5.1 Slutsats
Den kategorisering av intervenerande variabler som tillämpats visar på varierande anpassning till den strukturella omgivningen vilket har påverkat den utrikespolitiska linjen som drivs. Den strukturella omvärlden har lagt grundläggande materiella förutsättningarna för vilka policymöjligheter som finns, sedan har de intervenerande variablerna ytterligare begränsat policyutfallet att Turkiet drivit en mer mellanöstern-orienterad utrikespolitik. De mest väsentliga intervenerande variablerna som talar för en förändring sedan AKP:s tillträde till makten år 2002 är: Den exportdrivna och socialkonservativa bourgeoisiens inflytande över utrikespolitiken i jakt på nya marknader i Turkiets närområde; politisk islams växande inflytande över turkisk politik sedan kemalistiska gruppers politiska inflytande marginaliserats; FPE:s världsbild om en orättvis global maktordning vars makt centraliseras i ett föråldrat Säkerhetsråd styrt av gamla stormakter som varit oförmögna att lösa Syrienkriget; förändringen av strategisk kultur som började på 1980talet och som fortsatte med AKP’s tillträde till makten, när partiet kontrollerade nationens regering inrättade man en ny typ av utrikespolitik, från en hårdmaktslinje präglad av säkerhets- och militära mål, till en multidimensionell utrikespolitik med större fokus på diplomati och ekonomiskt samarbete; förändringar i den turkiska konstitutionen och inom politiska institutioner som har minskat VETO-spelares inflytande över utrikespolitiken vilket har underlättat för FPE att driva en mer Mellanöstern-orienterad utrikespolitik.
Anledningar till att Turkiet för en mer Mellanöstern-orienterad utrikespolitik har identifierats inom alla fyra kategorier när de kombineras med de externa stimuli som Kalla krigets slut och kriget i Syrien ger upphov för.
5.2 Diskussion
Turkiets märkbara ökade fokus gentemot Mellanöstern bör inte tolkas som ett skifte bort från landets traditionella pro-västerländska allianser, utan den ökade regionala involveringen bör istället ses som ett sätt att uppnå regional säkerhet och stabilitet som i slutändan bör resultera i bättre ekonomiska förhållanden.
Den strukturella omvärlden verkar ha starkt förklaringsvärde för att förstå Turkiets ökade
involvering i Mellanöstern. De två externa stimulis som har lyfts i uppsatsens resultatdel är båda väsentliga, men på olika sätt: Det externa stimuli som Kalla Krigets slut medförde för Turkiet
luckrade upp handlingsmöjligheter för landet, man kunde expandera sitt engagemang inom handel och diplomati med närliggande länder som tidigare varit låsta i kallt krig. Som nämnt i resultatdelen har även inhemska variabler betydelse i denna utveckling, men det externa stimuli är helt avgörande för denna politiska utveckling. Ett exempel för att tydliggöra mitt resonemang är följande: Hade det kalla kriget istället fortsatt skulle det inte spela någon större roll om en exportdriven samhällsklass hade inflytande över utrikespolitiken, eller om den strategiska kulturen var förändrad i Turkiet, eftersom vissa närliggande länder ändå inte hade haft möjlighet att bedriva handel med Turkiet. Den strukturella omvärlden verkar därför ha ett starkt
förklaringsvärde för den sätter de grundläggande parametrarna för turkisk utrikespolitik. Nästan detsamma gäller för det externa stimuli som kriget i Syrien utgör, eftersom utan det
grundläggande komponenten av ett krig i Syrien, så hade Turkiet inte varit lika militärt
involverat i Mellanöstern som man är idag. Även fast konstitutionen fastställer en autonomi för presidentämbetet att utlysa undantagstillstånd, hade denna konstitutionella handlingskraft inte spelat någon större roll om inte kriget i Syrien genererat oroligheter vid Turkiets södra gräns, för det hade inte funnits någon anledning att utropa ett undantagstillstånd. Med denna logik vill jag hävda att den strukturella omvärlden har ett högre förklaringsvärde i förhållande till de
intervenerande variablerna som har presenterats i uppsatsen. Logiken stödjs även av Gideon Rose teori102, då han hävdar att inhemska faktorer bör bli förvisade till andra plats i analytisk förmåga eftersom de inte kan överskrida de begränsningar och möjligheter som det
internationella systemet ger upphov för.
