Attityder till olika färdsätt
Attityderna till olika färdsätt återspeglar de för- och nackdelar som olika resor associeras med. I den senaste enkätundersökningen svarade 83 procent att de tycker det är positivt att resa med färdtjänsten, medan motsvarande siffra för flexlinjen och kollektivtrafiken var betydligt lägre (67 % respektive 37 %, Lindahl, 2008). Siffrorna var snarlika under de tre år som vi skickade ut enkäter. Resan med kollektivtrafiken uppfattas som minst positiv i jämförelse
Attityderna till olika färdsätt har ett tydligt samband med resenärernas resvanor. De som reste ofta med kollektivtrafiken var mer positiva till den jämfört med dem som aldrig åkte. Men inställningen till kollektivtrafiken är inte så positiv bland Västtrafiks kunder i stort. Det var bara 33 procent av resenärerna i Göteborg som instämde med påståendet att det är ”socialt och trevligt att åka med Västtrafik” (SLTF, 2008). Med andra ord skiljer sig inte attityderna bland färdtjänstresenärer ifrån Västtrafiks kunder i stort. Drivkrafter till att välja färdtjänst respektive kollektivtrafik
Ett mål med KOLLA-projektet är att resor ska flyttas över från färdtjänst till flexlinje och allmän kollektivtrafik. En sådan förändring är inte så enkel att genomföra, eftersom de som är färdtjänstberättigade har bedömts ha gångsvårigheter eller inte kunna åka med den allmänna kollektivtrafiken (SFS 1997:736). Projektet är delvis motsägelsefullt, eftersom det uppmuntrar till resor med kollektivtrafiken.
För den enskilda resenären finns det också olika motiv till att välja det ena färdmedlet före det andra. I intervjustudien kom vi i kontakt med negativa attityder och värderingar som är förknippade med att färdtjänsten utnyttjas. Den typen av negativa attityder skulle kunna vara ett motiv till att använda färdtjänsten så lite som möjligt.
Det gör att man känner sig lite som en samhällsprofitör. Med den anledningen använder jag väldigt sällan färdtjänst.
Samtidigt finns det de som hävdar att färdtjänsten är en rättighet för personer med funktionsnedsättningar (Lindahl & Odebo, 2007).
Många människor idag har bil. Det får man inte glömma. Dom skulle inte acceptera att bara bli hänvisade till kollektivtrafiken… Det förväntas att VI ska ha så mycket mindre viktiga saker för oss…
Bland de yngre verkar det finnas ett starkare rättighetsperspektiv (Lindahl & Odebo, 2007). Man kan fundera över vad det synsättet kan komma att betyda för kraven på färdtjänst i framtiden. Anledningen till att olika attityder och värderingar uppstår just kring färdtjänstresan, är att det är den enda resan som är behovsbedömd. Flexlinjen har en mellanställning i och med att den är tillgänglig för alla som registrerar sig för att åka med den, men samtidigt betraktas som färdtjänst i de fall en färdtjänstberättigad resenär hänvisas till flexlinjen vid beställning av färdtjänst inom ett flexlinjeområde (Göteborgs Stad, färdtjänstnämnden, 2006).
Det faktum att färdtjänstresan är begränsad till personer med funktions-nedsättningar, innebär att den betraktas som särskild vilket ger upphov till
olika slags reaktioner. En reaktion kan vara att man undviker att åka med färdtjänsten för att den upplevs som stigmatiserande.
Sammantaget finns det motstridiga drivkrafter till att använda färdtjänst. å ena sidan finns det motiv för den enskilda att spara på sina färdtjänstresor och att åka så lite som möjligt för att inte bli misstänkliggjord (om att utnyttja den i onödan). å andra sidan finns det motiv till att använda färdtjänsten så mycket som möjligt för att påvisa ett kvarstående behov av den. Hur dessa motstridiga drivkrafter påverkar den enskilda färdtjänstresenärens beslut är svårt att veta. Det vi fick veta i intervjuerna var att det fanns en farhåga om att färdtjänsten kommer att minska, vilket sannolikt bidrar till att re-senärerna fortsätter använda färdtjänst i så hög utsträckning som möjligt (Lindahl & Odebo, 2007). Liknande resultat har framkommit i Stockholm (WSP, 2007).
Olika resor har olika innebörder
Genom intervjustudien förstod vi att resorna med olika färdmedel hade olika innebörder. Resan med kollektivtrafiken uppfattades ge en känsla av frihet och normalitet. Den friheten var associerad till att resan inte behövde förbe-ställas och att man som resenär slapp krångla sig in i en bil. Upplevelsen av normaliteten handlade i stället om att resan kunde göras tillsammans med alla andra i samhället, oavsett bakgrund.
