Intervenerande variabler inom kategorin Ledares verklighetsbilder (Leader images)

Den första kategorin av uppsatsens intervenerande variabler fokuserar på politiska ledares perception av verkligheten. Enligt analysmodellen klassificeras detta som en världsbild, vilket innefattar hur ledaren upplever och tolkar världen runtomkring sig. FPE bedömer sin relativa makt gentemot andra aktörer, vilka möjligheter som existerar för samverkan och de handelsmöjligheter som konkurrerande aktörer har utifrån vederbörandes världsbild. Enligt denna kategori kan omgivningen inte tolkas utan de värderingar vi har och den uppsättning åsikter som existerar hos ledaren.64 Vid noggrannare analys av Turkiets mest tongivande utrikespolitiska aktörer (FPE) under det senaste decenniet kan man urskilja intervenerande variabler som kan ha påverkan på Turkiets ökade fokus på Mellanöstern.

Turkiska ledares kritik mot det internationella samfundets makthierarki

En intressant variabel är den starka kritik som turkiska FPE har uttryckt mot samtidens världsordning och den globala uppfattningen av rättvisa.78 Uttalanden kan tolkas som att turkiska FPEs vill förändra världens makthierarki, då man ser den som orättvis och irrationell. Det mest framstående exemplet på detta är den kritik som har riktats mot FN och den globala dominans som Säkerhetsrådets permanenta medlemmar erhåller. Turkiska ledare anser att systemet är föråldrat, då det utformades efter de materiella omständigheter som existerade efter Andra Världskriget. Dock finns en god inställning till internationella institutioner från Turkiets ledares sida, men man efterlyser reformer av de föråldrade institutionerna som ger upphov för en orättvis världsordning.7965 64 _{Se avsnitt 2.4.2} 78 _{Aksu 2017, s.123} 79 _{Ibid, s. 142.} 65 _{Dalay, 2016.}

Vidare har Erdogan har uttryckt sig kritiskt med orden ”The world is bigger than 5” för att betona den globala ojämlikheten som FN:s systemet understödjer. Enligt Erdogan, bör man genom att samarbeta med resten av världen förändra det internationella systemet från en eurocentrisk paradigm till en polycentrisk paradigm.6667

Således kan man kategorisera de turkiska ledarnas strävan som idealistisk, vars utrikespolitiska gärningar bygger på etiska argument om global rättvisa. De mål man vill uppnå är enligt analyser att omforma den internationella ordningen till en mer rättvis sådan. Man kan tolka följande uttalanden som en stark kritik från den turkiska eliten mot den nuvarande maktbalansen och den passivitet i konfliktlösning som följer det rådande systemet:

“(…)we (as the Turkish ruling elite) demand a re-structuring of the international organizations on equitable basis as the destiny of all countries is bound to what the 5 permanent members of the UNSC will say.” 68

“(…)7 billion world population cannot bear this injustice, unfairness, tyranny and imbalance.” 69

Fortsättningsvis har den f.d. utrikesministern Davutoglu uttryckt en världsordning där Turkiet inte längre enbart ska vara en brygga mellan öst och väst, utan också en central regional spelare som kan ta egna initiativ när rådande system uppenbart inte fungerar för att lösa problem i dess närområde. VETO-röster i samband med kriget i Syrien är ett starkt exempel på Säkerhetsrådets bristande förmåga att lösa konflikter.70 86 Utöver detta har Erdogan uttryckt kritik mot att Säkerhetsrådet inte har någon permanent muslimsk medlem, utan 4 av 5 medlemmar är kristna länder. Erdogan och Davutoglus är inte ensamma att uttrycka denna linje, agendan delas av andra turkiska grupper präglade av politisk islam. Inställningen överensstämmer dessutom med f.d. partiledaren av Välfärdspartiet, Necmettin Erbakan, som eftersträvat att balansera den västerländska dominansen och att stärka muslimska länders politiska inflytande. Åtskilliga

66 _{Dalay, 2016} 67 _{Aksu 2017, s.142} 68_{Aksu 2017 s.128} 69 _{Aksu 2017, s.128}

70 _{Dag Hammarskjölds Library, Security Council - Veto List United Nations http://research.un.org/en/docs/sc/quick,} 86 _{Security council report, Chronology of events – Syria.}

politiska uttalanden lägger tonvikt på Turkiets ambitiösa utrikespolitik och den politik de uttrycker har dessutom en humanitär nyans:71

