Mia är en lärare i 35-årsåldern som arbetar som klasslärare i år 5 på skolan. En klass med 22 elever. Hon har arbetat som lärare i fem år och beskriver sig själv som en lärare med stora krav på sig själv och som gör sitt bästa för att utveckla sina elever.
Mia anser att det är viktigt att hitta arbetssätt som gör att eleven verkligen kan visa vad den kan. Hon ser det som viktigt att man använder sig av olika metoder för att se elevernas behov ”de ska ju få möjlighet att visa sina kunskaper på alla möjliga sätt som går. Det finns ju inte bara ett sätt, det måste ju finnas flera sätt att kunna visa det. Om det så är med teater, enskilt, eller att göra ett grupparbete eller vad det än må vara”, säger hon. Hon visar genom detta att elevens sociala situation är viktig för att man ska kunna uppmärksamma vad eleven kan. För att få reda på elevernas kunskaper så pratar Mia med eleverna, hon låter dem skriva och berätta och hon noterar även på vad eleverna gör utan att de vet om det. Mia föredrar friare former av uppgifter för att få reda på elevernas kunskaper, som exempelvis uppsatser istället för prov. Friare uppsatser visar mer av elevens förståelse, anser hon. Men de får även prov ibland. Målet som Mia har när hon arbetar med att se elevernas behov är att bilda sig en så god uppfattning som möjligt av eleven så att hon kan hjälpa den på bästa sätt att träna vidare på det dem behöver.
Mia fokuserar mycket på hur sin roll som lärare, hur kan hjälpa eleverna på bästa sätt och hur hennes agerande påverkar eleverna, både positivt och negativt. Hon frågar sig ”Vad kan jag göra för att hjälpa eleven på bästa sätt?” Det visar att Mia är medveten om att vilken lärare eleven har påverkar vad de lär sig. För elever som behöver åtgärdsprogram påpekar Mia att det är viktigt att det framgår vad som ska tränas och vem som ska vara ansvarig. De individuella utvecklingsplanerna vill hon ska vara konkreta i sitt utförande och arbetet ska integreras i den vanliga undervisningen. Hon vill att utvecklingsplanerna ska vara tydliga så att det framgår vilka mål som eleven satsar på och även hur det är tänkt att eleven ska nå dessa mål. Mia ser det som positivt att man i de individuella utvecklingsplanerna kan se vilken betygsnivå som eleven strävar mot. Genom att göra så anpassas undervisningen efter eleven och möjliggör att eleven når målen. Det är Mias ideal, men som jag uppfattar det, inget hon ännu lyckats med.
I det dagliga arbetet så pratar Mia med eleverna och ger dem personlig feedback på deras arbeten då hon också berättar för dem hur de kan gå vidare för att utveckla sig ytterligare. Mia vill ge eleverna utmaningar, vilket innebär att undervisningen måste ske på en nivå som ligger över det eleverna kan. För elever som är väldigt duktiga så ser hon positivt på att låta dem arbeta vidare i sin egen takt, även om det innebär att de får arbeta med böcker från högre årskurser eller till och med måste flyttas till en högre årskurs. Det anser hon är en åtgärd om eleverna ej kan få utmaningar i den situation där de befinner sig. De elever som är i svårigheter vill hon ha så mycket som möjligt i klassrummet. Mia tycker att det är viktigt att ”De ska känna sig som en del av klassen och gruppen och även om de har svårigheter med vissa saker så kan de ju vara väldigt duktiga och ha andra tankar än alla andra och det berikar.
Mångfald är bättre än enfald.” Hon påpekar också att de kan behöva arbeta i mindre grupper, men att de alltid ska ha en plats i klassrummet. Hjälpmedel, som inlästa texter och färdiga anteckningar tycker Mia är positivt för de barn som behöver detta. Jag upplever Mia som mycket positiv till att ha elever av alla olika slag i klassrummet och hon tycker att det i stort fungerar bra att ha elever med inlärningssvårigheter i den vanliga gruppen. De lösningar hon beskriver syftar till att ge eleverna möjlighet att ta del av samma material som sina klasskamrater och därigenom nå målet med undervisningen. Mias resonemang tyder också på att hon uppfattar det som viktigt för eleverna att vara en del av en social gemenskap. Mia vill bli bättre på att individanpassa undervisningen. Hon ställer höga krav på sig själv och nämner flera gånger att hon har dåligt samvete och vill mer. Hon poängterar att man aldrig kan bli bra nog och säger att detta är den största utmaningen i yrket. Hon uttrycker sig så att ”… på nåt sätt hamnar man på de här medel, medelgruppen. Man vill bli bättre för de som har det svårt, man vill bli bättre för de som är superduktiga.” Hon uttrycker att hon får dåligt samvete när hon inte kan utmana eleverna tillräckligt. Utifrån detta tolkar jag att Mia anser det mycket viktigt att eleverna inte hämmas i sin utveckling, utan att de hela tiden har något att sträva vidare mot.