Det var frihet utan bil, man kunde ju sitta kvar i rullstol utan att behöva lägga den i bagaget.
jag känner mig förfärligt mer social när jag sitter i en spårvagn än i en färdtjänstbil. /…/ Det kommer ju friska människor och skäller och tjafsar, bråkar och skrattar. Det är en helt annan känsla. Vi har trevligt på färdtjänsten också, men man liksom sträcker på sig: Titta här, nu kan jag åka spårvagn!
Resan med flexlinjen uppfattades som trygg och social. Den upplevdes som ett mellanting mellan färdtjänstbil och den allmänna kollektivtrafiken och kändes mer personlig. Chaufförerna i flexlinjen lär ofta känna sina resenärer och de som reser ofta lär också känna de andra passagerarna.
…dom känner mig allihopa där: Var har du vatt åke? Har du vatt borta? (–Så dom känner igen dig?) jadå. (–Vad tycker du om chaufförerna då?) Dom är bra. Du förstår det är så jädra bra. När jag kommer på bussen kan jag ta upp ku-pongerna, va. Kan jag ta det lugnt och sansat./…/ och så kör dom aldrig förrän en sitter, så här kan jag gå och sätta mig i lugn och ro. Vagnarna kör ju, det är det som kan vara svårt.
Färdtjänstresan uppfattades ge den största tryggheten i och med att den kan beställas oavsett tid på dygnet och resmål. Den var en trygghet att ha i
bak-… bara känslan av att ha tillgång till den är ju.. eeh, vad ska man säga.. det är ju en trygghetsförsäkring. (–En trygghet?) Det är väldigt skönt att veta att jag har den möjligheten att ta till om jag inte kan…
Färdtjänstresan gav också resenärerna en känsla av oberoende i förhållande till anhöriga. Många kämpar för att vara så självständiga som möjligt och tycker det känns skönt att slippa be om hjälp i onödan (Lindahl & Odebo, 2007).
… det funkar inte riktigt att ha en sådan relation att familjen ska köra. …det är det att jag kommer ut utan att behöva besvära andra, till exempel om jag åker till Näset ibland. Om inte han [sonen] är här nere, för då kör han mig ut. Men då åker jag färdtjänsten hem.
I enkäterna som skickades ut 2007 och 2008 fick vi veta att KOLLA-rese-närerna hade likartade uppfattningar om färdtjänsten, men mer varierade uppfattningar om kollektivtrafiken. De allra flesta höll med om påståendena att färdtjänsten innebar att de slapp besvära anhöriga i onödan (74 %) och att färdtjänsten var en trygghet att ha i bakgrunden när inga andra resor fungerade (92 %).
De som instämde med påståendena ”att åka spårvagn och buss ger mig en känsla av frihet” och ”att åka spårvagn och buss gör att jag känner mig som en bland alla andra” var framför allt de som åkte mer frekvent med kollektivtrafiken. Av dem som använder kollektivtrafiken dagligen till någon gång i veckan var det två tredjedelar som höll med om dessa påståenden (Lindahl, 2008).
Reaktioner på en begränsad valmöjlighet – hänvisning till flexlinjen I februari 2007 infördes ett beslut om att färdtjänstresenärer som beställde resor inom flexlinjeområden skulle hänvisas till flexlinjen. Detta gällde förstås vid de tidpunkter då flexlinjen trafikerade området och om resenären inte hade bedömts ha särskilda skäl för att inte kunna åka med detta färdmedel.
När vi ställde frågor om detta i enkäten visade det sig vara få som hade erfarenhet av en sådan hänvisning (18 %). Detta beror antagligen på att de som hade blivit hänvisade vid ett tillfälle, lärde sig att inte ringa och beställa en färdtjänstresa igen till samma resmål och tidpunkt, utan ringde till flexlinjen direkt. Reaktionerna bland dem som hade blivit hänvisade var inte så positiv. En fjärdedel tyckte att det hade fungerat ”mindre bra” och en tredjedel att det ”inte hade fungerat alls”. åsikterna var snarlika mellan 2007 och 2008 (Lindahl, 2007; Lindahl, 2008).
Man kan tolka resultatet som ett utslag av att de flesta vill välja sin resa själva och upplever det som negativt att mötas av en begränsad valmöjlighet.
Det som skulle vara intressant att följa upp är om den negativa reaktionen kvarstår över tid och leder till ett minskat resande med flexlinjen.