Frågan om en svensk utbildning för imamer utgör inte något integ- rationsprojekt som sådant. Trots detta finns det skäl att relatera utredningens frågeställningar till integrationspolitiken, också efter- som det bland muslimska invandrare finns imamer organiserade i muslimska församlingar/föreningar. I utredningens direktiv anges
att utgångspunkterna för utredningsarbetet ska vara de principer som finns för det existerande statliga stödet till trossamfund, som förutsätter att samfundet ”1. bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på, och 2. är sta- bilt och har egen livskraft”.1 Av denna anledning framstår det som
motiverat att redogöra för hur den svenska staten förhåller sig till invandrare, och om hur den nuvarande integrationspolitiken har vuxit fram.
Målet för den svenska integrationspolitiken är lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bak- grund (prop. 2008/2009:1). Framväxten av en svensk invandrar- politik påbörjades under 1960-talet, i samband med den stora arbetskraftsinvandring som skedde under dessa år. Till att börja med utgick man allmänt från att invandrare skulle anpassa sig efter svenska förhållanden. Svenskundervisning och samhällsinformation skulle i princip utgöra det enda avsteget från en generell välfärds- politik. Även om man konstaterade att modersmålet var viktigt, ville man från statens sida i princip inte arrangera särlösningar för invandrare, utan ansåg att det istället ankom på dessa själva att bevara sina egna traditioner och kulturer. År 1968 tillsattes den så kallade Invandrarutredningen, med uppgiften att ”kartlägga invand- rares och minoriteters situation samt föreslå samhällsåtgärder för att underlätta deras möjligheter att anpassa sig till livet i Sverige” (prop. 1997/98:16, s. 15). Utredningen presenterade sitt betän- kande år 1974 (SOU 1974:69), och året därpå fattade riksdagen beslut om en svensk invandrarpolitik (prop. 1975:26, bet. InU6, rskr. 1975:160), vars tre ledord var jämlikhet, valfrihet och samver- kan. Man eftersträvade nu att både erkänna och främja invandrares kulturella och språkliga bakgrund. Bland annat infördes hem- språksundervisning, liksom radio- och TV-program på de större språk som fanns representerade bland landets invandrare. Även om man genom ovan nämnda och andra initiativ vidtog ett antal säråt- gärder för invandrare som grupp, lades betoningen alltjämt på en generell politik och att denna skulle gälla som huvudregel.
Under 1980-talet började emellertid särartstänkandet kring invandrare som grupp att kritiseras, och man pekade på begreppet invandrare i sig som kategoriserande, och bidragande till ett vi-och- de-tänkande (prop. 1997/98:16, s. 15–16). Även om det låg en väl- vilja i att från statligt håll skilja ut invandrares specifika behov, 1 Lag (1999:932) om stöd till trossamfund.
innebar det samtidigt en kategorisering med negativa konsekvenser, som bidrog till en syn på invandrare som en homogen grupp i sam- hället, främst definierad utifrån sitt ”annorlundaskap”. Den slutsats som drogs i den integrationspolitiska propositionen (prop. 1997/98:16, s. 20) var därför att det fanns skäl att ännu starkare betona den generella politikens betydelse:
Mot bakgrund av hur invandrarpolitiken kommit att bidra till den fel- aktiga föreställningen att invandrare är en från svenskar avvikande och homogen grupp, anser Regeringen att det är angeläget att framtida sär- åtgärder riktar sig till invandrare som grupp endast när detta är befo- gat, dvs. när invandrarskapet är en mer relevant utgångspunkt för åtgärder än andra förhållanden. (prop. 1997/98:16, s. 20).
Den integrationspolitiska propositionen syftade till att ersätta den tidigare invandrarpolitiken med en ny integrationspolitik. Till skill- nad från den tidigare invandrarpolitiken, sades det, skulle integra- tionspolitiken utgöra en angelägenhet för hela samhället, och inte enbart riktas till invandrare som grupp. Med utgångspunkt i detta ställningstagande förordades att en generell politik skulle föras med hänsyn till den etniska och kulturella mångfalden, vilken skulle genomsyra alla samhällsområden och nivåer (prop. 1997/98:16, s. 19–23). Angående den religiösa mångfalden konstaterades att Sverige under de senaste decennierna har utvecklats till ett mång- religiöst land, vilket ställer krav på ett mångfaldstänkande också i religiöst hänseende:
I ett samhälle med etnisk och kulturell mångfald bör det finnas en beredvillighet att tillmötesgå människors olika religiösa intressen och önskemål, även när de inte överensstämmer med de egna. Öppenhet och respekt gentemot andra religioner och trosuppfattningar än den egna följer naturligt av den i Sverige grundlagsfästa religionsfriheten (prop. 1997/98:16, s. 69).
I en utvärdering från år 2005 fastslog emellertid Riksrevisionen att någon reell förändring av den tidigare invandrarpolitiken inte hade skett vid landets myndigheter.2 En förklaring härtill ansågs vara att
integrationspolitiken tar fasta på samhällsövergripande och lång- siktiga utvecklingsfrågor, vilket ställer stora krav på tydlighet från regeringens sida gentemot landets verkställande myndigheter att formulera specifika uppdrag, mål och delmål, samtidigt som det övergripande syftet inte går förlorat. Liknande slutsatser drogs i en 2 Riksrevisionen (2005) Från invandrarpolitik till invandrarpolitik, RIR 2005:5. Stockholm: Riksrevisionen.
rapport från Integrationsverket år 2006, där man i en studie av tolv strategiskt viktiga myndigheters arbete med att inlemma integra- tionspolitikens tvärsektoriella målsättningar i sina respektive kärn- verksamheter fann att detta inte var fallet i sex av de undersökta myndigheterna.3 Integrationsverket efterlyste en genomtänkt stra-
tegi från regeringens sida, och pekade även på behovet av konse- kvensanalyser för att förtydliga myndigheternas arbetsuppgifter. Därutöver framhöll man behovet av tolkningsstöd i myndigheterna om hur en verksamhetsintegrering konkret ska gå till.
I skrivelse 2008/2009:24, Egenmakt mot utanförskap – regering- ens strategi för integration, redovisar regeringen vilken inriktning integrationspolitiken bör ha samt vilka strategiska områden och frågeställningar som genomförandet av politiken bör fokusera på under perioden 2008–2010. Områdena är:
• ett effektivt system för mottagande och introduktion för nyan- lända,
• fler i arbete och fler företagare,
• förbättrade utbildningsresultat och likvärdighet i skolan,
• förbättrade språkkunskaper och utbildningsmöjligheter för vuxna,
• en effektiv bekämpning av diskriminering,
• en positiv utveckling i stadsdelar med utbrett utanförskap, samt • en gemensam värdegrund i ett samhälle som präglas av en till-
tagande mångfald.
För utredningens del har det varit viktigt att utgå från den för svensk politik grundläggande principen om en generell politik, om än medveten om att särlösningar ändå tidvis kan vara motiverade. Bland de strategiska områden för integrationspolitiken som lyfts fram av regeringen ovan framstår effektiviteten i mottagandet och introduktionen för nyanlända; förbättrade språkkunskaper och utbildningsmöjligheter för vuxna; samt en gemensam värdegrund som särskilt relevanta att ta fasta på för utredningens vidkom- mande.
3 Integrationsverket (2006) ”Verksamhetsintegrerat mångfaldsarbete. En dokumentstudie av
tolv statliga myndigheters arbete med mainstreaming av integrationspolitiken”, Integrations-