Hjälp och stöd i Sverige.

Den andra delen av intervjun handlade om tiden efter ankomsten till Sverige och syftade på att få svar på studiens centrala frågor, vilka gällde det svenska samhällets bemötande av flyktingar. Nedan följer intervjumaterial om hur flyktingar upplevde stöd och hjälp som erbjöds från det svenska samhället.

I utsagor som behandlade flyktingarnas tid efter ankomsten till Sverige fanns några gemensamma drag. De handlade t.ex. om ett positivt bemötande av Migrationsverkets

31

personal direkt efter ankomsten till Sverige. Alla intervjupersoner kunde komma överens om detta. Både Nawal och Anas fick ett mycket positivt intryck p.g.a. att tjänstemän bemötte dem med ett leende:

”There was a little woman in the office and she helped me and she was smiling. When you see somebody who smiles to you that means that you will…feel good because somebody smiles to you. Of course. If there is smile then it’s good. It means that that person can understand me and can cheer…” (Nawal)

Detta stämmer överens med sättet att agera under krisens förlopp. Man har mobiliserat krafter och lyckats med att ta sig från en katastrofsituation i hemlandet till ett tryggt ställe och känner en stor lättnad. Upplevelser under distansfasen som kännetecknas av bland annat eufori, idealiserade framtidsplaner och överskattandet utryckte Kamal med orden:

”When I came to Sweden I had in my mind that whole my life will change toward good. The future of my life is here. So I must serve this area, their citizens” (Kamal).

Hos alla intervjupersoner slocknade dock den första euforiska känslan efter konfrontationen med verkligheten på flyktingförläggningen. Från detta moment kan man se skillnader mellan hur intervjupersonerna uppfattade sin situation.

På frågor gällande hjälp från det svenska samhället reagerade Muhammad och Kamal genom att berätta positivt om svenskundervisning. Skolan var ett mycket uppskattad hjälpmedel för att lära sig språket. Hazim och Jasmin däremot nämnde sina dåliga erfarenheter av

Migrationsverkets personal som avvisade deras begäran om ekonomiskt bidrag för

vinterkläder respektive större boende och sjukvård. Nawal och Sara talade i stället om hjälp som de fick från kommunen och kyrkan i form av aktiviteter för sina barn som t.ex. simhalls- eller biobesök:

”The children love it. It changes everything for them. In our country we didn’t see that…We started a new life because until now we have forgotten a little what has happened to us before we came to Sweden” (Naval).

32

Sara avslöjade att det fanns mer som hon skulle vilja ha hjälp med, men språksvårigheterna utgjorde ett stort hinder i kommunikationen med Migrationsverkets personal. Detta ledde i sin tur till att hon slutade be om hjälp överhuvudtaget. Sådana tendenser fanns även hos andra respondenter som t.ex. Hazim:

”The only request I made at Migrationsverket was financial wake up to buy clothes. They call it like recording clothing support. They refused. That was the only request I made and I didn’t try with another things” (Hazim).

Jasmin däremot fortsatte att kämpa och vände sig till olika instanser som t.ex. kommunen och Röda Korset. Noor nämnde att hon endast brukade få hjälp från flyktingarna på

flyktingförläggningen.

Anas, Nawal, Sara och Muhammad berättade i samband med frågor gällande erbjuden hjälp från Röda Korsets två verksamheter. Nawal och Muhammad har deltagit i Träna svenska. Muhammad insåg redan från början betydelsen av att kunna språket, men Röda Korsets verksamhet kunde inte uppfylla hans behov av intensivare språkträning. Det intressanta i sammanhanget var att hans strategi gick ut på att förkasta erbjuden hjälp utan att hitta något bättre alternativ. Resultatet var då att inte praktisera språket överhuvudtaget.

Frågan om hjälp genom förmedling av information förknippade de flesta intervjupersonerna med asylärenden. Deras kunskaper om asylprocessen i Sverige visade sig vara otillräckliga samt bristfälliga. Respondenter från A-gruppen22 _{har uppgivit att de redan hade några}

allmänna upplysningar i sitt hemland. Noor och alla andra som har lämnat sina

familjemedlemmar i hemländerna berättade att informationen om hjälp med familjanknytning visade sig vara felaktiga efter ankomsten till Sverige. Liknande gällde även Hazim.

