Hur används dokumentationen?

Cecilia berättar följande ”Vi observerar en gång per termin på protokoll per barn. Men målet är att varje barn ska få en individuell presentation i mindre grupp i deras kryssmapp varje dag”. Flera gånger i veckan skriver de vad de har gjort och sätter upp i hallen för föräldrarnas skull. Montessoriläraren måste också vara en god observatör för att kunna se var varje barn befinner sig i sin utveckling. Detta gör läraren genom att dagligen studera barnen i deras arbeten och notera koncentration, abstraktion med mera. Det underlättar även för läraren att presentera rätt sak vid rätt tillfälle. Presentationen görs oftast med ett barn i taget eftersom barnet lättare då koncentrerar sig på läraren (Skjöld Wennerström & Bröderman Smeds, 2009). Detta är något som Vygotskijs teori om den proximala utvecklingszonen baseras på. Det innebär att ett barn med hjälp av en vuxen eller ett mer erfaret barn kan utföra saker som barnet annars inte skulle ha klarat av. När barnet sedan själv ska försöka klara av denne uppgift klarar hon/han den om inte fullt ut så bättre än vad barnet kunde innan, (Hwang och Nilsson, 2007). I Montessoripedagogiken är barnet alltid i centrum. Här tar man mer hänsyn till den individuella utvecklingsnivån än barnets ålder. Läraren har en tillbakadragen, mer handledande roll. All onödig hjälp anses hindra barnet i dess utveckling (Montessori, 1998). Allt material är självrättande och barnen gör sina val med stöd av läraren. De kan utan att fråga hämta material och genom att all material är uppbyggt från lätt till svår så är det enkelt för barnet att hitta sin nivå. Det finns bara ett exemplar av varje sak och syftet med det är att barnen ska träna sitt tålamod och bli vana att vänta på sin tur samt respektera andras arbete förklara Skjöld Wennerström & Bröderman Smeds (2009). Vidare menar de att barns koncentrationsförmåga ökar när de använder sina händer vid inlärning. Därför arbetar alltid barnen med konkreta material inom Montessoriskolan. ”Det man gör med sina händer – det minns man!” Skriver Sköljd Wennerström och Bröderman Smeds (2009:115). Allt material hjälper också barnen att nå koncentration. Läraren är en förbindelselänk mellan materialet och barnet (Montessori, 1998). Här arbetas det med sensoriska material för att förfina sinnesintryck och med praktiska material för att förbättra barnens finmotorik. Vidare arbetar de med språk, matematik och kulturella ämnen. Vidare syftar Montessoripedagogiken till att utveckla hela individen så att hon eller han blir säker på sig själv och får en stabil grund att stå på (Skjöld Wennerström och Bröderman Smeds, 2009).

34

Mia hävdar att de dokumenterar hela tiden och att de går igenom dokumentationen tillsammans med barnen. ”Dokumentationen bildar gemensamma erfarenheter och hjälper små barn att hålla händelserna aktuellt”. Att använda dokumentationen för att hjälpa barnen återuppleva och dela sina upplevelser med andra menar Svenning (2011) är mycket viktigt i arbetet med mindre barn. För utvecklandet av verksamheten säger Mia ”Det är viktigt att se vilket lärande som kommer in och hur man ska få in lärandet, och framför allt hur de kan koppla det till läroplanen”. I Reggio Emilia-pedagogiken ser man barngruppen som en resurs i sig eftersom barnen lär sig av varandra, Wallin (2010). Lev Vygotskij är en av de teoretiker som betytt mycket för Reggio Emilia filosofin. Även han framhåller att individen utvecklas och förändras i relation till andra. Vygotskij menade att utvecklingen ska ses som ett resultat av barnets sociala samspel med bl.a. föräldrar, syskon och lärare. Den vuxne ska väcka intresse och ställa frågor men inte komma med några lösningar. Han eller hon ska hålla barnets uppmärksamhet vid liv skriver Strandberg (2006). Inom Reggio Emilia försöker man komma underfund med vad barnet undrar över, vilka frågor de ställer och vilka teorier om omvärlden barnen uttrycker (Svenning 2011). Pedagogen ska lyssna, forska och iaktta. Om barnet ”kör fast” ska pedagogen finnas där för att hjälpa barnet vidare genom att ställa de rätta frågorna. Inom Reggio Emilia-pedagogiken uppfattas barnet som rikt, kompetent och intelligent, som medkonstruktör av kunskap, en utforskare som aktivt försöker skapa mening i världen (Dahlberg, Moss, Pence, 2001). Huvudorsaken till att dokumentera är viljan att göra barnens lärande synligt. Dokumentationen används för att kunna diskutera det skedda och planera nästa steg genom att titta bakåt och hitta nya infallsvinklar utifrån det barnen sagt och gjort. Utifrån deras lust och nyfikenhet. Ytterligare ett syfte med dokumentationen är att få inblick i hur pedagogerna handlar och vad de medför för konsekvenser (Wallin 2010).

På frågan om hur Malin och hennes kollegor använder sig av dokumentationen svarar hon, ”Vi har ju IUP som vi skriver tillsammans med föräldrarna. Vi skriver ner barnens intressen, vad de tycker är kul och den utgår vi ifrån när vi planerar hur vår verksamhet ska se ut”. Vidare säger Malin att dokumentationen också utvecklar henne och hennes kollegor till att hitta olika sätt att inspirera barnen. Malin berättar att tanken är att de ska följa upp dokumentationerna efter varje tillfälle de har dokumenterat. Hon berättar att de använder sig av reflektionspapper när de fyller i vad de har gjort, vad som har hänt osv. ”Vi har avdelningsmöte med planering varannan vecka två timmar, men just nu var

35

det ett tag sedan vi hade det. Finns det ingen personal så påverkar det verksamheten och vi kan inte ha våra möten”. Malins betoning på personalbrist pekar på att dokumentationen blir lidande när de går miste om sin planeringstid.

Tina berättar ”Vi brukar visa bilderna för barnen vilket leder till att barnen börjar prata om bilderna med varandra. Pedagogerna pratar sinsemellan om hur de kan gå vidare och vad de kan ge tillbaka till barnen. Vi försöker hitta utvecklingsmöjligheter.” Wallin (2010) menar att huvudorsaken till att dokumentera är viljan att göra barnens lärande synligt. Dokumentationen används för att kunna diskutera det skedda och planera nästa steg genom att titta bakåt och hitta nya infallsvinklar utifrån det barnen sagt och gjort. Ytterligare ett syfte med dokumentationen är att få inblick i hur pedagogerna handlar och vad det medför för konsekvenser. På frågan hur ofta de följer upp det de har dokumenterat svarar Tina ”Det följer vi upp när vi har planeringstid. Ibland försvinner planeringstiden för att man måste arbeta ute på avdelningen. Men det är planeringstiden som vi ska använda oss av. Den ska vi ha varje vecka egentligen”. Tina menar att planeringstiden inte är tillräcklig för att följa upp dokumentationerna. Ofta får de ”offra” sin tid för att hjälpa andra avdelningar eller för att komma ifatt med andra obligatoriska moment i deras verksamhet. Detta leder till att dokumentationen ibland blir lidande och kan upplevas som en stressfaktor,