Genom 1955 års lagstiftning om investeringsfonder för konjunkturutjäm
ning har åsyftats att på beskattningsområdet skapa en anordning, som kunde bidraga till utjämning i produktion och sysselsättning. Bestämmelser
na innebär, att företagen skattefritt får fondera vinstmedel för framtida investeringsändamål. Man har velat uppmuntra företagen att uppskjuta in
vesteringar vid högkonjunkturer och att, under arbetsmarknadsstyrelsens kontroll, i stället förlägga dem till tider, då en ökad investeringsverksamhet från sysselsättningssynpunkt befinnes önskvärd. Redan före år 1955 fanns liknande bestämmelser. Den första lagstiftningen om investeringsfonder tillkom år 1938 och karakteriserades därvid som en försökslagstiftning.
Lagstiftningen utbyggdes efter hand och gavs år 1947 permanent karak
tär. 1947 års förordning upphävdes genom 1955 års lagstiftning; dock äger förordningen fortfarande tillämpning i avseende å sådana investeringsfon
der, som bildats jämlikt samma och tidigare förordningar.
Med hänsyn till det konjunkturläge som rådde alltsedan tillkomsten år 1938 av investeringsfondslagstiftningen kom medgivanden att taga investe
ringsfonderna i anspråk i större omfattning att lämnas först under åren 1958—1959. De medgivanden som då lämnades var betydande. Det är först genom dessa medgivanden som erfarenhet vunnits av på vad sätt och i vil
ken omfattning investeringsverksamheten kan ökas genom ett frigivande av investeringsfonder.
Då det syntes önskvärt att förordningen om investeringsfonder för kon
junkturutjämning översågs med ledning av vunna erfarenheter anmälde jag frågan den 19 maj 1961. Jag framhöll därvid bl. a. att erfarenheterna av
21 lagstiftningen om investeringsfonder i det under åren 1958—1959 rådande konjunkturläget givit vid handen att densamma var ett verksamt medel att stimulera till investeringar och därigenom skapa ökade sysselsättningsmöj
ligheter. Fonderna hade emellertid i främsta rummet använts för investe
ringar i byggnader och i sådana maskiner, som installeras i nybyggnader.
Däremot hade lagstiftningen endast i obetydlig utsträckning stimulerat före
tagen att under tider med sämre avsättningsmöjligheter öka lagerhållning
en. Detta var, påpekade jag, utan tvivel åtminstone delvis en följd av lag
stiftningens utformning; de förmåner i beskattningshänseende som vinnes om investeringsfonderna användes för avskrivning av byggnader och maski
ner är nämligen väsentligt större än om fonderna användes för nedskriv
ning av lager. Från konjunkturpolitisk synpunkt framstår det som ange
läget att i tider med avsättningssvårigheter kunna intressera företagen att öka lagerhållningen. Jag framhöll därför att det borde undersökas om inte investeringsfondslagstiftningen kunde utformas så att den ger större möjligheter att påverka lagerinvesteringarna. En utredning i ämnet borde därför komma till stånd.
Utredningens syfte borde vara att undersöka behovet av och framlägga förslag till ändringar i investeringsfondslagstiftningen i syfte att göra denna till ett mera verksamt medel i konjunkturpolitiken. En huvuduppgift för utredningen skulle vara att pröva om de förmåner i beskattningshänseende, som lagstiftningen erbjuder, är lämpligt avvägda och i främsta rummet vil
ka ändringar som kan behöva vidtagas för att stimulera företagen att an
vända investeringsfonderna för lagerinvesteringar. Vidare borde undersökas om det är möjligt att utforma lagstiftningen så att dess investeringsuppskju- tande effekt i högkonjunkturlägen förstärlces utan att företagens villighet att avsätta till investeringsfonder därigenom i nämnvärd mån minskas.
Det torde emellertid, framhöll jag, vara utredningen obetaget att upptaga även andra spörsmål, som berör investeringsfondslagstiftningen.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande nyssnämnda dag tillkallade jag byråchefen i finansdepartementet I. E. Eckersten, ordförande, byråchefen för lagärenden därstädes S. V. Lundell, dåvarande taxeringsintendenten nu
mera bankdirektören E. H. Anneli samt dåvarande byråchefen i arbetsmark
nadsstyrelsen, numera generaldirektören i bostadsstyrelsen B. R. Sännås så
som sakkunniga med uppdrag att verkställa översyn av 1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning. Att såsom expert biträda de sakkunniga förordnades förste byråsekreteraren i arbetsmarknadsstyrel
sen J. G. H. Nitare.