Fortsättningsvis vill jag hävda att de intervenerande variablerna mest troligen har olika högt förklaringsvärde. Men begränsningar i uppsatsens analysmodell gör det orimligt för forskaren att fastställa deras relativa förklaringsvärde. Det analysmodellen gör är att finna intervenerande variabler för att förklara ett visst utrikespolitiskt beteende, men analysmodellen har inte verktygen att avgöra vilken förklaring som väger tyngst. En anledning till detta är att de inte baseras på ömsesidiga antaganden och kan därför inte ställas mot varann. En annan kritik uttryckt av Stephen Walt är att inhemska variabler lyfts in på ett ”ad hoc” vis.103 En fördjupat
102 Rose 1998, s.151
diskussion om analysmodellen följer i nästa del av kapitlet. Avslutningsvis vill jag påpeka att analysmodellens användbarhet är limiterad, men den räcker för att uppnå uppsatsen syfte.
5.3 Metodologisk diskussion om neoklassisk realism:
En framstående kritisk hållning mot neoklassisk realism är att den inkorporerar delar från andra teoretiska skolor i sin analytiska struktur, vilket har lett till en teoretisk uttänjning då den inkluderar antaganden och kausala mekanismer från konkurrerande teorier. Kritiker hävdar att det kan vara problematiskt att lyfta in antaganden från rivaliserande skolor och fortfarande kalla det realism, om teorierna som förenas med realismen inte är baserade på ömsesidiga antaganden. Detta riskerar att underminera teorins duglighet att analysera internationella relationer på ett stringent sätt. Enligt kritiker är det viktigt att den realistiska teorin behåller dess särskiljningsförmåga från andra konkurrerande teoretiska skolor för att göra sammanhängande analyser som är grundade i realistiska antaganden. Med detta menar de att teorin bör hållas isär från dess liberala, epistemistiska och institutionella motparter. Dessutom har neoklassisk realism kritiserats för att vara mindre dedikerad till realismens grunder och mindre sammanhängande med tidigare former av realism.104
Kritiken av neoklassisk realism är legitim, men jag anser att den hör hemma i en större debatt om de realistiska skolornas generella duglighet. Jag ser inte den generella kritiken mot neoklassisk realism som en begränsning för just denna uppsatsens syfte eftersom analysmodellen fungerar bra för att besvara de frågeställningar som läggs fram. Den passar väl för den lyfter in flera perspektiv i dess analys, vilket är viktigt för att bygga en övergripande bild av förklaringar för turkisk utrikespolicy. De förklaringar som ska besvara uppsatsens forskningsfråga kan återfinnas i en mängd områden, därför krävs en bred teori som inkorporerar både interna och externa faktorer. Klassisk realism och neorealism har teoretiska begränsningar när det kommer till att förklara specifika policyutfall, vilket gav mig insikten att uppsatsens neoklassiska analysmodell är mer passande. En konsekvens av detta är dock att en bredare uppsättning material måste lyftas in i analysen, då den måste behandla variabler både inrikes och utrikes.
104Jeffrey W. Legro, Andrew Moravcsik.(1998) Is anybody still a realist? International Security 24:2. https://www.researchgate.net/publication/249564676_Is_Anybody_Still_a_Realist
Modellen är bra på det sättet att den är bred, för mitt syfte och frågeställningar är tämligen breda. Detta gör att många perspektiv bör bockas av, och därför är det bra att ha en modell som är konsekvent och som analyserar flera typer av perspektiv för att bygga en mångfacetterad bild av situationen. Detta är en styrka, men det kan också vara en svaghet. Det kan vara problematiskt att ha en så pass eklektisk analysmodell, för den kombinerar teorier från flera teoretiska skolor. Detta gör att den grundar sig på flera antaganden, som inte alltid är kompatibla. Dessutom kan den ha svårigheter att urskilja vilka variabler som är viktigast för en viss utrikespolitisk händelse, då den lyfter in flera perspektiv. Dock var det inte mitt syfte att finna vilka kategorier som var viktigast. Mitt syfte var att redogöra för de krafter inom och utanför Turkiet som har spelat in i landets utrikespolitiska skifte, en bred analysmodell har fungerat bra för detta, eftersom krafter kan återfinnas inom många områden.