Informella diskussioner med påverkan inom gruppen

ansvarstagande lyftes flertal exempel från de tillfrågade respondenterna gällande hur detta kunde uttrycka sig i praktiken i dess verksamhet och dagliga arbete. Samtliga respondenter lyfter hur det är vanligt förekommande med diskussioner som rör val av färdmedel vid resor, drivmedel och kosthållning. En respondent beskriver exempelvis hur det förekommit en diskussion kring just resor inom tjänsten där organisationen har en uttalad resepolicy vid frågan huruvida respondenten upplever att denne påverkas av sina kollegor när det kommer till att agera hållbart:

“Det gör vi väl hela tiden, att vi försöker leva vårt program. Det mest konkreta, det som kommer upp är ju bland annat resor och för mig har det varit en självklarhet att både privat och som i tjänst att jag flyger inte. Har jag haft en konferens vilket jag haft i Umeå har jag tagit tåget och jag tycker att jag hade en väldigt bra chef för hon säger inte nej till att flyga hon gör en bedömning. Men där har det väl skavt lite för mig, jag tycker det är lite för lätt att flyga, jag tycker det är lite för lätt att ta bil när vi har företagskort att använda att ta buss det är uttalat i vår rese hierarki att vi ska åka kollektivt i första hand. Så där har det hettat till ibland hos oss på enheten. Där jag då upplever då att “har du ens kollat busstidtabellen innan du säger att det inte går några bussar?””. (Respondent dietist)

37

Dessa diskussioner verkar påverka individerna i sådan riktning att de tar mer ansvar för

hållbarhet, och på sådant vis även agerar som principalen önskar i större utsträckning. Detta är intressant eftersom det ofta skildras i litteraturen hur informella diskussioner av sådan art kan leda till ökat motstånd mot principalens styrning (Helin & Sandström, 2010). Medan det i detta fall snarare verkar leda till minskad intressekonflikt i den mening att individer agerar mer hållbart på eget bevåg.

Respondenten förklarar vidare:

“Jag tycker nog att vi påverkar varandra i positiv bemärkelse, Till och med en hos oss som aldrig skulle ha åkt nattåg hon har åkt nattåg nu för första gången. Hon är inte emot tåg, men steget att gå mot nattåg kan nog vara tufft för många.” (Respondent dietist)

Dessa diskussioner där individer påverkar varandras värderingar, och får varandra att agera mer som principalen önskar i den mening att principalen har satt upp mål för ekologiska livsmedel, och en resepolicy som specificerar att resor med privat bil och flyg skall undvikas till förmån för kollektivtrafik. Det framgår i studien att sådana diskussioner sker informellt i fikarummet, något som överensstämmer med Roberts (1991) skildring av social

accountability. Dessutom sker diskussionerna kollegor emellan, det finns alltså inget hierarkiskt övertag från någon part. Vilket Roberts (1991) menar är en viktig aspekt när det kommer till social accountability. Författaren (ibid.) menar att det är diskussioner mellan jämlikar som ger upphov till fenomenet av social accountability, något som stämmer bra överens med det som framkommer i studien genom hur kollegorna interagerar och påverkar varandra avseende hållbarhetsstyrningen.

Ett exempel är hur en av respondenterna upplever att hon påverkats av sina kollegor och de samtal som förts. Dessa samtal har skapat ett klimatansvar som ligger i linje med de mål som förmedlas i hållbarhetsprogrammet genom att äta mindre kött. Något som respondenten i fråga menar på har skett sedan hon tillträdde i organisationen för 1,5 år sedan.

“Absolut det handlar ju mer, som jag sa jobbade jag ju på ett annat ställe förut där vi inte alls pratade om det så att jag äter väldigt lite kött idag vilket jag inte, vi åt mycket mer kött för 1,5 år sedan. Det var för att jag jobbade i en verksamhet där vi mer jobbade med transporter, produktion och energi så kommer jag hit och då har man ju lärt sig så himla mycket om den största klimatpåverkan olika livsmedels klimatpåverkan, så ska man då jobba med

miljöfrågor får man försöka göra någonting iallafall. Så att absolut är det mer så att det är blir många fler som äter mer vegetariskt eller flexitarianskt än vad det var på min förra arbetsplats. Det finns mycket tydligare cykeltrend, många som cyklar osv.” (Respondent hållbarhetsstrateg)

En av respondenterna, Respondent Parkchef/ Trädgårdsmästare, uttrycker även när hon tillfrågades huruvida denne upplevde sig påverkas av sina kollegor och deras åsikter att:

“Det hoppas jag innerligt att jag blir! Det är klart jag blir av vad kollegorna tycker och tänker också för att det det som gör oss starka. Vi är olika, vi tänker olika, ser från olika håll. Så att det händer nog rätt ofta. Jag kan inte peka på någonting, men jag törs nog säga att det händer nog rätt ofta att jag eller någon annan får säga: aa just det det tänker inte jag på” . (Respondent, parkchef/ trädgårdsmästare)

38

Ytterligare exempel som lyfts av en annan respondent vid frågan huruvida man upplever att kollegor sinsemellan påverkar varandra i att agera mer hållbart är:

