Specialpedagogerna vi intervjuat upplever fler hinder för, än motstånd mot, föräldrasamverkan. Även om hindren, som de beskriver, kan delas in i olika kategorier, beroende på hos vem de anses ligga, är vår tolkning att det är samspelet som inte riktigt fungerar. Hinderna ligger enligt vårt sätt att se det alltså i kommunikationen mellan de olika mikrosystemen familj och den aktuella verksamheten. En bra kommunikation ger trygga relationer mellan och inom mikrosystemen som barnet är delaktig i och detta i sin tur gör det möjligt för barnet att komma vidare i sin utveckling.
7.4 Samverkansmodeller
Föräldrasamverkansmodeller är specialpedagogerna inom habiliteringen ensamma om att hänvisa till när vi frågar om arbetsmodeller. De beskriver flera olika modeller, som de har speciell utbildning inom, och någon som de håller på att utveckla. Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori är en teori om mänsklig utveckling inte bara under barnaåren (Andersson, 2002). Habiliteringen verkar ha anammat detta i sin syn på hur viktig de anser föräldrautbildning vara. Specialpedagogerna där använder stora delar av sin arbetstid för föräldrasamverkan och föräldrautbildning. Detta arbete som sedan enligt planerna ska vara till gagn för hela familjens liv och leverne.
7.5 Samverkan i ett utvecklingsperspektiv
Bronfenbrenner pekar på vikten av goda relationer i sin utvecklingsteori. En strävan efter att bygga upp goda relationer verkar vara det sätt som anses bäst att utveckla samverkan på. I våra intervjuer tycker vi oss kunna utläsa att det är just relationsskapande verksamheter specialpedagogerna ser som utvecklingsmöjligheter. Tiden, eller snarare bristen på denna, anges ofta som ett hinder för samverkan. Eftersom ”tid” är en resurs som förnyas dagligen skulle kanske synen på hur denna används, i sig, kunna vara en utvecklingsmöjlighet.
41
8 DISKUSSION
Att alla som arbetar med barn och unga har ett lagstadgat ansvar över att samarbeta med vårdnadshavarna har varit tämligen lätt att konstatera, Barnens bästa i främsta rummet
(SOU 1997:116). Att medvetenheten är hög om att det anses vara en nödvändighet för
barn och ungas positiva utveckling till ansvarskännande vuxna har besannats både genom intervjuer och genomgång av forskning och litteratur.
I diskussionen utgår vi från våra tematiska områden angående behov, förutsättningar, hinder, samverkansmodeller samt utvecklingsmöjligheter av föräldrasamverkan.
8.1 Behov och betydelse av samverkan
Inte särskilt överraskande kan vi konstatera att behovet och betydelsen av föräldrasamverkan anses vara en del av vardagen hos våra informationskällor. Danemark (2000) och Helldin (1999) menar att en positiv, harmonisk relation i kommunikationen mellan hem och skola är betydelsefullt som förebild för den uppväxande generationen. Liljegren (2000) beskriver hur den enskilde kan komma till skada då kommunikationen inte präglas av denna harmoniska relation. Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori går ut på att goda relationer mellan den unges omgivande mikrosystem är stimulerande för individens utveckling.
8.2 Förutsättningar för samverkan
Det finns få likheter mellan hur specialpedagogerna, i de tre verksamheter som vi gjort vår undersökning i, arbetar med föräldrasamverkan. Den största och kanske viktigaste orsaken till det verkar ligga i verksamheternas uppdrag. Initiativet till samverkan måste inom habiliteringen komma från föräldrarna i motsats till att ansvaret för och initiativet till samverkan med hemmen vilar på grund-, grundsär, och träningsskoleverksamheterna.
När vi jämfört arbetsuppgifterna för specialpedagogerna i de olika verksamheterna, som en förutsättning för samverkan, ser vi tydligt att det finns en stor skillnad i hur mycket föräldrasamverkan som ryms inom tjänsterna. Detta kan säkert anses som ett hinder.
42
8.3 Hinder och motstånd
Det finns skillnader mellan svaren från de olika verksamheterna vad gäller orsaker till motstånd och hinder för föräldrasamverkan. Skolverksamheterna verkar vara ensamma om att ha problem med att föräldrarna säger sig inte ha tid för samverkan. Andersson (2003) och Edlund (2003) för ett liknande resonemang, som några av våra informanter, om att många föräldrar idag upplever en tidsbrist som ibland går ut över barnen.
