Räcker pensionen?

Kommer pensionerna att räcka om mängden förvärvsarbete sjunker? En vanlig tanke är att det tvärtom behövs mer arbete för att klara pensionerna, särskilt som andelen pensionärer ökar: andelen personer i ”arbetsför ålder” (20–64 år) minskar från 58,3 % år 2010 till 54,3 % av befolkningen år 2030, medan de över 65 år ökar från 18,6 % till 22,6 %. Grovt sett ”bär” 3,1 personer i arbetsför ålder en pensionär i dag; år 2030 kan siffran vara 2,4. Detta är ett dilemma, eftersom det samtidigt inte är hållbart att låta arbetsvolymen och produktionen överskrida de ekologiska grän- serna. En annan lösning behövs.

Principen för det svenska allmänna pensionssystemet är att den relativa storleken på individens pension bestäms av vad han eller hon tjänat under livet (och de avgif- ter som han eller hon och arbetsgivaren betalat in). Hur stor pensionen blir i abso- luta termer bestäms däremot av den ekonomiska utvecklingen under pensionstiden, eftersom pensionerna betalas med dagens avgifter. För stabilitetens skull finns en buffert, men den är inte större än att man redan efter finanskrisen 2008 tvingades använda den inbyggda ”bromsen” i systemet för att inte äventyra systemets stabilitet.

63 _{En näringslivsjournalist i Svenska Dagbladet, Jacob Bursell, noterade att ”Positiv BNP-prognos} saknar kritisk analys” – dvs. en analys av om tillväxt var bra ur alla synpunkter (SvD 2010-06-24). I en uppföljande krönika beskriver han hur detta tilltag ledde till att han attackerats och närmast idiotförkla- rats (”Ifrågasätta tillväxt det gör man inte”, SvD 2010-07-21).

Pensionerna i en utplanande ekonomi kommer alltså att plana ut, om arbetstiden per arbetande sjunker och de förvärvsarbetandes inkomster planar ut. Med nuva- rande ordning skulle pensionerna t.o.m. släpa efter i följsamhet med 1,6 procenten- heter – i princip ger 3 % ekonomisk tillväxt bara 1,4 % mer till pensionärerna. Alla påverkas givetvis av utplaningen, men det kan övervägas om ett system som är utformat i föreställningen om kontinuerlig tillväxt är fördelningsmässigt rimligt (mellan aktiva och pensionärer) vid utplaning.

Utöver utplanande inkomster bidrar den demografiska utvecklingen till problemet. De inbetalda avgifterna måste delas på fler personer. Vidare minskar pensionen när den återstående livslängden efter pensioneringen ökar, så att individens pensions- rätt måste delas på fler år. Livslängden har hittills ökat cirka 1 år per decennium; takten väntas sjunka något.

Många har därför varnat för att pensionerna blir en stor påfrestning i framtiden och/eller att de blir för låga. Ett vanligt förslag för att undvika det är att höja pens- ionsåldern – vintern 2012 antydde t.ex. statsministern att pensionsåldern kanske skulle behöva vara 75 år. Om man slutar arbeta vid högre ålder blir intjänandetiden längre och den återstående livslängden kortare. Ett år längre i arbete betyder t.ex., statistiskt sett, 41 års arbete i stället för 40 och 18 år med pension i stället för 19. Tillsammans skulle detta kunna höja pensionsbeloppet nästan 8 %.

Dilemmat är att det inte är önskvärt att öka arbetsvolymen på detta sätt, eftersom det – allt annat lika – leder till ökad produktion och ekologisk belastning. En neu- tral lösning vore därför att höja pensionsåldern i utbyte mot kortare arbetstid. I dag gäller översiktligt att vi över livet arbetar 40 år, 40 veckor per år och 40 timmar i veckan. Att höja pensionsåldern två år motsvarar alltså ungefär två veckotimmar under arbetslivet. En sådan höjning skulle öka pensionen ca 10 % tack vare lägre delningstal, dvs. återstående livstid.

Tidigare folkpensionsålder var 67 år. Att t.ex. höja riktmärket dit igen – från da- gens 65 år – är inte orimligt, eftersom de äldre i allmänhet har betydligt bättre hälsa och arbetsförmåga än tidigare. WHO:s statistik visar att ”den förväntade livsläng- den med hälsa” i Sverige är 74 år, medan den förväntade livslängden är 81 år. Samma mönster återfinns i många länder på olika utvecklingsnivå: omkring sju år mellan det att hälsan sviktar och livet slutar. Ingenting talar för att tiden i ohälsa ökat med ökande medellivslängd (Söderström 2010).

I dag är visserligen utslagningen från arbetsmarknaden stor bland äldre arbetande. Många behöver bättre arbetsvillkor. Tiden i hälsa är starkt beroende av yrke och utbildningsnivå. Om arbetstiden generellt skulle minska till omkring 30 veckotim- mar om tjugo år enligt scenariot ovan, blir också arbetet mindre slitsamt så att man kan arbeta fler år.

Det går ändå inte att blunda för att pensionsvillkoren är en känslig fråga mellan generationerna. De som menar sig ha slitit hela livet i vad som hittills räknats som heltid kan tänkas hävda att det är en moralisk plikt för nästa generation att arbeta lika mycket för att ge dem den goda ålderdom de önskar. Detta skulle betyda en ohållbar inlåsningseffekt i ökad produktion som måste undvikas. Däremot kan villkoren för pensionen behöva omförhandlas, eftersom följsamhetsindex är baserat på en fortgående ekonomisk tillväxt. Jobbskatteavdraget kan för övrigt ses som ett annat brott mot ett underförstått kontrakt mellan generationerna, eftersom pension brukar betraktas som en uppskjuten inkomst; det går inte att moraliskt motivera varför den inkomsten ska beskattas på ett annat, hårdare sätt än löpande arbetsin- komster. Den frågan har ju också skapat en häftig debatt.

Lika viktigt för de äldre är kanske att ”samhället”, dvs. stat och kommun, visar sin vilja och förmåga att erbjuda trygghet och omsorg, så att inte pensionens storlek blir alltför avgörande för den enskildes levnadsvillkor. Bostadsförsörjningen måste ta hänsyn till äldres behov och ekonomiska förutsättningar (se avsnitt 4.3). Många har ju också egna besparingar för sin ålderdom. Därför är det oroande att vissa stater har blivit så högt skuldsatta genom stödet till bankerna. I flera krisscenarier diskuteras nu om staterna kan komma att minska sina skulder genom att driva en kraftig inflation. Det skulle kunna drabba alla sparare, men kanske särskilt pen- sionärerna, hårt.

Sammanfattningsvis måste inte bara lönerna utan också pensionerna anpassas i en utplanande ekonomi. Om pensionerna uppfattas som alltför låga, kan man – förutom att omförhandla generationskontraktet – göra en tidsväxling. Givet en genomsnitt- lig 30-timmarsvecka kan man byta en höjd pensionsålder med några år mot lika många färre veckotimmar. Den ordningen behöver inte gälla över hela livet, utan kan naturligtvis tas ut på olika sätt, t.ex. som en successiv nedtrappning i arbetandet.