IAS/IFRS

Fr.o.m. år 2005 bestämdes det i Europaparlamentet att företag i medlemsländerna, vars aktier eller andra värdepapper var noterade på en börs eller annan marknadsplats, skulle upprätta sin koncernredovisning i enlighet med IAS/IFRS regler (Axelman et al. 2003).

Sedan 1973 har internationella redovisningsstandarder utvecklats av IASC. De har gått under namnet IAS, men år 2001 ombildades IASC till IASB och det som tidigare kallats IAS blev nu IFRS. IFRS har dock samma status och verkan som IAS (Sundgren et al. 2009). Dessa internationella rekommendationer tar främst sikte på internationellt verksamma, noterade företag och rekommendationernas syfte är att på det internationella planet harmonisera redovisningen mellan olika länder (Artsberg 2003; Arvidson et al. 2006).

I och med att Sverige är medlem i EU så gäller dessa standarder och regler även här. Detta har inneburit att Sverige får leva med två regelverk avseende hur redovisningen ska upprättas. De börsnoterade företagen ska följa IAS/IFRS och de övriga ska tillämpa BFL och ÅRL (Arvidson et al. 2006).

4.2.1.IAS 16 - Materiella anläggningstillgångar

Syftet med IAS 16 är att ange hur materiella anläggningstillgångar ska redovisas så att användare av finansiella rapporter kan ta del av information om ett företags investeringar i dess materiella anläggningstillgångar och förändringar i sådana investeringar. Grundläggande frågor som dyker upp vid redovisning av materiella anläggningstillgångar är redovisning av utgifter som tillgångar i balansräkningen och hur ska anskaffningsvärdet fastställas. IAS 16 tillämpas vid redovisning av materiella anläggningstillgångar förutom när annan standard kräver eller tillåter en annan redovisningsmetod.

Den första frågan angående IAS 16 är vilka utgifter som skulle kunna aktiveras, alltså tas upp som en tillgång i balansräkningen. Sådana utgifter redovisas endast som tillgång i balansräkningen om det är sannolikt att de framtida ekonomiska fördelarna, som är förknippade med tillgången, kommer att komma företaget till del samt att tillgångens anskaffningsvärde kan beräknas på ett tillförlitligt sätt.

Den andra frågan är hur man ska fastställa värdet på tillgångarna. Vid första redovisningstillfället ska man enligt IAS 16 värdera materiella anläggningstillgångar till anskaffningsvärdet. När man däremot ska värdera vid andra redovisningstillfället ska det istället ske genom att man använder sig av någon av följande metoder; anskaffningsvärdemetoden och omvärderingsmetoden. Enligt anskaffningsvärdemetoden tar man anskaffningsvärdet och drar av för ackumulerade avskrivningar och eventuella ackumulerade nedskrivningar. Omvärderingsmetoden innebär att den materiella anläggningstillgången redovisas till ett, ofta årligen, omvärderat belopp. I omvärderingsmetoden utgörs anskaffningsvärde av tillgångens verkliga värde med avdrag för efterföljande ackumulerade avskrivningar och efterföljande ackumulerade nedskrivningar. Omvärderingar ska göras så regelbundet att det redovisade beloppet inte väsentligt avviker från vad som skulle fastställas som verkligt värde på balansdagen. Omvärderingsmetoden kan i praktiken innebära en uppskrivning eller en nedskrivning av tillgångens värde (Westermark 2005).

De bolag som använder sig av IAS 16 får enligt denna standard skriva upp alla typer av anläggningstillgångar till verkligt värde, men en sådan uppskrivning får inte påverka resultaträkningen såvida inte dessa tillgångar regleras i IAS 40 eller IAS 41. Metoden ska i sådana fall tillämpas på alla tillgångar av samma slag och innebär en systematisk omvärdering med regelbundna tidsintervall (Axelman 2003).

4.2.2.IAS 39 - Finansiella instrument

Standardens syfte är att ange principer för redovisning och värdering av finansiella tillgångar, finansiella skulder och vissa avtal avseende köp eller försäljning av icke-finansiella poster. Standarden behandlar när finansiella instrument ska, eller inte längre ska, redovisas i balansräkningen samt hur finansiella instrument ska värderas. Det finns en huvudprincip i IAS 39 som anger att finansiella tillgångar ska värderas till verkligt värde (Westermark 2005).

4.2.3.IAS 40 - Förvaltningsfastigheter

IAS 40 ska tillämpas vid redovisning och värdering av förvaltningsfastigheter. Syftet med denna standard är att ange hur förvaltningsfastigheter ska behandlas i redovisningen samt vilka upplysningar som krävs.