Mias mål är att eleverna ska tänja på sina gränser när de arbetar i skolan. Rent konkret så försöker Mia använda sig av uppgifter som eleverna kan ta sig an utifrån där de är. Hon vill gärna samla elever på samma nivå för att kunna anpassa genomgångar för dem på ett mer givande sätt. Mia låter eleverna jobba i grupper och ser det som positivt då de får utbyte av varandra genom resonemang. Utifrån grupparbeten hoppas Mia på att eleverna i gruppen alla går framåt i sin utveckling även om de gör det i olika takt. Mia ser positivt på att eleverna får fortsätta att utvecklas i sin egen takt och låter sig inte hindras av de läromedel hon använder, utan då får eleverna svårare böcker att arbeta i. Detta tolkar jag som att Mia ser det som viktigt att eleverna får jobba med saker som ligger på en högre nivå än det de redan klarar av och jag tolkar det även som ett förhållningssätt som överensstämmer med strävansmålens roll, även om Mia ej nämner det specifika ordet.
Linda
Linda är i 30-årsåldern och klasslärare i år 6, en klass med 21 elever. Hon har arbetat som lärare i tio år och beskriver sig själv som en hård, men kärleksfull lärare som gärna har kul med sina elever.
Linda tar i intervjun upp vikten av att ge eleverna möjlighet att visa sina kunskaper. ”Vi (i arbetslaget) satt och funderade på det här och funderade också ger vi dem möjligheter att visa sina kunskaper?” Det var något som hon själv på senaste tiden funderat kring. Lindas lösning blev att ge eleverna andra typer av läxor. Dessa läxor sätter ingen övre gräns för vad eleverna kan göra och därmed kan de visa vad de kan på ett annat sätt. För de elever som är mycket duktiga inom olika områden tycker Linda att det är positivt för om de får möjlighet att visa vad de kan i andra konstellationer än klassen, till exempel tillsammans med elever med liknande intressen och kunskaper.
Annars använder sig Linda av en mängd olika tillvägagångssätt för att ta reda på vart eleverna ligger rent kunskapsmässigt. Hon kollar av de texter som eleverna skriver, ger dem diagnoser och är noga med att även kolla av sådana ämnesområden som eleverna inte just har jobbat med för att se hur mycket som finns kvar en tid senare. De nationella proven tycker hon visar ganska mycket samt även de diskussioner som sker vid utvecklingssamtalen. Linda anser att det är lättast att se vilka faktakunskaper som eleverna har medan det är svårare att få en god bild över elevernas förståelse och förtrogenhet. I klassrumssituationen studerar Linda hur
aktiva eleverna är, hur de deltar, vilka frågor de ställer och hur de fungerar i grupparbeten. Hon brukar även låta eleverna berätta hur de tänker. Hon säger att elever, då de arbetar med duktigare kamrater dras med och presterar då i regel bättre, dock nämner hon inte att detta är något hon aktivt studerar för att se elevens potentiella utvecklingsnivå. Problemet med att se elevernas behov, som Linda ser det, är att få tid att hinna se alla. Den tiden anser hon inte finns ”man vet vilka som fungerar och så kanske man får koncentrera sig på de som inte riktigt fungerar och kanske de som fungerar lite bättre än de andra och se om de kanske har nått en lite högre nivå.” För de elever som har svårigheter i skolan anser Linda att det är mycket positivt om någon med högre kompetens inom området, till exempel en specialpedagog, kan komma och hjälpa till att se på hur undervisningen på bästa sätt kan läggas upp för just den eleven. Min tolkning av detta är att Linda menar att denna kompetens ska hjälpa eleven att nå målen genom att undervisningen anpassas efter elevens behov.
Under intervjun återkopplar Linda ofta till de individuella utvecklingsplanerna och jag uppfattar att det är hennes grund för att individanpassa undervisningen. Hennes mål är att klassen ska ha ett pass i veckan då de får arbeta med uppgifter som är framtagna utifrån deras individuella utvecklingsplaner. Detta har hon provat förut och tyckte att det fungerade bra då eleverna även kunde arbeta med det när de blev klara med ett arbete och behövde vänta in de andra. Om att tillgodose elevernas behov säger Linda att ”Jag försöker få in det i arbetet vi har med gruppen.” Utifrån det som bestämts på utvecklingssamtalen så vet eleverna själva vad de behöver fokusera på och Linda försöker att påminna dem om detta i den vanliga undervisningen. Hon skulle gärna vilja att varje elev hade en liten komihåglapp med dessa saker nedskrivna, men vet inte hur hon ska utforma det utan att de känner att det blir pinsamt. Hon berättar också att de elever som är mycket duktiga får nya mål att sträva mot i sina individuella utvecklingsplaner och dessa kan då basera sig på vad eleverna ska kunna i nian. Utifrån det Linda berättar tolkar jag det som att hon har fokus på uppnåendemålen, först för år 5 och sedan uppnåendemålen för år 9, när de individuella utvecklingsplanerna läggs upp. Sedan ligger dessa mål till grund för det individanpassade arbetet som har som uppgift att ge eleverna möjligheter att utvecklas utifrån sin egen nivå.
