Även om respondenterna har olika sätt att samtala med barnen betonar de alla vikten av att pedagogerna införlivar ett normkritiskt förhållningssätt. Respondenterna beskriver att de arbetar aktivt med normkritik i personalgruppen för att skapa en medvetenhet om hur de agerar, talar och tänker kring vad de fyller dagarna med, vilka teman som lyfts fram. Respondenterna beskriver att de arbetar med det pedagogiska året där de kartlägger förskolans behov och utifrån det arbetar med teman, som exempelvis, jaget, känslor och kompisböckerna. Respondenterna beskriver att de arbetar utifrån läroplanen och barnkonventionen, och använder sig av sånger och högläsning av normkritiska böcker som bidrar med att representationer av språk, kultur, sexuelläggning, kön, etnicitet och religion synliggörs.
En likabehandlingsplan är ett dokument som ska finnas på varje förskola. När vi frågade om deras likabehandlingsplan innehöll punkter om etnicitet eller hudfärg, svarade majoriteten med osäkerhet, att deras dokument hade punkter om förebyggandet av diskriminering utifrån etnicitet och hudfärg. Två respondenter svarade att deras likabehandlingsplan utgår från diskrimineringslagen där etnicitet nämns. Majoriteten av respondenterna anser att en likabehandlingsplan är ett bra verktyg för att arbeta med diskrimineringsfrågor.
Likabehandlingsplanen används av respondenterna under kartläggning och intervjuer med barn för att göra en utvärdering om riskerna för att ett barn diskrimineras. Majoriteten av respondenterna är eniga om att likabehandlingsplanen är ett bra dokument som hjälper lärarna att veta hur man ska gå tillväga om någon känner sig kränkt eller diskriminerad i förskolan.
Hur identifierar förskollärarna rasism i förskolan?
Vid frågan om hur diskriminering ger sig uttryck i förskolan beskriver majoriteten av respondenterna att barn inte diskriminerar varandra. Däremot beskriver de att diskriminering främst sker mellan vuxna, det vill säga kollegor och vårdnadshavare.
”Alltså, jag vet inte. Jag kan inte påstå att jag ser det på våran förskola. I så fall, kanske mer bland pedagoger än bland i barngruppen. När vi till exempel har pedagoger som kanske inte har jättebra språk, eller pedagoger som har slöja; att andra pedagoger kan ha åsikter om det, främst utifrån språket. [...] Sen handlar det också om vilken religion man tillhör eller så där. Att det är det man har åsikter om, men man säger att det är språket. I barngruppen kan jag inte känna att av rasism”. - Lucia
29
Esmeralda och Rosa beskriver däremot att det förekommer diskriminering bland barnen men att detta är något som barn lär sig av föräldrar. Båda lyfter fram ett undvikande av varandra som en vanlig metod.
”Det blir ett “vi och dom”. Det ska inte finnas ett “vi och dom”, och det är ett återkommande problem. Vi har vidtagit alla åtgärder med rektorer, och vidare utrett vad som är problemet egentligen. Återigen, så är det inte barn som är (problemet), utan de har säkert hört det från andra. Det kan också vara så att barn från ett annat land har fått lära sig att inte heller umgås med svenska barn, och det blir också ”vi och dom”. Och det är föräldrarnas fel.
Det har även hänt att föräldrar diskriminera varandra i ”vi och dom”. - Rosa
Rosa slutföljer inte sin mening när hon nämner “att det inte är barn som är… ” men utifrån sammanhanget tolkar vi det som att hon syftar till att barn inte är problemet.
Maria påpekar att diskriminering inte är förekommande bland de yngre barnen. Hon betonar pedagogernas ansvar att arbeta förebyggande mot diskriminering. Att bemöta och samtala med barnen om deras olikheter och likheter som en naturlig del av livet. Vidare förklarar Maria att små barn oftast inte menar det de säger, det handlar istället om att urskilja någonting, “det skulle lika gärna kunna vara glasögon”. Maria påpekar att frågan om diskriminering utifrån hudfärg inte längre förekommer. Fatima lyfter också fram att pedagogernas normkritiska förhållningssätt givit goda resultat gällande i hur barn talar och interagerar med varandra. I samtalet om diskriminering lyfts däremot upplevelsen av att bli kallad rasist för att uttrycka en önskan om en lyckad integration och om att leva gemensamt efter samhällets normer.
“Ibland upplever jag lite grann att man kommer i försvar eftersom jag inte kan uttrycka mig som jag tänker, för då blir jag kallad rasist. Säger jag till exempel ‘försök lära dig språket i det landet du befinner dig i, för att man ska komma fortare in i samhället och skapa mer nätverk som kompisar osv’. Om man säger det då kan folk uppleva mig som rasist. Jag säger det för att hjälpa personen på väg och inte för att vara rasist”. - Rosa
Rosa citat lyfter fram en vanligt förekommande fördom i skolan, som grundar sig i en negativ syn på lärarens motiv att försöka hjälpa både barn och vårdnadshavare till en lyckad integration.
