Pedagogers syn på uppdraget

Den ansvarige för resursteamet, Lena, förklarar skolans synsätt på barn i svårigheter och beskriver skolklimatet som råder på hennes arbetsplats:

[…] man måste tänka, alla kommer till skolan oavsett vad du bär med dig i ryggsäcken, så har du rätt att gå i skolan och våran skyldighet är att se till att vi ordnar skolan också för alla elever och ibland går inte det, det blir en slags exkludering inbyggd i det därför att eleven själv har såna personliga problem eller fysiologiska eller psykiatriska problem så att detta är inte lösligt, […] När det inte funkar längre i skolan så blir det ju våran uppgift att se till att de ändå på nåt sätt passerar grundskolan med så gott självförtroende och så god självtillit som möjligt så att de inte är sänkta och känner sig odugliga och så här, för att det här är ofta en övergående period som då inte passar ihop med att man ska gå och sköta sig i skolan. Då blir vårt uppdrag mer av social karaktär och det kan vi ju få hjälp med, för i grunden är vi ju egentligen en

som möjligt så hanterar vi det inom skolans ramar, sen behöver vi hjälp kanske som jag sa innan med Individ och familj eller skoldaghem eller någon praktikplacering för de här som har svårt att finna sig till rätta i skolans miljö…

Ogden (1993) myntar begreppet ”skolklimat”. Med detta menar han ett

samlingsbegrepp som innefattar den fysiska och sociala miljön, men också skolans särprägel. Detta innebär ”elevresultat, inklusive beteende, värderingar, personlig utveckling och trivsel” (s. 100).

Ogden (1993) återger Arfwedssons (1984) tankar kring begreppet ”skolkod”.

Arfwedsson (1984) menar att skolkod återspeglar fasta rutiner och handlingsmönster som respektive skola har, det vill säga relationer och attityder som råder på skolan. Skolkoden innefattar gemensamma uppfattningar som påverkar syn- och handlingssätt hos pedagogerna samt deras metod att organisera undervisningen.

Rektor Gunnel menar att skolans och samhällets förhållningssätt gentemot barn med beteendesvårigheter har förändrats. Här berättar hon om sina erfarenheter kring ett förändrat synsätt:

[…] När jag började för nio år sedan så var det mer att man inte pratade om problem överhuvudtaget. Det var något fult och som förälder ville man absolut inte ha ngt med specialpedagog att göra, för då blev man ju en ”sån” […] Och vi har lyckats få med oss starka föräldrar som berättar för andra hur bra det är när de fått hjälp, och det att specialpedagogen finns med ute i klasserna, möter då hela klassen i vanlig

undervisningssituation så att de inte uppfattas som en klinik som är lite obehaglig att gå till.

Gunnel talar om att idag råder en mer positiv syn när det handlar om hur

specialpedagoger och deras arbete uppfattas bland föräldrar. Hennes uttalande om en individualiserad undervisning där specialpedagogen finns med i klassen och hjälper barnen som har svårigheter kan tydligt kopplas till skolans värdegrund och uppdrag i Lpo 94:

Lpo 94:

En likvärdig utbildning innebär inte att undervisningen skall utformas på samma sätt överallt eller att skolans resurser skall fördelas lika. Hänsyn skall tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Det finns också olika vägar att nå målet. Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla.

(Kap. 1, s. 4)

Socialpedagog Maria talar om utvecklingen i beteendet hos barn med socioemotionella svårigheter. Hon menar att skolans synsätt på utveckling måste ses i ett långt

tidsperspektiv:

Nä, alltså det är det som är lite tradigt med mitt jobb för jag ser inte det förrän efteråt. Det är lite skoj i tre år men samtidigt får jag det bekräftat när mina gamla elever kommer hit och hälsar på mig. Jag får mycket besök av gamla elever som kommer och det känns jätte bra. För det är där jag får mitt kvitto på det, ja men det som man gjorde där i 6an, 7an det ger effekt. Och konstigt nog är det oftast de elever som jag haft mest diskussioner med, som jag har haft mest jobb med om man säger så, som jag har fått jaga, dra in på lektioner, ringt hem till föräldrar, det är oftast de elever som kommer tillbaka, och tycker att det var jävligt bra att du gjorde så på det viset. Så där får jag mitt kvitto.

