Turkisk utrikespolitik i förändring sedan AKP:s tillträde
Hur den turkiska utrikespolitiken mot Mellanöstern har förändrats sedan 2002 enligt ett neoklassiskt realistiskt perspektiv
______________________________________________________________________________
Turkish foreign policy changes since the accession of the AKP
How the Turkish foreign policy for the Middle East has changed since 2002 according to a neoclassical realist perspective
Kandidatuppsats i Statsvetenskap, HT 2018 Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling
Avdelningen för Statsvetenskap Linköpings Universitet ISRN: LIU-IEI-FIL-G--19/02029--SE
Författare: Olov Forsberg Handledare: Lars Niklasson
Abstract:
The essay analyzes Turkish foreign policy and aims to find explanations to why Turkey has increased its foreign policy involvement in the middle east since 2002. Explanations were identified in turkish external and internal processes in the shape of independent and
intervening variables using a neoclassical realist analytical model. The identification of variables is made by examining key changes in domestic and foreign policy since AKP took power in 2002, using the categories leader images, strategic culture, state-society relations and domestic institutions. The results that are presented indicate that external processes set the basic parameters for foreign policy change, but domestic factors also influence the policy decisions that have altered Turkey’s foreign policy involvement in the middle east.
Innehåll
1. Inledning ... 5
1.1 Introduktion: ... 5
1.2 Syfte ... 6
1.3 Tidigare forskning & relevans ... 6
1.4 Frågeställning ... 8
2. Metod ... 9
2.1 Metodologiskt tillvägagångsätt ... 9
2.2 Avgränsningar ... 11
2.3 Material och urval ... 12
2.4 Operationalisering: ... 14
2.5 Begreppsdefinitioner ... 15
3. Teori ... 16
3.1 Neoklassisk realism... 16
3.2 Den neoklassiska realistiska analysmodellen ... 18
3.3 Teori bakom analysmodellen ... 18
3.4.1 Strukturell omvärld ... 18
3.4.2 Ledares verklighetsbilder:... 19
3.4.3 Strategisk kultur: ... 19
3.4.4 Relationen mellan stat och samhälle-samhällsrelationer: ... 19
3.4.5 Inhemska institutioner: ... 20
4. Interna och externa förklaringar för Turkiets utrikespolitiska skifte: ... 22
4.1 Den beroende variabeln: En kort beskrivning av Turkiets utrikespolitiska förändring: ... 22
4.2 Två oberoende variabler: Strukturell omvärld ... 26
4.2.1. Kalla krigets slut ... 26
4.2.2 Kriget i Syrien ... 27
4.3 Inhemska intervenerande variabler ... 31
4.3.1 Intervenerande variabler inom kategorin Ledares verklighetsbilder (Leader images) ... 32
4.3.2 Intervenerande variabler inom kategorin Strategisk kultur (Strategic Culture) ... 36
4.3.4 Intervenerande variabler inom kategorin Inhemska institutioner (Domestic institutions) ... 44
5. Slutsats och diskussion ... 47
5.1 Slutsats ... 47
5.2 Diskussion ... 47
5.3 Metodologisk diskussion om neoklassisk realism: ... 49
6. Källförteckning: ... 51
1.Inledning
1.1 Introduktion:
Turkiet är positionerat på den anatoliska halvön som befinner sig mellan två världsdelar, Europa och Asien1. Med tanke på Turkiets geografiska position är det inte överraskande att försök att kategorisera Turkiet i internationella relationer medför viss förvirring. Även inom den turkiska staten har det länge existerat en ambivalent uppfattning om landets identifikation, tillhörighet och skyldighet i relation till dessa två regionala enheter. Den turkiska landsfadern Kemal Atatürk var i samband med det ottomanska rikets fall inriktad på att bygga en ny republik med en ny identitet som skiljde sig från den gamla ottomanska identiteten. Målet var att bygga en västerländskorienterad stat som generellt skulle ligga närmre Europa än dess grannar i Mellanöstern. I utrikespolitiskt avseende införlivade Atatürk en västerländsk-orienterad riktning och gav mindre uppmärksamhet åt sina muslimska grannar.2 Sedan republikens grundande har man ekonomiskt och politiskt till största del riktat sig mot Väst, men det finns tecken som tyder på en ny utveckling.
Å ena sidan är man medlem i västerländska OECD och den transatlantiska militära alliansen NATO vars åtagande är ett arv från 1950-talet3, då turkisk politik i stor utsträckning styrdes av ett sekulärt och västorienterat politiskt etablissemang. 3 Å andra sidan är dagens politiska etablissemang präglat av politisk islam4 och landet är medlem i diverse politiska organisationer kopplade till den muslimska världen, exempelvis Organisation of Islamic Cooperation och Islamic Development Bank.5 Dessutom har man starka ekonomiska band till EU, som är Turkiets absolut viktigaste handelspartner och man är sedan 1995 bundna i en tullunion. 7
1 CIA World Factbook, Turkey. Central Intelligence Agency.
https://www.cia.gov/library/publications/the-worldfactbook/geos/tu.html
2 Haitham Saad Aloudah. (2016) Understanding the Sources of Turkish Foreign Policy Change towards the Middle East during the Justice and Development Party (AKP) era: An Empirical Examination. s.10.
https://ore.exeter.ac.uk/repository/handle/10871/25220#kEq7hvasGhsA7Kiq.993
F. Stephen Larrabee, Ian O. Lesser. (2003) Turkey and the United States. s.162.
3 Aloudah. 2016. s. 10, 138. 4 Aloudah 2016, s.160.
5 US Department of State, US Relations with Turkey. https://www.state.gov/r/pa/ei/bgn/3432.htm 7 European Commission, Trade policy, Turkey.