De övriga intervjuade har däremot talat om att de inte hade sökt information om

asylprocessen inför flykten, utan att de helt enkelt har förlitat sig på att bli omhandtagna av myndigheterna efter ankomsten till Sverige.

Utsagorna visade att tendensen hos alla intervjuade flyktingar var att överlämna sitt öde i tjänstemännens händer efter den första kontakten med Migrationsverket. De flesta

22 _{Gruppen består av intervjupersoner som kommer från ett och samma land. Se uppdelning i A- och B-grupp i}

33

intervjupersonerna har uppgivit att de fick information från sina handläggare respektive advokater om det skedet i asylprocessen som de just befann sig i. Respondenterna var dock osäkra på om de var försedda med tillräcklig information. Dessutom hade de ingen kunskap om vilken hjälp som erbjöds i fall de var missnöjda eller kände sig orättvist behandlade. Muhammad avslöjade sin frustration över att inte ha fått tillräcklig information:

”Whenever I ask at the Migrationsverket the people answer me the way: We are not the right to answer. You have to ask other people. They give me a telephone number. And again, when I called that people said again: We are not the right persons to answer” (Muhammad).

Det visade sig att utöver Migrationverkets personal var folk på flyktingförläggningen en viktig informationskälla. Respondenter från A-gruppen har uppgett att de brukade byta information med landsmän som bodde på olika förläggningar i Sverige. Respondenter från B- gruppen, vilka saknade kontakt med asylsökande från hemlandet, var däremot i stort sett hänvisade till information som de fick av Migrationsverket. Alla B-grupprespondenterna delade uppfattningen att de hade förtroende för sina kontaktpersoner på verket.

Samhällsinformation kom på tal i samband med frågor om anledningen till flykten till Sverige och språkundervisning. Alla intervjupersonerna har nämligen uppgivit att de hade förväntat sig ett humant svenskt samhälle, vilket även har bekräftats av de flesta. Några var dock besvikna, särskilt de från A-gruppen eftersom deras föreställningar om det humana svenska samhället inte gick ihop med det sätt som de behandlades av Migrationsverket. I anslutning till detta var det intressant att höra hur Kamal, en högutbildad och tidigare även välsituerad man, resonerade om behov av prioriteringar i asylärenden med hänvisning till en viss grupp av asylsökande:

”Someone who can’t read or write meets lawyer and gets personal number before us. And we have the high quality, high qualifications and they told us that they need us… We should be treated in special way and be put in a special case” (Kamal).

Kamals utsaga i sammanhanget var lite extrem jämfört med andra intervjupersoner. Ändå kunde man se några likheter, gällande hans tänkesätt, med samtliga högutbildade

34

respondenter i A-gruppen. Detta visar att etnisk bakgrund, skäl till flykten och

klasstillhörighet är faktorer som påverkar flyktingarnas syn på mötet med det nya samhället. Det kunde observeras att flyktingarna med före detta högre status upplevde besvikelse, efter att ha blivit konfronterade med ett samhälle som de ansåg skulle vara humant. Utsagorna visade att dessa flyktingar hade förväntat sig Sverige som ett samhälle med vissa särdrag, vilka de var vana vid från sina hemländer.

I övrigt har de flesta intervjuade uttalat sig om att de har otillräcklig samhällsinformation, vilket enligt deras utsagor berodde dels på språksvårigheter, dels på isoleringen och bristen på kontakter med svenskar. Det var endast Noor som menade ha fått tillräcklig information i samband med språkundervisningen.

I frågan om medmänskligt stöd var alla intervjuade personerna överens om att de var

hänvisade till att klara sig själva respektive att de hade någon person på flyktingförläggningen som stöttade dem. Regeln var alltså ömsesidig självhjälp. Ingen av de intervjuade har uppgivit att hon/han har umgåtts med några andra svenskar utöver språklärarna och Migrationsverkets personal, trots att de har önskat sig det. Anas har talat om att orsaken, utöver dåliga

språkkunskaper, även var själva situationen i samband med flyktingskapet. Detta kan tolkas så att osäkerhet i väntan på asylbesked i kombination med traumatiska upplevelser och oro för familjmedlemmar i hemlandet utgjorde en stor belastning. Den i sin tur skapade sedan hinder för vissa flyktingar att ta kontakt med omgivningen utanför flyktingförläggningen.

