Kris, strategier samt beho

Avsnittet innehåller analysmaterial gällande frågan om vilken effekt hjälp och stöd från det svenska samhället hade på flyktingarnas situation, enligt deras egen uppfattning. Utöver detta behandlas här samlat intervjumaterial om flyktingarnas behov av stöd och hjälp från

samhället. Slutligen följer uttalanden i frågan om hur flyktingar uppfattade svenskar.

Hos de flesta deltagarna i studien har, utöver kontakten med andra flyktingar, svenskundervisningen visat sig vara en effektiv strategi för att klara den påfrestande situationen:

37

” I used to work hardly in my country and therefore I’m not comfortable with being passive…The hardest for me are the free days without the school” (Anas).

Även Sara var nöjd med att gå i skolan men för henne fungerade detta inte som en effektiv strategi för att vända bort tankar från de påfrestningar som plågade henne:

”Skolan är bra, jag tycker om den men kan inte tänka bra och förstå bra. Jag måste tänka ofta på att det kommer negativt svar från Migrationsverket” (Sara).

Saras sätt att agera var inte ovanligt i sammanhanget. Även Nawal uppgav att under dagar inför beslut från Migrationsverket orkade hon inte koncentrera sig i skolan. Detta visar att en och samma strategi för att klara krisen kan ha olika effekter på flyktingar.

Sömnsvårigheter visade sig höra till de vanligaste symptomen på påfrestningar i samband med flyktingskapet. Alla talade om att sömnsvårigheterna började efter ankomsten till Sverige. De delade även uppfattningen om orsaken till besvären, nämligen den långa och frustrerande asylprocessen. Mer än hälften av de intervjuade kände även stor frustration över separation och oro för familjmedlemmar. Detta ledde i sin tur till depressioner och stress:

“I have capabilities… I mean capacities to work and to be active but whenever I remember that my family is away from me it affects me psychologically and make me a depressed person who can’t do anything” (Muhammad).

Utsagor under intervjuer visade att flyktingar utan familjmedlemmar i Sverige kände sig vara bemötta av oförståelse hos svenska myndigheter gällande oro för familjernas situation i hemlandet. Respondenterna skaffade sig utifrån tjänstemännens reaktioner och agerande uppfattningen att det möjligtvis berodde på åtskillnader i syn på familj i deras hemländer och i Sverige.

De flesta intervjupersoner, särskild de från A-gruppen, delade uppfattningen om att det var viktigt att hålla sig aktiv. De delade även samma önskan om att ha sysselsättning. Den skulle enligt deras åsikt underlätta påfrestningarna:

38

Hazim uttalade en stor oro över passiviteten. Liknande resonemang hade även högutbildade Kamal. Tendensen var att respondenter från A-gruppen uttryckte både irritation och förvåning över att det svenska samhället överlämnade dem åt lång sysslolöshet. Från deras utsagor framgick att detta var något helt ofattbart för dem:

”The Swedish society does not utilize the refugees, the asylum seekers! If they speed up the process with residence permit and allow refugees to penetrate into the society they would benefit from it and the refugees would take benefits from the society too” (Muhammad).

Här kunde man se att intervjupersonernas attityder var präglade av erfarenheter från de egna länderna. Muhammad avslöjade att han hade jobbat sedan han var i tonårsålder. Kamal

brukade ha två jobb. Dessa människor var vana vid att försörja sig genom arbete och hade inte erfarenheter av att leva på bidrag från staten:

“Why doesn’t the Swedish government utilize us? I mean changing us from passive people to active people. A passive people who get money from the government what you call the social…to turn him into an active man who can earn living by his hands” (Hazim).

Bara två avslöjade att brist på kunskaper om svensk kultur utgjorde ett hinder för dem att ta kontakt med svenskar:

”The thing we really do need if we contact the Swedish people is to become familiar with their costumes, traditions and habits. This is important. What they do like, what they do not like…” (Muhammad)

Detta var intressant i sammanhanget, eftersom man kunde förvänta sig att människor som sökte sig till ett land för att börja ett nytt liv skulle visa större intresse av att lära känna det nya samhället och dess kultur än vad intervjupersonerna i denna studie visade. Man måste dock ha i åtanke att dessa människor inte har valt flyktingskapet frivilligt samt att deras framtid i det nya landet var osäker:

39

”Nobody likes to come here. Nobody likes to leave my country but unfortunately we are forced to leave our country and to come here” (Hazim).

På frågan om vad respondenterna uppfattade som deras största behov av hjälp från det svenska samhället var, handlade deras svar uteslutande om att få stanna i Sverige. Det var endast Jasmin och Muhammad som hade en önskan, nämligen att få ett större boende

respektive en meningsfull sysselsättning. Dock har alla intervjuade utan minsta tvekan svarat att uppehållstillstånd var det enda som de behövde få hjälp med.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att intervjupersonerna som har deltagit i studien visade vanliga symptom på det aktuella krisskedet, som var oro, stress och depression. Man kunde inte konstatera några extrema reaktioner på kris i mer positiv eller mer negativ riktning. För att klara krisen har respondenterna utvecklat några strategier. Deltagandet i

svenskundervisning var en av dem och den visade sig vara effektiv. Man kunde dock se att detta var individuellt betingat. På frågan om behov av hjälp var däremot alla respondenter eniga. Det enda som gällde var att få uppehållstillstånd i Sverige.

En avslutande fråga i intervjun handlade om hur respondenterna uppfattade svenskar och deras bemötanden. Syftet med frågan var att få bekräftelse på tidigare utsagor om bemötande. Utsagorna visade att svenskar uppträdde i stort sätt som humana, vänliga och hjälpsamma samt förstående.

”We don’t have so much contact to judge them but I would say that they are good people and helpful” (Muhammad).

Denna åsikt bekräftades även av Nawal:

”Svenskar talk to you as to a human being, they understand you, respect you and they listen to you and finally they help you. They are very nice. I didn’t see this before, I didn’t see this in my country” (Nawal).

Att vara respekterad var det viktigaste momentet för Anas. Han bekräftade flera gånger under intervjuns gång:

40

“That’s true what I said before. Swedish people are respectable and honest people and that’s what I think about it” (Anas).

Mot Migrationsverkets personal riktade intervjupersonerna dock ofta kritik. Den handlade om bristen på förståelse:

”The thing I think about the Migration is that they must understand me. Only. I hope that if they understand me they would help me more and will not refuse me again. Please, only that” (Nawal).

Nawals uttalande var typiskt för alla intervjupersoner. De tenderade att bedöma det svenska samhället positivt. Däremot konstaterades många brister i bemötandet, som flyktingarna fick från Migrationsverkets tjänstemän. Man kan tolka detta som att de flesta intervjupersoner, som hade några dåliga erfarenheter i mötet med Migrationsverkets personal, hade positiva upplevelser av t.ex. skolan. Det positiva kunde därför utgöra kompensation för negativa upplevelser. De mest kritiska personer, nämligen Muhammad och Hazim, var överens om att den värsta erfarenheten i Sverige var knuten till asylprocessen respektive Migrationsverket, meden den bästa erfarenheten var knuten till en annan aktör, exempelvis skolan.

41