Syftet med denna studie var att undersöka hur olika professioner inom behandling av tonåringar med ADHD arbetar med diagnosen och vilken betydelse diagnosen har i arbetet. Vi har också undersökt hur de olika professionerna ser på diagnosen, vad den innebär för möjligheter alternativt begränsningar i behandlingen. De professioner som legat till grund för vår studie är två sjuksköterskor, två
behandlingsassistenter, en psykolog och en psykoterapeut. Vi valde att avgränsa oss till behandlingsarbete med tonåringar eftersom det hade blivit ett för
omfattande arbete om vi valt en större ålderskategori.
Resultatet från våra intervjuer visar att diagnosen har betydelse i de olika professionernas arbete. Det går också att se en skillnad på vilket sätt de olika professionerna upplever diagnosens betydelse i arbetet med tonåringar som har ADHD. Gemensamt för alla professioner är att arbetet måste anpassas efter
diagnosen och förväntningarna på vad individen klarar av, på grund av svårigheter med koncentration och uppmärksamhet som kan vara vanligt förekommande hos tonåringar med en ADHD-diagnos. Resultatet visar också att diagnosen medför vissa förväntade beteenden hos individen, så som koncentrationssvårigheter, impulsivitet och ouppmärksamhet.
Från resultatet kan vi urskilja att diagnosen har betydelse för arbetet på både gott och ont. Det är viktigt att förstå de begränsningar som en tonåring med ADHD kan ha men samtidigt inte ta för givet att alla tonåringar har samma svårigheter. I arbete med tonåringar som har en konstaterad ADHD-diagnos kan det finnas en fara i att den professionella tror sig veta hur individen tycker, tänker och känner i specifika situationer eller sammanhang. Det är därför viktigt att som professionell vara medveten om att en ADHD-diagnos inte innebär samma svårigheter och begränsningar för varje enskild individ. En annan viktig aspekt i professionellt arbete med tonåringar som har ADHD är samsjuklighet och att andra sjukdomar ibland får behandlas först innan arbetet med ADHD-diagnosen kan påbörjas. Som professionell i behandlingsarbete med tonåringar som har ADHD är det lätt att måla upp en bild av hur individen förväntas bete sig och detta kan begränsa behandlingsarbetet. Om den professionella utgår från ett visst beteende kan det
finnas en risk att andra svårigheter förbises som individen själv anser är ett
problem. Vi upplever att en dialog mellan den professionella och tonåringen är en viktig del i behandlingsarbetet och att individen själv är delaktig i planeringen av behandlingen. Detta kan ha väldig stor betydelse för tonåringens självkänsla och om självkänslan är dålig så är risken större att individen känner sig stigmatiserad. Genom att individen får vara delaktig i planering och strukturering av
behandlingen kan det leda till att situationen som tonåringen befinner sig i blir mer begriplig och på så sätt kan det också bidra till en högre grad av KASAM. Vårt resultat visar att förståelse för diagnosen, både från de professionellas och tonåringens sidor, påverkar samarbetet. Förståelsen för diagnosen är avgörande för att kunna hjälpa individen att hantera de svårigheter och begränsningar som ADHD-diagnosen kan innebära. Utöver förståelse för diagnosen är även spegling och insikt i diagnosens påverkan på individen viktiga faktorer i
behandlingsarbetet. Även om spegling framstår som en viktig faktor i arbetet för att hjälpa individen att förstå och hantera sin diagnos kan vi se vissa nackdelar. Dessa nackdelar kan ses utifrån teorin stigma. Om ett avvikande beteende speglas från omgivningen upprepade gånger är risken stor att individen identifierar sig som en avvikare från samhället och på så sätt ökar stigmatiseringen.
Vi kan också se en risk med att ansvaret för förändring läggs på individens beteende. Genom att uppmärksamma individen om beteenden som inte ses som önskvärda av samhället kan detta leda till att tonåringen känner sig tvingad till förändra sin personlighet för att passa in. Om en individ känner sig tvingad att bete sig som någon annan och inte kan identifiera sig själv med dessa beteenden kan vi se en risk med att andra problem kan växa fram, till exempel depression eller ångest över att inte kunna vara sig själv. Vi kan också se positiva aspekter av spegling om individen har förståelse för sina svårigheter. Genom att
medvetandegöra detta på ett professionellt sätt kan individen själv välja att agera annorlunda och kan därmed själv hantera sin situation. Det är därför som
förståelsen för diagnosen är en viktig grund i arbetet med tonåringar som har ADHD.
Vi kan dra slutsatsen att de professionella upplever att tonåringar med ADHD erbjuds rätt stöd och hjälp men att det kommer för sent. De brister som finns i behandlingar som erbjuds beror på avsaknad av tillräckliga resurser. Eftersom resurserna inte räcker till ges hjälp och stöd oftast inte i ett tidigt stadie utan senare under uppväxten, när problemen för tonåringen har blivit så stora att individen själv eller dennes familj inte längre kan hantera situationen. En förklaring till att resurserna inte räcker till kan ha att göra med att allt fler diagnostiseras med ADHD idag och på så sätt har samhället inte hunnit med i utvecklandet av resurser. Det visas också att den miljö som ungdomen befinner sig i har en viktig roll i arbetet och påverkar hur individens beteenden yttrar sig. Om det hade funnits mer kunskap och resurser i samhället hade troligtvis insatser satts in i ett tidigare stadie. Vi upplever också att det finns brister i kunskap om ADHD i andra professioner, som exempelvis lärare, fritidspedagoger,
förskollärare och andra inom skolans värld. Trots att problemen uppmärksammas i skolan får individen inte alltid hjälp på grund av bristande resurser. Detta kan i förlängningen göra att individen känner sig misslyckad jämfört med sin jämnåriga eftersom individer med ADHD inte har samma förutsättningar att klara av skolan. I förlängningen kan detta leda till mer omfattande problem och att åtgärder sätts in för sent.
