Kapitlet visar att islam och muslimer i Sverige inte är ett homogent fenomen. Sedan 1960-talets arbetskraftsinvandring och 1970-talets anhörighetsinvandring har etnisk mångfald, språklig variation och en mängd olika tolkningar av islam präglat det muslimska landska- pet. I dag finns det inte någon etnisk och kulturell grupp som dominerar, och en mängd olika muslimska föreningar gör anspråk på att representera muslimska intressen. Samtidigt som fler
människor med muslimsk bakgrund har kommit till Sverige har också nya generationer fötts och vuxit upp i landet. Vilken bety- delse och funktionen religionen har för människor är bland annat beroende av hur de upplever sin situation i samhället. Vid en migration är det tydligt att religionen kan få en ökad eller minskad betydelse för den invandrade. I en otrygg och utsatt situation kan religionen till exempel ge trygghet, skapa en känsla av tillhörighet och bidra till människors identitet och i denna process kan en imam fylla en viktig funktion. Samtidigt är det viktigt att betona att en invandrare kan uppleva att det sociala trycket på att utöva en religion minskar och att nya möjligheter och sekulära alternativ har tillkommit. Båda processerna är närvarande bland muslimer i Sverige och därför är det, som tidigare konstaterats, felaktigt att betrakta dessa som endast en religiös grupp.
Kapitlet har gett en översiktlig presentation av vem som kan räknas som imam och hur man blir utbildad till imam. Samtidigt som det finns en omfattande lärdomstradition och flera institutio- ner för utbildning i teologi finns det inte något vigningssystem för imamer som kan jämföras med det för präster eller pastorer. Istället är det församlingar/föreningar som avgör vilka krav som en imam förväntas att uppfylla. Det är svårt att beräkna antalet imamer, och uppgifterna om hur många imamer som är verksamma i Sverige varierar, beroende på vem som tillfrågas och hur man väljer att definiera vem som är imam. Förutom att leda församlingen i bön förrättar imamer begravningar, vigslar och tar hand om själavård och vägledning. Flera besöker också sjukhus, fängelser och andra inrättningar där muslimer behöver andlig vård. I dessa möten är kontakten med myndigheter av stor betydelse och det är inom dessa områden som de flesta imamer vill utveckla sina kompeten- ser. Enligt enkäten som delades ut till de fem muslimska riksorga- nisationernas lokala församlingar/föreningar efterfrågade imamer först och främst bättre kunskaper i svenska, svensk lagstiftning och historia/samhällskunskap. Samtidigt som imamer kan spela en roll för integrationen i Sverige är det viktigt att inte överdriva deras betydelse för integrationen av människor med muslimsk kulturell bakgrund.
Enkätundersökningen visar att nästan hälften av dem som svarat har varit verksamma som imamer i Sverige mer än 10 år och det stora flertalet har haft möjlighet att läsa kurser i Sfi eller motsva- rande. Imamerna i undersökningen har också en omfattande utbildning från Turkiet, Bosnien-Hercegovina och länder i Mellan-
östern. Endast 17 individer (14 procent) av 121 svarande saknar utbildning och nästan hälften har en utbildning som är 7 år eller mer. Samtidigt visar undersökningen att många imamer har arbeten vid sidan av sitt yrke som imam och att de lägger ner en omfattande mängd tid på detta. Av totalt 121 svar uppgav 64 individer (53 procent) att de har något annat arbete vid sidan om sitt jobb som imam, medan 53 individer (44 procent) uppgav att de inte hade något ytterligare jobb. Majoriteten av de tillfrågade imamerna anser att en svensk utbildning för redan verksamma imamer skulle vara bra, men det handlar inte om en konfessionell eller teologisk utbildning. Samtidigt som merparten är positiv till en utbildning i frågor och ämnen som gör imamerna bättre förberedda att arbeta i det svenska samhället är i stort sett inte någon villig att ta studielån, inte minst eftersom incitamenten i form av karriärutveckling inte alltid finns vid handen. Sammantaget visar kapitlet på att de tillfrå- gade imamerna inte efterfrågar en teologisk utbildning utan en utbildning i ämnen som gör dem bättre rustade att arbeta i Sverige.
Slutsatsen av analysen är att
• Människor i Sverige med muslimsk kulturell bakgrund är inte någon kulturellt, språkligt, socialt eller religiöst homogen grupp. Vissa vill behålla sin tro, andra vill slippa att bli definie- rade som muslimer.
• De muslimska organisationerna är många och ingen av dem kan sägas representera alla muslimer.
• Imamer i Sverige är liturgiska, andliga och sociala ledare i sina församlingar/föreningar.
• De flesta verksamma imamer har varit länge i landet, genomgått Sfi och annan svenskundervisning. Många har lång teologisk utbildning och flera arbetar ideellt.
• Möjligheten att vinna uppslutning kring en gemensam konfessionell utbildning av imamer måste bedömas som så gott som obefintliga.
• De flesta imamer efterfrågar inte konfessionell utbildning utan utbildning i svenska, samhällskunskap etc. Men incitamenten för att gå en utbildning är svaga, delvis på grund av att legiti- miteten i församlingar och föreningar för en utbildning är låg, och att inga nya karriärvägar står till buds efter en utbildning.
• Antagandet om imamers integrationsbefrämjande roll harmonierar inte självklart med församlingars/föreningars behov och intressen. Det bygger istället på en föreställning som önskar göra imamen till något mer eller annorlunda än vad för- samlingarna/föreningarna själva åstundar.
4
Utbildningen
Förutom att undersöka förutsättningarna för att inrätta en svensk utbildning för imamer har utredningen även fått i uppdrag att se över de befintliga vägar som finns för utbildning av religiösa ledare i Sverige i dag. Eftersom de flesta nu verksamma imamer i Sverige härstammar från andra länder har det ansetts nödvändigt att i den följande översikten över utbildningar för religiösa ledare även inkludera undervisning i svenska för invandrare, Sfi. Härutöver redogörs för den undervisning som tillhandahålls av folkbild- ningen, i form av folkhögskolor och studieförbund. Därtill kom- mer religionsvetenskapliga utbildningar vid högskolor och univer- sitet, med tillhörande konfessionell påbyggnad inom respektive samfund, bland annat för utbildning till präst inom Svenska kyrkan och till pastor inom frikyrkorna. Genom Nämnden för statligt stöd till trossamfund, SST, förekommer även en viss bidragsverksamhet för samfundsmedlemmar som vill utbilda sig utomlands. Vidare görs en europeisk utblick, innefattande bland annat en utbildning inrättad för religiösa ledare med utländsk bakgrund i Norge, samt ett pågående EU-projekt som syftar till att främja religionsdialogen mellan olika trossamfund.