Insatser och stöd 32

Flera av våra informanter uppger att insatser och stöd till ungdomar inte är tillräckligt samt att individer med ADHD skulle kunna fångas upp i ett tidigare stadie och få insatser redan när diagnosen upptäcks. Något som också

framkommer i våra intervjuer är att flera av våra informanter upplever att föräldrar till ungdomar med ADHD behöver mer stöd.

Charlie anser att ungdomar med ADHD får den hjälp och stöd som de behöver men understryker samtidigt att de ungdomar som Charlie arbetar med redan är inne i systemet och att de redan har fått stöd eftersom de är i behandling. Däremot upplever Charlie att insatserna skulle kunna komma i ett tidigare skede. Med detta menar Charlie att när individerna kommer upp i tonåren så är problematiken ofta större eftersom stödet har kommit för sent. Så här säger Charlie om tidigare insatser:

Alltså, jobba förebyggande istället. För som det är nu anser jag att det är lite så här att, vi sätter ju inte in några resurser förrän det går åt helvete. Men vi kunde ju ha hindrat det från att gå åt helvete. I förlängningen tror jag att det hade blivit billigare.

Vidare uppger Charlie att stödet till nätverket runt omkring ungdomen inte är tillräckligt. Det finns ett annat problem som Charlie lyfter i intervjun vilket

handlar om att föräldrar till barn med ADHD ofta själv har någon form av diagnos och har då svårt att vara ett stöd för ungdomen. Alex i sin tur upplever att det finns behov av fler resurser till BUP och habilitering. Alex är enig med Charlie gällande tidigare insatser och menar att det inte räcker med att åtgärda problemen i skolan, utan att istället se till helheten. För att göra detta menar Alex att det krävs mer resurser till psykiatrin, bättre utredningsrutiner samt fler behandlare som kommer in och utbildar föräldrar. Alex understryker dock att situationen är bättre nu än vad den var för tio år sedan. Under intervjun uppstår ett samtal kring trycket på BUP och att en del faller mellan stolarna vilket leder till att alla inte får det stöd och hjälp som de behöver. Om detta uttrycker Alex sig på följande sätt:

Det stannar av och då får ju de också en sån här stämpel på sig när de får veta och det är ju inte bra för självkänslan heller att någonting inte stämmer med mig, fungerar inte och sen får man ingen hjälp. Jag har sett det så många gånger.

På grund av bristande resurser är det allt fler som vänder sig till

privatpraktiserande vilket inte alltid är en fördel då de vanligtvis inte är specialiserade på barn och unga. Alex menar att detta inte är rätt för dessa individer. Vidare menar Alex att samhället har förändrats på ett sätt som gör att resurserna inte har växt i samma utsträckning som efterfrågan i samhället. Detta innebär att diagnosen syns tydligare idag på grund av mer stillasittande i skola och på arbetet.Kim är inne på samma spår och menar att individen får för lite stöd. Ibland får ungdomen endast ett informationssamtal om diagnosen utan någon psykologisk uppföljning. Kim upplever att det stöd som en ungdom med ADHD behöver är att en professionell förstår dennes livssituation, historia, relationer och

självbild för att i samspel med patienten kunna hitta ett fungerande språk som kan leda ungdomen framåt och skapa konstruktiva strategier för sin vardag.

Ellis upplever att det ibland tar väldigt lång tid innan socialsekreteraren hittar rätt stöd för ungdomen eftersom det finns ett så pass stort utbud av stödinsatser. Socialsekreterare har ofta stor tidsbrist och ekonomiska riktlinjer som styr. Detta gör att trots att en utredning har gjorts så blir det ofta felplaceringar av ungdomar. Ellis understryker att det finns bra hjälp att få, det handlar bara om att ungdomen ska få rätt stöd. Även Ellis upplever att nätverket runt ungdomen i de flesta fall behöver mer stöd och menar att som behandlare blir det lätt att föräldrarna också kräver mycket hjälp och stöd.

Enligt Lees erfarenheter är det inte alla ungdomar som vill ha någon hjälp vilket beror på avsaknaden av förståelse för diagnosen och de problem som den medför. Däremot upplever Lee att de som vill ha hjälp får det också. Den uppfattning Lee har fått genom åren är att många ungdomar känner sig missförstådda i skolan och att det är där som det behövs mer stöd och hjälp:

Där behöver man ha stöd. Så är det. Och ansvaret krävs ju, det blir ju större och större ju äldre du blir. Men sen, återigen, så handlar det om att är man i en förstående miljö, vissa bara har det, det är det jag säger, vissa kan rada upp sina lärare, du gillar mig, du gillar mig inte, du gillar mig. Många gör ju ett underbart jobb med inga resurser nästan, och ändå får dom det till att funka för dom förstår hur dom funkar.

Lee nämner återigen vikten av att förstå sin diagnos och befinna sig i rätt miljö. Robin är också av uppfattningen att ungdomarna får den hjälp som de behöver. Tilltron till medicinering är i vissa fall för hög, menar Robin, eftersom en del har uppfattningen av att medicineringen ska lösa alla problem och att individen sedan ska kunna gå i en vanlig skolklass vilket sällan är fallet. Robin upplever att mer kontakt med föräldrarna både är bra och dåligt. Precis som övriga informanter anser Robin att föräldrarna, lärare och alla andra som finns runt omkring ungdomen är i behov av mer kunskap och stöd.