Ett sätt att ge tonåringar med ADHD rätt hjälp är genom föräldrastöd. Här kan det finnas vissa svårigheter eftersom det är vanligt att även föräldrarna kan ha någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. I resultatet framgår det att en blandning mellan medicinering och individanpassade interventioner är mest effektivt. Vi upplever att familjebehandling skulle kunna vara en lämplig åtgärd, utöver föräldrastöd, medicinering och individanpassade interventioner. Varken genom våra informanter eller tidigare forskning har vi inte kunnat urskilja att detta är en vanlig åtgärd för tonåringar som har ADHD. Vi anser att genom
familjebehandling ges möjligheten att bidra med verktyg, strategier och struktur för att hjälpa familjen att förstå och hantera de svårigheter som diagnosen kan medföra. Eftersom de flesta tonåringar med ADHD fortfarande bor hemma är det viktigt att individen får rätt hjälp och stöd i så många miljöer som möjligt.
Vi kan se att det finns goda förutsättningar för att de olika professionerna ska kunna bidra till att tonåringar med ADHD inte ska behöva uppleva stigmatisering samt att det finns goda möjligheter för att kunna hantera situationen på ett bra sätt och därmed uppleva en känsla av sammanhang trots diagnosen. Däremot handlar det mycket om samhällets resurser vilket vi får uppfattningen om att det inte finns tillräckligt av, trots att det är så pass många tonåringar med ADHD som har stora svårigheter med att hantera och förstå sin diagnos. Vi upplever att samhället har utvecklats på ett sätt som gör att individer med ADHD får problem. Mycket av de krav som ställs i skolan och i arbetslivet är inte utformade efter en individ som har ADHD. Hade samhället sett annorlunda ut hade inte individer med ADHD setts som avvikande och därmed hade inte behandlingen behövt vara inriktad på att hantera de svårigheter som dessa individer faktiskt har i samhället i lika stor utsträckning. Vi upplever att i takt med att samhället har förändrats så har även individer med ADHD blivit mer stigmatiserade. Detta kan bero på att deras svårigheter synliggörs mer på grund av hur samhället ser ut idag samt de normer och värderingar som finns.
7.1 Slutsatser
Vår slutsats är att diagnosen har betydelse för de professionellas arbete inom behandling med tonåringar som har ADHD. Det finns olika sätt att se på diagnosen och dess betydelse samt att de professionella anser att diagnosen innebär både möjligheter och begränsningar i behandlingen. Det viktigaste är att inte ha en förutbestämt bild av hur tonåringar med ADHD beter sig då detta kan innebära stora begränsningar i behandlingen. Samtidigt innebär diagnosen möjligheter då den hjälper de professionella att förstå tonåringens svårigheter i vardagen. Då det är vanligt med samsjuklighet vid ADHD kan detta ibland bidra med vissa svårigheter i behandlingsarbetet med tonåringar. Som professionell är det därför viktigt att vara medveten om vad som är symtom på ADHD och vad som är sekundärt.
För en framgångsrik behandling krävs det att det finns ett bra samarbete med hjälp av en bra allians mellan den professionella och den enskilde individen. För att uppnå detta är förståelse av diagnosen och dess symtom avgörande i
behandlingen. Strategier som samtal och spegling ses som en viktig del i det professionella arbetet för att hjälpa tonåringar med ADHD att hantera och förstå sin diagnos. Det viktigaste är att hitta ett sätt att kommunicera med den enskilde individen så att denne förstår vad den professionella säger. Ofta handlar det om att kommunicera på ett mer visuellt sätt. Detta har sin grund i att tonåringar med ADHD kan ha koncentrationssvårigheter vilket gör att det kan vara svårt att sitta
och lyssna en längre tid.Ytterligare en viktig faktor i ett bra behandlingsarbete är att se till individens brister och resurser för att sedan utforma en behandling som är individanpassad. Det finns en fara i att tänka att en kombination av
medicinering och olika behandlingsmetoder är mest lämpligt eftersom det finns en risk att gå miste om insatser som är mer lämpliga för den enskilde individen. Möjligheten att ge rätt behandling till varje enskild individ hade ökat om det funnits mer resurser inom området. Det är vanligt att symtomen enbart synliggörs i vissa miljöer vilket kan bero på omgivningens krav och förväntningar i samspel med individen. På grund av för lite resurser till individer med ADHD kan detta leda till att alla inte får den hjälp och stöd som de behöver. Från det att problemen har uppmärksammat kan det ta väldigt lång tid innan individen får rätt behandling och detta kan leda till ett sämre mående. För att tonåringar ska få det stöd som de behöver är det viktigt att föräldrarna eller annat nätverk som är betydelsefullt för den enskilde individen involveras i behandlingen. Genom till exempel
föräldrastöd kan individen med en ADHD-diagnos få betydligt mer stöd i sin vardag och möjligheten att kunna hantera de svårigheter som diagnosen kan medföra ökar.