Utöver det som nämnts ovan, så finns forskning som tyder på att Turkiet har förändrat dess utrikespolitiska linje från en eurocentrisk inriktning, till en inriktning som allt mer fokuserar på Mellanöstern.6 Detta gör landet intressant för analys, eftersom Turkiet har förbindelser och åtaganden till flera aktörer i dess närhet och landet spelar en viktig roll i sin relation till EU, Ryssland och Mellanöstern.
Belägg för Turkiets ompositionering från en västorienterad utrikespolitik till en Mellanösternorienterad utrikespolitik existerar således och en analys av processen bör därför göras för att identifiera förklaringar till skiftet.
Ett ökat fokus mot Mellanöstern från Turkiet är intressant då det kan innebära förändringar i dess närområde och i det större regionala området. Den politiska utvecklingen i Mellanöstern, i Europa och i Kaukasus kan påverkas av detta och det är därför intressant att analysera vilka faktorer som kan ha inverkan på en sådan förändring. Dessutom kommer Turkiet troligen att vara en väsentlig spelare i framtida fredsförhandlingar i Syrienkriget, därför kan det vara viktigt att analysera Turkiets förutsättningar och tankeprocess för att konstruera ett fungerande fredsavtal med de aktörer som är inblandade i konflikten. Vidare vill jag tydligöra att begreppet ”Mellanösternorienterad” utrikespolitik inte betyder en förändring av landets allianser, utan ett ökat aktivt engagemang i Mellanösterns geopolitiska angelägenheter.
1.2 Syfte
Syftet med uppsatsen är att redogöra för hur en förändring från en eurocentrerad utrikespolitik till en mellanöstern-centrerad utrikespolitik har gått till i Turkiet. Detta innebär att jag ska redogöra för vilka krafter inom det turkiska samhället som har spelat in i detta skifte.
1.3 Tidigare forskning & relevans
Tidigare forskning om turkisk utrikespolitik har behandlat liknande områden som denna uppsats. Ett viktigt bidrag för kandidatuppsatsen är den forskning som Haitham Saad Aloudah sammanställt i en doktorsavhandling om turkisk utrikespolitik.7 Ett kunskapsgap har identifierats i forskningen
6 Aloudah 2016, s.5
när det kommer till hur uppdaterad analysen är. Nya skeenden har inte analyserats då tidpunkten som forskningen bedrevs (2016) gjorde att man inte förmådde att sammanföra nya viktiga händelser. Detta gäller främst den aktuella utvecklingen i Syrienkriget och turkiska konstitutionsförändringar som skett efter 2016.
I och med att nya kriser och konflikter utvecklas, så modifieras även utrikespolitiken utifrån de nya realiteter som uppstår. Vid modifiering av utrikespolitik behöver nya analyser tas fram för att förstå orsaker och motiv bakom de händelser som utspelar sig. Detta är en viktig process för att analysera internationella relationer. Detta görs i uppsatsen och det är en anledning till uppsatsen är intressant. Vidare är jag medveten om att en kandidatuppsats inte förmår att producera en fullständig bild av den turkiska utrikespolitiken. Bakomliggande orsaker kan variera beroende på vart man tittar, dessutom kan den utrikespolitiska linjens orsaker och motiv kategoriseras olika beroende på vilka variabler man väljer fokusera på. Därför är det viktigt att inse att en undersökning som denna har en begränsad förmåga att tillgodose alla orsaker till det utrikespolitiska skiftet. Däremot, kan uppsatsen bidra till att belysa vissa orsaker till politiken som bedrivs, utifrån utvalda parametrar och avgränsningar. Syftet är inte att ge en fullständig bild av förklaringar för turkisk utrikespolitik, utan ett antal förklaringar bakom dess utrikespolitiska riktning mot Mellanöstern.
Något som skall tillägas är att viss information som lyfts i resultatdelen om Turkiets ekonomiska och politiska utveckling är i sig ingenting nytt. Det är analyser som forskare har kommit fram till sedan ett par år tillbaka. Dock är uppsatsens resultat beroende av dessa analyser för att skapa någonting nytt, då nya skeenden måste sättas i en historisk kontext. Det uppsatsen tillför forskningen är att den samlar denna historiska kontext, och kombinerar den med den nya säkerhetspolitiska, identitetspolitiska, konstitutionella, ekonomiska och politiska realitet som idag präglar Turkiet. Jag lyfter med andra ord in äldre analyser och applicerar dem på en nutida kontext för att skapa en så pass uppdaterad analys som möjligt, vilket bidrar kumulativt till forskningen. Det är denna kombination av nytt och gammalt som gör uppsatsen relevant och intressant. Detta för mig till min frågeställning:
Development Party (AKP) era: An Empirical Examination
1.4 Frågeställning
Vilka centrala förändringar har skett sedan AKP tillträdde till makten i Turkiet, inom kategorierna ledares verklighetsbilder, strategisk kultur, stat-samhällsrelationer och inhemska institutioner8 som tyder på att turkisk utrikespolitik fokuserar mer på Mellanöstern idag än vad man gjorde innan 2002?
Vad inom kategorierna talar för en utveckling mot Mellanöstern?
Kategorierna som nämnts ovan är hämtade ur en neoklassisk realistisk analysmodell av Norrin M. Ripsman som ämnar att förklara utrikespolitiskt handlande.
