Hopplöshet och utstötthet

Samtliga deltagare uttrycker en känsla av att vara utstötta från samhället. Deltagarna har uttryckt ett missnöje när det gäller myndigheterna som ska hjälpa dem. Ingen upplever att de får någon hjälp och om det finns någon hjälp är det inte i den form de behöver, vilket leder till en frustration. De känner sig utelämnade och bortskyfflade. Här menar Träffpunkten att de

28

skulle kunna vara en länk mellan myndighet och individ. Gästerna på Träffpunkten har tappat tilliten till myndigheterna och myndigheterna vet kanske inte alltid hur man på bästa sätt ska bemöta dessa människor. Gästerna på Träffpunkten har en stor tillit till Träffpunkten, genom att förmedla kontakten mellan dessa två parter skulle det innebära att fler fick hjälp.

Personalen på Träffpunkten sköter i nuläget en del av kontakten med olika myndigheter, de följer med på möten som stöd om det skulle önskas och behövas. De får gästerna att lugna ner sig inför möten, när nervositeten och ängsligheten blivit för påtaglig. Skulle en gäst bli

upprörd på en myndighetsperson skulle Träffpunktens personal kunna kliva in och sköta kontakten mellan parterna för att på bästa möjliga sätt lösa situationen.

Henrik berättar om hur han börjar förlora hoppet när han inte får någon respons från

myndigheterna på sina försök att komma in på behandling och få hjälp med sitt missbruk, för att sedan kunna ordna upp sitt liv och få ett liv utan droger.

[…] jag har själv sökt så länge nu, jag tycker det har vart motivering nog då. När jag ringde varje dag, och jag höll mig drogfri i fem veckor, på utsidan så att säga. O.. tiden går ju så jag tappar hoppet. Jag får ingen hjälp, nu får jag hjälp här då, jag får duscha o så, men ja har ju inte råd… jag har ju mat här, jag äter då vid kanske halv ett o sen får inte jag mat förrän klockan 7 dan efter, när dom öppnar här igen. Så jag är alltid hungrig på kvällarna. Det är jobbigt är det, hela situationen är jobbig. Jag har hållt på så länge.. jag tappar ju hoppet. Nej, det är tufft just nu, är det. Hade jag inte haft TP så hade jag inte klarat av det. Det hade inte gått. (Henrik)

Deltagarna med ett aktivt missbruk, som vill bli fria från det vet vad som behöver göras. Henrik försöker att komma in på behandling men allteftersom tiden går tappar han hoppet mer och mer. Han börjar tappa hoppet om att det någonsin kommer att lösa sig. Han upplever att kommunikationen kunde vara bättre mellan honom och myndigheterna. Han vet inte varför han inte kommer in på behandlingen och vad som krävs för att han ska göra det. Han upplever inte att han får någon respons från dem och att han får gå i blindo. Att inte veta vad som händer, upplevs som frustrerande, otryggt och undanskyfflande, istället blir drogerna och alkoholen ett sätt att handskas med situationen.

Johan berättar om den omöjliga situationen som han upplever. Drogerna blir hans trygghet, hans sätt att slippa leva med känslan av att det aldrig kommer att lösa sig.

Narkotikan, att det är min trygghet, på så sätt bara för att slippa tänka på allt skit man har… som att man behöver lägenhet men jag får ingen hjälp med det. Jag behöver ett jobb, jag får ingen hjälp med det. Menar, det är slags moment 22 hela tin’. Har jag inget jobb, då får jag ingen bostad, har jag ingen bostad då får jag inget jobb. Sätta in nåt behandlingshem det funkar ju inte, jag tror inte på det, det är bara så. […] (Johan)

Johan är frustrerad över att han inte får någon hjälp. Han är frustrerad över hur systemet är uppbyggt, att han behöver ha en bostad för att få ett arbete och ett arbete för att få en bostad. Utan hem och sysselsättning, vad är det då som ska motivera dem att hålla sig borta från missbruket, före och efter behandling av missbruk, då det enda som kväver känslor av utstötthet och utelämnande, är droger. De mår dåligt över att inte känna att de har en plats i samhället, eller att de ens är inräknade i samhället, och det enda som kväver denna känsla är droger. Det enda som hjälper dem att överleva den ångest, frustration och förtvivlan som de upplever är droger och Träffpunkten. Båda tar udden av de känslor som de försöker fly ifrån. Motivationen kan inte bara få dem att förbli fria från droger och alkohol, utan även få dem att ta steget i en process att bli fria från det.

29

8.7 Sammanfattning

Sammanfattningen av resultatdelen uppkom ur en andra tolkning av materialet, den består av två olika teman som har uppstått under tolkningsarbetets gång; Samhällets stämpel och Acceptans och lättnad anser jag sammanfatta kärnan i den tolkning som har utförts med hjälp av deltagarnas egna utlåtanden.

8.7.1 Samhällets stämpel

Resultatet pekar på att deltagarna upplever att samhället har en förutfattad mening kring brukarna och att denna mening förutsätter vissa egenskaper som brukarna stämplas med. Denna stämpel bidrar till att brukarna inte uppsöker den hjälp de vill ha då de upplever att de inte kommer att få den hjälpen, delvis på grund av att samhället inte har en djupare förståelse kring brukarna samt den hjälp de verkligen behöver. Livet för människor med

missbruksproblem är hårt. Anledningen till att deltagarna började med droger var att de redan upplevde livet som jobbigt och att det var ett sätt att komma undan, eller så levde de med missbrukande föräldrar och att ta till droger eller alkohol blev något av ett naturligt steg i livet. Många år senare uttrycker fyra av fem att de önskar bli av med sitt beroende och sitt missbruksbeteende. Detta är inte något som de upplever att de får hjälp med. I deras försök att söka hjälp upplever de fortfarande att de är stämplade för livet, de kommer alltid att mötas av den uppfattningen från samhället så fort det kommer fram att de är eller har varit missbrukare. Någonstans på vägen har samhället glömt bort att det är människor som behöver hjälp. 8.7.2 Acceptans och lättnad

Vidare belyser resultatet vilken inverkan Träffpunkten har på deltagarnas liv. genom att Träffpunkten att visar en acceptans gentemot gästerna bidrar detta i sin tur att gästerna upplever att de är värda att accepteras. Deltagarna har under flera år upplevt att samhällets förutfattade mening hindrar medborgarna till att se på brukare som ”vanliga” människor, men på Träffpunkten upplever de äntligen denna acceptans och med detta följer en inre lättnad för gästerna. På Träffpunkten möts de av öppna armar, inga fördomar och ingen som dömer för ens handlingar. På Träffpunkten är inte människans handlingar lika med människan själv. Detta är något som gästerna märker tydligt och för dem är det viktigt att de känner att de som vill hjälpa dem gör det av genuina skäl och att det inte bara är ett jobb som de utför

rutinmässigt. Det är inte bara personalen som tar emot dem med öppna armar, det är även gästerna på Träffpunkten som har en enorm förståelse och acceptans inför varandra. Alla sitter i samma båt och har en förståelse gentemot varandra. Träffpunkten är deras värld, det har blivit deras eget samhälle, det är det enda stället för dem där de är accepterade, välkomna och inräknade. Träffpunkten erbjuder dem även en chans att komma bort från missbruket, inom Träffpunktens väggar finner de en lättnad, inte bara en lättnad att vara accepterad, utan även en lättnad av att få ett avbrott från droger och alkohol.