Hinder och barriärer i samhället Vem bär ansvaret?

I FN-konventionen nämns rättigheter för personer med funktionsnedsättning och där framgår det att samhället bär ansvar för de hinder och barriärer som finns.

Samhället måste identifiera och undanröja dessa hinder och barriärer för att få ökad tillgänglighet på arbetsplatser. Lindqvist (2012) benämner det som utveckling bort från segregerande lösningar och betonar de mänskliga rättigheterna, i ett samhälle som är tillgängligt för alla. Detta bidrar till ett nytt synsätt på de brister som finns i våra samhällsstrukturer. Våra synsätt, värderingar och bemötande som är dominerande resulterar i att många personer med funktionsnedsättning fortfarande är utestängda från olika samhällsarenor. Resultatet blir att samhället inte är tillgängligt för personer med funktionsnedsättning. Det finns få arbetsplatser som är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning och det är för att det fortfarande finns mycket brister på många arbetsplatser (Lindqvist, 2014).

Politiskt sett finns det riktlinjer som kan hjälpa samhället att förändras. Bland annat finns det en publikation från WHO (2014) som handlar om insatser för personer med autism. Dessa handlar bland annat om att erkänna de problem som kan finnas när man diagnostiserats med autism samt att utveckla och genomföra politiska insatser och lagstiftningar för att hantera de problem som uppkommer i samband med diagnosen. Riktlinjerna är till för att avhjälpa psykisk ohälsa och funktionshinder så långt det går. Det innebär också att länderna som skrivit på avtalet rekommenderas att stödja forskning och utveckling kring diagnosen samt att ha professionella med adekvat utbildning och erfarenhet om och kring autism. Socialt och psykologiskt stöd ska ges både till personen med diagnos, men även till deras familjer. Det innefattar också punkter om att integrera personer med autism i arbete.

Normaliseringsbegreppet användes inte lika mycket från och med 1990-talet. Vad det innebär är att användningen av själva begreppet normalisering användes mer sällan. Dock kan vi kan se spår av hur normalisering fortfarande är något man praktiskt försöker göra idag. Synonymer till ordet normalisering är standardisering och att bringa något i överensstämmelse med en viss norm (SAOB 2021). Vi kan se hur samhället försöker, genom lagstiftningar och insatser, ge personer med funktionsnedsättningar stöd att kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Det finns dock alltid funderingar kring vad som är normalt. Normalisering kan ses som ett försök att styra och stötta en person med funktionsnedsättning att fungera så nära normalfunktion som möjligt. Det kan också ses som att en person med funktionsnedsättning får möjlighet att vara som de är och efter funktion och förmåga stöttas att kunna fylla sitt liv med mening och funktion trots en funktionsnedsättning. Det är svårt att bestämma om samhället har förståelse för normalisering. Lagar och regler, som LSS (1994), beskriver full delaktighet i samhället, men människor lever efter de sociala konstruktioner som vi skapat mellanmänskligt och inombords. Allwood och Erikson (2017) beskriver hur dessa sociala konstruktioner fortfarande säger att det som avviker från majoriteten anses vara onormalt. För att motverka det som är socialt konstruerat behöver samhället kunskap och erfarenhet kring diagnosen. Det som känns obekant är ofta något människor undviker, sålunda ger kunskap kraft åt utvecklingen framåt för målgruppen. Tideman (2004) beskriver normalitet på tre olika nivåer: 1) statistisk normalitet, alltså normalitet efter medelvärde, 2) normativ normalitet, handlar om vad som anses normalt enligt människors värderingar och 3) individuell eller medicinsk normalitet, som menar att kroppen är komplett och som behöver någon form av behandling eller insats för att uppnå normal standard.

Den sociala konstruktionen kring vad som är normalt och onormalt är svår att ändra på, åtminstone inom en snar framtid. Dock är det bra om kunskap sprids om diagnosen då vi anser att det kan vara många arbetsplatser som kan ha nytta av till

exempel deras specialkunskap och extrema intresse kring vissa områden. De flesta vuxna med högfungerande autism beskrivs dessutom som plikttrogna, vilket är positivt.

Ryan och Deci (2017) menar att de tre grundläggande behoven: autonomi, kompetens och tillhörighet får individen att känna välbefinnande. Autonomi är känslan av att ha kontroll över sitt eget liv. Personer med högfungerande autism kan känna sig beroende av andra och att andra bestämmer saker i deras liv. Ett arbete för personer med högfungerande autism kan leda till känsla av att ha självbestämmande över sitt liv. Kompetens ger känslan av att vara behövd och detta i sin tur kan leda till att individen kan och vågar skaffa sig mer kunskap. För personer med högfungerande autism har det visat sig vara svårare att komma in på arbetsmarknaden då negativa attityder mot målgruppen finns. Personer med högfungerande autism kan ha kunskapen, men då negativa attityder finns väljs inte individen för arbetet. Lindqvist (2014) nämner om de hinder och barriärer som finns i samhället som skapar rädsla, missförstånd och ignorans mot personer med funktionsnedsättning. Bakgrunden till detta blir, för personer med funktionsnedsättning, negativa förväntningar kring att kunna få ett utvecklande arbete och som är intressant för personen. Individen kan känna tillhörighet genom att ha någon att bry sig om, att någon bryr sig om dom och/eller att vara en del i en grupp. Känslan att vara en del av samhället är viktig för vuxna med högfungerande autism. Lindberg och Grönvik (2011) nämner även vikten av tillhörighet i ett sammanhang och hur arbete påverkar personer positivt. Arbete medför en känsla av att vara behövd och är viktig för vår identitet och skapandet av den. Lindqvist (2014) nämner även de betydelser som ett arbete medför hos personer, som självkänsla och ett arbete att ta ansvar för. De tre grundläggande behoven autonomi, kompetens och tillhörighet, hos vuxna med högfungerande autism ökar deras välbefinnande genom att stödet finns ute på arbetsmarknaden (Ryan och Deci, 2017).