2. Metod
2.1 Metodologiskt tillvägagångsätt
Uppsatsens metod faller inom kategorin teorikonsumerande fallstudie och kvalitativ textanalys. Fördelen med en kvalitativ ansats i denna uppsats är att syftet kräver intensiv läsning av politiska skeenden för att identifiera variabler som har påverkat Turkiets utrikespolitiska riktning. För att kunna gå på djupet i fallet turkisk utrikespolitik med hjälp av analysmodellens teori måste materialet analyseras noga istället för övergripande, detta för att nå ett så träffsäkert resultat som möjligt. Det kvalitativa tillvägagångsättet kommer därför till god användning 9. En kvantitativ ansats skulle ha svårigheter att finna svar på de frågeställningar som ställs och dessutom passar den kvalitativa textanalysen bra ihop med en fallstudie, eftersom en fallstudie erbjuder möjligheten att göra djupgående analyser av ett fall. 10
Vidare är uppsatsen en teorikonsumerande fallstudie, då en utvald teori och analysmodell appliceras på fallet turkisk utrikespolitik. Analysen sker genom att redogöra för relevanta skeenden i turkisk politik som har lett till en förändring i den turkiska utrikespolitiken. Viktiga processer har identifierats som oberoende och intervenerande variabler inom följande kategorier enligt den neoklassiska realistiska analysmodellen som bygger på teorin från boken Neoclassical Realist Theory of International Politics av Norrin M. Ripsman, Jeffrey W. Taliaferro, och Steven E. Lobel.11
9 Esaiasson, Gilljam, Oscarsson & Wängnerud (2007) s. 237 10 Teorell & Svensson (2007) s. 267
11 Norrin M. Ripsman, Jeffrey W. Taliaferro, and Steven E. Lobell. (2016) Neoclassical Realist Theory of International Politics. Oxford Scholarship Online.
http://www.oxfordscholarship.com.e.bibl.liu.se/view/10.1093/acprof:oso/9780199899234.001.00 01/acprof-9780199899234
Neoklassisk realistisk analysmodell
Oberoende variabler (Strukturell omvärld): • Kalla krigets slut
• Kriget i Syrien
Intervenerande variabler (inhemska faktorer): • Ledares verklighetsbilder
(Leader Images)
• Strategisk kultur (Strategic Culture) • Stat och samhällsrelationer (State-Society
Relations)
• Inhemska institutioner (Domestic Institutions) Den beroende variabeln (policyutfallet):
• Turkiets ökade fokusering på Mellanöstern
Analysens tillvägagångssätt
I uppsatsens resultatkapitel analyseras kategoriernas innehåll i turkisk kontext och tillgodoser förklaringar till vad som har lett till en mellanöstern-fokuserad förändring av den turkiska utrikespolitiken. Under uppsatsens gång har intervenerande variabler identifierats som är relaterade till två viktiga externa skeenden (oberoende variabler) i turkisk utrikespolitik vilka har förklaringsvärde för Turkiets ökade involvering i Mellanöstern. Dessa externa skeenden har identifierats som Kalla Krigets slut och Kriget i Syrien. I uppsatsen resultatdel presenteras först de två externa skeendena i den strukturella omvärld som sätter press på Turkiet och sedan presenteras de intervenerande variabler som har identifierats ha påverkan på policyutfallet.
Den neoklassiska realistiska analysmodellen tillgodoser förklaringar på utrikespolitiskt beteende, vilket gör den relevant för uppsatsens syfte. Genom att analysera hur aktörer inom det turkiska samhället förhåller sig till det tryck som det internationella systemet utsätter staten för kan förklaringar urskiljas som ligger till grund för en viss utrikespolitisk riktning. Analysen tillgodoser en uppfattning om vilka aktörer inom Turkiet som varit verksamma i denna process. Med denna metod kan forskaren klargöra vilka förändringar som skett inom de nämnda kategorierna och vilka faktorer som existerar för en mellanöstern-fokusering inom den externa och inhemska miljön, och hur detta slutligen har påverkat den beroende variabeln. Områden som kommer utsättas för analys är den turkiska militären, framstående ekonomiska grupper, religiösa grupper, politiska partier och foreign policy executives samt den strukturella omvärlden som omger Turkiet. Resultatet presenteras i tre huvuddelar och kommer att diskuteras i det avslutande kapitlet.
2.2 Avgränsningar
Uppsatsens utvalda kategorier och den strukturella omvärlden bör vara tillräckliga för att spegla huvuddragen av förändringen av turkisk utrikespolitik då de täcker de mest relevanta områden som har påverkan på turkisk utrikespolitik. Genom att noggrant bearbeta material som behandlar förändringar i turkisk inrikes och utrikespolitik kommer jag utifrån de utvalda kategorierna att tydliggöra vilka variabler som influerat beslutsprocessen av den turkiska eliten.
Som tidigare nämnts i avsnittet Tidigare forskning & relevans kan orsaker och motiv till utrikespolitisk policy identifieras inom många områden, därför är det viktigt att specificera varför just de 4 kategorierna kan tänkas ha förklaringsvärde och varför de har valts. Kategorierna har valts utifrån en analysmodell som bygger på teorin från Norrin M. Ripsman bok Neoclassical Realist Theory of International Politics. Kategorierna som ingår i analysmodellen är avgränsade till specifika områden inom samhället som traditionellt har inflytande över utrikespolitik, detta är en framstående anledning till mitt val av kategorier. Områden som behandlas sträcker sig från politiska ledare, till samhällets intressegrupper, till institutionella begränsningar och strategisk kultur inom militären. Det vore irrationellt att inkorporera områden som inte har påverkan på utrikespolitik, därför har denna avgränsning gjorts. Detta gör analysmodellen avgränsad, men den är på samma gång bred nog att finna många typer av förklaringar på ett och samma policyutfall. Ett viktigt beslut som tagits är att ha en tidsbegränsning i frågeställningen för att få ett så pass träffsäkert resultat som möjligt. Dessutom är en annan viktig avgränsning att enbart efterlysa
centrala förändringar som skett sedan AKP’s tillträde till makten år 2002. Dock vill jag poängtera följande: för att frågeställningen ska kunna besvaras måste fakta som är hämtad tidigare också tilläggas för att få en historisk kontext av kemalismen, turkiskt NATO-medlemskap och de strukturella reformer som gjordes inom ekonomin under 1980-talet. Detta är nödvändigt för att kontextualisera Turkiets utrikespolitiska förändring och det är dessutom nödvändigt för analysprocessen.