Förvaltningsfastigheter ska redovisas som tillgångar i balansräkningen när det är sannolikt att de ekonomiska fördelarna förknippade med tillgången tillfaller företaget. Vid anskaffningen redovisas förvaltningsfastigheter till anskaffningsvärdet, om det kan fastställas på ett tillförlitligt sätt, och transaktionskostnader ska inkluderas i anskaffningsvärdet. Ett företag ska efter anskaffningstidpunkten välja att antingen redovisa till verkligt värde, vanligen marknadsvärdet, eller att använda sig av anskaffningsvärdet i enlighet med de krav som finns i IAS 16. Den princip som tillämpas ska gälla på samtliga företagets förvaltningsfastigheter (Westermark 2005; Bengtsson 2006).

Ett byte av redovisningsprincip ska endast göras om bytet leder till en mer rättvisande bild av händelser eller transaktioner i företagets finansiella rapporter. Ett byte av princip från verkligt värde till anskaffningsvärde skulle med stor sannolikhet inte ge en mer rättvisande bild (Westermark 2005).

Förvaltningsfastigheter ska enligt IAS 40, om möjligt, värderas enligt den s.k. ortsprismetoden vilket innebär att fastigheten värderas efter en jämförelse med liknande objekt på orten. Om det däremot inte finns några ortspriser att tillgå får företagen istället göra en analys av fastigheternas samtliga framtida nettokassaflöden omräknat till ett nuvärde. Väljer istället ett företag att redovisa i enlighet med kraven på verkligt värde så måste upplysningar lämnas om dessa verkliga värden. En vinst eller förlust hänförlig till värdeförändringar ska redovisas i resultaträkningen den period den uppstår. I företag som tillämpar IAS 40 är beskattningen, i detta fall, frikopplad från redovisningen, vilket innebär att värdeökningar och värdeminskningar inte på verkar det skattemässiga resultatet.

4.2.4.IAS 41 - Biologiska tillgångar

IAS 41 har som syfte att ange principer för redovisning och utformning av finansiella rapporter och upplysningar gällande jord- och skogsbruksverksamhet. Exempel på fall där denna standard är tillämplig är poster som t.ex. biologiska tillgångar samt jord- och skogsbruksprodukter vid tidpunkten för skörd (Axelman 2003; Westermark 2005).

Standarden introducerar värdering av lagret till verkligt värde i de aktuella branscherna. Det förutsätts dock att en biologisk tillgångs verkliga värde kan beräknas på ett tillförlitligt sätt. Kan inte detta uppfyllas ska företaget istället värdera den biologiska tillgången till anskaffningsvärdet efter avdrag för eventuella ackumulerade avskrivningar och eventuella ackumulerade nedskrivningar (Westermark 2005).

En biologisk tillgång ska initialt och vid varje bokslutstillfälle redovisas till verkligt värde minskat med uppskattade försäljningskostnader. Detta under förutsättning att det verkliga värdet kan fastställas. Ett företag ska även använda sig av denna princip första gången de redovisar den biologiska tillgången. Om det däremot inte är möjligt att fastställa det verkliga värdet ska man istället redovisa tillgångarna till anskaffningsvärdet minskat med ackumulerade avskrivningar och eventuella nedskrivningar (Axelman 2003).

Biologiska tillgångar ska enligt IAS 41 baseras på värden hämtade från börsen. Ifall dessa marknadspriser saknas ska företaget använda sig av nuvärdet av förväntade nettobetalningar från tillgången, diskonterade med en aktuell marknadsbestämd räntesats före skatt för att fastställa det verkliga värdet. Av standarden framgår indirekt att vissa problem är förknippade med denna värderingsprincip. IAS 41 anför att om oberoende, kunniga och intresserade köpare och säljare enas om ett transaktionspris, så beaktar de möjligheten att framtida kassaflöden är osäkra. Verkligt värde återspeglar då denna osäkerhet. Det är därför väsentligt för användare av de finansiella rapporterna att beakta de kritiska antaganden som gjorts vid bestämmandet av verkligt värde. I synnerhet när det gäller uppskattningen av diskonteringsräntan och på vilket sätt kvantiteten på tillgångarna uppskattas till på balansdagen.

Vidare ska förändringar av verkliga värden, som kan hänföras till biologiska tillgångar, redovisas i resultaträkningen då de uppstår. Värdet av de biologiska tillgångarna ska redovisas i balansräkningen (Westermark 2005).