Historisk hierarki

När vi frågade våra informanter varför deras arbetssituationer ser ut som de gör gällande arbetet på fritidshem och deras upplevelser av att användas som resurser, fick vi några svar som vi upplever delar en nämnare - en historisk tradition som särskiljer de olika uppdragen och därav ger en ansats om vad som prioriteras. Kim svarar så här när vi ställer frågan om huruvida det kan existera någon form av hierarki mellan skolan och fritidshemmet:

… finns ändå en gammal hierarki, där man tänker sig att personal som jobbar med förskolan har den…de ligger i trappan lite längre ner i förhållande till de som håller på med gymnasiet eller universitetsfrågor…Alltså det finns, har alltid funnits, en sådan här bakgrund [...] så på något vis är det fortfarande det att skolan och så småningom betygen och sådant, är viktigare än den liksom…sociala delen så att säga…

Här ger informanten uttryck för en diskurs där en kamp mellan skolan och fritidshemmets legitimitet förstärks av fritidshemmets historiska kontext, nämligen att det socialt inriktade och omvårdande uppdraget inte setts som viktigt i lika hög grad i förhållande till skolans ämnes- och kunskapsinriktade uppdrag. På detta sätt blir skolan nodalpunkt med en hegemon status i diskursen. Yassie uttrycker sig på detta vis rörande denna struktur:

… eftersom skolan sysslar med utbildning och har gjort det sedan hedenhöstiden så lever det kanske kvar då i att ”de som bara är barnskötare” eller de som ”bara är fritidspedagoger” eller vad det än var…

Här uttrycks återigen att en historisk diskurs där skolan tillskrivits en hegemon status lägger grunden för hur vi talar om och utformar uppdragen inom verksamheten.Ytterligare en informant, Mika, ger uttryck för denna syn och nämner också vilken syn eleverna kan ha på fritidshemmet:

Jag säger det är en gammal tradition och om man säger…”fritids” alltså bara namnet – om du intervjuar barnen, som vi har gjort här på fritidshemmet och vad är det som är bra med det så säger de ”oh, det är så kul för man får göra vad man vill”.

Utifrån dessa utsagor skulle en kunna argumentera för att ur ett historiskt perspektiv, där skolan tillskrivits hegemon status i diskursen, kan fritidshemmets uppdrag i praktiken bli svårt att

genomföra enligt rådande styrdokument. Denna historiska kontext bidrar även till att djupare förstå de diskursiva praktiker som ramar in sättet på vilket det talas om samverkan mellan fritidshem och skola.

Sättet på vilket subjekten agerar och talar är avhängigt den subjektsposition de har inom diskursen (Jørgensen & Phillips 2002). Inom skoldiskursen påverkar med andra ord den historiska hierarki som vi kunnat uttyda i våra informanters utsagor. Detta leder oss in på nästa avsnitt i den här analysen där vi lyfter fram diskursens subjektspositioner och hur dessa fungerar i relation till praktisk verksamhet och handlingsutrymme.

5.1.4 Subjektsposition

I analysen har vi hittills visat på hur diskursen artikuleras och påverkar handlingsutrymmet för subjekten inom den, samt hur historiska synsätt på verksamheterna och professionerna gör sig gällande än idag. I detta avsnitt kommer vi visa på hur subjekten förhåller sig till och talar om sin roll och funktion, och mer ingående belysa vad dessa subjektspositioner innebär i praktiken. Utifrån Jørgensen och Phillips definition av subjektsposition framgår att subjekten inom en diskurs antar de positioner som förväntas och tillhandahålls (2002). I en skoldiskurs där fritidslärare används som resurser skilda från sitt egentliga uppdrag förminskas eller elimineras utrymmet att agera just fritidslärare fullt ut. Handlingsutrymmet har med andra ord begränsats i relation till möjliga subjektspositioner, något som artikuleras av Charlie när hen beskriver vad som upplevs stå i vägen för samverkan:

…det är tajt, liksom. Antalet personal ges inte utrymme att bedriva fritidspedagogik under dagen.

Utepedagogerna var ju inte i skolan utan de hade sin planering…sitt uppdrag liksom under skoltid, men nu är de insatta i klass istället…

Det här citatet belyser även en annan problematik i verksamheten, nämligen den om att utrymmet för att utföra sitt uppdrag har minskat. Planeringstid för utepedagoger har försvunnit och de har “tryckts in i klassrummen” för att citera en annan informant. Detta ger uttryck för att diskursen förändrats till förmån för skolverksamheten, på bekostnad av fritidshemmets verksamhet under skoldagen. Med andra ord har tillgången till en subjektsposition — fritidsläraren — fått stå tillbaka

för en annan — resursen. Det är inte bara de informanter som jobbar inom fritidshem som ger uttryck för detta. Även klassläraren Eliot artikulerar hur diskursen ser ut och hur fritidslärarnas uppdrag och kompetens begränsas av att tvingas agera resurser i skolan och stötta upp

verksamhetens olika delar under skoldagen:

Jag tycker mest att det känns som att fritidspedagogerna är inne för lite tid i klassrummet – och det tycker de själva med, de säger att ”såhär lite tid har vi aldrig haft i klass” – utan att det är väldigt mycket att de ska täcka upp och lösa av och…ser liksom inte hela skoldagen, så att det har vi pratat om mycket tycker jag. Och att det känner att de skulle vilja vara mer i klassen.

