Reaktioner och känslor i en förändringsprocess

Vi ser en variation i hur informanterna beskriver den individuella processen från det att de fått beskedet tills de förlikat sig med att vara korttidspermitterade. Initialt verkar det för flertalet att ha handlat om ett famlande och ett försök att få grepp om vad det är som händer. Gemensamt för alla var att korttidspermitteringen initialt kändes uthärdlig på grund av att det var vår och fint väder, men att det ändå inte riktigt räckte, då känslan av brist på stimulans och att känna sig behövd också gjorde sig påmind.

Själva beskedet om korttidspermitteringen har tagits emot med blandade känslor av våra informanter. Gemensamt för dem alla är att de inte känt någon direkt förvåning när de fått beskedet, detta då det skedde korttidspermittering i ganska stor omfattning i samhället. Det gjorde att de inte kände sig så ensamma om det.

...det var väl ingen stor grej egentligen, i och med att alla vart drabbade då. Sen

börjar man ju funderar i nästa steg då, vad händer på lång sikt? (IP 3)

En annan informant, som uppgav sig ha en önskan om att egentligen jobba deltid, men att möjligheten till detta tidigare saknats, sade;

...jag blev personligen, för min egen del, bara glad. (IP 8)

I de fall korttidspermitteringen pågått under en längre period har flera informanter uppgett att deras känslor ändrats under tiden de varit korttidspermitterade. Återkommande för informanter som blev korttidspermitterade under våren 2020 är att de uppgett att det då till en början kändes ganska bra att vara ledig, på grund av årstiden och att de kunnat sysselsätta sig med annat, men att det sedan kändes

31

hårdare efter sommaren, när de fick besked om att korttidspermitteringen skulle fortsätta.

Till att börja med så var det väl ingen som riktigt visste vart det skulle ta vägen, att man tyckte väl ändå det var rätt så, inte skönt, men man tänkte väl ändå att ett par veckor kan man ju korttidsjobba lite... det var ju bra väder och sommar och man hittar nya intressen... men ju längre tiden gick så behövde man ju hitta andra saker att göra och man satt väl och var lite sur för att det kändes som att man kunde göra så mycket mer med jobbgrejerna... efter semestern kändes det mer som en större frustration. (IP 6)

Några informanter berättade att de i stället upplevde att inflödet i deras arbete förvann, vilket orsakade att deras arbetsuppgifter delvis försvann och att de därför hade förståelse för sin korttidspermittering. En informant sade;

Jag ser ju att i år kommer inte siffrorna att bli så himla roliga... det är ju en sorg. Och en inre stress liksom. (IP 13)

Trots att flera informanter har använt ord som overklighetskänsla, ängslan osäkerhet och ovisshet för framtiden när de beskrivit hur det kändes att mottaga beskedet om att de blivit korttidspermitterade har i vissa fall samma personer samtidigt uttryckt lättnadskänsla och en känsla av tacksamhet över möjligheten att få det statliga stödet. Några informanter har gett uttryck för att de tror att det kan ha räddat dem från arbetslöshet och vissa informanter uttrycker att de för egen del tagit det personliga beskedet om korttidspermittering med lugn, eller rentav glädje, då det gett dem möjlighet att ägna tid åt annat. Två informanter gav dock uttryck för att de personligen anser att deras företag egentligen hade kunnat köra på som vanligt, men ändå valt att följa koncernens eller moderbolagets beslut om korttidspermittering.

En informant uttryckte väldigt stor frustration över sin arbetsgivares beslut om att utnyttja korttidspermittering, som i detta fall enligt informanten handlade om ett fel nyttjat regelverk. Samma informant upplevde det dock positivt att själv under korttidspermitteringen ha fått täcka upp lite mer än sitt ordinarie arbetsområde och ha fått ta ett större ansvar, då de anställda var på kontoret olika dagar, men ansåg att samma jobbmängd som tidigare inte gick att hinna med på kortare arbetstid. Informanten tog också upp frustrationen av att inte ha kontroll över sin egen arbetssituation.

...att man inte riktigt kände att man var färdig när man var tvungen att gå hem för dagen... Jag tycker ju om att ha kontroll över situationen och känna att jag liksom har jobbat undan... det var väl det som var det mest frustrerande, att man kände att man lämnade mitt i kanske ibland, att man inte var färdig och visste att man skulle vara ledig nästa dag efter. (IP 6)

32

En önskan om att ha kontroll över sin egen arbetssituation var något flera informanter gav uttryck för. När de inte hade kontroll uppgav det att det var förenat med känslor av stress och obehag. En informant var inte själv medveten om att det var viktigt förrän situationen utan kontroll uppstod.