Specialpedagogerna på habiliteringen och grundsärskolan pratar alla om att flera föräldrar de möter befinner sig i någon sorgebearbetningsfas. Wormnæs (2001) menar att det gäller för pedagogerna att ta föräldrarnas oro och bekymmer på allvar och att låta dem få den tid de behöver för att känna sig trygga i sitt föräldraskap. Specialpedagogerna på grundsär och träningsskolan och habiliteringen uppger alla att föräldrars egna funktionsnedsättningar kan hindra eller försvåra vid samverkan. Edlund (2003) anger förutom fysiska handikapp att missbruk och psykiska handikapp hos föräldrarna ofta är hinder för samverkan, men detta har ingen av våra informanter nämnt.
Flera specialpedagoger, främst de som arbetar i grund-, grundsär och träningsskoleverksamheterna, pratar om att de som professionella måste hålla en viss distans i förhållandet till föräldrarna. Några nämner sitt eget engagemang som skadligt för den egna hälsan. Andersson (2003) har i sin undersökning ofta stött på lärare som är osäkra i sin roll om hur ansvaret för eleverna ser ut. Allt eftersom samhällsproblemen kommit in i skolan och gränserna har luckrats upp har pedagogens roll blivit diffus och allt oftare ta över föräldrarnas roll. Enligt Andersson tar lärare alldeles för ofta på sig ansvar som ligger utanför lärarrollen som till exempel att följa med elever till läkarbesök.
Förutom att specialpedagoger i skolorna kanske känner sig osäkra i sin roll, som Andersson (2003) beskriver, tycker vi oss, ”mellan raderna”, kunna läsa ut att specialpedagogerna i skolverksamheterna upplever att antalet arbetsuppgifter kan inverka negativt både på deras hälsa och på tiden de har för föräldrasamverkan. Andersson menar att pedagoger ofta har höga krav på sig själv och det krävs stor inre styrka och trygghet för att behålla ambitionerna och samtidigt ge avkall på dem utan att
43
känna sig frustrerad. När vi i vår undersökning jämför specialpedagogernas antal år i yrket visar det sig att de som arbetar inom habiliteringen och grundsär och träningsskola har betydligt fler yrkesverksamma år än de i grundskolan. Dessutom har dessa specialpedagoger ett förvånansvärt stort register av vidareutbildningar inom sina kunskapsområden.
Drugli (2003) menar att samverkan kan hindras av sekretess, men att den går att kringgå genom att inhämta föräldrarnas samtycke för samverkan. Uppenbarligen är sekretesssen inget hinder för dessa specialpedagoger, eftersom ingen ens nämnde ordet. Om denna undersökning gjort några år tidigare när specialpedagogerna på habiliteringen fortfarande hade en handledarroll i de olika skolverksamheterna hade kanske resultatet blivit ett annat. Då fanns det en naturlig arena för en samverkan utanför den egna verksamheten. Nu har kommunens specialpedagoger istället den handledande rollen och därför blir kanske inte sekretessfrågan lika aktuell.
8.4 Samverkansmodeller
Likheterna mellan grund-, grundsär och träningsskoleverksamheternas arbetssätt är flera. Styrdokumenten anger ett antal tillfällen per år då skolfolket är skyldiga att ha kontakt med hemmen, såsom föräldramöten och individuella utvecklingssamtal varje termin. Utöver dessa möten tas kanske främst kontakt vid uppkomna situationer som inte följer det önskade mönstret. Andersson (2004) diskuterar i detta sammanhang föräldrars negativa upplevelse av samverkan som en följd av detta handlingssätt.
De yrkesverksamma verkar tycka att samverkan ska ske på verksamhetens premisser. Vi tycker oss se en begränsning i flexibiliteten hos de professionella genom inställningen att de kan ställa krav på föräldrarna i olika situationer. Eriksson (2004) menar att det finns synnerliga skäl till att slå vakt om olikheter och åtskiljande drag mellan hemmet och institutionerna som familjerna kommer i kontakt med, enligt det han kallar, isärhållandets princip, och en mer ödmjuk inställning från de professionella kan vara till gagn för en utveckling av samverkansmodeller.
44
8.5 Samverkan i ett utvecklingsperspektiv
Flera specialpedagoger inom både habiliteringen och grundsär och träningsskolan nämner att de önskar förändra en del av sin föräldrakontakt till en mer öppen och daglig kontakt liknande den som äger rum på förskolor. Specialpedagogerna, som säger detta, verkar instämma i den forskning som visar att denna dagliga kontakt gynnar det enskilda barnets välbefinnande, utveckling och lärande (Sandberg, 2007). Intressant är att det kan finnas ett samband mellan dessa önskningar, pedagogernas grundutbildning och i vilken verksamhet de arbetar. De som önskar ha en daglig kontakt visar sig ha en förskollärarutbildning som grund och har ett förflutet inom barnomsorgen. Både habiliteringen och grundsär och träningsskolan har i förhållande till grundskolan ett litet elevantal, vilket kan var orsaken till att specialpedagogerna i dessa verksamheter ser denna dagliga kontakt som en möjlighet.