De sakkunniga, som antagit benämningen investeringsfondsutredningen, har med skrivelse den 9 juli 1962 överlämnat en (stencilerad) promemoria med förslag till ändringar i 1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning.
Vid promemorian fogat, av de sakkunniga utarbetat författningsförslag torde få såsom Bihang fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag.
över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten, Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
22
riksskattenämnden, riksrevisionsverket, kommerskollegium (med överläm
nande av yttranden från samtliga handelskammare i riket), konjunkturin
stitutet, generalpoststyrelsen, riksbanken, arbetsmarknadsstyrelsen, över- ståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergöt
lands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Västman
lands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, all
männa ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden, Sveriges indu
striförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Kooperativa förbundet, Sveriges redare- iörening, Svenska bankföreningen, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Auktoriserade revisorer, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges skogsägareför
eningars riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, Svensk industriförening, Svenska företagares riksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsor
ganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akade
mikers centralorganisation, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska lands
kommunernas förbund, Svenska stadsförbundet samt Taxeringsnämndsord- förandenas riksförbund. Svenska landstingsförbundet, som beretts tillfälle yttra sig över promemorian, har avstått från att avgiva yttrande i ärendet.
Några av näringsorganisationerna har åberopat ett yttrande, som avgi
vits av delegerade för Sveriges industriförbund, Stockholms handelskamma
re, Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Det
ta yttrande betecknas i fortsättningen såsom avgivet av näringslivets skatte- delegation. Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk har hänfört sig till ett av lantbrukets skattedelegation avgivet utlåtande.
Då det gällt att genom skatteförmåner stimulera företagen att under vissa tider öka sina investeringar och att medverka till en investeringsutjämning, har man i vårt land byggt på investeringsfondslagstiftningen. I andra länder däremot har man i regel valt att ge stimulansen i form av initialavskriv
ningar och extra avdrag vid taxeringen. Även i Sverige har i skattediskus- sionen framförts förslag om att man borde pröva ett dylikt system, an
tingen som en ersättning för investeringsfondslagstiftningen eller som ett komplement till denna. Man har därvid framhållit att möjligheterna att me
delst investeringsfonder stimulera till investeringar är begränsade genom att lagstiftningen endast omfattar bolag och föreningar och genom att endast sådana företag, som gjort avsättningar, kan påverkas.
Investeringsfondsutredningen har i enlighet med sina direktiv begränsat sig till en översyn av 1955 års förordning om investeringsfonder för kon
junkturutjämning och har inte ingått på prövning av andra former av in- vesteringsfrämjande åtgärder på skatteområdet. Samtidigt med att utredning
ens förslag om en effektivisering av investeringsfondslagstiftningen upptages till behandling synes emellertid även andra möjligheter att genom skatte
lättnader stimulera till investeringar böra prövas.
Jag anhåller nu att få anmäla dessa spörsmål.
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963 23
II. Historik och gällande rätt m. m.
Såsom bakgrund till sina förslag till ändringar i den nuvarande lagstift
ningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning lämnar utredningen först en redogörelse dels för den lagstiftning som föregått den nu gällande, dels ock för den huvudsakliga innebörden av nuvarande bestämmelser. Den
na redogörelse, vars syfte är att visa vilka allmänna synpunkter som fram till den nu aktualiserade utredningen varit bestämmande för lagstiftningen på området, torde här få återges.
Tidigare lagstiftning
Genom förordningen den 17 juni 1938, nr 384, medgavs svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening, som tillgodonjöt fri avskrivning å maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfonder för bygg
nader samt för inventarier och varulager. Avsättning till fond för byggnader fick för visst beskattningsår inte överstiga tio procent av årsvinsten enligt vederbörligen fastställd balansräkning och ej heller, såvitt angick aktiebolag, två procent av aktiekapitalet. Till fond för inventarier och varulager med
gavs avsättning med dubbla beloppet. I förordningen, som avsåg allenast avsättningar under de beskattningsår, för vilka taxering ägde rum åren 1939—1941, meddelades bestämmelser om efterbeskattning av medel, som inte tagits i anspråk inom föreskriven tid, och medel, som tagits i anspråk för annat ändamål än det för vilket de avsatts, ävensom föreskrifter om skyldighet att i viss omfattning erlägga ränta å efterbeskattade medel.
