1. Inledning
Enligt Folkhälsomyndigheten (2019) är ensamhet ett fenomen som de flesta människor upplever någon gång i livet. Ensamhet som tillhör livsförutsättningarna hos äldre kan vara besvärligt att tåla om den är ofrivillig. Äldres ensamhet har under lång tid ansett som ett socialt problem och det har observerats att känslor av ensamhet stiger i relation med hög ålder.
Åldrandet är en riskfaktor som skapar negativa känslor av ensamhet och social isolering vilket kan leda till att den personens sociala nätverk blir gallrat (Jönson & Harnett, 2015). Nilsson, Lindström och Nåden (2006) redovisar att ensamhet kan uppstå till följd av att en individ förlorar sin partner, syskon, vänner eller kollegor och det sociala behovet kan variera i olika utsträckning. På grund av åldrandet blir hälsan nedgången vilket även kan leda till begränsade möjligheter till social gemenskap.
Folkhälsopolitikens generella syfte är att tillföra och skydda folkhälsan genom att skapa goda och jämlika livsvillkor för alla invånare som bosätter sig i Sverige. När individer är involverade i samhället och upplever en gemenskap och tillhörighet kan detta mål vara möjligt att vinna (Forsman, 2014). Å andra sidan är det något som är mycket relaterat till individens olika förhållanden vilket är beroende av individens möjligheter och kapacitet, som kanske saknas hos äldre människor. Detta betyder att äldre är lika viktiga i vårt samhälle som andra människor men att dessa individer kanske inte kan delta i samhället i samma utsträckning som andra gör.
Socialnämnden ska arbeta för att denna målgrupp med äldre personer får samma möjligheter att leva och bo och ha en rörlig och betydelsefull levnad i samvaro med andra (Socialtjänstlagen (2001:453) 5 kap 4 §). Däremot har det sociala tillvägagångssättet inom äldreomsorgen ännu inte haft någon inverkan på verksamheten, där hälso- och sjukvårdsfrågor med huvudfokus på fysiska behov har förtur framför individers sociala behov (Socialstyrelsen, 2010).
Thorslund (2013) diskuterar det faktumet att äldreomsorgen inte har utvecklat sedan slutet av 70-talet och det har hänt efter kraftiga nedskärningar och begränsat utbud av insatser till äldre människor, trots att den äldre befolkningen har ökat betydligt under denna period. Jönson och Harnett (2015) beskriver nedskärningar som innebär att äldre människor erbjuds begränsade insatser som inräknas i verksamhetsområdet. Under denna period har verksamheten inte lagt stort fokus på individuell nivå. Det är också observerat att verksamhetens primära mål varit att skydda och stödja istället för att arbeta med denna målgrupps sociala problem. Det betyder att när man ignorerar sociala problem kan det leda till ökad ensamhet hos individen (Jönson &
Harnett, 2015).
Den förväntade livslängden har ökat i samhället och det har blivit möjligt på grund av förbättringar i hälsovård och som ett resultat av det en märkbar ökning av äldre befolkning.
Ensamhet är ett vanligt fenomen bland äldre människor och det fenomenet kan upplevas av alla oavsett ålder (Aylaz, Akturk, Eric, Özturk & Aslan, 2012). Masi, Chen, Hawkley och Cacioppo (2011) beskriver att ensamhet är en negativ känsla som kan orsaka både fysiska och psykiska hälsoproblem. Vidare beskriver de att man kan förstå ett samband mellan upplevelsen av ensamhet och mortalitet hos äldre människor. Människor känner sig glada och trivs i sociala sfären så därför gillar människor naturligtvis att skapa sociala relationer med andra, men om man inte får denna möjlighet att komma in i denna sociala sfär riskerar man att känna sig ensam
2
(Masi et al., 2011). Många forskare diskuterar om olika riskfaktorer som kan vara förknippade med upplevd ensamhet hos äldre, som inkluderar ålderdom, ensamboende, bristfälliga sociala nätverk, att vara änkefru/ änkeman, rörelsesvårigheter, psykisk och fysisk ohälsa och materiella begränsningar (Cattan, White, Bond & Learmouth, 2005; Dahlberg, Andersson, McKee &
Lennartsson, 2015; Dahlberg & McKee, 2014; Victor, Scambler, Bowling & Bond 2005).
Biståndshandläggare som arbetar inom äldreomsorg ska vara medvetna om ovanstående riskfaktorer i arbetet med äldre människor och att lämna utrymme i bedömningar för att undersöka äldre ur ett helhetsperspektiv, vilket också inkluderar det sociala behovet. Jönson och Harnett (2015) anser därför att det är viktigt att biståndshandläggare har ett helhetsperspektiv på individens sammanhang i utredningsprocessen istället för att fokusera för mycket på bara delar av personens livssituation, såsom fysiska hälsa.
Jönson och Harnett (2015) diskuterar vidare att biståndshandläggare ofta tappar fokus på individens sociala behov i utredningsprocessen och det händer för att biståndshandläggarens arbete är strukturerat under kommunens riktlinjer vilket också styr biståndsbedömningsprocessen. Det finns ett dilemma som både biståndshandläggare och äldre personer överensstämmer i som är att man i biståndsprocessen inte kan ansöka om insatser efter sitt behov utan utifrån de som är tillgängliga i kommunens standardutbud (Jönson & Harnett, 2015).