Jag har ju kontrollen hela tiden på min agenda och helt plötsligt var det inte så, lite grann som att kastas runt i en liten ministorm och då, ja just förlusten av kontroll gjorde att för mig blev det väldigt jobbigt. (IP 2)

Gemensamt för flera av informanterna är att de uttryckt en initial oro för sina arbetsgivare, en oro för att deras arbetsplatser inte skulle klara sig igenom krisen. Några menar därför att de mottog beskedet om korttidspermitteringen med en känsla av oro, osäkerhet och en känsla av ovisshet för hur det kommer att bli framöver.

Efter en tids korttidspermittering upplevde dock flera av informanterna en viss frustration över situationen och de konsekvenser permitteringen medförde. Här gav vissa informanter uttryck för att ha upplevt sig själva mindre effektiva, att de med tiden slutade utnyttja tiden på det sätt de gjorde i början av permitteringen och kände utifrån detta en oro för hur det skulle bli att återgå till full arbetstid.

... vart efter man hade varit ledig ett tag så... man går ju in i en annan lunk, det gör man... man vänder på dygnet... blir sådär att ja men det kan jag ta en annan dag... jag kan ju va en lite sån där som skjuter upp saker... (IP 11)

Jag har ju sett det som väldigt förmånligt att ha fått vara permitterad... när man är det under en kort period så...Men sen i slutändan tyckte jag också att det var tråkigt. (IP 4)

...jag skulle ha läst mer, jag skulle ha grävt mer rent jobbmässigt men det har vart svårt att ha det fokuset när jag inte vet hur det ser ut framöver. (IP 9)

En informant som arbetade på ett företag där vissa blev uppsagda i samband med att andra blev korttidspermitterade beskrev nedan känsla;

Då var det ju som att alla var på en båt och det var sjögång... så mycket känslor... då fick jag ju hålla mig i för att ha koll på vad som var min reaktion och vad som var andras reaktioner... Det är ju som man är med helt plötsligt i ett TV-program, nån ska röstas ut och vem blir det? (IP 9)

Några av våra informanter var ju redan under intervjuerna tillbaka på fulltid igen, men andra, som fortfarande var korttidspermitterade i större eller mindre utsträckning, gav uttryck för en oro eller rädsla över att ha svårt att till en början “mäkta med” att återgå till “det normala” igen, med allt vad det innebär, exempelvis lämning av barn och restid till och från jobbet, då de gav uttryck för att nu hamnat i en annan, lugnare lunk med mindre stress. En informant uppgav

33

att relationen till partnern blivit en annan under korttidspermitteringen, då tidigare konflikter om vem som skulle hämta och lämna samt vara hemma med sjuka barn nu helt försvunnit. Det var enklare nu, barnet kunde leka hemma samtidigt som informanten arbetade. Personen beskrev en farhåga över att åter känna stress över detta den dag korttidspermitteringen upphör.

Införandet av korttidsarbetet har enligt informanterna även påverkat de kollegiala förutsättningarna. Störst påverkan har det varit där företagen varit tvungna att både använda sig av uppsägningar och av korttidsarbete. Informanterna beskriver det som att det var dubbla känslor, dels en sorg över att förlora kollegor, dels en lättnad över att själv få behålla arbetet. När arbetsgruppen förändrats tog det olika lång tid innan den nya konstellationen hittat sina nya former för det kollegiala arbetet.

En upplevelse av avundsjuka från andra har flera informanter gett uttryck för i intervjuerna. I stort sett alla informanter har upplevt avundsjuka från andra, ej korttidspermitterade, utanför arbetsplatsen. I vissa fall har det dock även handlat om avundsjuka kollegor emellan, på arbetsplatser där medarbetarna omfattats av korttidspermittering i olika omfattning. Somliga har då upplevt avundsjuka från de kollegor som fått fortsätta jobba i större omfattning. En informant säger;

De som inte har varit korttidspermitterade har ju sett det som vilken lyx. (IP 9)

En annan informant var inne på samma spår;

De som inte var permitterade, de var ju väldigt svartsjuka på oss, om man säger så... de jag har pratat med, de har varit ganska bittra att de har behövt jobba 100% och inte andra. (IP 4)