Syftet med denna lagstiftning var att ernå en viss konjunkturutjämnande etfekt. I den proposition (1938: 319), som låg till grund för ifrågavarande förordning, betonade departementschefen angelägenheten av att det allmänna såvitt möjligt bidrog till och underlättade en utjämning av de växlingar i produktion och sysselsättning, som följde med de ekonomiska konjunktu
rerna, samt erinrade om att liknande synpunkter i stigande grad vunnit be
aktande inom olika områden av statsverksamheten. Värdet av de åtgärder, som vidtagits för att upprätthålla eller öka statens och kommunernas egen verksamhet under depressionstider, ökades väsentligt, om anpassningen un
derstöddes av åtgärder, ägnade att öka industrins möjligheter att under en lågkonjunktur bereda sysselsättning åt sina anställda genom att då verk
ställa i och för sig önskvärda byggnadsarbeten, tillverka och anskaffa be
hövliga maskiner och andra inventarier samt i viss utsträckning fabricera varor för användning, när konjunkturen förbättrades.
Genom förordningen den 20 juni 1941, nr 433, utsträcktes bestämmelserna i 1938 års förordning till att gälla jämväl i fråga om avsättningar under be
skattningsår, för vilka taxering ägde rum åren 1942—1944.
24 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
Den under krigsåren rådande avspärrningen och de därigenom uppkomna svårigheterna för skattskyldiga, som realiserat sina lager, att kunna ersätta dessa, aktualiserade snart ny lagstiftning på området. Ny lagstiftning tillkom genom förordningen den 12 juni 1942, nr 371, varigenom 1941 års förordning upphävdes. Den nya lagstiftningen motiverades främst av angelägenheten av att bereda möjlighet till uppskov viss tid med vidtagandet av sådana dispo
sitioner, som i övrigt kunde vara tveksamma men som av företaget — med hänsyn till skatteeffekten — bedömdes såsom angelägna. Man avsåg med andra ord att bereda möjlighet till uppskov med den beskattning, som skulle bli en följd av att reserver i lagret måste framtagas vid av kristiden orsakad minskad lagerhållning. Härigenom skulle man förhindra att företagen för att undgå sådan beskattning enbart med hänsyn härtill efterfrågade varor under en period av varuknapphet. I nämnda förordning stadgades att för de beskatt
ningsår, för vilka taxering verkställdes åren 1942—1944, avdrag enligt i för
ordningen angivna regler fick ske för avsättning till investeringsfonder för byggnader, för inventarier och varulager, för arbeten i gruva samt för ersät
tande av förkrigslager. Bestämmelser upptogs även om s. k. eldsvådefonder, d. v. s. fonder dit ersättningsbelopp fick avsättas som erhållits i anledning av att inventarier eller varulager förstörts genom eldsvåda eller av därmed jämförlig anledning eller blivit föremål för statligt förfogande.
1942 års förordning innebar en utvidgning av kretsen av skattskyldiga, som ägde rätt att göra fondavsättning. Avdragsrätt för avsättning till inves
teringsfond för gruva tillkom varje svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening. Avdragsrätten var sålunda beträffande denna fond inte beroende av att företaget ägde rätt till fri avskrivning. Rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond för ersättande av förkrigslager tillerkändes varje skatt
skyldig rörelseidkare, alltså även fysiska personer.
Genom förordning den 9 juni 1944, nr 279, vidtogs åtskilliga ändringar i 1942 års förordning. Dessa ändringar innebar bl. a. att rätten att göra avsättning till investeringsfond utsträcktes till de beskattningsår, för vilka taxering verkställdes åren 1945—1947, samt att avdrag även fick ske för avsättning till investeringsfond för fartyg. Syftet med sistnämnda avdrags
rätt var att befordra vidmakthållandet av och utvecklingen av den i utrikes fart gående handelsflottans kapacitet samt att möjliggöra uppskjutandet av nybyggnader och reparationer till en senare tidpunkt, då tillgången på arbets
kraft och material förbättrats.
Tämligen snart efter tillkomsten av 1942 års lagstiftning om investerings
fonder framkom yrkanden om ändringar i densamma. Genom 1944 års för
ordning hade de dessförinnan framställda ändringsyrkandena blivit delvis tillgodosedda, men vissa frågor ställdes på framtiden, bl. a. ifrågasatt av
dragsrätt för medel som avsatts till investeringsfond för skogsarbeten även
som fråga om åtgärder, avsedda att stimulera bostadsbyggande. I anledning av motioner vid 1944 års riksdag tillkallades särskilda sakkunniga att verk
ställa en allmän översyn av ifrågavarande lagstiftning. De sakkunnigas be
tänkande (SOU 1945:49) lades till grund för en proposition (1947:86) i
25 ämnet till 1947 års riksdag. Resultatet blev förordningen den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder. Den nya lagstiftningen innebar alt de äldre pro
visoriska bestämmelserna ersattes med en permanent lagstiftning. Denna ut
formades främst med tanke på att den skulle erhålla en konjunkturutjäm- nande effekt.