När de gäller att sätta mål för eleverna så tar Linda upp hur viktigt det är att de är genomförbara. Linda visar under intervjun på att hon ser det som viktigt att målen som eleven ges blir utmaningar som eleven kan klara av. Hon tycker också att det är viktigt att det inte bara är eleven eller läraren som har ansvaret för att målet ska nås. ”Alla parter ska vara med och delta. Eleven har sitt ansvar, läraren har sitt ansvar och hemmet ska ha sitt ansvar.” Beroende på vilka behov eleven har så blir åtgärderna annorlunda. Linda beskriver det som att man får ha ”Olika krav och man får försöka driva dem med olika växlar på något sätt…” Kraven hon ställer baseras på elevernas förmåga. Hon menar på att med vissa elever så får man vara nöjd med att de skriver medan andra kan få göra om en uppgift för att de slarvat, då hon vet att de kan bättre. Eleverna behöver inte traggla vidare på sådant de redan kan, utan får istället gå vidare med svårare uppgifter, så att de får arbeta på en högre nivå än vad de redan behärskar. För att tillgodose elevernas behov har Linda funderat kring detta när hon placerar dem i klassrummet, de som hon ofta snabbt behöver komma fram till ska sitta på ett sätt som möjliggör detta. Hon vill även att eleverna tar hjälp av varandra och ser det som viktigt att eleverna lär sig att lära ut till sina kamrater då det befäster deras kunskaper. Detta visar på att hon ser på undervisningen som en social aktivitet. Hon beskriver också hur duktiga elever kan ”dra med sig” svagare elever vilket leder till att de svagare eleverna presterar bättre. För elever med inlärningssvårigheter av olika slag tar hon gärna förslag ifrån specialpedagoger, om sådan hjälp inte finns att tillgå försöker hon testa sig fram för att hitta något som passar
eleven. Några av eleverna går iväg från klassen och arbetar i lugn och ro i mindre grupper med sådant de har svårt med, för att få möjlighet att nå målen. Hon försöker att ha uppgifter där eleverna kan arbeta med samma sak utifrån sina förutsättningar. Uppgifter där det inte finns något stopp. ”Sen hör man ju ibland att de tycker att det är enkelt och då gäller det ju att man är snabb och försöker skaffa dem svårare uppgifter.” Jag tolkar det som om Linda anser att det är viktigt med utmaningar för eleverna då hon inte tycker att det ger dem någonting att traggla på det de redan kan. Linda ser gärna att dessa elever får utmaningar i andra sammanhang än de som ges i klassrummet, så att de får utvecklas ännu mera, till exempel i aktiviteter efter skoltid eller med äldre elever. Det visar att Linda ser det som viktigt att eleverna får utmanas tillsammans med andra som ligger över elevens egen nivå för att få möjlighet att utvecklas ytterligare.
Linda anser sig inte helt nöjd med sitt sätt att individanpassa undervisningen. Hon tror att ”som lärare så känner du dig aldrig nöjd… jag tror att du alltid går och tycker att du kan göra mera.” Trots detta upplever jag att Linda litar till sin kompetens och faktiskt anser att hon gör ett bra jobb. Hon beskriver flera gånger att arbetet fungerar bra, när jag frågade henne om specifika delar, samt säger att ”jag tycker att jag har ganska bra koll på dem och jag tror att de flesta känner sig nog nöjda… mestadels. Jag tror att det är omöjligt att alla ska vara 100 procent nöjda hela tiden.” Utifrån detta tolkar jag det som att Linda faktiskt upplever att arbetet fungerar, även om det går att förbättra. De svårigheter hon beskriver är främst tidsfaktorn. ”Det tar tid… det tar skitmycket tid.” Hon skulle helst se att man var två som arbetade med eleverna så att en kan ge eleverna extra stöd medan den andra kan fokusera på de eleverna som behöver mera utmaningar. Men så är inte fallet i skolan och Linda säger angående den tid planeringen tar att ”Man får ju ta av tid som egentligen inte finns.” Det positiva hon nämner är att efter att man gjort planeringen och tagit fram material så drivs arbetet av sig självt en tid framöver. Hur mycket arbetet, som Linda lägger ner, egentligen ger tillbaka till eleverna tycker hon varierar. De elever som redan kan arbeta självständigt och som behöver mera utmaningar anser hon får ut mer av denna typ av arbete än de elever som har svårigheter. Det hon saknar är bättre samarbete mellan olika yrkesspecialiteter, såsom specialpedagoger. På en annan arbetsplats hade hon ett bra fungerande arbete med en specialpedagog som gav henne material utformat efter elevernas behov. ”Det är så det ska va. Det blir en helt annan grej, faktiskt.”
