Informanternas förhållningssätt

Resurspedagog Kalle visar tydligt vilket förhållningssätt han har gentemot elever och drar själv paralleller till sin egen skolgång:

Nu vet jag inte hur det är på andra skolor, här är det oftast inte så att man är ensam i klassrummet. Där är flera pedagoger. Men jag var själv en elev när jag var liten som hade svårt att sitta stilla och jag känner det att jag har full förståelse för de barnen som inte kan sitta stilla. Jag som vuxen, jag kan inte sitta stilla i 40 minuter en föreläsning, jag måste ändra min ställning och sitta så här jag måste kanske, jag kan inte sitta stilla så här i 40 minuter, det går inte.

Resurspedagogen talar vidare om vad en bra pedagog måste ha för kvaliteter. Kalle anser det vara väldigt viktigt att pedagogen har en hög social kompetens för att kunna skapa trygga och djupa relationer med barnen. Kalle menar också att han lägger stor vikt vid att barnen ska veta vem han är och vad arbetar med:

[…] de som jobbar med detta måste ha en socialkompetens, väldigt hög socialkompetens, jag tycker att jag har socialkompetens, det anser nog min ledning också för att du måste skapa en relation till de eleverna så att de känner sig trygga med dig och det jag gör nu är att jag vet vilka barn som har vilka diagnoser och de barnen söker jag mig till och bygger upp ett förtroende på ett så smart sätt som möjligt så att de vet om att när jag kommer och de är i upplösningstillstånd så vet de om att de kan lita på mig, att jag tar hand om dem, och jag gillar dem, skapar jag inte den relationen och jag kommer som en vuxen man så kanske de blir rädda.

Att ha goda relations- och kommunikationsfärdigheter som lärare, är väldigt viktigt eftersom det är genom dessa som andra färdigheter förmedlas, enligt Ogden (1991).

Kunskapen bör förmedlas på ett sätt som eleverna förstår samt att läraren bör vara lyhörd och visa förståelse för elevernas olika synsätt och tankar. Dessa

relationsfärdigheter går att vidareutveckla genom handlednings- och utvecklingsgrupper.

Rektor Gunnel talar om ett förhållningssätt gentemot barn som samtliga vuxna på skolan bör ha. Hon betonar hur viktigt det är att hela skolan har ett gemensamt synsätt i bemötandet med alla barn, men speciellt barn som har socioemotionella svårigheter:

Bemötandet tycker jag är A och O. Alltså barnen måste känna att de är omtyckta att de ingår i gruppen, att de inte bli utstötta. Att de vuxna är konsekventa, ger barnen samma budskap, oavsett vilken vuxen det är. Men framförallt att man inte lyfter ut barnen utan att de måste känna att de hör hemma i gruppen, att man visar att de kan lita på en, känner att de kan fixa olika situationer så de slipper känna sig så frustrerade. Alla barn måste känna att det är den vuxne som anger tonen i gruppen så att inte barnen börjar uppfostra sina kompisar och kommenterar beteenden, utan de måste veta att de kan gå till den vuxne som hjälper dem att lösa det och att lita på oss.

Kadesjö (2001) hävdar att sättet de vuxna bemöter barnet på är av stor betydelse. Fokus måste läggas på att stärka barnets självkänsla genom att barnet lyckas med olika saker. Barnet måste känna att det kan kontrollera sin vardag. Genom att barnet tar till sig nya erfarenheter och upplever att det lyckas kan ett barn som tidigare haft en negativ självuppfattning lära sig att se mer positivt på sig själv. För att självförtroendet skall utvecklas hos ett barn menar Kadesjö (2001) att barnet bör mötas på ett positivt sätt genom att till exempel berömmas. Negativ kritik samt skäll och tjat ger ofta sämre resultat. Om ett barn får känna sammanhang och struktur får det lättare att klara av svåra situationer som det kan hamna i.

Specialpedagog Bodil talar om att dessa barn med socioemotionella svårigheter ofta har en negativ bild av skolan. Hon menar att det är viktigt att anpassa undervisningen utifrån varje elev så att de kan utvecklas i sin egen takt. Här kommer hennes tankar kring detta:

Ja, det är ju ofta för de misslyckas, de lyckas ju inte hålla kvar

uppmärksamheten så länge att de hinner bli klara med uppgifterna och se ett resultat, det är mycket misslyckande och skäll, från till exempel personal, skynda dig nu, och kan du inte detta, se nu till att få detta gjort, de upplever misslyckande. Börja väldigt lågt, så att de kan känna att de

lyckas och kan få ett självförtroende och tycker att det är kul. Sen kan man öka farten, men det är just där problemen finns, det är när man ställer krav, de klarar inte av det, […] det gäller att hitta rätt nivå.

I specialpedagog Bodils uttalande återspeglas Kadesjös tankar. Bodil menar att det är av största betydelse att hitta rätt nivå för varje barn och underlätta utveckling av självförtroendet. Kadesjö (2001) skriver att barn som har svårigheter med att planera och organisera sitt skolarbete har en tendens att ge upp eftersom arbetsuppgifterna upplevs för svåra för att klara av. Han hävdar vidare att för att barnet skall lyckas måste arbetsuppgifterna ligga på lagom utmanande nivå så att barnet får möjlighet att klara av uppgiften. Detta är en av pedagogens viktigaste uppgift, anser Kadesjö (2001).

Socialpedagog Maria berättar om elever som kommer till henne, både när de har bekymmer i skolan och i hemmet. Pedagogen visar tydligt sitt förhållningssätt i sådana konflikter. Här berättar pedagogen om en konflikt mellan en elev och en klasslärare:

[…] Men där har jag nog från början valt att göra som så att jag står på elevens sida och det är jag väldigt tydlig med gentemot mina kollegor. Skulle det dyka upp nånting, så vet de om att jag talar för eleven utan det är inte jag personligen, *****, som tycker du är en urkass lärare, utan jag står på elevens sida för att de oftare är ja, svagare i det hänseendet.