förändrats över tid i FN:s beslut om miljöstrategier? Och i så
fall hur?
Denna uppsats har visat att idéerna om relationen mellan människa och miljö har förändrats över tid.
För det första har det skett en förändring i hur miljön ses som problem i relation till människan. I Stockholm 1972 påtalades miljöproblemet som ett problem för människans välbefinnande i form av att det ansågs kunna bli ett hälsoproblem. I Rio 1992 formulerades problemet främst som ett säkerhetsproblem för människan på grund av att mycket fokus ligger på att miljön kan skapa konflikter. I New York 2000 formulerades miljöproblemen återigen som ett hälsoproblem, men vid denna tidpunkt konkretiseras problemen tydligare i form av på vilket sätt naturkatastrofer påverkar människor och vilka människor detta främst berör. I New York 2015 preciseras miljöproblemen ytterligare i form av att problemen blir mer specifika samtidigt som problemen även anses beröra både planetens biologiska mångfald och hela samhällen. Därav har FN:s dokument gått från att se relationen mellan människa och miljö som ett hälsoproblem för människan, till ett problem som rör hela planetens överlevnad. Det kan tänkas att ökad kunskap har gjort att människan gått från att se miljön som ett objekt som behöver upprätthållas för att människan ska må bra, till ett subjekt som behöver bevaras för människans överlevnad. Något som förstärker detta är diskursen om miljön som ett problem för framtida generationer, den har gått från att upplevas som ett problem för generationer långt fram i tiden till att handla om ett problem för den nuvarande generationen.
För det andra har idéerna om relationen mellan människa och miljö i de normativa
uppfattningarna om miljön förändrats. I Stockholm 1972 sågs miljön som något som endast hade ett instrumentellt värde för människan och att den var något som kunde ägas. I Rio 1992 påtalas miljöns integritet och självständighet vilket tyder på att synen på naturen i relation till människan här börjar förändras även om människan fortfarande anses vara viktigast. I New York 2000 finns idéerna om ett visst egenvärde hos naturen kvar men människan ses fortfarande som det viktigaste. I New York 2015 syns fler ekocentriska
tendenser eftersom dokumentet i större utsträckning pratar om miljön som hela ekosystemet även om det också här står klart att människan är den viktigaste varelsen.
Detta tyder på att idéerna har gått ifrån att se miljön som något som endast har
instrumentellt värde till att se miljön mer som något som även har ett visst egenvärde eller inneboende värde.
För det tredje påtalas det i Stockholm 1972 att varje stat har rätt att utnyttja sina egna miljöresurser utifrån sin egen miljöpolitik och 43 år senare i New York 2015 uttrycks det att det behövs mer legala åtgärder för att komma tillrätta med miljöproblemen. Det tyder på att miljön inte längre ses som staternas egendom i lika stor utsträckning utan att den har någon form av globalt egenvärde och behöver därför skyddas genom lagar och regler från staternas exploatering. Detta kommer i sin tur speglas i staternas miljöpolitik och även om principen från Stockholm 1972 fortfarande skulle gälla angående staters rätt att utnyttja sina resurser utifrån sin egen miljöpolitik blir innebörden annorlunda. FN:s syn på miljön kan påverka staters miljöpolitik vilket påverkar hur stater utnyttjar sina naturresurser.
Sammanfattningsvis har idéerna om relationen mellan människan och miljön förändrats från idén om miljön som enbart resurs och något som kunde användas för att tillfredsställa
människans behov, till att ses som något som behöver värderas med delvis egenvärde och som ett subjekt som människan måste samarbeta med för planeten och människans fortsatta existens.
Tabell 2. Resultattabell
Stockholm 1972 Rio de Janeiro 1992 New York 2000 New York 2015 Problemformulering Antropocentrisk - Miljön som hälsoproblem för människan. Antropocentrisk - Miljön som säkerhetsproblem för människan. Antropocentrisk - Miljön som hälsoproblem för människan. Antropocentrisk med tecken på ekocentrism - miljön som problem för både människa och den biologiska
mångfalden. Antaganden och
normer
Antropocentrisk - stater som ägare av sin natur. Antropocentrisk med tecken på ekocentrism - människan som viktigast men erkännande av miljöns integritet och självständighet. Antropocentrisk med tecken på ekocentrism - människan som viktigast men idéer om ett visst egenvärde hos naturen finns.
Antropocentrisk med fler tecken på ekocentrism - människan som viktigast men ökat fokus på hela ekosystemet.
Orsaker Antropocentrisk - Underutveckling, utsläpp och ökning av populationen orsakat av människan. Antropocentrisk - Ohållbar produktion och konsumtion, brister i globalt samarbete, krig och konflikt orsakat av människan.
Antropocentrisk - Mänsklig aktivitet och brist på lagar och regler. Antropocentrisk - Människan utnyttjar naturresurser i för hög grad, tillväxt och underutveckling.
