Individens rätt att tillhöra och avstå från en

Regeringsform, dels genom Religionsfrihetslagen (1951:680). Från och med år 2000 ersattes dock Religionsfrihetslagen av Lag (1998:1593) om trossamfund, Lag (1998:1591) om Svenska kyrkan, som reglerar förhållandena för Svenska kyrkan, samt därutöver med det skydd som religionsfriheten uppbär genom vår nuvarande Regeringsform, från 1974. Religionsfriheten definieras i Reger- ingsformen som ”frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion”, och utgör en del av den större uppsättning mänskliga rättigheter som utarbetats inom demokratiska samhällen liksom inom internationella organ, framför allt FN, under 1900- talet. Inom ramen för dessa kan religionsfriheten relateras till prin- ciper om icke-diskriminering, tanke- och åsiktsfrihet.12 _Religions-

friheten tillhör, tillsammans med yttrande-, informations-, mötes-, demonstrations- och föreningsfriheten de positiva opinionsfri- heterna. I 2 kap. 1 § RF framhålls följande:

Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad

1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor, 2. informationsfrihet: frihet att inhämta och mottaga upplysningar

samt att i övrigt taga del av andras yttranden,

3. mötesfrihet: frihet att anordna och bevista sammankomst för upp- lysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för fram- förande av konstnärligt verk,

4. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och deltaga i demonstra- tion på allmän plats,

5. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften,

6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.

Av 2 kap. 12 § RF framgår även att religionsfriheten utgör den enda av de positiva opinionsfriheterna som inte kan regleras genom lag. Religionsfriheten utgör därmed en absolut frihet. Några försök att definiera vad som är religion respektive religionsutövning har inte gjorts i förarbetena till 2 kap. 1 § RF, vilket kan utgöra en tänkbar svaghet med tanke på att religionsfriheten skulle kunna ses som ett skydd för möjligheten att utöva exempelvis en mycket hård intern disciplin inom ett trossamfund. Viktigt att notera i denna bemär- 12 _{Alwall, Jonas (2008) ”Religionsfrihet”, i Svanberg och Westerlund (2008, Red), a.a.}

kelse är emellertid att religionsfriheten inte medför någon rättighet att på religiösa grunder utföra handlingar som normalt är straff- bara.13 _{Religionsfrihetens gräns går alltid vid skyddet av andras fri-}

och rättigheter, och det är därmed inte tillåtet att kränka någon annan eller begå brottsliga handlingar av något slag i religionens namn.

Förutom rätten till religion har även rätten att avsäga sig en religiös tillhörighet skydd i grundlagen. Såtillvida anger den efter- följande paragrafen i Regeringsformen (2 kap. 2 § RF) skydd mot att avtvingas alla former av religiösa ståndpunkter och/eller tros- uppfattningar:

Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot tvång att giva till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Han är därjämte gentemot det allmänna skyddad mot tvång att deltaga i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskåd- ning som avses i första meningen. (Lag 1976:871).

2 kap. 2 § RF kan därmed betraktas som ett lagstadgat befästande av religionen som en privat angelägenhet för landets medborgare. Ytterligare skydd för religionsfriheten har tillkommit under senare år, bland annat genom en precisering i 1 kap. 2 § st. 5 RF som trädde ikraft från och med år 2003:

Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas.

Ovan nämnda paragraf utgör emellertid ett målsättningsstadgande, och är därmed inte rättsligt bindande. Paragrafen anger dock de målsättningar som ska gälla för offentlig verksamhet i Sverige. Behovet av att göra en precisering av vissa utsatta grupper i para- grafen motiveras i förarbetena med att det är viktigt att betona att det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå del- aktighet och jämlikhet i samhället:

Det är […] viktigt att Sverige även i framtiden kan vara ett föregångs- land bl.a. när det gäller jämlikhet, delaktighet, tolerans och mänskliga rättigheter. Att skydd för olika utsatta grupper skrivs in i det stadg- ande i grundlagen som ger uttryck för samhällets grundläggande värderingar är i det sammanhanget en värdefull markering. (Prop. 2001/02:72, s. 19) .

De rättigheter gällande religionsfriheten som refererats till ovan avhandlar av naturliga skäl främst de individuella rättigheterna, så som de är formulerade i den svenska lagstiftningen. Samtidigt finns det viktiga kollektiva, samhälleliga aspekter av religionen som också bör beaktas i anslutning till frågan om utbildning för imamer. Som anges i 1 kap. 2 § RF, och som också diskuterats tidigare i detta kapitel, ska det allmänna verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället, oberoende av bland annat etniskt ursprung eller religiös tillhörighet. Betydelsen av att få möta egna trosrepresentanter i händelse av till exempel kris eller svåra olyckor har exempelvis uppmärksammats från statligt håll under senare år. Medan Svenska kyrkan sedan lång tid tillbaka utgör en del av samhällets krisplanering och krishantering, har det under senare år förts fram behov av att även involvera andra tros- samfund i detta arbete. I samband med bland annat diskoteksbran- den i Göteborg 1998, i Makedoniska föreningens lokaler, synlig- gjordes behovet av att också ha kontakter in i det mångkulturella lokalsamhället med till exempel muslimska församlingar och kul- turcenter. Från och med 2007 har Nämnden för statligt stöd till trossamfund, SST, fått ett höjt anslag för att underlätta samord- ningen av trossamfundens insatser som en del av samhällets kris- beredskap, och i Budgetpropositionen 2008, anges följande:

För att stärka samhällsskyddet och beredskapen mot olyckor och kri- ser är det viktigt att ta vara på olika kompetenser och erfarenheter inom samhället. Inte minst under senare år har det blivit allt tydligare att trossamfunden spelar en viktig roll i dessa sammanhang. Kyrkor och andra religiösa mötesplatser är ofta självklara platser för männi- skor i behov av tröst och stöd i svåra situationer (prop. 2008/2009:1, Utgiftsområde 177, s. 21–22).

Det finns med andra ord ett växande samhälleligt behov av att utveckla en samverkan mellan religiösa ledare från olika trossam- fund. Förutom en samverkan inom krisberedskapen har behovet av att upprätta samarbete med ledare för olika trossamfund som tidi- gare nämnts också framkommit inom exempelvis sjukvården och kriminalvården, där existentiella frågor aktualiseras på olika sätt. Detta gäller bland annat imamer, vilket är särskilt intressant för utredningen att ta fasta på, men också företrädare för andra tros- samfund. Även om nämnda former av samverkan och kontakt mellan olika trossamfund i flera avseenden framstår som mycket värdefulla ställer sig emellertid utredningen tveksam till en alltför

stark betoning av människors förmodade religiösa identiteter. Ett skäl härtill är, som tidigare nämnts, att många människor i Sverige med muslimsk kulturell bakgrund kommit hit just för att slippa ha en religiös anknytning, vilket bör respekteras.

Förutom den nationella lagstiftning som redogjorts för ovan skyddas religionsfriheten i Sverige även genom Europeiska kon- ventionen om mänskliga rättigheter, EKMR, vilken beskrivs när- mare i följande avsnitt.