I sakkunnigbetänkandet hade härom anförts bl. a. följande.
Det är icke möjligt för samhället att i alla avseenden förutse den framtida utvecklingen på det ekonomiska området och dess återverkan på arbetsmark
naden. Den framtida konjunkturutvecklingen kan i bästa fall överblickas endast i begränsad omfattning och för kortare tid. Nämnda förhållanden ävensom övriga erfarenheter från tidigare kriser visa angelägenheten av att samhället i god tid planlägger åtgärder för och därigenom har god beredskap vid nedgående konjunkturer. När det gäller att använda investeringsfonder såsom ett medel för arbetslöshetens bekämpande och uppnående av jämnare produktionsförhållanden, sammanfaller problemställningen delvis med den aktuella uppgiften att åstadkomma god beredskap för försämrade konjunk
turlägen. Här må erinras om den s. k. investeringsreserven, som av Kungl.
Maj :t framlagts för och godkänts av riksdagen.
Då konjunkturutjämningen är en angelägenhet av särskild vikt och lösan
det av detta problem inrymmer betydande svårigheter, torde varje möjlig
het, som kan lämna ett lämpligt bidrag till frågans lösning, böra tillvara
tagas. En genom fondavsättning tillskapad möjlighet att hålla näringslivet i gång under lågkonjunktur i större utsträckning än vad eljest skulle vara fal
let bör vara ett gott bidrag till de åtgärder, som i övrigt vidtagas för att möta cn kommande depression, och ett komplement till eller eu grund för en för dylika situationer genom det allmännas försorg upplagd investeringsreserv.
Det bör här vara av särskilt värde, att företagarna under en depressions första skede kunna sysselsätta sina anställda, så att nödigt rådrum för vid
tagande av andra erforderliga, depressionen motverkande åtgärder därige
nom vinnes.
Den med avsättning till investeringsfond förenade skatteförmånen bör un
der högkonjunkturer av mera normal beskaffenhet vara ägnad att stimulera företagarna till konjunkturutjämnande åtgärder, vilka eljest icke skulle vidtagits eller i varje fall ej vidtagits å härför lämplig tidpunkt.
En fördel med fonderna är vidare att deras ianspråktagande även indirekt kan påverka näringslivet i gynnsam riktning. Denna effekt är i vissa fall på
taglig; Byggandet av bostäder och fabriker sprider sålunda sina indirekta verkningar inom vida grenar av näringslivet. Även andra investeringar kunna medföra dylika verkningar.
För en fortsatt lagstiftning talar vidare det förhållandet, att det enskilda näringslivet genom investeringsfonderna mera medvetet dragés in i de sam
hälleliga strävandena för jämnare konjunkturer. Härigenom vinnes bl. a. den fördelen, att vissa åtgärder för motverkande av arbetslöshet komma att om- händerhavas av företag, vilka hava tillgång till för investeringsuppgiften skolad och erfaren teknisk och administrativ personal.
Efter att ha berört några vid remissbehandlingen framställda anmärk
ningar mot förslaget yttrade departementschefen i propositionen i fråga.
Ytterligare har anmärkts, att rätten till skattefria reserveringar i form av nedskrivningar å inventarier och varor kunde antagas verka hämmande på företagens benägenhet att göra avsättning till investeringsfond. Detta lärer i och för sig vara riktigt, men den föreslagna lagstiftningen om investerings
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
fonder torde icke därför kunna betraktas såsom obehövlig eller onyttig.
Beträffande min principiella inställning till förslaget vill jag härefter nämna, att jag delar de sakkunnigas asikt, att åtgärder från det allmännas sida i konjunkturutjämnande syfte bliva behövliga även i framtiden och att de möjligheter till en sådan utjämning, som lagstiftningen om investerings
fonder inrymmer, därför icke böra prisgivas. Vidare anser jag lika med de sakkunniga, att tiden nu är mogen för ersättande av gällande provisoriska bestämmelser med en mera permanent lagstiftning samt att man vid utform
ningen av denna lagstiftning bör i möjligaste man bortse från andra syn
punkter än de som sammanhänga med konjunkturutjämningssyftet.
