Inkludering och exkludering

Samtliga fyra informanter är positiva till att barnen tas ut ur gruppen för att arbeta ensam tillsammans med en vuxen. De barn som har en språkstörning blir endast uttagna ur gruppen en gång i veckan, då de antingen arbetar tillsammans med specialpedagogen eller logopeden. Andreas blir däremot uttagen fler gånger ur gruppen för att arbeta med resurspersonen. Specialpedagogen berättar att hon skriver en handlingsplan till de barn som har någon form av svårighet som språkstörning eller autism. I handlingsplanen beskriver hon de möjligheter som förskolan ska ge barnen. Här skriver hon också om barnen ska ges möjlighet att arbeta enskilt med specialpedagog och logoped, men så långt det är möjligt ska möjligheterna ges i barngruppen. Lång (1996) förklarar att åtgärderna i en handlingsplan ska genomföras i barngruppen tillsammans med de andra barnen för att de inte ska känna sig utstötta och för att de inte ska få en särställning. Genom det här stärker Lång (1996) specialpedagogens svar i intervjun angående vilka möjligheter förskolan ska ge i gruppsammanhang. Specialpedagogens svar att barnen ska få möjlighet till enskilt arbete med specialpedagogen och logopeden motsägs av Lång (1996) eftersom barnet tas ut ur gruppen och därigenom kan de utpekas och få en särställning enligt Lång (1996). Vi ser således en viss motsägelsefullhet i specialpedagogens agerande, dock argumenterar hon för sina val.

4.3.1 Språkstörning

När logopeden och specialpedagogen arbetar tillsammans med barn som har en språkstörning väljer de att ta ut barnen ifrån barngruppen de flesta tillfällena. Under intervjun med specialpedagogen och logopeden förklarar båda att anledningen till att de tar ut barnen ifrån gruppen är att barnen ska kunna få arbeta i lugn och ro, inte bli störda av de andra barnen i gruppen och för att de ska kunna fokusera på barnet som de arbetar med. Barnen är själv positiva till att bli uttagna och följa med in i språkrummet och arbeta tillsammans med dem anser både specialpedagogen, logopeden och förskolläraren. Vi frågar förskolläraren om hon anser att barnen missar något de gånger de tas ut ur gruppen. Hennes svar blir då:

Det gör dom ju ibland. Men det är inte så att de sitter där inne i en två timmar utan de sitter där allt från15-30 minuter. Och ibland behöver man jobba enskilt med dem och ibland kan man ta in en kompis med dem. Men man kan ju missa och missa... är det så att dom har fri lek eller kanske gör något med vårt tema kan de gå ifrån och komma tillbaka igen utan att direkt ha missat något. Och sen när vi målade

34

hajarna, tror det var en tisdag då logopeden var här. Då ville inga barn vara inne hos henne så hon väntade med att ta in barnen, så stod hon och iakttog barnen istället (förskollärare).

Att barn inte får vara med i barngruppen och ha en kompis att leka med sårar och gör dem upprörda, vilket försvagar barnens utvecklingskompetenser menar Öhman (2011). Barnen som har en språkstörning plockas ut ur gruppen i cirka en timme samanlagt varje vecka, men resterande timmar tillbringar de i barngruppen. Tillsammans med barnen i gruppen skapar de relationer och finner vänskap med varandra, enligt förskolläraren. Barnen som har en språkstörning blir inte sårade och ledsna när de tas ut ur gruppen för att arbeta tillsammans med en vuxen, påstår både specialpedagog, logoped och förskollärare. Därigenom försvagas inte deras utvecklingskompetenser som Öhman (2011) påstår. Barnen får vara med i barngruppen när det är gruppaktiviteter och alla barn har funnit kompisar i barngruppen påstår förskolläraren. Logopeden och specialpedagogen förklarar också att vid vissa arbetstillfällen stannar barnen kvar i barngruppen genom att logopeden eller specialpedagogen går in i barnens lekar och äter tillsammans med dem eller under andra språkstimulerande tillfällen. Barns språkutveckling sker ständigt i samspel mellan barnet och dess närmaste omgivning. De lär sig att variera och anpassa sin språkanvändning genom att använda språket i olika situationer och med olika samtalspartner, menar Bruce (2009). När logopeden och specialpedagogen kommer till förskolan en gång i veckan har de som syfte att arbeta tillsammans med de barn som har en språkstörning. Det bidrar till att de språkstörda barnen får en annan samtalspartner än vad de får dagligen i verksamheten. Logopeden och specialpedagogen är också utbildade i området språksvårigheter. Syftet med att barnen om har språkstörning ska arbeta tillsammans med logopeden eller specialpedagogen är att främja deras språkutveckling. Språkutvecklingen sker inte bara i situationer mellan den vuxna och barn utan sker även till exempelvis i leken tillsammans med kompisarna, vid matsituationer eller vid samlingen.