För att förtydliga menar Eliot här inte att fritidslärarna vill vara mer i klassen för att agera resurs, utan för att bedriva fritidspedagogik under skoldagen, samt få en helhetssyn på elevernas skoldag. De artikulerar en efterfrågan på en subjektsposition som de upplever korrelerar mer med deras profession och kompetens. Det är ett återkommande tema i våra intervjuer, och flera av våra informanter ger uttryck för hur fritidshemmets personal tvingas till att frångå sitt uppdrag och sin fritidspedagogiska verksamhet. Återigen artikuleras alltså diskursen där nodalpunkten skolas fixerade hegemona status är vad övriga verksamheter och dess personal tvingas att förhålla sig till. Det här leder oss även in på hur arbetet mellan professionerna påverkas, och vad

subjektspositionerna erbjuder i termer av inflytande och kontroll över verksamheten och

dagordningen. Det här är något som artikulerats när vi frågat våra informanter om initiativtagande till gemensamma projekt och temaarbeten över verksamhetsgränserna, vilket är ett sätt att bygga en god samverkan enligt våra informanter. Nedan följer två citat som belyser detta. Det första av Kim om vad som skulle behöva komma till för att främja samverkan:

…att det fanns mer ingång från fritidshemmets håll än från skolans håll, men…jag tror att det är så mycket gamla värderingar som ligger i botten, att skolan är liksom…den är viktig och fritidshemmet är frivillig verksamhet och så har det liksom blivit en form av hierarki.

och det andra av Charlie om vem som har kontrollen över projekt- och temaarbeten:

Innan vi startar något tema så är det någon som har en idé och så pratar vi igenom det och kommer med förslag och så…men övergripande är det lärarna som har kontroll på det, skulle jag vilja säga.

De båda citaten artikulerar explicit och implicit att inom skoldiskursen ges fritidshemmets personal litet utrymme till initiativtagande och kontroll över samverkansarbetet. Subjektspositionen

initiera och styra arbetet. En av anledningarna till att det ser ut på det här sättet kan förklara av den historiska kontext vi visat på i föregående avsnitt, men det framkommer även en bild av

subjektspositionen fritidslärare som inneboende lösningsorienterad och att de på grund av detta lite har sig själva att skylla att det ser ut som det gör. Det hela artikuleras utförligt av Charlie när hen fick frågan om varför fritidshemmet inte prioriteras lika högt som skolan:

Jag tror till viss del att det är vårt eget fel…lite långsökt kanske, men de som jobbar är fritids är liksom mångsysslare. Alla är väldigt kunniga på jättemycket.[…] Flexibla och man är bra på att lösa saker, är vi kort om folk så står man inte handlingsförlamad utan man pekar ”du går dit” och liksom löser situationen. Det blir kanske lite som en björntjänst att det funkar ju ändå hyfsat på fritids[…]. Men ibland så behöver man visa att det inte alltid är ok att man löser det. För det är ju inte så lätt för dem (skolledningen, förf. anm.) att veta heller – om vi fixar det varje gång. Som för några veckor sedan så var vi fyra personal på fritids som var borta och vi fick ingen vikarie och då…ja, man är lite för bra på att lösa situationer, det tror jag.

Det Charlie beskriver som en björntjänst till sig själv är i förlängningen att befästa en subjektsposition som inte korrelerar med professionens uppdrag. Detta leder också till att

subjektspositionen fritidslärare som redan är en flytande signifikant i förhållande till nodalpunkten skola, och subjetkspositionen lärare, blir än mer flytande i sin definition när den definierar sig själv i termer av flexibilitet i relation till verksamheten och uppdraget generellt. Att ett motsatt

förhållande där subjektspositionen lärare skulle agera på samma sätt och agera resurs i

fritidshemmets verksamhet uttrycks som en otänkbarhet i flera av intervjuerna, antingen genom att aldrig ens benämnas som möjlighet, eller som vi visat i ett tidigare citat där en fritidslärare bemötts med skratt som svar på frågan om en lärare kan stötta upp under mellanmålet. Det ojämlika

förhållande mellan subjektspositionerna tar sig även uttryck i en diskursiv kamp, där den ena professionens position är självklar, medan den andra måste “stå upp” och hävda sin rätt till det pedagogiska innehållet. Det hela artikuleras av av Kim när hen diskuterar de båda professionernas polemiska förhållande i klassrummet:

Men har du jobbat länge så vet du vad du vill ha ut av den fritidspersonalen som kommer in i klassrummet och det är då jag menar att man måste stå på sig om man känner att ”det här är inte det uppdraget som jag tänker att jag ska ha”. Där är det ju så att lärarna känner att det är under deras mandat, för det är ju deras tid och då får man liksom ibland… styra upp det lite.”

Som vi visat på i det här avsnittet korrelerar inte alltid den subjektsposition som fritidslärarna har att tillgå med det pedagogiska uppdrag de uttrycker som fritidslärarens huvudsakliga uppgift. Flera av våra informanter problematiserar den här diskrepansen och menar på att behovet av

arbetet över verksamhetsgränserna i samverkan. Vi har med andra ord klargjort att diskursen erbjuder, och kräver, subjektspositioner som har en direkt negativ inverkan på verksamheten, och sedermera utgör ett hinder för samverkan.

I kommande avsnitt kommer vi gå in mer på de hinder som våra informanter identifierat i arbetet med samverkan, och hur dessa går att begreppsliggöra i relation till den diskursivt formerade praktik vi skisserat upp hittills i analysen.