2.1.1 Historisk utveckling
Socialtjänsten tog över socialvården i januari 1982 och Socialtjänstlagen (SoL) trädde i kraft.
Många äldre fick ta del av äldreomsorgens tjänster enligt denna lag och som ett resultat av detta blev äldre delvis friskare och fick förbättrade levnadsvillkor. Kostnaden höjdes för äldreomsorgen efter införandet av Socialtjänstlagen för till exempel hemtjänst (Szebehely &
Trydegård, 2014). Under 1990-talet har tröskeln för att få insatser höjts i många kommuner som en strategi för att minska kommunala utgifter vilket har påverkat dem med mindre omfattande behov av hjälp mest. Huvudsyftet med åtstramningen av den offentliga äldreomsorgen var formalisering av omsorg konsekvens av detta omsorgsinsatser har mest utförs av anhöriga. Det är färre äldre människor som fått ta del av hemtjänst eller fått plats på äldreboende sedan 1980-talet jämförelse som får stöd av anhöriga idag (Szebehely & Trydegård, 2014).
Socialtjänstlagen ger äldre människor rätt till äldreomsorg som en lagstadgad insats, vilket kräver att man ansöker om det och sedan gör en handläggare ärendehandläggning och utredning av individens behov och bedömer samtidigt om det går att tillgodoses individens behov på annat sätt. Szebehely och Trydegård (2014) diskuterar vidare om införandet av (SoL) är till fördel för äldre människor i behov av vård och omsorg samtidig som det höjer kostnaderna för kommunerna jämfört med tidigare. Den lag som trädde i kraft 1994, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) som påverkade äldreomsorgen. Det har observerats att efter införandet av (LSS) ökade kostnaderna ännu mer för kommunernas äldreomsorgstjänster vilket resulterade i åtstramning av utgifter för äldres behov av vård och omsorg. Insatser enligt (LSS) innebär att individen ska garanteras goda levnadsvillkor medan (SoL) ska tillförsäkra rimlig levnadsnivå, vilket uppfattas ha en lägre målsättning på grund av ordval.
2.1.2 Kommunalt autonomi
Szebehely och Trydegård (2014) betonar att enligt svensk grundlag har alla kommuner i Sverige möjlighet till självstyre så därför kan det finnas stora skillnader gällande insatser till olika målgrupper. Svensk grundlag ger kommuner stark autonomi som innebär att de kan själva avgöra vad de föredrar och bestämmer utifrån de regler som föreskrivs för kommunal verksamhet. Staten kan styra kommuner genom lagstiftningen, dock är Socialtjänstlagen en ramlag som ger kommuner stort utrymme vid lagtillämpningen (Szebehely & Trydegård, 2014).
Socialtjänstlagens införande under en period av stigande samhällsresurser innebar att kommunerna hade god ekonomi att agera med lämpligt sätt i överensstämmelse med socialtjänstlagens målsättning. Med ekonomisk försvagning kan kommuner inte i lika stor utsträckning erbjuda insatser, vilket leder till prioriteringar och besparingar som kanske inte helt överensstämmer med lagens mål, vilket kan kräva ramlagstiftning. Det finns en viktig målsättning inom äldreomsorgen nämligen att alla äldre ska ha likvärdiga möjlighet att erhålla insatser oavsett vilken kommun man bor i (Socialstyrelsen, 2011).
Enligt Sauer (2007) är det viktigt att äldreomsorgen följer samhällsutvecklingen så att den ska kunna uppnå kraven hos äldre nu och senare i framtiden. Dahlberg (2013) diskuterar om äldreomsorgens utvecklingsrelation med välfärdspluralism och hon menar att det finns många
6
olika medverkande i ett system som utformar och erbjuder tjänster på olika sätt. Dessa omfattar att uppfylla och kompensera den offentliga sektorn men det är framförallt kommunernas och statens ansvar att finansiera och fastställa ramarna för olika tjänster. Dahlberg (2013) tror att det finns en liten berövar grupp av äldre i samhället som är missnöjda med att de inte får någon form av stöd och det är en anledning till att denna grupp ofta upplever social exkludering och alienation. Detta visar hur viktigt det är med samverkan och samordning av insatser på bästa sätt mellan olika organisationer för att bemöta behoven hos äldre personer (Dahlberg, 2013).