Lars
Lars är en klasslärare i 50-årsåldern som för närvarande arbetar i år 4, i en klass med 22 elever. Han har arbetat som lärare i drygt två år och beskriver sig själv som en flexibel lärare som är noga med att föra dialoger med sina elever.
Lars mål med att se elevernas behov är att lära känna dem samt få fram alla aspekter av deras kunnande. För att göra det försöker han få se eleven utifrån så många olika synvinklar som möjligt sedan får man, som Lars uttrycker sig ”lägga pussel med de där olika bitarna.” Han ger eleverna prov av olika slag men har fokus på det muntliga då det gäller att se elevens behov. Han har mycket fokus på diskussioner tillsammans med elever och betonar att man ofta ser olika sidor hos eleverna i nya sammanhang, så som studiebesök och grupparbeten. Lars tycker att grupparbeten är positivt då ”Vi lever alla i ett sammanhang. Där har ju grupparbeten mest en viktig funktion att fylla.” I grupparbeten tycker han att man på ett bra sätt ser elevernas ambitioner. När Lars talar om grupparbetenas betydelse tolkar jag det som att han anser att den sociala gemenskapen är mycket viktig ur ett lärandeperspektiv och att grupparbetena visar på saker som man inte kan se vid individuellt arbete. Han berättar också att han brukar använda sig av det han noterar genom att se om några fler elever har samma
svårigheter. ”Om jag ser att en elev har ett specifikt problem så brukar jag nog ofta kolla runt och se hur många andra som har det problemet…” Lars upplever att så ofta är fallet och passar då på att integrera hela klassen i arbetet.
Inför utvecklingssamtalen så får föräldrarna och eleverna, tillsammans, fylla i ett formulär angående hur de tycker att det går i skolan. Sedan använder Lars detta som diskussionsunderlag där han, tillsammans med eleven och föräldrarna kommer fram till vad eleven ska träna vidare på. Lars vill få in det eleverna behöver i den dagliga undervisningen. Han vill inte att undervisningen ska vara så individualiserad att ”det blir ett lapptäcke av individuellt arbete.” Det ideala tycker han är när man hittar undervisningsmetoder som hela klassen får nytta av. Dessa idéer kommer ofta då han sett att någon elev haft svårt med någonting speciellt. I vissa moment i undervisningen så påminner Lars eleverna om vad de kommit överens om i de individuella utvecklingsplanerna och de får då fokusera arbetet på detta. Men han använder sig ej av speciellt avsatt tid, utan det går in i andra arbeten.
Att eleverna har ett intresse av det de arbetar med tycker Lars är viktigt, vilket visar att han tar hjälp av elevernas naturliga utveckling. Han säger att han vill ”Få in eleverna i någonting som de kan vara lite intresserade av. Så får man oftast ett bättre utbyte av det… Man vet vad de har för svagheter och styrkor och så kan man kanske leda dem att ta egna beslut som gagnar deras egen utveckling.” Undervisningen ska ligga på en nivå som gör att eleverna kan gå vidare, men den får inte vara så hög att de blir avskräckta. När Lars uttrycker detta så tolkar jag det som att han anser det viktigt att undervisningen sker på en högre nivå, samtidigt som det är en nivå som eleverna klarar av.
För elever som har svårt behövs det ofta mera tid. Lars försöker tillgodose detta genom att låta dem arbeta i mindre grupper med elever som har liknande svårigheter. Även andra typer av träning, utanför den ordinarie lektionstiden, tycker Lars är positivt. För de elever som har det lätt för sig i skolarbetet tar Lars fram svårare material, som handlar om samma sak som resten av klassen arbetar med. Det gör han för att ge eleverna utmaningar och möjligheten att dra egna slutsatser. ”En utmaning är någonting som i slutändan gör att eleven mår bra och känner att den har lärt sig något nytt”, säger Lars. Han ser det även som viktigt att variera undervisningsmetoder för att tillgodose så många olika inlärningsstilar som möjligt.
Jag tolkar det som att Lars är i huvudsak nöjd med hur han anpassar undervisningen efter elevernas individuella behov. Han vill ej att det ska bli något byråkratiskt, utan någonting som går smidigt. Tidsmässigt så säger Lars att ”Det finns tid att genomföra saker men sen är det så att ju noggrannare och djupare man liksom ska gå in i det ju mer tid tar det. Så man får som