6.5.1 Analys av insatser och stöd

Tidigare forskning belyser bristen på stödinsatser för ungdomar med ADHD och att det är allt för få som genomgår en utredning (Edebol & Norlander, 2013). Annan forskning visar också att det är viktigt att ungdomens nätverk är delaktiga redan under utredningsprocessen eftersom behandlaren ska kunna ge ungdomen rätt insatser (Ryan-Krause, 2010a). Denna forskning styrker Alex resonemang om bättre utredningsrutiner. Bristen på stödinsatser för ungdomar blir tydlig när Lee bland annat berättar om hur utsatta ungdomar med ADHD är i skolan och att det är där det borde finnas fler resurser för att dessa individer ska få rätt stöd. Alex nämner också bristen på stödinsatser inom psykiatrin och habiliteringen. Från våra informanters erfarenheter går det se ett mönster som visar på bristande stöd inom flera olika instanser och att det behövs mer kunskap till ungdomens nätverk. Avsaknaden av rätt stöd kan, som Alex nämner, vara en följd av att samhället inte har utvecklat insatser och stöd i takt med att behovet av insatser till individer med ADHD har ökat.

Det finns forskning som visar att de mest effektiva behandlingsmetoderna är föräldrastöd och medicinsk behandling. Både professionella och föräldrar till ungdomar med ADHD är eniga om att det är denna typ av insatser som gynnar ungdomens behandling. Denna forskning visar också att ur ett professionellt synsätt så ses skolbaserade interventioner som effektivt (Dryer et al., 2012). Annan forskning belyser vikten av hänsynstagande till diagnosens utbredning, orsaker och förlopp. Beroende på om ungdomen har mild eller svårare ADHD kräver det mer eller mindre stöd från samhället (Gillberg et al., 2004). De

personer som vi har intervjuat arbetar med individer som behöver mer omfattande stöd vilket också gör att det är dessa individer som drabbas i större utsträckning av bristande stödinsatser. Både tidigare forskning och våra informanter visar på att skolbaserade insatser är effektiva men att det också ofta är här resurserna brister. Vikten av att se till helheten är något som våra informanter understryker i

intervjuerna och som också framgår i tidigare forskning angående diagnosens utbredning, orsaker och förlopp.

Goffman beskriver begreppet misskreditabel som att en individ längre fram i livet inser att denne alltid har varit misskreditabel. Detta innebär inte någon större omstrukturering av individens upplevelse av sitt förflutna, däremot inser individen att denne varit misskreditabel tidigare i livet. På detta sätt har individen lärt sig att interagera med människor som inte är stigmatiserade utan att ungdomen själv har vetat om att denne varit stigmatiserad under uppväxten (Goffman, 2011). Detta visar att Alex upplevelser om att ungdomar faller mellan stolarna när skolan uppmärksammar ett problem men att ungdomen inte får den hjälp som behövs och att detta då visar sig senare i livet när kraven blir större.

Ytterligare ett sätt att se på insatser och stöd genom stigmateorin är det som Goffman benämner som socialisation och tillägnad identifikation. Den stigmatiserade individen lär och tar till sig omgivningens inställning i en socialisationsprocess. Detta medför att individer med ADHD tillägnar sig de identitetsföreställningar som finns inom samhället. Senare lär sig individen att denne har ett specifikt stigma och och vilka konsekvenser detta medför (Goffman, 2011). Socialisationsprocessen kan kopplas till det som framkommer i tidigare forskning gällande att föräldrastöd är en viktig del i arbetet med unga som har ADHD. Genom att ge föräldrarna stöd har forskning visat att det reducerar både symtom och risk för framtida beteendeproblem (Pentecost & Wood, 2002). I våra intervjuer så framgår det att ett tryggt nätverk runt ungdomen som besitter rätt kunskap är en betydande faktor i ungdomens vardag. En viktig del i

ungdomens nätverk är ofta föräldrarna och därför menar våra informanter att föräldrarna behöver få rätt utbildning och kunskap så att de kan vara ett så bra stöd som möjligt till sina barn. Med ett nätverk och föräldrar som har rätt kunskap om diagnosen som kan förstå och förklara ungdomens beteende, kan individen med ADHD få förklarat för sig varför omgivningen reagerar som de gör. Omgivningen får också med rätt kunskap förståelse för de svårigheter som ungdomar med ADHD kan ha och på så sätt kan acceptansen från omgivningen öka. Detta kan leda till att identitetsföreställningarna som finns inom samhället förändras och blir till något positivt för ungdomen.

I teorin om KASAM pratar Antonovsky om begreppet stressorer. Ur detta går det att urskilja två typer av stressorer. Den ena benämns som kronisk stressor och påverkar individen under en mycket lång tid. Den andra typen av stressorer är

kopplade till en livshändelse och går inte att undvika. Individer kan reagera mycket olika på denna typ av stressor, vissa upplever stress medan andra känner en lättnad. Vid stressorer som är kopplade till en livshändelse är graden av KASAM avgörande för hur en individ reagerar (Antonovsky, 2005). Ur våra intervjuer framgår det att individer reagerar på olika sätt när de får en diagnos. Detta kan bero på hur lång tid de har känt sig annorlunda och när diagnosen sätts. Hur en individ hanterar detta beror på hur hög graden av KASAM är. Att få en diagnos kan ses som en stressor som är kopplad till en viss livshändelse och då våra informanter upplever att många ungdomar reagerar med lättnad när de får en diagnos kan det antas att dessa ungdomar har en hög grad av KASAM vid den tidpunkten i livet. Samtidigt kan det ses som att individer som inte får en diagnos förrän i ungdomsåren har upplevt de kroniska stressorerna under en lång tid. Trots att ungdomarna reagerar med lättnad när de får en diagnos behöver detta inte betyda att de har en hög grad av KASAM eftersom de kroniska stressorerna funnits där under längre tid och kan dra ner graden av KASAM.