8.6 Metoddiskussion
Våra intervjuer gjordes under ämnet föräldrasamverkan och kanske det har påverkat svaren till viss del. Dessutom var vi inte tillräckligt insatta i habiliteringens arbetsområde då vi utformade vår intervjuguide. Föräldrasamverkan är, som vi sagt tidigare, en förutsättning för deras arbete. Vi använde de frågor som var relevanta vid de intervjuerna. I detta läge gynnades vi av vårt metodval, halvstrukturerad intervjumetod. Därmed kunde vi ställa nödvändiga följdfrågor och utnyttja samspelet mellan intervjuaren och informanten (Stukát, 2005).
Specialpedagogerna nämner inte att de upplever några hinder på vår direkta fråga om sådana. Men när vi kritiskt reflekterat över och kategoriserat specialpedagogernas svar har vi kunnat dra slutsatser ur svaren de gett på andra frågor. Det finns faktiskt ett flertal punkter som kan hindra kommunikationen och dessa har vi hittat genom att tolka och läsa s.k. ”mellan raderna” och med hjälp av vår egen förförståelse. Vi är medvetna om att vår tolkning och reflektion färgas av våra erfarenheter. Syftet med vår undersökning har inte varit att söka sanningen utan syftet har varit att den skulle kunna öppna för möjligheter till förståelse av hur föräldrasamverkan kan se ut ur ett specialpedagogiskt perspektiv (Alvesson, 1994).
45
8.7 Fortsatt forskning
Etnicitetens betydelse för föräldrasamverkan skulle vara mycket intressant att forska vidare kring, eftersom flera specialpedagoger angav att kulturskillnader eller svårigheter i språkförståelsen kunde vara hinder för samverkan.
46
9 SAMMANFATTNING
Föräldrasamverkan är viktig och många gånger helt avgörande för att målen, som finns för verksamheterna, ska kunna nås. Vår teori, som stödjer sig på Bronfenbrenners ekologiska utvecklingsteori, är att föräldrasamverkan, vilken äger rum i mesosystemet, är en viktig del av en specialpedagogs arbete. Ingen av de specialpedagoger vi intervjuat har sagt emot detta. De allra flesta har svarat att det är en förutsättning för att de ska kunna göra ett fullvärdigt arbete.
Förutsättningarna för samverkan skiljer sig åt i verksamheterna. De har arbetat sig fram till olika mer eller mindre lyckade samverkansstrategier för att kunna nå sina mål. Kanske de genom att snegla lite på varandras arbetssätt skulle kunna förändra sitt eget arbete till ett sätt som skulle kunna ge en högre måluppfyllelse. Målet för samtliga verksamheter måste vara att barnet/individen ska kunna leva ett värdigt liv i samklang med resten av världen.
Inledningsvis talar vi om ett återförande av ansvaret för den grundläggande fostran till hemmet. En av andra vägar mot detta, skulle kanske kunna vara att vi i skolverksamheterna lånade tankarna från barn- och ungdomshabiliteringen om att se familjerna som en helhet för samverkan. I vår undersökning har vi fått beskrivet för oss hur habiliteringen har utvecklats från en reaktiv verksamhet, där arbetet ofta gick ut på att så fort som möjligt försöka dämpa föräldrarnas ångest över sitt barns funktionsnedsättning, till en proaktiv verksamhetskultur, där arbetet präglas av kontinuitet med bl. a. föräldrautbildning. Intresse har väckts hos oss för vad som skulle hända om skolverksamheterna genomgick samma utveckling.
47
REFERENSER
Adelswärd,Viveka, Evaldsson, Ann-Carita & Reimers, Eva (1997). Samtal mellan hem
och skola. Lund; Studentlitteratur.
Alvesson, Mats & Sköldberg, Kaj (1994). Tolkning och reflektion. Vetenskapsfilosofi
och kvalitativ metod. Lund; Studentlitteratur.
Andersson, Gunvor (2002). ”Utvecklingsekologi och sociala problem” i Meeuwisse, Anna & Swärd, Hans (red.) Perspektiv på sociala problem. Falköping; Natur och Kultur.
