska kroppen manligt visar detta inte endast att barnen knutit olika mening till den kvinnliga och manliga kroppen utan även att flickans och pojkens bild av sig själv påverkas. Pojkens bild av sig själv skapas i harmoni med en inre upp-levelse av den egna fysiska kroppen som stark, kompetent. Hans kropp är positivt bejakad, just som en materiell fysisk kropp; en tillgång att vara stolt över. En kropp som ohämmat kan utstråla: Jag kan! Han behöver inte tveka om att fullt utnyttja sin fysiska kropp och med hjälp av den erövra världen. Han är ett subjekt. Men pojken möter ju också en kulturell bild av kroppen som reflekterar historiska genussche-man där kvinnoförakt och homofobi tonar fram på olika sätt. I en kultur där manliga normer råder och där den heterosexuella normen är modellen för kärleksrelationer, och där kvin-nokroppen alltmer erotiseras och sexualiseras, blir kvinnokroppen ett tillåtet objekt för den manliga blicken och en slags mall för hur en kvinnlig kropp skall se ut. I denna bild av
kvin-nokroppen är den fysiska, biologiska kroppen besudlad av den kroppsfixerade kulturens negativa förtecken. Om denna bild blir normen för hur en kvinnokropp skall se ut och vad en kvinnokropp kan och får göra har flickan helt andra signaler att hantera än pojken.
För flickan blir budskapet om hennes kropp dubbelt. Flickan upplever sig själv och sin kropp som kompetent och stark; hon känner glädje över sin fysiska kropp. Men då flickan möter den kulturella spegeln som reflekterar samma kvinnobild till henne som till pojken, hamnar flickan i ett dilemma. Hennes
jag-kan-kropp kommer att hämmas av den kulturella
genusimpregnerade kvinnokroppen – sexu-aliserad, objektiverad, omsorgsfullt kultiverad, befriad inte endast från lukter och kroppsvät-skor utan också från muskler, behåring och mjukt hull. Denna bild kommer naturligtvis att ytterligare förstärkas då det offentliga rummet mer och mer sexualiseras eller rent av porno-fieras i reklam och media.
Flickan kan inte lika ohämmat och självklart erövra världen genom den fysiska kroppen. Hon måste begränsa jag-kan-kroppen och anpassa den till det genusschema som kultu-ren omhuldar. Det sexualiserade budskapet till flickan lyder: Din kropp är objekt för andra.
Så vad gör vi?
Merleau-Pontys kroppsfenomenologi ger oss verktyg för att förstå hur flickor kan utveckla en bild av sig själva som sämre i idrott än pojkar, trots att det inte finns några större skillnader mellan flickors och pojkars fysiska kapacitet i denna ålder. Vi kan också med hjälp av Merleau-Ponty inse hur viktig den miljö är som vi erbjuder barnen. Vad vi konkret gör i barnidrotten, vad vi säger och vilka normer vi arbetar utifrån, har betydelse. En viktig fråga blir naturligtvis hur vi skall utforma idrotts-praktiker där flickor och pojkar kan utveckla en självbild och som gör att både flickor och pojkar kan uppleva den fysiska kroppen som en tillgång. Hur ser den verksamhet ut där barnen, (alla barn?), får vara med och uppleva
sig som betydelsefulla och bejakade männi-skor? Vilka bilder av idrott skall vi förmedla till flickor och pojkar?
Fortfarande är den mediala bilden dominerad av manliga elitidrottare trots kvinnoidrottens starka frammarsch. Detta påverkar naturligtvis barnens syn på meningen med idrott. Bilden av idrott som lek och samvaro rimmar inte heller alltid med den verklighet som barnen möter i idrotten. Barn knäcker snabbt koden att idrottens innersta mening är att vinna och för att vinna måste man vara stark och våga utnyttja sin kapacitet fullt ut. En signal som många pojkar förkroppsligat. Om idrotten för-stärker bilden av kvinnokroppen som ett objekt genom att förorda kroppstajta tävlingsdräkter eller då utseendet kommenteras mer än presta-tionen, så får flickor och pojkar olika budskap att hantera. Då har idrotten en del att ta tag i. Och varför ifrågasätts inte den könsuppdelade barnidrotten? Finns det något vettigt skäl till att barnidrotten delas upp efter kön? Varför gör vi det? Denna indelning förstärker en bild av det motsatta könet som annorlunda. Flickor och pojkar som tränar och tävlar med och mot varandra kommer få andra erfarenheter om sina egna, och andras, fysiska kompetenser än vad de får i en könsuppdelad idrott. Motståndet till att blanda flickor och pojkar i idrottssam-manhang borde granskas närmare.