2.3 Material och urval
Inom ramen för denna studie har flera urval gjorts: Den första och viktigaste urvalet är det material som skulle utgöra den teoretiska grund som analysmodellen står på. Urvalet för denna teoretiska grund har begränsats till två källor. Den första källan är en vetenskaplig artikel av Gideon Rose publicerad i tidskriften World Politics.12 Gideon Rose myntade begreppet neoklassisk realism15
och detta är teorin som uppsatsen till stor del stödjer sig på. Den andra källan är mer avgörande för själva analysmodellen som används. För att förklara den neoklassiska realistiska analysmodellen har information hämtats från boken Neoclassical Realist Theory of International Politics av Norrin M. Ripsman, Jeffrey W. Taliaferro och Steven E. Lobel. Analysmodellen stödjer sig på antaganden som Gideon Rose stipulerat och de två är därför kompatibla. En motivering bakom urvalet av material för analysmodellen är att Ripsmans bok har framhållit som det mest ambitiösa arbetet inom teoretiseringen av neoklassisk realism.13
En betydande del av uppsatsprocessen har gått till att inhämta material för uppsatsens resultatkapitel. Denna bearbetning har systematiserats efter fyra kriterier som bestämmer om materialet ska användas för analys: (1) De behandlar information som tydligt förklarar förändringar i turkisk utrikespolitik eller väsentliga utrikespolitiska förändringar i turkiskt närområde; (2) De behandlar information som tydligt förklarar relevanta inhemska politiska
12 Gideon Rose (1998) Neoclassical Realism and Theories of Foreign Policy, World Politics Vol. 51, No. 1.
144-172. Cambridge University Press https://www.jstor.org/stable/25054068?seq=8#metadata_info_tab_contents )
15 Nicholas Ross Smith (2018) Can Neoclassical Realism Become a Genuine Theory of International Relations? https://www.researchgate.net/publication/322255273_Can_Neoclassical_Realism_Become_a_Genuine_Theory_of _International_Relations
förändringar i Turkiet och de aktörer och processer som ligger bakom denna förändring. (3) Materialet är av vetenskaplig kvalitet och dess innehåll är relevant för förändringen av turkisk utrikespolitik under tidsperioden 2002 och framåt. (4) Information kan vara hämtad från officiella sidor publicerat av utrikesdepartement eller andra statliga institutioner.
Uppsatsens resultatkapitel består till största del av vetenskapliga artiklar, publicerade i peer reviewed tidskrifter med fokus på Mellanöstern och turkisk politik. Utöver detta har uppgifter hämtats från officiella regeringssidor och nyhetspublikationer som fokuserar på aktuella utrikespolitiska händelser, dessa har varit viktiga för att kontextualisera nyare skeenden i pågående konflikter, i synnerhet i kapitlet om kriget i Syrien som är i ständig förändring. Nyhetspublikationerna som har använts är tidningar som fokuserar på utrikespolitik, främst Foreign Policy Magazine och Foreign Affairs.
Primärmaterialet för uppsatsens resultat och analys har hittats i databaserna JSTOR och ResearchGate. ResearchGate är en plattform där forskare publicerar akademiskt arbete.14 JSTOR är ett online-bibliotek som tillgodoser mer än 12 miljoner akademiska artiklar, böcker och primärkällor.18 Det material som publiceras på plattformarna är av vetenskaplig kvalité.
Urvalet av material har gjorts efter en grundlig litteratursökning, denna bearbetning har varit den mest tidskrävande processen under uppsatsen. Litteratursökningen som process var avgörande för uppsatsens utveckling av två anledningar: (1) den tillgodosåg det material som krävts för att göra en rigorös analys av turkisk utrikespolitik; (2) den utgjorde den huvudsakliga grunden för att fastställa mina oberoende variabler. Ju mer information som insamlades, desto mer växte insikten att Kalla kriget slut och Kriget i Syrien var centrala processer för att förklara utvecklingen av turkisk utrikespolitik. När detta var fastställt kunde information inhämtas för att identifiera de intervenerande variablerna. Urvalsprocessen för uppsatsens oberoende variabler skedde alltså i takt med att information insamlades.