Livet på flyktingförläggningen har dessutom utpekats som huvudorsak till isoleringen. Att bo på flyktingförläggningen kändes som om det utgjorde en klyfta mellan flyktingar och det svenska samhället:

“We are just like in a prison here…We are isolated from the rest of the Swedish society. We don’t communicate… You shouldn’t put a gap between the asylum seekers and the Swedish society” (Muhammad).

I frågan om ekonomiskt stöd skilde sig respondenternas åsikter åt. Intervjupersonerna från A- gruppen utryckte sig mer kritiskt. Dagersättningen räckte endast till mat, men det fanns flera andra behov vilka var varierande hos respondenterna. Noor t.ex. behövde köpa mediciner. Muhammad och Hazim var överens om att de inte hade råd att köpa kläder. En del pengar

35

brukade gå till telefonkort, vilka ansågs vara viktiga för att kunna hålla kontakt med familjer i hemlandet. Hazim gjorde följande bild om sin ekonomi:

“I have few friends in Stockholm but I can’t go there because it costs me a lot. And the money we get from Migration isn’t enough. So if I go to my friends that means I have to stay two weeks without any food.” (Hazim)

Han ställde problemet i förhållande till väntetiden:

“If the process of getting the residence permit takes three months then we can tolerate the money we get from Migation but when we are talking about seven months and more then it’s very difficult” (Hazim).

De övriga intervjuade talade om att de hittade lösningar för att kunna klara sig på dagersättningen. Nawal brukade åka till butiker där hon hade möjlighet att handla mat billigare. Mest positiv gällande det ekonomiska stödet var Anas. Han förklarade det med att han inte brukade ha några stora förväntningar och därför nöjde han sig oftast med det som han fick.

På frågan om boendet svarade alla utom en intervjuperson att de var nöjda. För Jasmin kändes dock enrummaren för trång och har därför ansökt hos Migrationsverket om en större lägenhet. Begäran avslogs. Boendet i den lilla lägenheten upplevde hon som mycket besvärlig.

Tre kvinnliga respondenter har även haft erfarenheter av sjukvård i Sverige. Asylsökanden i Sverige har rätt endast till akuthjälp. Saras barn led av en sjukdom som krävde ständig medicinering. Detta har påverkat Migrationsverktes beslut om val av familjens boende, förklarade Sara. Hon utryckte att hon var nöjd med att kunna ta sig till sjukhuset som enligt hennes uppfattning var på relativt nära avstånd.

Nawal drabbades av sin sjukdom innan hon kom till Sverige, och även hon behöver ständig medicinering och ibland läggas in för vård. Hon uttryckte att hon var nöjd med allt hon fick i Sverige. Med avsky berättade hon om förhållandena i sitt land:

36

“In our country if you don’t have money and olycka happen to you or accident they will ask you at the emergency: Do you have money to pay? Otherwise they let one die” (Nawal).

För Jasmin var den bästa upplevelsen i Sverige när hon födde sitt barn. Även hon var nöjd med vården även om hon senare hade en del dåliga erfarenheter av läkarbesök:

“They have treated me so nicely at the hospital! It was better than in my country! They were really very nice” (Jasmin).

Utsagorna visar att intervjupersonerna med långvariga hälsoproblem innan flykten kände sig nöjda med vården i Sverige. Tendensen var dock att om hälsoproblem uppstod efter

ankomsten till Sverige hade flyktingarna inte fått någon effektiv hjälp.

Sammanfattningsvis kunde man konstatera att de flesta respondenter upplevde den mest effektiva hjälpen från det svenska samhället i form av undervisning i svenska. De flesta var relativt nöjda med det ekonomiska stödet och boendet. Några flyktingar har varit med om att få hjälp från kommunen och kyrkan. De flesta intervjuade visade kännedom om att det fanns verksamheter anordnade av Röda Korset på flyktingförläggningen, men däremot deltog de inte i aktiviteterna. När det gällde medmänskligt stöd var respondenterna hänvisade till självhjälp. Liknande gällde även information. De största bristerna upplevde flyktingarna i samband med information om samhället och asylprocessen.