Jag vill avsluta med att vrida diskussionen av sexualiseringen av det offentliga rummet ytterligare ett varv; se den som en form av motstrategi. Historiskt har likhetsfeminister alltid mött motstånd från särartsföreträdare då likheten mellan könen har ”gått för” långt. Inom sporten har kvinnor använt sig av lik-hetsideologin för att få tillträde till den man-ligt dominerade sporten.23 Men när kvinnors
agerande alltför mycket kopierar de masku-lina idealen har behovet av nya former för att uttrycka kvinnlighet uppstått. Sexualiseringen inom idrotten kan ses som ett nytt bejakande
23 Eva Olofsson (1989) Har kvinnorna en sportlig chans?
Den svenska idrottsrörelsen och kvinnorna under 1900-talet.
av ”det kvinnliga” och som en markering mot att maskulinitet fortfarande kopplas till något manligt. Men detta bejakande av femininitet och kvinnlighet sker i ett annat sammanhang än tidigare. Många kvinnor idag uppfattar sig själva som subjekt och inte som ett objekt. I denna position verkar det som om en del kvin-nor i ren protest spelar ut en kvinnlighet som starkt kontrasterar mot det som förknippas med det maskulina. Fenomenet med sexuali-seringen av det offentliga rummet har öppnat för aktiva handlingar mot en jämställdhets-ideologi där manlighet och maskulinitet upp-fattas som en diskriminerande norm. I stället för att känna sig underordnade och utnyttjade som individer, utnyttjar en del kvinnor, även idrottskvinnor, en situation som kan inbringa både pengar och uppmärksamhet. De bestäm-mer själva forbestäm-merna, tycker de. Eftersom de upplever sig som subjekt kan de inte objekti-fieras av andra; de har ju själva valt att agera som de gör. Att gå in och ut i olika feminini-teter beroende på situationen, tycks vara själv-klara handlingar.
Men upplevelsen av att vara subjekt är inte det-samma som att vara subjekt. Merleau-Pontys filosofiska budskap upphäver ju dualismen (uppdelningen) mellan subjekt och objekt. Vi är inte det ena eller andra utan vi tillhör (bebor som han säger) världen. I dagens samhälle har kvinnor intagit andra positioner än tidigare, men detta innebär inte att de kan agera fritt efter eget bevåg. Våra inkorporerade känslo- och betydelsestrukturer är formade i denna värld och tron på att vi kan agera subjektivt eller inta en objektiv position är en schimär. Vi är ju alla objekt/subjekt på något vis, men tror oss vara subjekt i den individualiserade världen. Detta sköra subjekt är en godbit för kommersiella krafter.
