Hinder i kommunikationen

Vårdnadstvister uppges kunna vara hinder för föräldrasamverkan och även tillfällen då skolan anser sig tvingad att använda sin anmälningsplikt om ett barn far illa. Ett par specialpedagoger på grundsärskolan nämner tillfällen då föräldrar inte känner sig bekväma i samverkan.

En del föräldrar kan känna sig lite påpassade av oss. Kanske tycker de att vi inte ska lägga oss i när föräldrarna inte reder ut situationen där baren far illa och vi måste rycka in och det kan gå så långt att vi måste anmäla.

6.3.5 Etnicitet

Specialpedagogerna verkar anse att en del föräldrar med annan etnisk bakgrund kommer till habiliteringen för att få hjälp med att ”plocka bort” funktionsnedsättningen från deras barn. En specialpedagog nämner att föräldrar, som kommer från andra kulturer än

35

de nordiska, oftare vill att svårigheterna beror på ”ont i foten” som hon uttrycker sig. Här menar hon att kulturskillnader kan göra att föräldrarna känner en skam över att deras barn har en funktionsnedsättning.

Ibland kan det nog vara så att kommer de bara hit så fixar allt sig, men så enkelt är det ju inte. Barnen som kommer hit har ju oftast funktionshinder som de får ha resten av livet. Det är ju bara några enstaka genom åren som har kunnat så att säga ”släppas” igen. För flertalet är ju ändå så att kommer de så långt som hit så behöver de stöd och det kan ju vara tufft för föräldrarna …Om de kommer ifrån andra kulturer så vill de gärna höra, ja, han har nog lite ont i foten, och så kan man fixa det, också kanske det inte ligger där alls egentligen.

Specialpedagoger från grundskolan och grundsär och träningsskolan nämner att kulturskillnader och språkhinder förekommer, men de säger att dessa går att överbrygga genom att de använder tolk vid förutbestämda sammankomster. Specialpedagogerna i grundsärskole- och träningsskoleverksamheterna var överens om att föräldrar med annan etnisk bakgrund har svårt för att komma till skolan för att påverka eller komma med kritik. Anledningen till detta uppges vara att det är läraren som bestämmer i deras kulturer. ”Invandrarföräldrar är alltid så jättenöjda,” menar en specialpedagog.

6.4 Samverkansmodeller

Specialpedagogerna på habiliteringen beskriver en modell för hur de tar emot nya elever och föräldrar. Denna modell är densamma i de fyra arbetslagen, men anpassas efter elevens svårigheter och föräldrarnas behov. När remissen kommer till habiliteringen behandlas den på ett tjänstemannamöte för att ta reda på vad som gjorts i tidigare utredningsarbete. Därefter fördelas den till rätt arbetslag och arbetet i laget inleds med att föräldrarna träffar psykolog och kurator. Dessa samtal har till syfte att ta reda på var föräldrarna är i sin bearbetning av sitt barns diagnos, samt hur tidigare utredning och arbete har fortlöpt ur förälderns perspektiv. Samtalen med föräldrar och barn/ungdomar samt barnobservationerna ligger sedan till grund för den presentation föräldrarna får av de insatser habiliteringen kan erbjuda. När föräldrarna har valt görs en habiliteringsplan som man sedan arbetar vidare efter.

Specialpedagogerna inom habiliteringen berättar att de arbetar efter olika föräldrasamverkansmodeller. En specialpedagog har utbildning inom Marte Meo- metoden, som bygger på det naturliga samspelet mellan barnet och den vuxne och har sin teoretiska bas bland annat i den moderna utvecklingsteorin. Habiliteringen arbetar

36

också med föräldrar i grupp efter det kanadensiska föräldrastödsprogrammet Cope (Community Parent Education), som är inriktat på småbarn men som också används i arbetet med tonårsföräldrar. Inom arbetslaget som arbetar med rörelsehindrade barn och ungdomar håller man på att utveckla ytterligare en modell, som de kallar NIT, nätverksbaserad intensiv träning. Den innebär att de gör en större satsning omkring några barn, där barn, föräldrar och personal träffas väldigt intensivt under ett halvår både på internat och i habiliteringens lokaler. Det gjordes en försöksomgång i höst, som nu ska utvärderas och nästa omgång startas hösten 2008.

Specialpedagogerna i skolverksamheterna berättar om undervisningsmodeller när vi frågar om arbetsmodeller. En specialpedagog inom grundskolan berättar:

Vi utgår alltid från det individuella och väljer modell. Man ser alltid efter och använder det som fungerar, vi kan kalla det salutogent, att utgå från det friska. Vi bygger på det som fungerar och det gäller både enskilda arbetsuppgifter och när vi planerar hela skoldagen för ett barn. Vi tittar på barnets intresse och vad de tycker om att göra. Sen spinner vi vidare på det. Men, jag vill inte säga att vi jobbar efter speciella modeller.

På ett liknande sätt beskriver en specialpedagog sitt arbete inom särskolan:

Det är nästan helt och hållet elevernas behov som styr hur vi ska arbeta. Jag har t.ex. ett par elever som lär sig bäst när vi sjunger. Man försöker knyta teori och praktik, man gör alltså mycket praktiskt tillsammans t. ex. en matematiklektion kan vara lika bra ute i skogen med att leta stenar och pinnar.

Detta visar att ett målinriktat arbete saknas för föräldrasamverkan i skolverksamheterna trots att det i styrdokumenten ivrigt påpekas att skolan ska verka för samverkan med hemmen. Dock visar det sig att en av särskolorna börjar varje skolår med ett möte för samtliga föräldrar. På mötet presenterar specialpedagogerna sig själva och sitt arbete genom att de går igenom läroplaner och kursplaner och visar läromedel för att det ska kännas positivt och tryggt för föräldrarna. Detta visar att de har en samverkansmodell utan att de verkar medvetna om det.