2.1.3 Signifikans av ett helhetssynsätt och biståndsbedömningsprocessen
Enligt Socialstyrelsen (2006) är det viktigt att biståndshandläggare med hjälp av sina teoretiska och praktiska erfarenheter fattar beslut rörande äldre personer men att hen också ska kunna utreda personen utifrån ett helhetsperspektiv. Det innebär att biståndshandläggaren samlar information om äldre personer genom en kartläggning av omständigheterna. Man kan göra det för att ta reda på vilka behov den äldre personen har och vilka insatser som är lämpliga att erbjuda. Det är en god strategi för att samla information om den äldre personens livssituation och livsområden till exempel personens sociala relationer, ekonomi, kontaktnät, boende hälsotillstånd, levnadssätt, individens entusiasm och önskemål. Trots det finns olika uppfattningar om äldre som anser att äldre är en homogen grupp med samma karaktäristika (Jönson & Harnett, 2015). På grund av det är det viktigt att biståndshandläggaren skaffar information om individens egna önskemål och även tar reda på vilka förutsättningar och möjligheter individen har (Socialstyrelsen, 2006). När man väljer och utformar insatser bör målet vara att relatera till individens behov, vilket bör begrundas i konsultation med den berörda personen och möjligtvis ihop med omsorgsaktörer och/eller anhöriga. För att leverera en god kvalitet i äldrevården är det viktigt att äldre ska vara involverade i utformningen av insatserna och att de ska känna sig nöjda med beslutet och att tillit skapas i processen (Socialstyrelsen, 2010).
Socialtjänstlagen ger rätt till bistånd till alla som behöver hjälp och det bestäms utifrån behovsbedömningens riktlinjer som biståndshandläggaren har till hjälp för att ta beslut om lämpliga insatser till äldre personer. Under senare år har behovsprövningen typiseratsade mer när det gäller hjälpinsatser resulterat i en mer byråkratiserad biståndsbedömningsprocess där individen får mindre utrymme att vara delaktig i biståndsbedömningsprocessen. (Andersson, 2004).
2.2 Ensamhet hos äldre
2.2.1 Orsaker, konsekvenser och risker med ensamhet
Det finns flera olika orsaker bakom ensamhet vilket har påvisats av olika studier. Victor, Scrambler, Bowling och Bond (2005) redovisar i sin studie som är utförd i Storbritannien att ensamhet har direkt relation med hög ålder, att vara änka/änkling och bo ensam. Kroniska hälsoproblem, funktionsnedsättning, syn eller hörselnedsättning, depression, begränsade resurser, avsaknad av djupa relationer är andra faktorer som orsakar ensamhet hos äldre personer. Dahlberg, Adersson, Mckee och Lennartsson (2015) redovisar en svensk studie som
7
visar att en långvarig period som änka/änkling och en partners oväntade död har också starkt samband med ensamhet hos både män och kvinnor liksom depression och rörlighetssvårigheter också är relaterat till upplevelse av ensamhet.
Ensamhet hos äldre har ett starkt samband med människors ohälsa och en ständig ensamhet kan framkalla olika konsekvenser för äldres psykiska och fysiska hälsotillstånd. Masi et al. (2011) påpekar att ensamma personer har högre risk för Alzheimers sjukdom och försvagad kognitiv förmåga jämfört med personer som inte upplever ensamhet. Också Luanaigh och Lawlor (2008) redogör att ensamhet har direkt koppling till depression och ensamhet kan också vara anledning till vissa sjukdomar såsom högt blodtryck, sömnsvårigheter och hjärt-kärlsjukdomar. Vidare diskuterar forskaren relationen depression och ensamhet som visar att dödligheten är dubbelt så stor hos dem som upplever ensamhet med depression (Luanaigh & Lawlor, 2008).
