Resenärer som upplever funktionshinder vid resan utgörs av olika grupper. En stor grupp har varaktiga funktionsnedsättningar till exempel i fråga om rörlighet, syn eller hörsel, utan att vara färdtjänstberättigade. Några klarar att köra vanlig bil eller att åka med den allmänna kollektivtrafiken. Andra har en anpassad bil eller åker med närstående. För personer som använder rullstol, har stora kognitiva funktionsnedsättningar eller är blinda, är det särskilt svårt att klara resorna med den allmänna kollektivtrafiken. Då behövs ofta anpas-sade resor i form av färdtjänst, service- eller flexlinjer och liknande.
Andelen resenärer som har någon typ av funktionshinder uppskattas till cirka tjugo procent av den vuxna befolkningen (Västtrafik, 2004). Däremot är andelen färdtjänstberättigade betydligt mindre och uppgår till cirka fem procent av den vuxna befolkningen (Göteborgs Stad, 2009; Falkmer, 2008). Den grupp som ingår i vår brukarstudie är ännu mindre. Andelen resenärer med ett KOLLA-tillstånd utgörs endast av arton procent av de
färdtjänstbe-Figur 1. Antal som uppskattas ha funktionshinder i kollektivtrafiken, antal aktiva färdtjänstberättigade och antal KOLLA-resenärer i Göteborgs Stad, 2008.
Vi kan inte uttala oss generellt om alla resenärer som upplever funktionshin-der vid resan. Skillnafunktionshin-derna är stora beroende på personens ålfunktionshin-der, kön och typ av funktionsnedsättning. De som ingick i våra undersökningar var en grupp färdtjänstberättigade med förmåga att göra en del av sina resor med kollektivtrafiken (KOLLA-resenärer). De utgör endast en femtedel av alla färdtjänstberättigade i vuxen ålder.
Resultaten från undersökningarna med dem visar att resorna med kol-lektivtrafiken ofta var svåra att genomföra, även om resenärerna hade viss förmåga att åka kollektivt. Hindren bestod främst av svårigheter att kliva på och av fordonet, att hålla balansen under färd samt att ta sig till och från hållplatserna. Ibland berodde det på fordonets tillgänglighet;
Då jag är beroende av rullator är det svårt om vagnen saknar låggolv. Det gäller tyvärr oftast på linje 5, som är min linje.
Nedanstående figur beskriver de fyra hinder som var vanligast bland resenä-rerna under de år som vi följde projektet. Många upplevde mer än ett hinder. Det här är bara några exempel på vad som begränsar färdtjänstresenärer från att åka med kollektivtrafiken (Lindahl, 2008). I det enskilda fallet varierar hindren och möjligheterna beroende på person och situation.
79 900 14 700 2 600
Har funktionshinder i kollektivtrafiken
Färdtjänst-berättigade KOLLA-resenärer
Källa: Västtrafik och Färdtjänsten, Göteborg
Svårt att gå på/av fordonet 55 % Klarar ej att hålla balansen 54 % Stressigt vid på-/avstigning 47 %
Nivåskillnader/backar till hållplatsen 33 %
Siffrorna är hämtade från 2008.
För att det ska vara möjligt att resa med kollektivtrafiken måste hela resan vara tillgänglig ända från hemmet till resmålet (Moric & Rosenblad, 2004; Olsson, 2003; Svensson & Ståhl, 2000). Med det menas att personen måste kunna ta sig in och ut från sin bostad till fordonet och klara av eventuella byten fram till resmålet. Om en synskadad person med ledarhund inte får lov att ta med sig hunden in i byggnaden framme vid resmålet, kan det vara just det hindret som resan stupar på. Alternativet i det fallet blir att använda färdtjänst eftersom chauffören kan hjälpa till med ledsagning in i byggnader.
För personer som är beroende av att miljön är anpassad för rullstol eller rullator vid resmålet, hjälper det inte att enbart vägen från hemmet till hållplatsen är anpassad. En person som inte kan bära saker och samtidigt hålla balansen under färd, klarar inte av att åka kollektivt med matkassar. Alternativa lösningar blir ofta att anhöriga eller hemtjänsten hjälper till med inköp, eller att färdtjänstberättigade beställer färdtjänst eftersom chauffören kan bistå med att bära ett par kassar till dörren. Nedanstående bild är från Hammarkulletorget där det finns hiss till spårvagnshållplatsen, vilket är en nödvändighet för alla resenärer som inte kan åka i den branta rulltrappan.
Vad som blir ett hinder för resan bestäms inte enbart av hur den fysiska miljön är utformad, utan påverkas även av vad som sker i samspelet mellan män-niskan och miljön. Denna subjektiva aspekt av miljön handlar om miljöns användbarhet (Iwarsson & Ståhl, 2003). Det räcker inte alltid att normerna Hiss är en förutsättning för resan med rullator.
att anpassa sig efter en miljö. Resenärer reagerar inte passivt på miljöer utan förhåller sig aktivt till sin omgivning. Den individuella aspekten av mötet mellan människa och miljö har vi benämnt individuella förhållanden i figuren nedan.
Figur 3. Faktorer som påverkar resmöjligheterna
I en intervjustudie med KOLLA-resenärer fann vi att förmågan att bemästra hinder inte enbart handlade om vilka funktionsnedsättningar personerna hade, utan även om deras självförtroende och förmåga till coping3 (Lindahl & Odebo, 2007). Personer som själva hade en drivkraft att lära sig nya saker och såg olika möjligheter i en situation, hade en mer positiv syn på sin förmåga att klara av hinder som uppstår vid resan.
De sträckor som jag hittar har jag tränat in på egen hand, så att säga./…/ så egentligen kan man ta sig överallt. Det är väldigt, väldigt, väldigt bekvämt. (– Är det långt att gå?) Nej till Axel Dahlströms torg är det en tio minuter med snabb hund. [gravt synskadad resenär]
Genom intervjuerna fick vi även förståelse för att hinder och svårigheter att åka med kollektivtrafiken var av olika karaktär. Vissa hinder är oöverkomliga medan andra är lättare att klara av. Exempelvis är det ett oöverkomligt hinder att åka med en höggolvspårvagn om man använder rullstol eller rullator, men det är möjligt att be om en sittplats i en fullsatt buss om man är beroende av att få sitta under färd (Lindahl & Odebo, 2007).
3 Coping kan enklast översättas till bemästrande och handlar om en persons kognitiva och beteendemässiga strategier för att överkomma hinder och svårigheter (Lazarus, 1991)
Individuella
förhållanden svårigheterHinder och