Intervenerande variabler inom kategorin Stat-Samhällsrelationer (State-society relations

I detta avsnitt lyfts relationen mellan det civila och det militära. Detta innefattar relationen mellan civilsamhälle, näringsliv, politisk elit och militären som institution. I state-society relations undersöker man om det råder harmoni mellan staten och viktiga samhällsgrupper och huruvida staten kan skydda FPE:s i dess beslutsprocess från aktörer med motstridande intressen.

Kapitlet är indelat i två huvuddelar. Den första delen fokuserar på inflytandet av ekonomiska intressegrupper på turkisk utrikespolitik. Den andra delen fokuserar på intressegruppers identitet av politisk islam och hur detta påverkar Turkiets utrikespolitik.

Del 1: Ekonomiska intressegrupper

Enligt denna kategori är en framstående anledning till en fokusering gentemot Mellanöstern önskad förstärkning av handel med Turkiets grannar och andra stater i Mellanöstern. Tittar man bakåt kan ett tydligt mönster av förbättrade handelsrelationer urskiljas. En viktig del av AKP’s diplomatiska ansträngning var policyn kallad ”Zero problems with neighbors” som instiftades efter AKP’s tillträde till makten år 2002. Resultatet av dåvarande utrikesminister Mehmet Davutoglus policylinje var en markant förbättring av handelsrelationer med länder i Mellanöstern, där Syrien, Iran och Irak är goda exempel.83 _{En huvuddel av Davutoglus utrikespolitik var främjandet av}

regional och internationell integration, här spelade ekonomisk policy stor roll. Mellan 2002 och 2008 ökade Turkiets export med arabländer, man erhöll år 2008 ett handelsöverskott med arabvärlden på ca 10 miljarder dollar.84 _{I dagsläget står handel med länder i Asien för ca 30% av}

Turkiets totala export, där de största handelspartnerna är Irak, Iran, UAE, Israel och Saudiarabien. Denna siffra har dock sjunkit från 39% sedan 2012. En förklaring till detta är den instabilitet som råder i Mellanöstern-regionen idag. Nordafrikanska länder som Egypten, Algeriet, Marocko är även viktiga exportdestinationer för turkiska företag, dessa exportmarknader påverkades av den arabiska våren som ägde rum 2011. Ett framstående exempel är Libyen, vars byggnadssektor Turkiet hade investerat stort i. I och med revolutionen i Libyen var man tvungen att evakuera en stor mängd turkiska byggnadsarbetare från landet och handelsrelationen mellan länderna har ej återhämtat sig sedan dess.10285

För att förstå den historiska kontexten bakom den diplomatiska ansträngningen är en tillbakablick till 1980-talets ekonomiska reformer under Turgut Ozals regering nödvändig. Under denna tid ställde Turkiet om till en mer exportbaserad ekonomi, vars tillväxt var starkt beroende av nya exportmarknader. Omställning främjades av Kalla Krigets slut och en ny världsordning där

83 _{Henri Baker, (2011) Turkish Foreign Policy and the Middle East. Ceri Strategy Papers. s.1-2.}

https://www.sciencespo.fr/ceri/sites/sciencespo.fr.ceri/files/n10_06062011.pdf

84 _{Nader Habibi, Joshua W. Walker. (2011) What is Driving Turkey’s Reengagement with the Arab World?}

https://www.brandeis.edu/crown/publications/meb/MEB49.pdf 102 _{Baker 2011.}

85 _{Observatory of Economic Complexity, Turkey Exports}

liberalism blev dominant vilket möjliggjorde ökad handel. Som nämnt i föregående avsnitt, hade säkerhetsintressen till största delen satt agendan i den turkiska utrikespolitiken sedan republikens skapande 1923. Säkerhetsetablissemanget och militärens sekulära ideologi dominerade Turkiets utrikespolitik under större delen av 1900-talet, men med Sovjetunionens kollaps förändrades de politiska spelreglerna. Nya möjligheter att forma utrikespolitiken uppstod i kölvattnet av en liberal världsordning och en mer globaliserad värld, i denna kontext kunde ekonomiska intressen få mer utrymme att påverka utrikespolitiken.86 _{Med den exportorienterade omställningen följde}

förändringar i socioekonomiska strukturer, vilket producerade en ny industriell bourgeoisie, kallad de Anatoliska tigrarna. Gruppen av entreprenörer härstammade från det Anatoliska inlandet, utanför traditionella handelscentrum som Istanbul och Izmir. De Anatoliska Tigrarna växte med tiden och fick allt mer politiskt inflytande, det var ur denna grupp som AKP byggde sin politiska ryggrad, vars huvuddel präglades av konservativa och religiösa värderingar, till skillnad från det sekulära etablissemang som historiskt styrt Turkiet.87 Öppningen till Mellanöstern kan ses i denna kontext, då AKP’s utrikespolitik präglades av nya starka ekonomiska intressegrupper som sökte goda relationer med närliggande länder för att bedriva export.106