Just på grund av att den kvinnliga idrottaren visat att idrottsliga prestationer av världsklass inte är något som varken hör manligheten eller maskuliniteten till, bidrar detta till att femininitet i form av sexighet kan träda in även på idrottsarenan. Den sexuella matrisen
uppbyggd efter treenigheten: Kvinna, kvinn-lighet och femininitet och man, mankvinn-lighet och maskulinitet håller kanske på att lösas upp i övriga samhället, men förstärks nu på idrotts-arenan. En något paradoxal vändning, men kanske inte så oväntad. Då kvinnorna på allvar erövrade tävlingsidrottens arena under 70-talet skedde detta genom att visa upp en likhet med männen både vad gäller inställning till presta-tion och beteende. Nu när de visat sig klara av det som en kvinna inte ansågs vara lämpad för, hård fysisk prestation och tuff konkurrens, så lämnar man likhetsideologin och plockar fram kvinnligheter och femininiteter som tidigare ansetts mindre lämpade i sammanhanget. Idrottskvinnan visar att hon är ett psykofysiskt subjekt som tror sig agera fritt i den kom-mersialiserade och individualiserade världen. Men vid närmare eftertanke kan man dock fråga sig om inte alla elitidrottande kroppar på ett eller annat sätt är insnärjda både i den sexuella matrisen och i den rationella synen på kroppen. Om idrottskvinnan nu gör sig själv till objekt för en sexualiserad kroppskultur så kanske den valda strategin så småningom kommer visa sig ha en baksida. Vem som står som vinnare eller förlorare i detta spel är en öppen fråga. Hur långt hon låter sig luras av den produktiva makten blir intressant att följa. Betraktar man sexualiseringen av idrottens offentliga rum ur detta perspektiv är det inte givet att kvinnan ensam kommer att vara det sexualiserade objektet i framtiden. Hur det går - ja, det står inte skrivet i stjärnorna, inte ens i idrottsstjärnorna - utan på himlakroppen.
Referenser
Andreasson, Jesper (2006) Mellan svett och
mascara: Maskulinitet i ett kvinnligt fotbolls-lag.
www.idrottsforum.org\artiklar.
Bengtsson, Jan (1988) Sammanflätningar. Göteborg: Daidalos
Brännberg, Tore (1998) Bakom kulisserna. En
socialpsykologisk studie av en idrottsförening. Floda: Zenon
Fagrell, Birgitta (2000) De små
konstruktö-rerna. Flickor och pojkar om kvinnligt manligt i relation till kropp, idrott, familj och arbete. Stockholm: HLS förlag
Fagrell, Birgitta (2005) Den handlande
krop-pen. Kvinnovetenskaplig
tidskrift1.05
Fundberg, Jesper (2003) Kom igen, gubbar.
Om pojkfotboll och maskuliniteter.
Stockholm: Carlsson Bokförlag
Giddens, Anthony (1991) Modernity and Self
Identity. Self and Society in the Late
Modern Age, Stanford. Carlifornia: Stanford
University Press
Idrottens jämställdhetsplan, 2005, Riksidrotts-förbundet och SISU-Idrottsutbildarna.
www.rf.se\jämställdidrott
Johannisson, Karin (2001) Kroppens tunna
skal: sex essäer om kropp, historia och
kultur. Stockholm: Norstedt/ePan
Jämt och ständigt. Regeringens handlingsplan för Jämställdhetspolitiken 2003 – en samman-fattning. Artikelnummer: N3037
Regerings-kansliet: Näringsdepartementet Jämställdhetslagen 1979:1118 www.riksdagen.se\lagar
Larsson, Håkan (2001) Iscensättning av kön i
idrott. Stockholm: HLS förlag
Merleau Ponty, Maurice (1962)
Phenomenol-ogy of perception. London and New
York: Routledge
Merleau-Ponty, Maurice (1997) Kroppens
fenomenolog. Göteborg: Daidalos, kap I
Moi, Toril (1998) Hva er en kvinne? Gylden-dal: Norskt forlag ASA, s 98-99
Olofsson, Eva (1989) Har kvinnorna en
sportslig chans? Den svenska idrottsrörelsen och kvinnorna under 1900-talet, Pedagogiska
institutionen, Umeå universitet,
Makt att forma samhället och sitt eget liv – nya mål i jämställdhetspolitiken. Proposition
2005/06:155. www.riksdagen.se
Sexualiseringen av det offentliga rummet.
Motion 200677:C244, Carina Hägg Shilling, Chris (1993): The body and Social
Theory. London: Sage Publications
Sponsorerna vill se svettiga, snygga tjejer,
Behrang Behdjou.
www.expressen.se, 2006 -10-20
Sporten sitter fast i sexism, Linka Kalmteg.
www.svd.se/dynamiskt /kultur/did_ 14094078.asp, 19 nov 2006.