Urvalet verkar rimligt för att besvara mina frågeställningar. De urvalskriterier som används har följts och det har fungerat väl. En invändning som kan göras i detta avseende är dock att
14 ResearchGate. About https://www.researchgate.net/about . 18
urvalskriterierna är tämligen breda. Mot denna invändning vill jag hävda att analysmodellen kräver ett brett urval av material för sin analys och det är därför berättigat. En mer ingående diskussion om analysmodellens begränsningar för uppsatsen kommer att diskuteras i det avslutande kapitlet. Uppsatsens material är till största del sekundärkällor som sammanställts av andra forskare. Naturligtvis vore primärkällor att föredra, men uppsatsprocessens tidsmässiga begränsning är ett hinder för att förverkliga detta. Således vill jag understryka att jag är medveten om att sekundärkällor ska betraktas med aktsamhet då de är beroende av andra källor. Detta påverkar kriteriet beroende inom källkritik.15
Det mest väsentliga kriteriet att beakta i förhållande till uppsatsen är närheten i tid.20 För att
analysera skiftet av turkisk utrikespolitik krävs ibland en äldre historisk kontext, vilket påverkar närhetskriteriet. Det material som använts har heller inte alltid skrivits nära inpå händelsen, utan vissa artiklar som använts består av historiska sammanställningar. Å andra sidan är vissa analyser inte beroende av samma äldre kontext, utan de är väldigt aktuella och har skrivits tätt inpå skeendet. De två databaserna där den största delen av materialet inhämtats innehåller både nyare och äldre material vilket gör att huvudmaterialet förhåller sig både bra och dåligt till närhetskriteriet. Fortsättningsvis verkar materialet förhålla sig bra till kriterierna äkthet och tendens då inga tecken som strider mot dem har identifierats i materialet.21
2.4 Operationalisering:
En operationalisering är nödvändig för att koppla ihop materialet med teorin och för att utföra en rimlig analys. För att resultatet från uppsatsen ska ha trovärdighet måste kopplingen mellan teori och analys vara begriplig.16 Detta kräver en väl definierad operationalisering av det som ”mäts”. För att mäta varför Turkiet bedriver en utrikespolitik som fokuserar på Mellanöstern bör begreppet mellanöstern-centrerad utrikespolitik operationaliseras. Begreppet innebär en ansträngning från Turkiet att investera materiella och immateriella resurser i en utrikespolitik som fokuserar på Turkiets regionala inflytande och delaktighet i Mellanöstern. Detta innefattar ekonomiska, politiska, och militära ansträngningar. Mätningen sker i analysen genom att identifiera
15 Esaiasson, Gilljam, Oscarsson & Wängnerud (2007) s.
319 20 Teorell & Svensson (2007) s. 106 21 Teorell &
Svensson (2007) s. 104, 106.
förändringar inom de utvalda kategorierna i analysmodellen. Fokus på förändringar är avgörande i uppsatsen, för det är enbart på detta sätt som förklaringar kan urskiljas med analysmodellen.
2.5 Begreppsdefinitioner
- Förkortningen FPE står för Foreign Policy Executive. Foreign Policy Executive är en aktör på högsta politiska nivå i statens utrikespolitiska områden. Detta kan innefatta statschefer, utrikesministrar eller politiska rådgivare som innehar monopol över information om landets utrikespolitik.
- Intervenerande variabeln används i denna uppsats för att identifiera samband mellan externt stimuli och ett visst policyutfall. Variabler som benämnts med detta namn har hittats i inhemska områden och deras påverkan på externt stimuli formar vilken utrikespolitik som bedrivs av staten. Detta sker genom att faktorer inom exempelvis konstitutionen begränsar möjligheten för ett visst policyutfall eller att stödet från en specifik social grupp möjliggör ett visst policyutfall.
3. Teori
I detta kapitel förklaras den teoretiska grunden som analysmodellen står på och de komponenter som analysmodellen utgörs av. Inledningsvis förklaras det grundläggande teoretiska ramverket för neoklassisk realism. Därefter förklaras teorin bakom analysmodellens två huvuddelar: Den strukturella omvärlden och de fyra kategorier där intervenerande variabler har identifierats.
3.1 Neoklassisk realism
En neoklassisk realistisk utgångspunkt är passande för att nå uppsatsens syfte. Den neoklassiska realismen är en påbyggnad av klassisk realism och neorealism. Teorin har sökt att utveckla Kenneth Waltz neorealistiska inriktning som har begränsningar när det kommer till att förklara specifika staters agerande i en nutida kontext. 17Huvudanledningen till mitt val av teori och
analysmodell är konstaterandet att neorealismen har begränsningar för att besvara mina frågeställningar. Således erbjuder den neoklassiska inriktningen ett mer rigoröst verktyg för att förstå staters beteende, detta sker genom att integrera äldre strukturella realistiska teorier om det internationella systemet med teorier om inhemsk politisk miljö. Den neoklassiska teorin ämnar uppdatera den klassiska och neorealistiska skolan genom att inkorporera den inhemska och individuella nivån med systemiska faktorer18 för att skapa en mer träffsäker utrikespolitisk analys. Teorin bygger på antagandet att policyaktörer är begränsade av den inhemska institutionella strukturen, men också av externa hot och möjligheter som den strukturella omvärlden medför. Denna förlängning av realistisk teori kombinerar (1) strukturella faktorer (statens materiella makt och dess plats i det internationella systemet) med (2) inhemska faktorer (institutionella förutsättningar, politiska intressegrupper, politiska partier och ledares världsbilder.) Neoklassisk realism betonar den roll som (1) den oberoende variabeln och (2) den intervenerande variabeln spelar för den beroende variabeln.19 En viktig del av analysmodellens styrka i jämförelse med äldre realistiska modeller är tilläggningen av den intervenerande variabeln. Den intervenerande variabeln är ett användbart verktyg för att analysera utrikespolitiska handlingar, då den ger forskaren förmågan att dyka djupare och finna faktorer som begränsar eller möjliggör anpassning till den strukturella omvärlden. Detta betyder att analysen sker genom kombinationen av (1)
17 Rose (1998) 18 Ibid (1998) s. 146 19 Ibid (1998) s.146
strukturella förutsättningar och (2) inhemska begränsningar. Neoklassiska realister hävdar att (1) den strukturella omvärlden skapar de primära parametrarna för en stats utrikespolitik, d.v.s. materiella förutsättningar i relation till andra stater bestämmer dess plats i det internationella systemet. Detta gör den till en realistisk teori. Det som urskiljer den från tidigare realistiska teorier är (2) de inhemska faktorerna som begränsar vilken påverkan den materiella makten tillåts ha på utrikespolitiken som produceras.20 Utrikespolitiska beslut tas av en mindre grupp individuella
politiska ledare, således är deras uppfattning om den makt de besitter av stor betydelse. Vissa ledare må tro att de har mer makt än vad de faktiskt har, eller att inhemska institutionella faktorer begränsar deras chanser att mobilisera nationella resurser i en viss riktning. En maktanalys måste därmed inkorporera statens styrka relativt till dess strukturella omvärld, men också en stats styrka relativt till dess samhälle, då detta avgör hur mycket resurser som kan anslås till utrikespolitik. Politiska ledare har sällan den totala friheten att allokera materiella resurser för önskade utrikespolitiska beslut, ofta finns det intervenerande faktorer utspridda i samhällets lager. 21 Det är i detta avseende den intervenerande variabeln är användbar, för att finna dessa faktorer och analysera hur de har påverkat ett policyutfall. Analysmodellen ger mig förmågan att gå på djupet för att finna och undersöka intervenerande variabler till beslut som har lett till den övergripande processen att föra en mer mellanöstern-fokuserad utrikespolitik.