De sakkunniga hade upptagit till behandling även frågan om utsträckning av avdragsrätten till investeringsfonder i andra förvärvskällor än rörelse.
Vidare hade behandlats spörsmålet om ett utsträckande till fysiska personer av rätten till avdragsgilla avsättningar till investeringsfonder i rörelse. Några förslag i dessa avseenden hade dock inte framlagts av de sakkunniga.
1947 års lagstiftning blev föremål för kritik i olika avseenden. Kritiken riktades sålunda bl. a. mot att de till fonderna avsatta medlen inte behövt föranleda motsvarande insättning på spärrat bankkonto eller eljest behövt avskiljas i räkenskaperna. Härigenom hade företagen fått möjlighet att utan beskattning av de under högkonjunktur avsatta fondmedlen stärka sin likviditet och att använda dessa medel till nya investeringar. 1947 års lag
stiftning sattes senare tillfälligt ur kraft. I förordningen den 30 mars 1951 (nr 151) angående en tillfällig skatt i syfte att motverka vissa investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt) stadgades sålunda, att den som vid 1952 års taxering yrkade och erhöll avdrag för avsättning till in
vesteringsfond enligt 1947 års förordning fick erlägga en investeringsskatt med tio procent av fondavsättningen. Vidare föreskrevs i förordningen den 6 juni 1952 (nr 380), att vid 1953 och 1954 års inkomsttaxeringar avdrag icke skulle medges för avsättning till investeringsfond enligt 1947 års lag
stiftning. I förordningen den 26 februari 1954 (nr 50) slutligen stadgades, att icke heller vid 1955 års inkomsttaxering avdrag fick ske för dylik fond
avsättning.
1947 års förordning avlöstes av den nu gällande förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning, som tilläm
pats från och med 1956 års taxering. I vissa hänseenden gäller dock 1947 års förordning —- såvitt avser redan avsatta fondmedel — även efter 1955 års utgång samtidigt som 1955 års förordning i vissa delar äger tillämpning jämväl beträffande investeringsfonder avsatta före ikraftträdande av sist
nämnda förordning.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen innehöll 1942 års för
ordning bestämmelser om bl. a. avsättning till investeringsfond för ersättan
de av förkrigslager och efter 1944 års ändring även bestämmelser om s. k.
eldsvådefonder. Dessa bestämmelser, som hade ett annat syfte än konjunk
turutjämning, gällde till och med 1947 års taxering. De upptogs inte i 1947 och 1955 års lagstiftningar, vilka enbart har konjunkturpolitislct syfte.
26 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
27 Genom förordningen den 4 juni 1948 (nr 278) med provisoriska bestäm
melser om investeringsfond för ersättande av normallager m. m. medgavs däremot avdrag för liknande avsättningar jämväl vid taxeringarna åren 1948—1950, därvid dock investeringsfonder för ersättande av förkrigslager benämndes investeringsfond för ersättande av normallager och eldsvåde- fonden benämndes särskild investeringsfond för ersättande av förlorade in
ventarier. 1948 års förordning ersattes beträffande de beskattningsår, för vilka taxering verkställdes åren 1951—1953, av förordningen den 11 maj 1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfon
der för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar. Genom för
ordningar den 20 februari 1953 (nr 50) och den 16 mars 1956 (nr 90) för
längdes de sistnämnda bestämmelserna att gälla även taxeringarna 1954—
1959. De dittillsvarande provisoriska bestämmelserna fick permanent ka
raktär genom förordningen den 15 maj 1959 (nr 168) om särskilda investe
ringsfonder för förlorade inventarier och lagertillgångar.
Beträffande fartygsfonderna kan nämnas att enligt förordningen den 22 februari 1946 (nr 39) medgavs utvidgad rätt att vid 1946 års taxering åt
njuta avdrag för avsättning till investeringsfond för fartyg. Genom förord
ningen den 19 februari 1954 (nr 256) infördes provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg. Avdrag för avsättning enligt denna förordning, som ändrats genom förordningar 1956 (nr 89) och 1957 (nr 64 och 76), kunde — i likhet med avsättning enligt 1951 års förordning om eldsvådefonder —- åtnjutas sista gången vid 1959
ningen den 19 februari 1954 (nr 256) infördes provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg. Avdrag för avsättning enligt denna förordning, som ändrats genom förordningar 1956 (nr 89) och 1957 (nr 64 och 76), kunde — i likhet med avsättning enligt 1951 års förordning om eldsvådefonder —- åtnjutas sista gången vid 1959