AKP’s strävande efter ekonomiskt ömsesidigt beroende till länder i regionen manifesterar en förändring i turkisk utrikespolitisk linje, från en säkerhetsbaserad linje, till en som idag är mer ekonomiskt driven. Sedan 2001 har internationaliseringen av de Anatoliska Tigrarna varit den praktiska handen i ekonomisk turkisk utrikespolitik.88

AKP hade med stöd av en stark exportorienterad klass förmågan att mobilisera de resurser som krävdes för att skapa en expansiv ekonomisk politik. Utan samstämmighet mellan de anatoliska tigrarna och den turkiska regeringen hade det varit problematiskt för AKP att bedriva en

86 _{Kemal Kirisci. (2009) The Transformation of Turkish Foreign Policy: The Rise of the Trading State s. 53}

https://www.researchgate.net/publication/228461916_The_Transformation_of_Turkish_Foreign_Policy_The_Rise _of_the_Trading_State

87 _{Tarik Oguzlu (2007) Soft power in Turkish foreign policy, Australian Journal of International Affairs 61, issue. 1: s.}

81-97. https://www.researchgate.net/publication/232884671_Soft_Power_in_Turkish_Foreign_Policy 106 _Baker

2011.

88 _{Mustafa Kutlay. (2011) “Economy as the ‘Practical Hand’ of ‘New Turkish Foreign Policy’: A Political Economy}

Explanation,” Insight Turkey 13, no. 1. 67-88, s.7

https://www.researchgate.net/publication/228123184_Economy_as_the_'Practical_Hand'_of_'New_Turkish_Forei gn_Policy'_A_Political_Economy_Explanation

framgångsrik ekonomisk utrikespolitik gentemot Mellanöstern.89 Således rådde en politisk harmoni mellan statens FPE:s och den starka exportorienterade intressegruppen som de anatoliska tigrarna utgör. Ett fokus gentemot Mellanöstern var produkten av denna harmoni mellan stat och den exportvänliga samhällsklassen. Samma slutsats kan inte dras av relationen mellan FPE:s och det traditionella sekulära etablissemanget, vars utrikespolitiska intressen präglats mer av säkerhetsfrågor.

Det väsentliga i detta resonemang är att det ekonomiska samarbete som utvecklades mellan Turkiet och länder i Mellanöstern är ett betydande exempel på Turkiets ökade fokusering mot Mellanöstern. Detta skedde genom externt stimuli från den strukturella omvärlden, i form av Sovjetunionens fall och de ökade möjligheterna för handel som följde, i kombination med den turkiska regeringens stöd av en resursstark, export-orienterad samhällsklass. Man bör se Turkiets ökade involvering i Mellanöstern i ljuset av den harmoni som rådde mellan staten och den exportorienterade samhällsklassen, som manifesteras i strävan efter ökad regional säkerhet och stabilitet genom handel, vilket också förbättrade ekonomiska förutsättningar för den export- orienterade eliten.

Del 2: Grupper med identiteten av politisk Islam.

I detta avsnitt utvecklas sambandet mellan politisk islam och Turkiets ökade fokusering mot Mellanöstern.

Forskning visar att nationell identitet inom landet och i synnerhet hos statens elit influerar vilken typ av utrikespolitik som bedrivs. Enligt Yucel Bozdaglioglu har turkisk utrikespolitik historiskt formats av maktfördelningen mellan sekulära och islamistiska grupper. Det sekulära etablissemanget lyckades under större delen av 1900-talet bygga institutioner som gav dem makt och beskydd, främst genom militären och rättsväsendet. Med dessa institutioners stöd kunde den sekulära eliten styra turkisk utrikespolitik under lång tid.90 I samband med förändringar i

89 _{Zıya Onis, ̇ (2011) “Multiple Faces of the ‘New’ Turkish Foreign Policy: Underlying Dynamics and a Critique,”}

Insight Turkey 13, no. 1: 47-65. http://media.library.ku.edu.tr/reserve/respring18/Cshs506_DBarlas/week15.pdf

socioekonomiska strukturer och en förstärkning av politisk islam skiftade maktfördelningen. Den större delen av dagens politiska elit inom regeringspartiet AKP är präglat av socialkonservatism och politisk islam samtidigt som man bedriver en liberal ekonomisk politik.9192

I det sekulära etablissemanget har det historiskt funnits en viss ängslan över en ökad islamistisk influens på turkisk politik. Arvet från kemalismens laïcité står i stark kontrast mot AKP’s förkroppsligande av politisk islam. Kemalismen och dess traditionella elit har historiskt haft ambitionen att bygga en stat som efterliknar europeisk modell, där stat skiljs från religion.93 Här existerar en tydlig skiljelinje mellan det sekulära kemalistiska etablissemanget och det religiösa AKP. Brännpunkten manifesteras i en rivalitet mellan de som står för en sekulär stat, och de som strävar efter en politisk utveckling präglad av islam. Sedan AKP’s tillträde till makten har det religiösa lägret erhållit politiskt övertag, några samtida tecken på detta är avlägsnandet av ca 40% av ledarskiktet i militären efter den misslyckade kuppen 2016, fängslanden av politiska motståndare samt konstitutionsförändringen 2017. 94Dessa händelser är angelägna då de visar på en förstärkning av AKP’s isolering av FPE:s makt över utrikespolitiken. Detta resonemang om konstitutionsförändringen utvecklas ytterligare i nästa avsnitt om inhemska institutioner.

