“In centering prayer the patient renewal of your intention is sufficient activity.”70 – Thomas Keating
De tidigare nämnda aspekterna – mottaglighet, och villigheten att låta saker och ting manifestera sig – skulle, som jag förstår det, inte förmå ta Cohen ända fram till frukten av en färdig sång. Dessa två aspekter behöver ett tredje hjul för att kunna rulla fram på ett fruktbart sätt. Detta tredje hjul är författarens intention. Det är denna komponent jag avslutningsvis vill lyfta fram för att knyta ihop jämförelsen mellan Cohens skapande arbete och Keatings beskrivning av kontemplativ bön.
För Keating är nämligen intention en viktig aspekt av kontemplativ bön. Jag har tidigare konstaterat att Keating beskriver hållningen i kontemplativ bön som en mottagande hållning. Till denna instruktion tillägger Keating vikten av att uppmärksamma den egna intentionen. Frågan den bedjande genomgående behöver ställa sig är: Vad är min intention i det jag nu håller på med? Enligt Keating är nämligen intentionen den bärande drivkraften som gör det man håller på med till en kontemplativ bön. Om intentionen är att rikta uppmärksamheten till Guds närvaro inom en, då är det kontemplativ bön man håller på med. Om intentionen däremot är någon annan – som jag förstår det, om man till exempel bara vill få bönen överstökad, eller om man bara ber för att man vill vara “en bedjande människa”, eller om man bara gör det hela med intentionen att träna sin koncentration – då är det inte längre en bön. Intentionen att vara i dialog med Gud är grunden för den kontemplativa bönen, enligt Keating. I en kontemplativ bön finns ingen annan intention än denna.71
Som jag uppfattar det, är det också just intentionen som är den bärande drivkraften i Cohens skrivande. Drivkraften är intentionen att komma närmare det genuina och det sanna, och att hitta sin självrespekt där. Utan denna intention skulle det inte finnas någon riktning i Cohens skrivande. Det är intentionen att komma närmare sanningen som är hans kompass.
70 Keating 2000, 57.
71 Keating 2017, (1.54–).
Och som jag förstår det, är den bakomliggande kraften bakom denna intention som Keating beskriver, längtan. Längtan efter det sanna, det verkliga, Gud. Det är längtan som ger en kraften att överhuvudtaget ha en intention. Jag tänker att det är denna längtan som ger upphov till intentionen att medverka i kontemplativ bön, och att det är denna längtan som ger upphov till intentionen att medverka i den slags skapandeprocess som Cohen beskriver. Det är längtan till en kontakt med en kraft bortom det egna jaget. I båda dessa aktiviteter – i såväl kontemplativ bön som i skapande arbete – handlar den mänskliga uppgiften om att forma den egna intentionen så att den samverkar med, snarare än motverkar, denna kraft som är bortom den egna viljeansträngningen. Genom att samverka, kan båda dessa aktiviteter hjälpa en att formas mot Det Sannas avbild i en. I denna anda vägleder även Keating sina läsare: “Transformation is completely God’s work. We can’t do anything to make it happen. We can only prevent it from happening.”72
Likaså gör Cohen under sin sista intervju i sitt jordeliv, reciterandes en av de sista dikterna han slutförde:
Listen to the hummingbird Whose wings you cannot see Listen to the hummingbird Don’t listen to me
Listen to the butterfly
Whose days but number three Listen to the butterfly
Don’t listen to me
Listen to the mind of God Which doesn’t need to be Listen to the mind of God Don’t listen to me73
72 Keating 2000, 72.
73 Cohen 2016b, (18.42–).
5. Bön vid framträdandet inför publik
I denna andra halva av avhandlingen undersöker jag Cohens tankar kring att framträda inför publik (kapitel 5), samt tre olika teman som vidareutvecklar denna undersökning (kapitel 6).
Såhär långt i avhandlingen har fokus legat på Cohens skrivprocess och den bön som kan sägas finnas närvarande i denna process. I den resterande undersökningen kommer jag att gå vidare från skrivprocessen till framträdandet inför publik. Jag kommer att undersöka på vilket sätt det även i framträdandet inför publik kan finnas en bön närvarande.
Om tyngdpunkten i undersökningen av Cohens skrivprocess låg på vad man kunde kalla för kontemplativ bön, så ligger tyngdpunkten nu på det man kunde kalla för förbön. Jag vill undersöka på vilket sätt framträdandet inför publik kan sägas ha ett element av förbön i sig. En belysning av begreppet förbön hämtar jag från Evangelisk-lutherska kyrkans i Finland dokument Tjäna Herren med glädje – Handledning för högmässan. I detta dokument, som ger grundläggande handledning i de olika momenten under högmässan, skrivs det om förbönen såhär:
Kyrkans förbön har en särskild ställning bland bönerna i högmässan. Genom den bär församlingen fram kyrkans och hela världens angelägenheter inför Gud. “Först och främst uppmanar jag till bön och åkallan, till förbön och tacksägelse för alla människor” (1 Tim 2:1). I förbönen ger församlingen röst också åt dem som lider i stillhet och ropar ut deras nöd till Gud. Därför bör förbönen utgå från församlingens livssituation och lyfta fram verkliga bekymmer men också tacksägelseämnen.74
Förbönen kan alltså sägas vara en bekräftelse av människors inre liv, och de angelägenheter som är relevanta i deras liv. Den som ger uttryck för förbönen är på så sätt en slags “folkets röst”. Uppgiften för denna människa är att ge röst åt de
“verkliga bekymmer” och den “tacksägelse” som finns i människors hjärtan. Det är detta perspektiv som jag är intresserad av att utforska närmare.
74 Tjäna Herren med glädje 2012, 86.
I detta femte kapitel anknyter jag även till den amerikanske exegeten Walter Brueggemanns bok The Prophetic Imagination. Brueggemann lyfter via bibliska exempel fram den profetiska röstens särdrag. Han belyser på vilket sätt en offentlig figur kan bli till “folkets röst” och på så sätt fungera som en profet. Syftet med denna anknytning till Brueggemann är att ge en teoretisk ram för vidare analys av Cohens tankar i kapitel 6.