En annan riskfaktor som är vanlig hos äldre personer som upplever ensamhet är tankar om självmord och viljan att inte leva längre. Nuförtiden är äldre den åldersgrupp som begår flest självmord. Möller, Björkenstam, Ljung & Åberg (2010) redovisar att de äldre som bor ensamma med otillräckligt stöd och har mindre sociala interaktion har högre risk för att begå självmord.
Förlust av partner eller ofrivillig ensamhet leder också till självmord. Erlangsen, Jeune, Bille Brahe och Vaupel (2004) redogör att när man har förlorat sin partner framförallt under det första året efter partnerns död ökar risken för självmord hos äldre män och männen som är över åttio år löper högre risk att ta sitt liv jämfört med andra åldersgrupper.
2.2.2 Att identifiera ensamhet
Att identifiera ensamhet hos äldre är ett ämne som behöver mer forskning och det finns även begränsad forskning kring hur biståndshandläggare identifierar ensamhet bland äldre personer.
Däremot finns det vissa studier som visar på olika faktorer eller orsaker till ensamhet hos äldre.
Andersson (1998) redovisar att när man ser på vanliga demografiska faktorer såsom ålder, kön, civilstånd samt socioekonomisk status kan man identifiera ensamhet hos vissa personer.
Studien visar vidare att det finns samband mellan ålder och ensamhet och de som är över 75 år har en ökning av ensamhetskänsla (Andersson, 1998).
Det finns även en studie av Nyqvist, Cattan, Andersson, Forsman och Gustafson (2013) som kan hjälpa biståndshandläggare att identifiera ensamhet hos äldre. Studien påvisar att äldre personer känner sig mer ensamma på äldreboende än i deras tidigare hemmiljö. Dock har äldreboende har sociala kontakter, men det krävs ytterligare sociala insatser för att inkludera de som upplever ensamhet (Nyqvist et al., 2013).
2.2.3 Interventioner
Andersson (1998) redogör för tre generella mål med sociala insatser eller interventioner mot ensamhet, där första målet är att framställa villkor för social kontakt, andra är att förhindra ensamhet från att få växa fram till mer allvarliga problem och tredje målet är att förhindra ensamhet för att uppstå.
8
Andersson (1998) beskriver även olika typer av interventioner vilka kan bidra att hantera eller minska ensamhet hos äldre. Kognitiv beteendeterapi som bygger på att utveckla individers beteende i sociala sammanhang, interpersonell terapi och psykodynamisk terapi som bygger på att utveckla klientens egen föreställning om sig själv, vänskapsbesöksprogram som syftar till att hålla sig borta från ensamheten genom sällskap och denna intervention har utformats för personer som har svårt att flytta hemifrån. Alla dessa interventioner hjälper biståndshandläggare att hitta vägar för att minska ensamhet hos individer (Andersson, 1998).
Findlay (2003) redovisar också gruppinterventioner som ett sätt att minska ensamhet hos äldre personer vilket innebär tele-konferenser, diskussionsgrupper och stödgrupper liksom olika gruppinterventioner. Tele-konferens interventionen bygger på att föra ihop personer i geografiskt isolerade områden. Diskussionsgrupper för seniorer har konstruerats för de änkor/änklingar som har problem med emotionell ensamhet och stödgruppers syfte är också för att minska ensamhet där ett urval av deltagare tränar olika förmågor och närvaron av en ledare är i stor fokus (Findlay, 2003). På samma sätt anser Jönson och Harnett (2015) att träffpunkter är ett viktigt verktyg för att förebygga social isolering samt för att främja äldres hälsa.
9