“Vi hade en ledningsgrupp här inne och så hade vi fika, och då var det att vi hade

papptallrikar och servetter och sådär. Och sen när vi gick ut så bara slängde vi allting i den här papperskorgen. Och då tänkte man så bara, vänta här nu vi har ju sorteringsstationen där ute i köket, varför gick man inte dem där extra tio metrarna och sorterade sitt skräp? (...) Så då börjar vi fundera är det här riktigt bra? Vi kanske skall föregå med gott exempel här sitter ändå förvaltningschef o ledningen två andra områdesledningar. (...) så att nu har vi tagit fram ett förslag att vi skall ta bort alla små papperskorgar och så på varje våning ha ett antal såna här sorteringsstationer. Så att man får faktiskt resa på sig från sin arbetsplats och gå och slänga sitt äppelskrutt då. (...) Så att det kan ju vara, det är ju inte att det har kommit uppifrån. På ett sätt ja, vi ska jobba med att minska vår klimatpåverkan med

klimatpåverkande produkter tex plast, det finns ju med. Men det finns ju också ett intresse får vi som jobbar här att vi ser någonting att det inte är, vi vill på ett annat sätt”. (Respondent planerings- och uppföljningschef).

Dessa diskussioner är dock inte bara av ovan beskriven art, där grupper påverkar individers värderingar i hållbarhetsfrågan genom väl avvägda argument, det förekommer även flera fall av skambeläggning, snudd på personliga påhopp och andra sanktioner när individer inte agerar på sådant sätt gruppen önskar.

“Däremot kan väl jag säga att när det kommer ferieungdomar hit med såna här plastlådor med mat, då kan jag bli lite upprörd, då kan jag nog få dem att skämmas lite.” (Respondent parkchef/ trädgårdsmästare)

Denna skambeläggning påminner mycket om de sanktioner grupperingar utsätter medlemmar för när de inte agerar på ett korrekt sätt. Något som ses som en disciplinerande åtgärd för att få individen att justera sitt beteende för att bättre passa gruppens normer. Dessa sanktioner påverkar individens ontologiska trygghet och självbild på sådant sätt att den kommer att anpassa sitt beteende för att uppnå gruppen (och principalens) förväntningar. Detta är en viktig komponent i accountability som Roberts (1991) menar är den mekanism som faktiskt gör individer accountable, individen är stolt över bra prestationer och är då en värdig del av kollektivet, och skäms över dåliga prestationer. Denna skam menar Roberts (1991) skadar individens självkänsla och det blir på så vis en form av självbevarelsedrift att justera sitt beteende för att åter ses som värdig. Detta resulterar även i att vissa individer undviker att delta i samtal och döljer beteende som anses ohållbart för gruppen.

“Nej, för jag pratar inte så mycket om det. så skulle jag säga, o det kan man ju säga att det blir en dold sida för jag vill inte skylta med det för jag tycker att det krockar med mitt jobb. så, utan jag kan berätta att jag cyklar till jobbet.” (Respondent planerings- och

uppföljningschef)

Detta undvikande av deltagande vittnar om en eftersträvan att uppfattas som en värdig del av gruppen och en form av skam för sitt eget agerande. Detta kan bero på att individer har sett andra disciplinerats av gruppen för sitt liknande beteende, något som Roberts (1991) menar är en disciplinerande mekanism även för individen som inte (än) disciplinerats. Men vi har även funnit exempel i studien där respondenter menar att de förvisso inte agerar hållbart, men väljer att inte skämmas för det ändå. I dessa fall verkar det som att individens självbild inte påverkas så mycket av de diskussioner som förs i fikarummen gällande hållbart agerande.

39

“Jag tror att det är så på alla arbetsplatser och i alla sociala medier vill man ju verka duktig, så det är nog mer på individnivå att vissa personer tycker att det är jobbigare att göra fel. Jag menar jag älskar att resa, och väljer att inte skämmas för det. Men man kan ju lika gärna skämmas över det och dölja det fast man vill resa.” (Respondent hållbarhetsstrateg)

Det är intressant, för dessa uttalanden verkar inte bero på individens hierarkiska ställning, eller individens interaktion med kollegor eftersom Respondent hållbarhetsstrateg är längre ner i organisationen än Respondent planerings- och uppföljningschef som uttryckte skam och hur denne döljer oönskat beteende för gruppen. Båda respondenterna har även uttryckt att de dagligen samtalar med kollegor, både formellt och informellt. Denna avvikelse kan bero på individens självbild, och att dennes ontologiska trygghet inte är beroende av sitt agerande, något som är märkligt om man ser till accountabilityteorin.

Studien har således funnit att individer i organisationen likt Roberts (1991) social

accountability genom diskussioner i informella rum påverkar varandras uppfattningar och ansvarstagande, även när det kommer till hållbarhetsfrågor. Vi har även funnit att individer döljer icke-hållbart agerande och därmed bryter mot gruppens normer, och inte heller ligger i linje med principalens direktiv för hållbarhet. Detta verkar vara ett sätt för individen att undvika sanktioner från gruppen.