Information och stödjande strukturer för att hantera förändring

Hur informanterna informerats om att företaget skulle börja tillämpa regelverket för korttidsarbetet, och hur informationen gått ut till informanterna om i vilken omfattning de själva skulle bli korttidspermitterade, har varierat stort. Det finns dock en likhet och det är att de flesta har fått ett mail med information om att man ska börja tillämpa regelverket. Ju närmre företagsledningen individen befunnit sig, desto tidigare har informanten antingen själv förstått att något var på gång eller fått informationen. Flera av informanterna har även uppgett att arbetsgivaren har kallat till någon form av stormöte. Vanligtvis har informationen givits med mindre än en veckas varsel. Det finns dock två undantag i informanternas berättelser; en har fått beskedet nästan två veckor innan det skulle börja gälla och den andra fick veta att det gällde från dagen innan de fick beskedet. Återkommande är att informanterna menar att arbetsgivarna skött informationen på ett bra sätt på övergripande nivå.

Sen tyckte jag att man skötte väldigt snyggt från arbetsgivaren, och det bidrog mycket till att man kunde omvärdera situationen och känna den här känslan att nu kan jag göra nåt annat de här dagarna och att arbetsgivaren var väldigt mån om att undersöka

39 och informera om, tala om att vill du jobba med det och det så länge det inte krockar med våra intressen är det helt ok. (IP 7)

Citatet visar på vikten av att få en bra och tydlig information, såväl av vad förändringen innebar som vad som förväntades av de anställda, samt vilka möjligheter det fanns till att nyttja den lediga tiden.

Det finns dock informanter som upplevt det precis tvärtom. Dessa har fått ett mail från ledningen med att nu inför vi korttidsarbetet och så här ska det organiseras och därefter har ledningen varit i princip osynlig.

... vi blev ju korttidspermitterade i mars och april gick vi i konkurs. Och det fick vi ju reda på genom sociala medier. Genom Aftonbladet. (IP 1)

Det skiljer sig lite mellan informanterna hur de fått den individuella informationen. Merparten har dock fått den av sin närmaste chef, antingen enskilt eller tillsammans med övriga i arbetsgruppen. Hur informanterna upplevt den informationen skiljer sig däremot åt och varierar framför allt på hur ledaren klarat att hantera situationen.

Jag såg väl kanske chefer som famlade väldigt mycket och ville ha svar som de inte hade... ofta är det ju med chef och anställd så att nån har mer information och helt plötsligt var det så att det var väldigt lite bakgrundsinformation. (IP 9)

Merparten av informanterna upplever att de sett chefer, eller själva haft chefer, som famlat och inte vetat vad de ska svara, vilket kan exemplifieras med citatet ovan. De menar att detta har ökat deras känsla av osäkerhet.

I den individuella informationen har även arbetstidens förläggning meddelats. För ett fåtal informanter har det då funnits möjlighet att påverka både omfattning över tid och arbetstidens förläggning.

Sen fick vi liksom se över vår egen tjänst och se hur den skulle kunna, alltså vilken permittering som skulle funka för den tjänsten. (IP 8)

De som haft den möjligheten, att kunna påverka sin egen arbetssituation, upplever just detta som något positivt, även om andra upplevelser kopplat till korttidspermitteringen är mer negativa.

Samtliga informanter uppger att de inte fått någon information om vilket stöd som företaget kan ge i anslutning till informationen om att korttidsarbete ska börja tillämpas. De uppger dock att de, om de hade behövt stöd, troligen hade vänt sig till sin närmaste chef eller till HR-avdelningen. Majoriteten av informanterna menar att de inte ens reflekterat över den delen förrän vi ställt frågan.

40 Jag har nog inte tänkt på det förrän ni sa det nu, men ni sa har ni fått något stöd, på nåt sätt så kanske det hade varit bra att det fanns ett stöd … ett uttalat stöd för det kanske inte är alla som har den närhet och den relationen till sin chef eller råkar sitta hos personalavdelningen... och det har jag inte tänkt på tidigare, men det finns nog de som har mått dåligt hela vägen och då är frågan om man söker hjälpen själv eller inte. (IP 10)

Flera av informanterna beskriver dock att de fått bra stöd från sina chefer med bland annat täta uppföljningar och möten, dock att merparten av dessa tillfällen varit digitala, vilket inte gett samma känsla.