20 Ripsman (2016) s.31 21 Ibid s.147
3.2 Den neoklassiska realistiska analysmodellen
3.3 Teori bakom analysmodellen
I detta avsnitt presenteras teorin bakom uppsatsens analysmodell. Den neoklassiska realistiska analysmodellen bygger på sambandet mellan det tryck som den strukturella omvärlden och de begränsningar som inhemska faktorer har på policyutfallet.
3.4.1 Strukturell omvärld
Enligt den realistiska teorins grunder består det internationella systemet av rationella aktörer som tar egennyttiga beslut på basis av maktkalkyler i deras strukturella omvärld. Relativ materiell makt gentemot andra stater etablerar de grundläggande parametrarna för ett lands utrikespolitik.22 Det är därför viktigt att förklara den strukturella omvärlden som omger Turkiet och viktiga externa skeenden som påverkar utrikespolitiska beslut.
3.4.2 Ledares verklighetsbilder:
Enligt denna kategori är Foreign policy executive (FPE) den mest intressanta aktören att undersöka när det kommer till beslutsfattande om utrikespolitik. Foreign Policy Executive innefattar statschefen, viktiga ministrar och rådgivare som sitter på monopol av information om utrikespolitik. Kategorin lyfter vikten av ledarens bild av verkligheten, hur FPE uppfattar sin relativa makt till andra aktörer och hur FPE kategoriserar information utifrån kognitiva filter. Ting som bör undersökas i denna kategori är exempelvis ideologisk övertygelse, moraliska åsikter, eller personliga erfarenheter och hur dessa påverkar beslutsprocesser om utrikespolitiska handlingar.23
3.4.3 Strategisk kultur:
Denna kategori lyfter hur staten ser på och influeras av utomstående systemiskt stimuli och hur staten anpassar sig till strukturella förändringar i militär kapacitet. De som studerar strategisk kultur skiljer mellan organiseringskultur (som t.ex. organiseringen av militären som en byråkratisk organisation), och en bredare strategisk kultur som djupsittande övertygelser, världsbild och förväntningar av ett samhälle som helhet. I delen byråkratisk organisation studerar man effekten av militär kultur på bildandet av nationell säkerhetspolitik. Här är maktbalans och politiska skiljelinjer mellan makthavare i den byråkratiska organisationen avgörande för vilken typ av beslut som tas. Den andra delen som kan inkluderas i strategisk kultur är ett lands dominanta ideologi, vilket kan påverka länders attityd till att använda våld, nivå av nationalism, eller hur man ställer sig till att samarbeta med andra länder. Strategisk kultur och kollektiva förväntningar formar politiska ledarens, den politiska elitens och allmänhetens strategiska förståelse. Dessa normer påverkar och begränsar staters beteende genom att de sätter parametrarna för vad som anses vara acceptabelt strategiskt beteende. 24
3.4.4 Relationen mellan stat och samhälle-samhällsrelationer:
Denna kategori lyfter relationen mellan statens institutioner och diverse sociala och ekonomiska grupper i samhället. En uppfattning kan skapas genom att undersöka vilken nivå av harmoni som
23 Ripsman (2016) s. 63 24 Ibid s.68
råder mellan staten och samhället, d.v.s. hur samhällsgruppers intressen skiljer eller överensstämmer med staten och FPE i utrikespolitiska frågor. Dessutom är konkurrensen mellan samhällsgrupper om distribution av makt och resurser viktig, och likaså nivån av politisk och social sammanhållning inom staten. Utöver detta kan allmänhetens stöd för utrikespolitik och nationella säkerhetsmål också räknas in. Tillsammans påverkar dessa faktorer ledarens förmåga att mobilisera och extrahera nationens makt i utrikespolitiken.
En stats institutionella förutsättningar påverkar vilken grad politiska institutioner tillåter ledaren att fatta utrikespolitiska beslut och hur beroende ledaren är av samhällsgrupper. Detta betyder att institutionella regler sätter gränserna för hur mycket staten kan isolera FPE från samhällsgrupper i beslutsprocessen om de krav som det internationella systemet utsätter staten för. Detta gör relationen mellan samhällsgrupper och staten till en viktig komponent i analysen av utrikespolicy. Om FPE är isolerad i dess beslutsprocess, kan detta betyda att beslut tas på bekostnad av vissa samhällsgruppers intressen. Detta kan man kalla disharmoni. Disharmoni komplicerar utrikespolicy om det inte råder institutionella förutsättningar för en robust isolering. Om samhällsgrupper är misstänksamma mot staten, eller om ledaren upplevs trampa på rättigheter eller gemensamma resurser, kan det medföra vissa svårigheter att implementera utrikespolitiska beslut, eftersom utrikespolitiska handlingar ofta kräver mobilisering av resurser från samhället inom monetära, materiella och humanitära områden.