Andersson, Inga (2003). Samverkan för barn som behöver. En handbok för lärare. Stockholm; HLS Förlag.
Andersson, Inga (2004). Lyssna på föräldrarna. Om mötet mellan hem och skola. Stockholm; HLS förlag.
Atterström, Hans & Persson, Roland S. (2000). Brister eller olikheter?
Specialpedagogik på alternativa grundvalar. Lund; Studentlitteratur.
Backman, Jarl (1998). Rapporter och uppsatser. Lund; Studentlitteratur.
Danemark, Berth (2000). Samverkan – himmel eller helvete? Stockholm; Gothia AB. Drugli, May Britt (2003). Barn vi bekymrar oss om. Stockholm; Liber AB.
Edlund, Elsie (2003). Barn som far illa. Ur Ericsson, Ninni & Stockhaus, Emma (red.)
Att möta barn i behov av särskilt stöd. Stockholm; Liber AB.
Eriksson, Lars (2004). Föräldrar och skola. Akademisk avhandling. Örebro; Universitetsbiblioteket www.oru.se.
Föräldrabalk (1949:381).
Gullveig, Bente & Øyen, Ørjar (1998). Etik och praktik i forskarens vardag. Lund; Studentlitteratur.
48
Helldin, Rolf (1999). Kommunerna och den specialpedagogiska verksamheten. Stockholm; HLS Förlag.
HSFR Etikregler. (uå/02). (http: /www.hsfr.se/humsam/).
Holme, Idar Magne & Solvang, Bernt Krohn (1997). Forskningsmetodik. Om
kvalitativa och kvantitativa metoder. Lund; Studentlitteratur.
Hultberg, Gunilla (2002). Föräldrars upplevelser av delaktighet. En
fokusgruppsundersökning. FoU-enheten, Habiliterings &Hjälpmedel, Region Skåne;
Lund.
Juul, Jesper & Jensen, Helle (2003). Relationskompetens i pedagogernas värld. Stockholm; Runa Förlag.
Kungliga Skolöverstyrelsen. (1969). Lgr-69 - Läroplan för grundskolan. Stockholm: Utbildningsförlaget Liber AB.
Kvale, Steinar (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund; Studentlitteratur. Liljegren, Britta (2000). Elever i svårigheter. Familjen och skolan i samspel. Lund; Studentlitteratur.
Lundgren, Marianne & Persson, Bengt (2003). Barn och unga i riskzonen. Samverkan
och förebyggande arbete. Stockholm; Svenska Kommunförbundet.
Lpo94. 1994 års läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och
fritidshemmet.
Läroplan för grundskolan. (1980). Lgr 80. Malmö; Liber.
Merriam, Sharan B. (1994). Fallstudien som forskningsmetod. Lund;Studentlitteratur. Nationalencyklopedin (NE)
49
Salamancadeklarationen och Salamanca + 5. (nr, 1/2001). Svenska Unescorådets
skriftserie.
Sandberg, Anette & Vuorinen, Tuula (2007). Hem och förskola. Samverkan i
förändring. Stockholm; Liber.
SFS 1985:1100. Skollag.
SFS 1982:763. Hälso- och sjukvårdslagen.
SOU 1997:116. Barnets bästa i främsta rummet. FN:s konvention om barnets
rättigheter i Sverige. Huvudbetänkande av Barnkommittén. Stockholm;
Socialdepartementet.
Specialpedagogiska institutet hämtat 2007-11-14 kl:13.30
www.sit.se/net/Specialpedagogik/R%e5dgivning/Lagar+och+%f6verenskommelser. Stukàt, Staffan (2005). Att skriva examensarbete inom utbildningsvetenskap. Lund; Studentlitteratur.
Tideman, Magnus, Rosenqvist, Jerry, Lansheim, Birgitta, Ranagården, Lisbeth & Jacobsson, Katharina (2005). Den stora utmaningen. Om att se olikhet som en resurs i
skolan. Halmstad; Högskolan i Halmstad och Malmö högskola.
Trost, Jan (2007). Enkätboken. Lund; Studentlitteratur.
Utbildningsplan för specialpedagogisk påbyggnadsutbildning 90hk. hämtat 2007-12-29 kl: 16.00. http://www.edu.mah.se/LAPFS/syllabus/.
Wormnæs, Siri (2001). AD/HD, Tourettes syndrom och dolda funktionsstörningar. Ur Asmervik, Sverre, Ogden, Terje & Rygvold, Anne-Lise. Barn med behov av särskilt
50 Bilaga1