För att underbygga argumentet hur identitet påverkar Turkiets utrikespolitik fortsätter uppsatsen med detta: I en omfattande studie där turkisk elit inom utrikespolitiska etablissemanget, byråkratin, akademin, media och företagsvärlden tillfrågades om deras attityd gentemot Turkiets utrikespolitik kan en förklaring urskiljas. Studien innehöll 50 intervjuer i städerna Ankara, Antalya, Izmir, Istanbul och Erzurum. Studien identifierade i sammanställningen av materialet tre huvudroller för turkisk utrikespolitik enligt de tillfrågade. Dessa var Turkiets roll som ”förebildsland”, ”regional makt” och ”bryggande land”. Med dessa huvudroller drogs slutsatsen att Turkiets elit är mer fokuserad på sin regionala och lokala ledarroll roll än sin globala ledarroll (Ozgur Ozdamar,

New York)

91_{Hasan Kosebalaban, “Modernity, Identity, and Turkish Foreign Policy”, Insight Turkey 10, no.1 (2008):} 92_-76).

93 _{Aloudah 2016, s.10)}

94 _{Marc Pierini (2018) Turkey’s Perfect Path to Autocracy. Carnegie Endowment, Strategic Europe.} http://carnegieeurope.eu/strategiceurope/76278?lang=en

“Turkey’s Foreign Policy: A Middle Power’s Quest for Status,” (Seminar presentation, Bilkent Hotel, Ankara, Turkey, October 21, 2014). Detta tyder på att den samtida turkiska elitens identitet kan ha styrt Turkiets utrikespolitiska kurs till policy som fokuserar mer på Mellanöstern. Den sekulära eliten identifierade sig mer med västvärlden och gav därmed mindre uppmärksamhet till Mellanöstern. Sedan AKP tog makten har en annan identitet varit framträdande inom den nya turkiska eliten, som är mer orienterad mot Mellanöstern.

Utvecklingen av politisk islam kan spåras tillbaka till det pro-islamska Välfärdspartiet (Refah Party) och dess ledare Necmettin Erbakan, en framstående figur av politisk islams framväxt i Turkiet. Välfärdspartiet försökte sätta en ny kurs för turkisk utrikespolitik under 1990-talet. Genom att balansera landets eurocentriska riktning med ett större fokus på Mellanöstern och muslimska länder hoppades man bryta sig loss från västerländsk hegemoni. Ett talande exempel är etableringen av D-8 Summit, (Developing Eight Countries Summit) som var ett samarbete mellan 8 muslimska stater, vars syfte var att upprätta ett parallellt internationellt system till G-8. Erbakan såg G-8 som ett forum vars mål var att främja västerländska intressen på bekostnad av resten av världen, i synnerhet den muslimska världen. AKPs ledarskikt uttryckte ett liknande narrativ, men avfärdade idén att skapa ett helt nytt internationellt system, trots det rådande FNsystemets svagheter. Istället sökte AKP att etablera en mer inflytelserik roll i dagens konstruktion.95 Ett annat argument för denna ståndpunkt är den turkiska elitens relation till det muslimska Ummat och upplevda skyldigheter mot den muslimska världen. Det muslimska Ummat konstituerar en världslig religiös gemenskap mellan muslimer. En forskare pekar på att relationen till detta Umma har influerat turkisk utrikespolitik sedan AKP kom till makten, där Ahmet Davutoglus ”Strategic Dept” policys har varit huvudkällan till konstruktionen av denna pan-islamistiska agenda.96

Det väsentliga i detta resonemang är politisk islams påverkan på Turkisk utrikespolitik. Ett exempel på detta är den harmoni som råder mellan den politiska eliten och den nya socialkonservativa medelklassen, som båda erhåller en islamistisk identitet. Samhällsgrupper med en socialkonservativ och religiös identitet har fått mer politisk makt sedan 2002 än under större delen av 1900-talet, då en sekulär elit styrde Turkiet. Den nya socialkonservativa klassen har sitt

95 _{Dalay 2016}

96 _{Osman Gultekin, (2015) “Inquiry on Pan-Islamist Feature of the Recent Turkish Foreign Policy with Constructivist} Perspective,” (ECPR General Conference, de Montreal University, August 26-29. s. 1)

ursprung i den exportorienterade bourgeoisien Anatoliska Tigrarna, vars inflytande etablerades under 1990-talet. Denna grupp med en identitet präglad av politisk islam dominerar idag turkisk politik. Kategorin talar för att föreningen av ekonomiska intressen och politisk islam, tillsammans med det externa stimuli som Kalla Krigets slut gav upphov för, har lett till en mellanösternfokuserad utrikespolitik.