Vidare uttrycker Rosa att barn inte är rasistiska utan anammar föräldrarnas rasistiska uttryck.
Däremot beskriver både Maria och Fatima att barn har uttryckt sig rasistisk mot både lärare och andra barn.
“Det var jättelänge sen jag hörde någon säga någonting om hudfärg. Det var jättemånga år sedan… Jag vet att något barn sa ”hon får inte vara med för att hon är brun eller någonting sånt där”. Men det är hör man nästan aldrig nu [...]”. - Maria
”Under tiden jag har jobbat så har en kollega fått en rasistisk kommentar av ett barn, “för du är svart …”[avslutar inte meningen]”. - Fatima
30
Fatima tillägger dock att det fanns annan problematik kring barnet. När vi ställde nästa fråga om vad de tror att diskrimineringen grundar sig i, beskriver de flesta att det främst grundar sig i okunskap från båda hållen (lärare och vårdnadshavare). Fatima beskriver exempelvis hur pedagoger har fördomar gentemot föräldrar vise versa. Fatima menar att det grundar sig i en brist på förståelse för varandra, om vilka förväntningar vi har på vårdnadshavare och deras syn på förskolan. Detta menar Fatima gör det svårt att veta vilken nivå av information man ska ge vårdnadshavare i första mötet om vårt uppdrag. Fatima tillägger att det kan se olika ut från kommun till kommun, och olika delar av landet. Majoriteten av respondenterna uppgav inte att hudfärg eller etnicitet var en faktor.
“Diskriminering är något som behöver bemötas på en gång. Att vi exempelvis uppmärksammar att alla har olika hudfärger och är olika. Samma sak gäller genus och jämställdhet, de märker direkt på oss om vi tycker att något är konstigt”. Maria
Återigen lyfter Maria upp vårt ansvar att bemöta barnen med ett neutralt förhållningssätt. De flesta av respondenterna upplever inte att barn diskriminerar varandra utifrån etnicitet eller hudfärg. Rosa lyfter fram att de behövt arbeta stenhårt med dessa frågor speciellt i början när många nyanlända kom till det homogena området som skolan ligger i. Vidare lyfter hon fram att dialogen med barnen är viktig eftersom “barn förstår mer än man tror”. Fatima svar skiljer sig från Rosa. Fatima beskriver en situation då hon själv försökt undersöka om barn nämner hudfärg som en olikhets faktor i uppvisandet av två figurer. Barnen nämnde inte hudfärg som första faktor.
“Det ska ni veta eller det vet ni ju redan, men alltså barn. De ser inte. ..[...]”. - Fatima
Fatima slutför inte sin mening men vi tolkar det som att hon syftar på hudfärg, då hon vidare beskriver den enda situationen hon har varit med om, som hon uttrycker att hon reagerade på.
Det var när ett barn som var “lite” brun uttrycker viljan om att vara pepparkaksgubbe och att kompisarna nästan självklart höll med. Fatima beskriver situation som något hon skulle ta tag i om kompisarna hade föreslagit det som en självklarhet.
Citatet av Lucia nedan visar på hur fördomar mot ”de andra” från pedagoger, är en del av det Malik (1996, s. 43) kallar rasism baserat på kulturella fördomar om den andre.
”Jag har sett att pedagoger som jobbat väldigt länge, ibland kan ha åsikter om hur hemförhållandena verkar vara hos barn från och med utlandsfödda föräldrar. Man kan höra ”aha, ah dom brukar ju ofta gå och lägga sig sent, det vet man ju”. och att ha åsikter om hur man uppfostrar barn i familjer i andra kulturer…”. - Lucia
31
I Citatet nedan är en del av vårt samtal med Fatima. I citatet redogörs Fatimas funderingar om de kulturella spänningar som kan finnas i olika områden i Stockholm, och om hur rasism kan förekomma där.
”Jag tycker är så svårt, för det finns liksom inte i min värld, och då tänker jag såhär… Jag är ganska engagerade i allt som händer i det här med skjutningar i Norrort. Det är mycket nu i media att man har pratat om det här (folkslaget) och då tänker jag lite på när jag växte upp i söderort”. - Fatima
”Så, menar du att de i dem här kommunerna, att det kanske finns mer rasism?”. - Diana
”Jag vet inte… Jag bara väcker en fråga, kanske att i de flesta…. (otydligt)… Alltså, det jag vet från söderort i Stockholm var ju att (folkslag) och (folkslag) inte gillade varann, och man såg... Jag vet inte... I min vardag som förskollärare med mina pedagoger, mina kollegor och bland barnen, känner jag att det känns så långt bort. Jag är ledsen jag kan inte liksom…[...]”. - Fatima
Det Fatima beskriver i citatet ovan kan kopplas till det Motsieloa beskriver (2003, s. 39) om att rasism och fördomar förekommer mellan olika minoritetsfolkslag eller etniciteter och att dessa konflikter indirekt påverkar barnen. Den slutliga frågan handlar om respondenterna upplever att de har kunskaper för att reflektera och uppmärksamma rasfrågor i förskolan.