Tolvhed, Helena (2005) Brassebönor, stålmän
och svarta spöken. Idrottande
kroppar i Se:s bevakning av sommar – OS 1948-1980. Kvinnovetenskaplig
tidskrift:1.05
Young, Iris (2000) Att kasta tjejkast. Stock-holm: Atlas
Jesper Fundberg,
lektor i idrottsvetenskap vid Malmö högskola
Idrott som orientalisk dans
– sexualisering i ett
postkoloni-alt perspektiv
I Tv-soffan sitter Hon. Sportjournalisten sätter sig bredvid. Snart ska en längre inter-vju påbörjas i direktsändning. Det är söndag kväll och programmet heter Sportspegeln. Större delen av programmet presenteras res-ultat från helgens idrottsevenemang. Strax ska en intervju påbörjas om idrottens sociala dimensioner. En gäst från idrotts-världen ska få frågor som handlar om vägen in i idrotten och om idrottens roll i hennes liv. Han, sportjournalisten, harklar sig och Hon tittar på honom. Sedan kommer den, den första frågan: Vad sa dina föräldrar om att du ville börja spela basket?
Hon tittar på honom.
Sedan svarar Hon att det inte var någon stor fråga i hemmet och att de, föräldrarna, alltid uppmuntrat henne att göra det som intresserat henne.
Frågan är överspelad på några få sekunder. Att undra om föräldrars roll i barns idrottande är varken konstigt eller kontroversiellt. Men frågan vid detta tillfälle kan också förstås i ett vidare sammanhang. Den ingår i ett mönster av frågor med det gemensamma perspekti-vet: majoritetens undran om den Andre. Den kvinnliga basketspelaren var född i ett annat land än i Sverige.
Syftet med följande text är att problematisera de framställningar som görs av unga kvinnor, som i den offentliga debatten kallas invand-rare, i idrottsliga sammanhang. Hur ser dessa framställningar ut och vilka teman kan skön-jas? Och vad säger dessa framställningar om idrott i Sverige – och om det svenska samhäl-let utanför idrotten? Ett gemensamt tema för denna antologi är sexualisering i det offentliga rummet. Vad betyder detta i relation till kate-gorin unga kvinnor med utländsk bakgrund inom idrotten?
För att närma mig dessa frågor kommer jag först att beskriva mina teoretiska utgångs-punkter, vilket inkluderar definitioner av cen-trala begrepp och hur dessa hänger samman. Därefter kommer jag att presentera de diskus-sioner som jag menar är tongivande när det handlar om idrott i det mångkulturella samhäl-let. Avslutningsvis diskuteras idrott, etnicitet och sexualitet i relation till makt; vad, vem och vilka exkluderas och inkluderas i termen ”svensk idrott”?
Ett sätt att förstå den tilltagande diskussio-nen om sexualisering i offentligheten (där idrottsrörelsen är inkluderad) är att uppmärk-samma de maktrelationer som finns mellan män och kvinnor. Män betraktar, synar och bedömer kvinnor. Kvinnor betraktar, synar och bedömer visserligen också – men inte sällan handlar det då fortfarande om kvinnor i blickfånget (Young 2006). Kvinnan blir objekt ofta oavsett vem subjektet är. Denna insikt är viktig och intressant. Jag ansluter mig till uppfattningen att genus skapas och förändras samt att genus handlar om relationer och makt (Connell 1995). Det som betraktas som man-lighet är oftast överordnat det som betraktas som kvinnlighet. Det är vidare, enligt min mening, svårt att analysera genus utan hänsyn till andra faktorer som till exempel etnicitet, ras, klass och sexualitet. Dessa sammanflä-tade analysera kallas intersektionalitet (de los Reyes, Mulinari 2005). Som en följd av detta reser sig frågan: vilka maktrelationer finns det till exempel inom kategorin kvinnlighet, eller snarare kvinnligheter? Risken är att icke-intersektionella genusanalyser brukar samma makt(an-)språk som de kritiserar, det vill säga att den feministiska analysen av samhället ute-sluter andra utanför den svenska, vita hetero-sexuella medelklassen.
I ett mångkulturellt samhälle, utan några bedömningar om det alltid varit så eller om det blivit allt mer mångkulturellt, vill jag rikta särskild uppmärksamheten mot hur genus kan förstås i relation till etnicitet. Analysen blir då, enligt i mening, ännu mer komplex. I
