Hur mycket tål jorden att Sverige konsumerar?

Ekologisk hållbarhet har många dimensioner. Det är inte heller givet vart Sverige bör syfta, eftersom vårt land är en liten del av världen. Samtidigt är vi ett rikt land med oproportionerligt stor miljöbelastning; i ett globalt sammanhang måste vi vara beredda att bidra. Även som politisk fråga i Sverige är frågan omstridd, eftersom det finns en allmän förståelse för att ”rädda miljön” samtidigt som olika grupper opponerar sig mot de åtgärder som kan komma att krävas. Här är fem perspektiv:

Miljömål. Sverige arbetar sedan 1999 för 15 miljömål (numera 16) och utveckling-

en stäms av mot dessa mål. Dessa mål är ofta mycket allmänt hållna – som ”Le- vande skogar”, ”Frisk luft” eller ”Storslagen fjällmiljö”. Även om dessa brutits ner till ett stort antal etappmål och indikatorer är det omtvistat om de haft eller kan få någon styrande effekt (se t.ex. Emmelin 2004). Som rubrikerna antyder är de främst nationellt inriktade och gäller i första hand Sveriges natur. En aktuell utvär- dering (Naturvårdsverket 2012) visar att till 2020 kan bara två av miljömålen nås med dagens styrmedel och åtgärder.

Långtidsutredningen 1999/2000 gjorde en analys av Sveriges ekologiska hållbarhet

med ett ekonomiskt perspektiv. Den ansågs då god, eftersom det samlade kapitalet – inklusive ”naturkapitalet”, dvs. skogar m.m. – inte minskade. Men analysen ute- lämnade viktiga globala frågor som den biologiska mångfalden och även klimat- frågan – alltså den fråga som varit i fokus de senaste åren. Senare långtidsutred- ningar behandlar inte miljöfrågan.41

Ekologiska fotavtryck innebär, kort sagt, att mäta den yta som behövs för att hämta

naturresurser och för att handskas med utsläpp. Metoden kan användas på olika geografiska nivåer och för att mäta flera typer av miljö/resursbelastningar. Fotav- trycken speglar ganska väl den materiella levnadsstandarden och Sveriges fotav- tryck, 5,9 hektar per person, är mer än två gånger det globala snittet 2,7 ha/p (och mer än tre gånger den globalt tillgängliga biokapaciteten, 1,8 ha/p). Samtidigt har Sverige jämförelsevis stora naturresurser; med 9,8 ha/p är Sverige ett av få indust- rialiserade länder som kan ”ta hand om” sina fotavtryck (Ewing et al. 2010). Att se detta snävt nationellt är dock orimligt, eftersom effekterna är globala.

Miljöutrymme. Det globala ekologiska fotavtrycket är i dag alltså 50 % större än

miljöutrymmet på jorden (2,7/1,8 ha/p) och Sveriges fotavtryck mer än tre gånger större. Miljöutrymme är ett normativt sätt att uttrycka denna belastning: en hållbar värld kräver att vi bantar vår levnadsstandard eller att vi utnyttjar resurserna effek- tivare för att hålla oss inom miljöutrymmet, i dag och för framtida generationer.

41 _{Ordet hållbarhet förekommer ofta i LU 2008 men förknippas då genomgående med ordet finansiell,} aldrig med ordet ekologisk.

Här kan alltså teknisk utveckling spela en viktig roll – förutsatt att den inte används till ökad konsumtion.

Växthusgaser. Den globala uppvärmningen är det mest uppmärksammade hotet och

Sveriges utsläpp av fossila växthusgaser är dubbelt så stort som världsgenomsnittet och långt över det globala miljöutrymmet. Om andra länder ska kunna utvecklas ur fattigdom, måste länder som Sverige begränsa sina utsläpp (se ovan 2.1). För att (med en viss sannolikhet) kunna begränsa den globala uppvärmningen till 2°, borde utsläppen vara i storleksordningen 1 ton CO2/capita.42 Det kan jämföras med den officiella siffran för utsläppen från produktion i Sverige, 66 Mton eller 7 ton per person (2010 enligt Naturvårdsverket). Till detta bör läggas utsläpp orsakade av utrikes transporter och svenskarnas konsumtion (med avdrag för exportens utsläpp i Sverige), totalt 30 Mton (Naturvårdsverket 2008). Det innebär totalt omkring 10 ton per person; då utelämnas ändå utsläppen från skogsprodukter, eftersom de antas upptagna av den växande skogen i Sverige (med dessa blir utsläppen ca 15 - 20 ton per person, se avsnitt 2.2).

Figur 6. Hållbara utsläpp av växthusgaser. För att nå målet 1 ton/capita år 2050 bör minskningen följa den konkava kurvan. För etappen 2030 ger detta ungefär hälften så stora utsläpp som med en rät linje.

Här sätts målet 1 ton för år 2050. För att fördela bördan jämnt över tiden, bör ut- släppen minska med samma andel (procent) per år. Vägen från 10 ton till 1 ton/capita år 2050 blir då en konkav linje som för år 2030 måste ha nått ca 3 ton/capita – inte 5,5 ton som en rät linje skulle innebära, se figur 6. Det innebär en

42 _{Högst 2° global uppvärmning är ett internationellt överenskommet mål eller hellre "tak". Det finns} varierande uppskattningar av hur sannolikt det är att 1 ton CO2/capita räcker för att stanna under detta

tak. Målet har också uttryckts som halten växthusgaser i atmosfären. Den förindustriella nivån för CO2

var 280 ppm; dagens nivå är ca 390 (inklusive andra växthusgaser 430 ppm ”koldioxidekvivalenter”, CO2e) och stiger med 2 ppm per år. Sternrapporten siktar på 500–550 ppm CO2e år 2050, vilket förut-

sätter att utsläppen börjar minska inom 10–20 år (medan det internationellt överenskomna 2°-taket förutsätter att utsläppen kulminerar de närmaste åren). Stern diskuterar även målet 450 ppm CO2e,

men det kan nu ses som överspelat. Ledande klimatforskare föreslår att en minskning till 350 ppm CO2, dvs mindre än i dag, bör vara målet för att undvika stora förändringar i klimatet

minskning med cirka 70 % från i dag. I absoluta tal blir minskningen störst i början av perioden. Detta ansluter till analysen i Tvågradersmålet (Åkerman et al. 2007): Sverige bör år 2030 ha reducerat sina utsläpp till ungefär 30 % av dagens, vilket motsvarar en minskningstakt med cirka 5,5 % per år.43 Kravet är, som vi ska se, mycket långtgående utifrån dagens politiska förutsättningar.

I nästa kapitel diskuteras en ekonomisk framtid i Sverige år 2030 som också är ekologiskt hållbar. Som villkor antas att CO2-utsläppen ska minska 70 % från da- gens nivå. En sådan minskning antas också betyda minskad naturresursanvändning och miljöskadlig belastning av andra slag. I kapitel 4 diskuteras specifikt hur man ska kunna minska CO2-utsläppen med 70 % för olika aktiviteter i samhället.

43 _{Om man i stället utgår från att dagens utsläpp är 7 ton/capita, så bör de år 2030 ha minskat till cirka} 2,7 ton, en minskning med cirka 62 %, ett krav som inte skiljer sig radikalt från 70 %.