Finner man istället att det råder harmoni mellan statens och samhällsgruppers intressen, så bör det leda till stöd och förtroende från samhället, vilket underlättar för staten att agera efter den gemensamma målsättningen. 25
3.4.5 Inhemska institutioner:
Denna kategori betonar variabler inom formella politiska institutioner, organisatoriska processer och byråkratisk översyn. Dessa variabler är ofta etablerade genom konstitutionell utformning med klart specificerade regler som tydligt sätter parametrarna för inhemsk konkurrens över policyskapande. Reglerna bestämmer vilka aktörer som har kontroll och inflytande över policyskapande och vilka VETO-spelare som existerar inom landets institutioner. Statens institutionella uppbyggnad är av vikt inom denna kategori och huruvida deras utformning påverkar
policyoutput när staten svarar på stimuli från det internationella systemet. I en analys av ett demokratiskt system, är det betydelsefullt att undersöka exekutivens relativa autonomi från byråkratin och den lagstiftande makten. Kategorin understryker dessutom vikten av att undersöka exekutivens relativa makt att tillsätta utrikesminister och andra viktiga aktörer som har inflytande över utrikespolitiken. Vidare betonas betydelsen att ta reda på vilka VETO spelare som finns utskrivna i konstitutionen. VETO-spelare begränsar exekutivens potential att snabbt handla vid nya händelser och de påverkar demokratiers förmåga att förklara krig, eller att bedriva en specifik strategi. I icke-demokratiska stater kan det istället vara relevant att undersöka icke-konstitutionella VETO-spelare, som t.ex. behovet att tillfredsställa viktiga samhällsgrupper i aristokratin, i militären eller i bolagseliten.26
Avslutningsvis vill jag tillägga att gränserna mellan de fyra kategorierna är tämligen otydliga. Ledares verklighetsbilder, strategisk kultur, samhällsrelationer och institutionell utformning påverkar varandra och kan således inte presenteras i total isolering. De kommer oundvikligen att blandas, därför bör skiljelinjerna mellan kategorierna inte tas helt bokstavligt och deras innehåll bör analyseras med denna vetskap i åtanke. Detta bör dock inte ses som ett problem, eftersom det väsentliga med analysmodellen inte är de enskilda kategoriernas förklaringsvärde i isolation, utan deras samlade förklaringsvärde.
26 Ibid s.76-79.
4. Interna och externa förklaringar för Turkiets utrikespolitiska skifte:
I detta kapitel presenteras resultatet av min undersökning. Kapitlet utgörs av tre huvuddelar. Inledningsvis presenteras den beroende variabeln. Därefter presenteras den oberoende variabeln enligt den neoklassiska analysmodellen, vilket är den strukturella omvärlden. Detta är de två första komponenterna av neoklassisk realistisk analys. I den tredje delen av analysen presenteras de intervenerande variabler som identifierats inom de fyra ovanstående kategorierna. Tillsammans bygger den oberoende och intervenerande variablerna förklaringar till den beroende variabeln, vilket är Turkiets utrikespolitiska skifte mot Mellanöstern. Förklaringar har hittats i två externa stimuli, i kombination med processer i turkiska samhällets intressegrupper, dess konstitutionella förutsättningar, dess strategiska kultur och dess ledares världsbilder. Det är dessa kombinerade effekter på det turkiska policyutfallet som är väsentliga för mitt syfte.
4.1 Den beroende variabeln: En kort beskrivning av Turkiets utrikespolitiska förändring:
I detta avsnitt redogörs kort den turkiska utrikespolitikens natur och den utrikespolitiska förändring som skett under senare år. Kapitlet innehåller en kortare sammanfattning av utvecklingen av utrikespolicy sedan 2002 och det är detta förlopp som uppsatsen försöker att förklara med den utvalda analysmodellen. I kapitlet tillämpas ett historiskt perspektiv som tydliggör den turkiska utrikespolitikens centrala pelare samt förändringen från en försiktig och konservativ utrikespolitik till en mer självsäker och aktiv politik efter tillträdet av AKP. Denna information är viktig för att läsaren ska få ett historiskt perspektiv på den turkiska utrikespoliska linjen och hur detta påverkar Turkiets ompositionering gentemot Mellanöstern.
