Upplevelsen hos våra respondenter var att det kunde saknas en förändringsmotivation hos de ungdomar som var föremål för insatsen. Inte enbart och inte hela tiden men stundom och framförallt till en början. Våra respondenter såg det som sitt ansvar som behandlare att kultivera den motivationen hos ungdomarna och hjälpa dem internalisera de externa
motivationsfaktorerna. Här finns det däremot ett visst förbehåll i huruvida en behandlare ges möjligheten från organisationen att kunna utföra det jobbet till fullo. Kjørstad (2005) slår i sin studie fast att rätt bemötande har en enormt stor inverkan på hur en ungdom kommer uppfatta organisationen och insatsen. Vilket är då rätt bemötande, Ungar och Ikeda (2017) gör gällande att det finns en prefererat sätt som de flesta ungdomar inom den här
problematiken vill bli bemötta på. Det ska inte vara den byråkratiska regelupphållaren som bara följer organisationens bestämmelser till punkt och pricka utan det behövs en möjlighet att kunna förhandla och samverka med behandlaren. Detta är också något som våra
respondenter har kunnat se i sin yrkesutövning och försöker anpassa sig till. Men ibland upplevdes det att strukturen kom emellan. Det krävs här från organisationen att den ger sina behandlare tillräckligt mycket med autonomi för att själva kunna välja sitt bemötande mot en ungdom. Om behandlaren är för låst i sin utövning och tvungen att följa en viss manual så kan vi således spekulera i att det inte kommer få samma gynnsamma utfall som om
behandlaren var fri att själv välja förhållningssätt. Då givetvis under förutsättning att det är rätt förhållningssätt som väljs. Men våra respondenter uttryckte just det som Ungar och Ikeda hade kommit fram till som mest fördelaktig. Att vara beredd till förhandling och
33
försöka hålla en så familjär framtoning som möjligt utan att släppa på den kontroll som var nödvändig. Ahrne (1993) som tidigare nämnts anser också att det är just det som är
behandlarens egentliga frihet, att få välja hur uppgiften ska utföras när uppgiften väl har bestämts. I det åligger det också behandlaren att inte nyttja all den makt den har ur biomaktens strukturer förrän den upplever att det är av nöden tvunget. Behandlaren bör istället i första hand försöka med en förhandling och således väcka ungdomens intresse för de långtgående förbättringar en underkastelse till disciplinering kan ha. I Bourdieus anda att internalisera nya habitus för att tillhöra samhällets sociala rum.
6.4
Behov av att omformulera samhällsbilden av dessa ungdomar och
deras behov
Våra respondenter ansåg att motivationen är central för att kunna uppnå en förändring. Detta är också vad Olsson (2008) säger i sin studie. Om det finns en avsaknad av motivation kommer en stor del av tiden gå till att försöka kultivera en motivation hos ungdomen som annars hade kunnat läggas på behandling av själva problembilden. Alternativt så kommer behandling troligtvis inte kunna genomföras utan det kommer finnas ett behov av andra insatser för att komma tillrätta med problemet. Om motivationen finns så kommer däremot arbetet ha en betydligt större möjlighet att lyckas med fördelaktiga resultat med en betydligt mindre tidsåtgång vilket skulle spara både pengar och ge möjlighet till fler att kunna motta en behandling. Men det handlar här om en underkastelse inför disciplineringen som vi ofta märker har saknats. Den initiala motivationen är som vi tidigare har avhandlat i regel väldigt låg. Om det hade funnits en stark initial motivation hade upplevelsen av tvång aldrig uppstått men som respondent två beskrev det: “Jag tänker lite att det är snudd på utopi att en ungdom ska komma skuttande till oss, det här vill jag, jag vill jättegärna. Nej det kommer aldrig hända i världshistorien är jag rädd för” (respondent 2). Så framstår den synen i våra respondenter som ett icke uppnåeligt tillstånd. Men troligtvis hade behandling flutit på mycket smidigare om den initiala motivationen fanns där, det som vi hade kunnat se som Foucaults ideal i disciplineringen. Det är när normerna har internaliserats så långt att den avvikande själv söker hjälp för att uppnå den förändring som samhället anser att hen borde. Här finns det också, som tidigare benämnts en skillnad beroende på problembild. Den huvudsakliga problembilden på ungdomar inom behandling hos våra respondenter har varit kriminalitet och utagerande beteende men det förekommer även ungdomar med psykisk ohälsa som grundproblematik. Där skulle vi vilja säga att det, till skillnad från de andra, inte är en brist på en önskan till förändring som stoppar motivationen. Det är snarare bristen på energi som den psykiska ohälsan skapar som inte gör det möjligt för flera av dem här ungdomarna att kunna se förbi den. Det skapar ett tillstånd av hopplöshet som gör det omöjligt att tro på förändring. I de fallen är det inte motståndet till disciplineringen som är gällande utan det är den kroppsliga och själsliga förmågan att underkasta sig den som hindrar. Som Foucault understryker, att det moderna samhället skapade de "onormala" för få en bild av "det normala", och den här bilden av normalitet kan vara en förtryckande bild av dem som är
34
annorlunda. Om vi följer Foucault upproriska känsla, krävs här stora motståndskrafter för att omformulera samhällsbilden av dessa ungdomar och deras behov.