Det viktiga är att vara rak och tala om hur det faktiskt är. Jag har kunnat tala om rakt till min chef att det här känns skit, det är jättejobbig, men jag hanterar det si eller så. Och sen är hen en bra person så hen är ett bra bollplank och kan komma med idéer och tankar och man får ändå lite energi när man går ut från ett möte med hen. (IP 2)

Om informanten har agerat som IP 2 ovan, oavsett i vilket medium, uppfattar vi det som att individen är mer nöjd med stödet från arbetsgivaren.

Det kollegiala stödet har varit viktigt, att kunna prata om sin situation med andra som sitter i samma båt, det har gett energi, men även möjlighet att prata om det som upplevts jobbigt i situationen. Det finns även en skillnad mellan dem som varit korttidspermitterade en kortare tid och dem som varit det en längre tid. De som varit korttidspermitterade en längre tid, och till en större del än tidigare får arbeta hemifrån, upplever en större saknad av kollegialt samarbete och stöd än övriga.

Vi peppar ju varandra och sådär... i och med att vi har ju vart med om den här resan så har ju alla i stort sett samma känslor, så man förstår ju varandra. (IP 1)

Familjen lyfts också fram som viktigt stöd under korttidspermitteringen, både i den möjlighet som getts till att umgås mer och i det stöd som getts när de egna känslorna och oron kring hur det ska bli varit jobbiga.

4.2 Sammanfattning

Ett drag som varit gemensamt hos samtliga informanter är att de, oavsett vilken bransch de jobbat i, deras ålder, eller förståelse för införandet av korttidsarbete, uppger att de till en början känt den initiala oron. En oro eller osäkerhet, både för företaget och för sin egen del. Denna oro har sedan gått över till en form av lättnad i samband med att de fått vetskap om att de fått behålla jobbet och att de kunnat använda den tid som permitteringen medfört relativt fritt. Skillnader i upplevelserna fanns dock mellan dem som fått helt lediga dagar och dem som bara fått arbetstiden kortad varje dag. De som fått helt lediga dagar upplever permitteringen mer positiv än övriga. Det finns även likheter i individernas

41

ambitioner att göra något av den lediga tiden, men stora skillnader i vad det sedan blivit av det.

Den sköna känsla som infann sig, efter att den första osäkerheten lagt sig och möjligheterna den lediga tiden gav till att antingen arbeta med annat eller att ta dagen som den kom, upplevs av merparten av informanterna positiv. Känslorna förändrades dock under hösten 2020, då allt fler uppger att de saknar det kollegiala samarbetet och samtalet och den stimulans som innehållet i arbetet och mötet med kollegor ger.

En känsla av att ha kontroll över arbetssituationen verkar för våra informanter vara stressreducerande, vilket innebar att när de upplevde avsaknad av kontroll hamnade de i någon form av känslostorm.

I de fall informanterna fått andra arbetsuppgifter har även det i vissa fall påverkat deras upplevelse av meningsfullhet, då vissa har fått mer stimulans och känt att de kunnat utveckla sig. Andra har istället saknat detsamma och upplever att detta då påverkat dem negativt.

Vi ser en variation i hur informanternas identitet och tillhörighet påverkats under korttidspermitteringen. Gemensamt är dock avsaknaden av det kollegiala utbytet och känslan av att tillhörigheten har förändrats. Ett intressant fynd är de värdeförflyttning mellan arbete och fritid som framkommer främst hos de något yngre informanterna.

Hur informationen om korttidsarbete förmedlats är väldigt lika på den övergripande nivån, där de fått beskedet via e-post. Hur sedan den individuella informationen följt har varit väldigt spritt, från ett yttersta läge där informationen kommit från media till ett läge med dialog och samverkan kring hur arbetstiden ska förläggas och vad den ska innehålla.

Det kollegiala stödet lyfts fram som mycket betydelsefullt för att hantera den nya situationen som det inneburit att vara korttidspermitterad. Gemensamt är även att arbetsgivare inte haft något uttalat stöd att ge.