Med hjälp av ovanstående faktum och information anser jag att det krävs mer forskning rörande äldres sociala behov eftersom det finns forskning som visar på inskränkningar i biståndshandläggares arbetssätt som arbetar med ensamhet hos äldre personer.
1.2 Syftet
Det övergripande syftet med studien är att undersöka hur biståndshandläggare arbetar med att undersöka sociala behov och insatser hos äldre ensamma personer. Syftet är mer konkret att utforska vilka kommunala sociala insatser som erbjuds för äldre personer och på vilka grunder samt att utreda orsaker då insatser inte erbjuds.
1.2.1 Frågeställningar
Vilka kommunala sociala insatser erbjuds till denna målgrupp?
Hur bedömer biståndshandläggare vilka insatser som är lämpliga för äldre personer som upplever ensamhet?
På vilket sätt identifierar biståndshandläggare ensamhet hos äldre personer?
1.2.2 Avgränsning
Jag har valt att undersöka hur några utvalda kommuner i Västerbotten län arbetar med ensamhet hos äldre i denna uppsats, med avgränsning till att utforska arbetet utifrån biståndshandläggarnas perspektiv i respektive kommun. Jag har även gjort avgränsning gällande urval av kommuner, där jag har valt att välja de sju största kommunerna befolkningsmässigt i Västerbotten län.
3 1.3 Centrala begrepp
1.3.1 Äldre
En person som har fyllt 65 år räknas som medlem i indelningsgrupp “de äldre” i Sverige i likhet med många andra industrialiserade länder (Jönson & Harnett, 2015). Rolfner Suvanto (2012) redovisar även att män och kvinnor som är över 65 år kallas för äldre och detta har även samband med den allmänna pensionsåldern. Med dessa begrepp har jag valt att fördjupa min undersökning för personer som är över 65 år och befinner sig i kommunernas äldreomsorg.
1.3.2 Ofrivillig ensamhet
Ofrivillig ensamhet bland äldre kan komma plötsligt eller långsamt. Äldre som är ensamboende ses främst som människor som upplever ensamhet (Sundström, Fransson, Malmberg & Davey 2009:269–273). Masi et al. (2011) redovisar att ensamhet ibland kan blandas ihop med begreppet social isolering så därför behövs det ytterligare förklaring av begreppen. Anledning till ensamhet kan vara olika för olika personer exempelvis svagare hälsa, känsla av tomhet och förtvivlan över livssituationen är betydande riskfaktorer för ensamhet. De äldre som lever ensamma utan sin partner eller efter partnerns bortgång upplever stor ensamhet. Det finns stor risk för överdödlighet under det första året i en änkemans liv eftersom det är en stor förändring i deras vardagsliv (Sundström et al., 2009). Alftberg (2012) beskriver dessa personers ensamhet med ett exempel att de som delat måltider med sin partner tidigare kan också känna mer känslor av ensamhet i vardagen eftersom måltiden också fyller en typ av social funktion.
Ensamhet består av två dimensioner vilka är emotionell och social ensamhet. Där emotionell ensamhet innebär ofrivillig brist på eller förlust av nära relationer där enskildes subjektiva upplevelse är central däremot social ensamhet handlar om en individs brist på interaktion och kontakt mellan andra människor (Cattan et al., 2005). I denna undersökning har jag valt att fokusera mest på ensamhetens olika dimensioner, vilka ofta är negativa upplevelser som ofta leder till ofrivillig ensamhet hos äldre.
1.3.3 Sociala insatser
Enligt Socialstyrelsen (2012) finns det två typer av sociala insatser inom äldreomsorg;
serviceinsatser och omvårdnadsinsatser. Det som ingår i serviceinsatser är städning, tvätt, hjälp vid inköp etc. Omvårdnadsinsatser däremot innefattar att ha stöd med att äta, klä sig, ta hand om personlig hygien samt sådana insatser som hjälper till att bryta isolering och ensamhet hos äldre. Det finns flera exempel på sociala insatser inom äldreomsorg, t.ex. hemtjänst, färdtjänst, träffpunkter, dagverksamhet, stödgrupper eller studiecirklar. Jönson och Harnett (2015) redovisar att det finns många olika sociala gemenskaper och organisationer för äldre, vilket innefattar kommunala, privata och frivilligt organiserade aktörer som arbetar med sociala insatser. Jönson och Harnett (2015) beskriver vidare att många organisationer arrangerar träffpunkter och aktiviteter med syfte att bryta isolering och ensamhet hos äldre. Träffpunkter och andra sociala insatser anses som ett sätt att göra äldre personers känsla av sammanhang ännu starkare (Antonovysky, 1991 i Jönson & Harnett, 2015).
4
Utöver det redovisar Dahlberg (2013) att hemtjänstpersonal också utför sociala insatser för äldre i form av sällskap vid exempelvis ledsagning och detta syftar till att bryta äldre personers isolering. För att kunna göra äldre personer mer aktiva finns det även sociala insatser som hjälper dessa individer att delta i samhället och detta kan ske genom offentliga och övergripande kommunikationer som exempelvis färdtjänst (Johansson & Leonard, 2007).
5