Enligt Hintze och Sandberg (2001) är utveckling en långsam process. Pedagoger och föräldrar som befinner sig i daglig kontakt med barn som har koncentrationssvårigheter måste utgå från ett långtidsperspektiv. Detta för att kunna bibehålla hoppet och möta de psykiska krav som ställs. Tidsperspektivet kan inte sättas till några månader, utan oftast är det en mycket längre period som krävs för att utvecklingen skall ske. Barn med koncentrationssvårigheter är ofta oförutsägbara, det vill säga ibland kan de klara av situationer som ligger på hög nivå, vid andra tillfällen har de svårigheter med de situationer de normalt brukar klara av. Utvecklingen kan i vissa perioder gå fort framåt medan den i vissa perioder kan stagnera.

Marias och specialpedagog Bodils uttalande om hur utveckling framskrider har gemensamma ståndpunkter:

Det fungerar, det gör det om man håller ut. Det är ingenting som hjälper på en vecka eller två veckor utan det är ett långsiktigt arbete ju, man får inte ge upp, man måste hålla på med det länge, om man ger eleven ett schema så ska man ju inte tro att första veckan att allt superbra, utan man måste hjälpa de att komma in i det här arbetet, sen kanske efter

någon månad ser man nu börjar han lugna ner sig nu går det bättre nu vet

han vad han ska göra.

4.2.3 Föräldrasamverkan

I intervjun med Lena, ansvarig för resursteamet återfinns flera yttranden som pekar på betydelsen av föräldrasamverkan när det gäller barn som har socioemotionella

svårigheter. Synsättet som resursteamet har framkommer också tydligt:

Det handlar om kommunikation, hur man ser på det här, man jobbar, man är aldrig fördömande utan man har då man vill väl det är vårt gemensamma intresse, att barn mår så bra som möjligt.

Hintze och Sandberg (2001) skriver att skolan i samtal med föräldrarna måste kunna ge en så konkret bild av barnet som möjligt för att föräldrarna lättare ska kunna se hur barnet beter sig i skolmiljön. Det är viktigt att föräldrarna inte känner sig moraliserade och ifrågasatta eftersom detta leder till att de känner sig osäkra i sin föräldraroll. Föräldrarna behöver istället få en förståelse för de svårigheter deras barn uppvisar samt få råd och stöd i hur de ska handskas med detta.

Rektor Gunnel menar att en dialog med föräldrarna är viktig för att tillsammans kunna hjälpas åt att lösa eventuella svårigheter med barnen. Hon talar om problem som kan uppstå i samtal med föräldrarna beroende på pedagogens inställning och synsätt när det gäller barn med socioemotionella svårigheter:

Om man hamnar i ett ställningskrig, där man som pedagog ringer hem till föräldrarna och klagar på barnet, för då blir det lätt att föräldrar bara försvarar barnet, det är bättre att se det som så att det hakar upp sig här, hur kan vi hjälpas åt, hur kan vi göra det så bra som möjligt? Att man hittar något i samförstånd. Alla människor är inte så kunniga och vet hur de ska möta det, det är trots allt vi i skolans värld som är proffs. Om vi då ringer och gnäller för att produkten inte är färdig, den levereras i fel skick så kan vi inte ta in den i vår förädling, då har vi missat någonting.

Gunnels åsikt och ställningstagande pekar på att pedagoger bör ha ett yrkesmässigt förhållningssätt och inte bemöta föräldrarna med anklagelser samt negativ kritik när det

handlar om deras barn. Enligt Gunnel är det bättre att försöka lösa den eventuella konflikten och vara mer positivt inställd vid föräldrasamtal.

Kadesjö (2001) hävdar att personal i skola förväntar sig ofta en neutral reaktion från föräldrarna, då man berättar om barnets svårigheter. Detta är enligt Kadesjö (2001) orimligt att förvänta sig eftersom föräldrarna skall skydda sina barn mot angrepp och kritik och tar det ofta som ett personligt angrepp. För att föräldrasamverkan ska fungera krävs både trygghet och kunskap i den egna yrkesrollen hos pedagogen, menar Kadesjö (2001).