6 DISKUSSION
I diskussionen kommer vi problematisera resultatet och kritiskt diskutera delar av analysen som går utanför resultatet i relation till tidigare forskning och uppsatsens teori.
Diskussionsdelen kommer avslutas med reflektioner om fortsatt forskning inom ämnet. Tidigare forskning har inriktat sig på hur diskurser kring miljön har förändrats över tid, men det finns en avsaknad av forskning om hur idéerna kring relationen mellan människa och miljön har förändrats över tid. Mert (2009) påstår att efter terrorattacken 2001 började miljön ses ur ett säkerhetsperspektiv, men denna uppsats visar att miljön sågs som ett säkerhetsproblem redan vid Riokonferensen 1992. Detta påstående kan tänkas försvaga governmentality-teorin eftersom diskursen om miljön utifrån ett säkerhetsperspektiv kom innan den övriga politiska säkerhetsdiskursen. Bodansky (2001) lyfte att det var den vetenskapliga oron som gjorde miljön till ett problem. Detta skulle kunna styrkas av denna uppsats eftersom de mer specifika formuleringarna på miljöproblemen över tid tyder på att kunskapen ökat. Utifrån tidigare forskning och uppsatsens resultat kan det tänkas att ökad kunskap leder till en mer ekocentrisk syn på relationen mellan miljö och människa. Medina (2013) lyfter fram att den västerländska tillväxtdiskursen blev dominerande i diskursen om miljön, vilket denna uppsats kan bekräfta att den fortfarande till stor del är. Även om relationen mellan människan och miljö till viss del har förändrats är ekonomisk och social tillväxt fortfarande starkt förknippad med miljöns utveckling. Något som är intressant i uppsatsens analys är att tillväxt och ekonomisk utveckling alltid mer eller mindre både setts som orsaken men också lösningen till miljöproblemen. Detta skulle istället kunna stärka governmentality-teorin om att miljödiskursen är formad efter andra politiska diskurser. Tillväxt och utveckling ses som önskvärt och även om det i många fall problematiseras verkar det ändå vara otänkbart att inte fortsätta utvecklas. En annan intressant aspekt av
miljöproblemet som framkommer i analysen är hur problemen går från att först anses vara ett globalt problem med nationella lösningar, till att formuleras som ett gemensamt globalt problem som kräver globala lösningar. Det kan kopplas till resultatdelen om att staters miljöpolitik förändras med FN:s miljöpolitik och krav, på så sätt blir de globala lösningarna även de nationella lösningarna.
Materialet består av två typer av dokument. Stockholm 1972 och Rio 1992 är som tidigare nämnt rapporter från konferenser och New York 2000 samt New York 2015 är resolutioner från toppmöten. Dokumenten är i sin tur baserade på varandra vilket tyder på att den grundläggande uppfattningen av Stockholm 1972 består. Med det i åtanke tyder resultatet i denna studie på att politiken som framkommer i toppmöten beskriver miljön mer
ekocentristiskt. Men problemlösningarna, det vill säga utveckling och ekonomisk tillväxt kan skapa en uppfattning av att dessa endast är tomma ord eftersom dessa lösningar är
återkommande oberoende av hur diskursen om miljön förs. Detta tyder på att politikerna har en viss respekt för forskningen och förankrar sin diskurs i vetenskaplig forskning om miljön men det uppfattas som att politikerna väljer vilken forskning de förhåller sig till, vilket kan innebära att det inte alltid är de främst miljövänliga lösningarna som framhålls som lösning på problemen.
Ett exempel på det är att i New York 2015 ses tillväxten som både orsaken och lösningen till problemet. Detta förstärker governmentality-teorin om att makten är beroende av kunskap men att vad som i själva verket formuleras som ett problem baseras på politiskt intresse. Denna uppsats har bidragit till forskningen genom att kombinera en statsvetenskaplig teori med miljöetiska perspektiv för att tydligt klargöra förändringarna i idéerna om relationen mellan människan och miljön över tid. Genom denna teoretiska kombination har vi funnit en förändring i diskursen som inte tidigare har påvisats. Vi har visat hur relationen mellan människa och miljö och det globala samarbetet utvecklats tillsammans samtidigt som strategierna ser mer eller mindre likadana ut. Det visar att delar av diskursen förändras till en mer ekocentrisk syn på miljön, men även att vissa diskurser förblir. Miljödiskurser finns på alla samhällsnivåer och det kan tänkas att synen på relationen mellan människa och miljö förändras från FN ner till kommunnivå eller motsvarande i respektive stater. Men utifrån uppsatsens analys och resultat framstår det som att det egentligen inte spelar någon roll hur stora aktörer som FN pratar om miljön, den normativa uppfattningen om tillväxt som den ständiga lösningen på miljöproblemen kvarstår ändå.