“wherever there is an oppressed, a suffering person, Turkey is definitely there and this diplomacy is called a humanitarian, a conscientious diplomacy” 72

“humanitarian diplomacy reflects the compassionate and competent character of the Republic of Turkey and depicts the human oriented nature of the Turkish foreign policy, which merges Turkey’s interests with its values. Through these means, Turkish foreign policy claims to take human dignity as a point of reference and remains determined to use all its means and capabilities in this direction” 73

Med detta kan man konstatera att retoriken från tidigare utrikesminister Davutoglu har präglats av viss idealism. Den världsbild som Davotuglu och Erdogan uttrycker i politiska tal har stort inslag av liberal och internationalistisk argumentation. Sammanställningar har gjorts av politiska utlåtanden som Ahmet Davutoglu gjort under sin tid som turkisk utrikesminister. 84 tal mellan åren 2009-2014 blev utsatta för konceptuell analys och urvalet gjordes på yttranden där Syrien omnämndes. Resultatet visade på en regelbundet förekommande idealistisk diskurs, det ord som förekom oftast i tal där Syrien nämndes var ordet ”human” (inklusive humanitarian = insani) som yttrades 1082 gånger, följd av ”Turkey” och ”History”. 90

Ovanstående material talar för en diskurs från den turkiska politiska eliten, om en förändrad turkisk utrikespolitik, en förändrad Mellanösternregion och en förändrad fredlig ordning som inte baseras på etnisk eller sekterisk grund. Det förändrade Mellanöstern och dess nya fredsordning ska ledas av turkar enligt Turkiets makthavare. Davotoglu uttryckte till parlamentet 26 april 2012:

71 _{Aksu 2017, s.127-128} 72 _{Aksu 2017, s.128} 73 _{Aksu 2017, s.128}

”Turkey will be the owner, the pioneer and the spokesman of the new Middle East that is being born”74

“The voice of humanity’s conscience on the Syria issue is Turkey under the JDP rule. This voice is a virtue above all kinds of political calculations. This voice is the requirement of our understanding of humanity, the interpretation of history and future imagination... As Turkey, we will continue to manage the great wave of change in the Middle East... Similar to the “new Turkey” claim in our mind, we also have a “new Middle East” claim. And on the basis of this claim, there is a new peace order, which is not based on ethnic and sectarian differences but on fraternity. Regardless of who says what, the pioneer and the spokesman of this order will be Turkey... The future is not in archaic regimes but in the will of the people.”75

Davutoglus och Erdogans uppfattning av Turkiet som en regional ledare och förkämpe för global rättvisa är väsentligt att inkorporera i analysen för Turkiets förhållningsätt till Mellanöstern. I kombination med externt stimuli har detta lett till ett visst policyutfall som kan tolkas som Mellanöstern-orienterad. Jag utvecklar detta argument nedan.

Kriget i Syrien är ett starkt externt stimuli som sätter ramarna för de policymöjligheter som existerar för det säkerhetspolitiska etablissemanget i Turkiet. Enligt analysmodellen begränsas möjligheten att reagera på detta stimuli ytterligare av den världsbild som Turkiets FPE:s besitter. Erdogans och Davotoglu ger uttryck för en värld vars maktförhållanden är i obalans och att det internationella samfundets övergripande institution är defekt. Turkiets FPEs bild av det rådande FN systemets ojämlika struktur och dess bristande förmåga att lösa konflikter må ha spelat in i beslutsfattandet att ta en mer aktiv roll i Mellanösterns angelägenheter. Detta har skett i kombination med externt stimuli från det internationella systemet och manifesteras i ett ökat engagemang gentemot närliggande länder i regionen. Hade turkiska ledare haft förtroende för att FN:s Säkerhetsråd kunde lösa konflikten i Syrien, så är det troligt att policyutfallet hade varit något helt annorlunda än Operation Olive Branch och Operation Euphrates Shield. En invasion hade

74 _{Aksu 2017, s.128} 75 _{Aksu 2017, s 128}

mest troligt uteblivit. Världsbilden att det internationella samfundet inte kunde lösa kriget i Syrien är därför en viktig intervenerande variabel.

Den första av fyra kategorier av intervenerande variabler talar för att Turkiets ökade fokusering mot Mellanöstern är präglad av idealism. Det är idéer om rättvis fördelning av makt, regionalt turkiskt ledarskap och en defekt internationell organisation som har haft inverkan på FPE:s världsbild, vilket i kombination med externt stimuli från kriget i Syrien lett Turkiet till att lägga större fokus på Mellanöstern.