Vid några tillfällen när logopeden och specialpedagogen kommer ut på förskolan är de barn som de hade tänkt arbeta med upptagna med andra aktiviteter. Logopeden och specialpedagogen förklarar då för oss att, för att inte avbryta barnen i deras aktivitet tar de tillfället i akt att observera barnen istället. Anledning till att de observerar barnen är för att se vilken nivå barnen ligger på, vad barnen behöver träna på mer i språket samt se vad barnen är intresserade av. Rygvold (2001) förklarar att spontana observationer av barn ska ske i deras naturliga, vardagliga miljö och tillsammans med bekanta människor. När observationerna sker

35

i naturliga situationer ger det barnen en möjlighet att förklara och visa vad de har för intressen. Eftersom logopeden och specialpedagogen inte vet när det kan bli ett bra tillfälle att observera barnen, får de istället utföra en spontan observation. Vid de tillfällen när observationerna sker utspelas de där barnen själv har valt att vara, under den aktivitet samt med de personer som de också har valt.

4.3.2 Autism

Resurspersonen är endast till för Andreas, och arbetar aldrig tillsammans med de andra barnen i barngruppen. På frågan om hon alltid arbetar själv med honom eller om han ibland får ha en kompis med svarar hon följande:

Nej, jag jobbar bara ensam med honom. Just i sådana här saker som ni såg, baktanken med det är att han ska lära sig att leka med det och sen kunna leka med det i den stora gruppen. Ett exempel på det är brio järnväg som vi höll på med innan, där vi lär oss att vi ska bygga en cirkel för att sedan kunna köra tåget. Och sen när vi kan det, så kan vi ju göra det med andra barn. Likaså gäller lego, och vi har haft en docka. Så det kan vara lättare att lära det här, med bara mig. Och sen när man kan det, så kan man göra det i den stora gruppen (resurspersonen).

Barn som har autism måste få undervisning i hur lekar och socialt samspel fungerar, nämner Jakobsson och Nilsson (2011), och därigenom kan barnet skapa en bra självbild. Det kan också ske genom att hitta styrkor och att försöka undgå svårigheter där man vet att barnet inte kommer att lyckas just nu. Under intervjun med resurspersonen lyfter hon fram att hon går ifrån med pojken medvetet från barngruppen ibland. Anledningen till att hon tar ut honom ifrån gruppen är att hon vet att han inte kommer att klara av situationen. Situationerna som de går ifrån kan vara att de andra har genomgång om något teoretiskt som pojken inte klarar av att förstå och ta in, så istället går pojken och resurspersonen in i blå rummet och gör övningar som är anpassat för honom och som främjar hans utveckling. De sammanhang där resurspersonen vet att pojken klarar av att vara tillsammans med gruppen är när det är kalas, när de ska se på någon film, vid maten eller på utflykter. Genom att resurspersonen väljer att de går ifrån gruppen, kommer inte Andreas att känna sig misslyckad och hans självbild blir inte sämre. Genom att stanna kvar i gruppen vid de tillfällen när resurspersonen vet att han klarar det får pojken se sina egna styrkor att han klarar av det och därigenom kan hans själförtroende öka.

36

Observation av resursperson i arbete med pojken med autism

Resurspersonen och pojken gör en uppgift tillsammans, målet med uppgiften är att pojken ska lära sig turtagning. Uppgiften går ut på att pojken tillsammans med resurspersonen ska bygga ett hus på en bricka, under brickan sitter det fast en bild med ett hus på. Pojken börjar ta en kloss som ligger i en liten låda, klossarna är i färgerna röd, gul, blå och grön. Efter att pojken har lagt sin kloss på brickan med rätt färg så är det resurspersonens tur och lägga en kloss. Genom den här aktiviteten stärker resurspersonen sitt svar under intervjun och som även det Jakobson och Nilsson (2011) nämner i stycket ovan, att försöka träna pojken på att kunna få vara med de andra i gruppen, då den här arbetsuppgiften går ut på att träna turtagning.