Rättvisa- och utvecklingspartiet är en central aktör i turkisk politik. Partiet har dominerat inrikespolitiken sedan tillträdet till makten år 2002 och dess ledarskikt har haft ett stort inflytande över landets utrikespolitik. Huvudarkitekten till AKP’s utrikespolitik från 2002 var Ahmet Davutoglu27, som dessutom erhöll framstående poster i partiet, som utrikesminister (2009–2014), premiärminister (2014-2016) och ledare för AKP (2014-2016). 2010 gav han ett tal på Institute of
27 Burak Bilgehan Özpek, Yelda Demirağ (2012) The Davutoğlu Effect in Turkish Foreign Policy: What if the Bowstring is Broken? Iran & the Caucasus Vol. 16. s.117 (https://www.jstor.org/stable/41723227
International and European Affairs som innehöll detta uttalande som på ett bra sätt förkroppsligar Davutoglus vision för Turkiet:
“The new image of Turkey will be an image of soft power, culturally inclusive, economically prosperous, and security and military stability providing”.28
En annan viktig aktör inom turkisk utrikespolitik är President Recep Tayyip Erdogan. Erdogan är Turkiets mest inflytelserika ledare och i politiska uttalanden har han ställt sig bakom bilden av Turkiet som en makt med goda intentioner, där handel, rättvisa och stabilitet är huvudmål.29 Sedan AKP:s tillträde till makten i Turkiet har landets utrikespolitiska linje förändrats till en mer bestämd och proaktiv sådan, detta manifesterades i att man drev en mer aktiv utrikespolitik i relation till sitt närområde än vad tidigare administrationer gjort. Linjen uttrycktes huvudsakligen genom två policys, Strategic Depth Doctrine och Zero Problems with Neighbors. Enligt Alexander Mursion innebar Strategic Depth doktrinen en ambitiös nystart för turkisk utrikespolitik och den kan spåras till f.d. premiärminister Turgut Özals neo-ottomanism under 80-talet och den multidimensionella utrikespolitiken som Erbakans regering förde på 90-talet. Det strategiska djup som var Turkiets mål, byggde enligt Ahmet Davutoglu på ett historiskt och geografiskt djup från det Ottomanska Riket, vilket placerar Turkiet i mitten av flera geopolitiska intressesfärer. För att kapitalisera på detta geografiska djup, krävs ett aktivt engagemang med alla regionala spelare i Turkiets närhet. 30 Davutoglu uttrycker Turkiets historiska och geografiska djup på följande vis i
hans bok Strategic Depth (2001):
“Geographical depth is a part of historical depth. For instance, Turkey is not just any old Mediterranean country. One important characteristic that distinguishes Turkey from say Romania or Greece is that Turkey is at the same time a Middle Eastern and a Caucasian country. Unlike Germany, Turkey is as much a European country as it is an Asian country. Indeed, Turkey is as much a Black Sea country as it is a Mediterranean one. This geographical depth places Turkey right at the centre of many geopolitical influences.”37
28 Aloudah 2016, s.74 29 Aksu 2017, s.128
30 (Alexander Murinson (2006) The Strategic Depth Doctrine of Turkish Foreign Policy. Middle Eastern Studies 37
Vidare söker den andra policyn, Zero Problems with Neighbors, att skapa bättre relationer med närliggande länder genom diplomatiska ansträngningar och handel. Under Davutoglus ledning ökade landet sina handelsförbindelser med arabiska stater och Iran, man tog på sig en större ledarskapsroll i regionen genom att medla i konflikter och ökade dessutom sin involvering i internationella organisationer. 313240
Vitaliseringen av Turkiets regionala deltagande kan dessutom ses i ljuset av en ökad frustration från politiker präglade av politisk islam.33 AKP:s ledarskikt har riktat kritik gentemot den utrikespolitik som förts sedan republikens grundande. Kritiken låg i att policy har varit alltför västerländskt orienterad, vilket har lett till en viss nonchalans mot upprättandet av djupa relationer med länder i Mellanöstern och en relativ isolation från dess grannar.3435 Den traditionella turkiska eliten i Ankara erhöll under den kemalistiska tiden en bild av Turkiet som en sekulär stat influerad av europeisk modell, avskuren från religion. Dessutom har den utrikespolitik som bedrivits av det kemalistiska etablissemanget varit mer timid, och isolationistisk i jämförelse med den utrikespolitik som bedrevs under det ottomanska riket.3645
Med bakgrunden av en återhållsam och eurocentrisk turkisk utrikespolitik i beaktning, kan tydliga tecken på en förändring i utrikespolitiskt beteende noteras sedan Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) tillträde till makten år 2002.46 Den nya politiken syftade till att förbättra relationen med muslimska grannar i Mellanöstern, och man blev mer involverad i frågor i regionen. En mängd ekonomiska avtal stiftades med närliggande länder vilket ledde till ökad ekonomisk integration. Man inledde även arbetet att förstärka Turkiets politiska och ekonomiska inflytande för att på detta
31 Aloudah 2016, s.299
32 Piotr Zalewski, (2013) How Turkey Went From ‘Zero Problems’ to Zero Friends. Foreign Policy Magazine.
https://foreignpolicy.com/2013/08/22/how-turkey-went-from-zero-problems-to-zero-friends/ 40
Republic of Turkey, Ministry of Foreign Affairs, Policy of Zero Problems with our Neighbors.
http://www.mfa.gov.tr/policy-of-zero-problems-with-our-neighbors.en.mfa
33 Galip Dalay (2016) Turkish Foreign Policy after Davutoglu: Continuity vs. Rupture. Al Jazeera Center for Studies. 34 Aksu 2017, s.123
35 Ahmet Davutoglu (2013) Zero problems in a new era. Ministry of Foreign Affairs.
http://www.mfa.gov.tr/zeroproblems-in-a-new-era.en.mfa )
36 Aloudah 2016, s.91 45 Aloudah 2016, s.109 46 Ibid, s.14, s.91.
sätt bli en större spelare på den internationella arenan. Enligt dess policyskapare är Turkiets rika historia och geostrategiska position av stor betydelse och bör därför hävda sig ytterligare internationellt för att säkra dess nationella intressen. 3738Den nya utrikespolitik som Davutoglu uttryckte hade också en idealistisk sida, som var präglad av politisk islam då han hävdade att Turkiet skulle bygga nya goda relationer med sina muslimska grannar och att man inte bör ta beslut som alienerar landet från de människorna som bor i samma region. Insatser gjordes för att landets utrikespolitiska agenda inte längre skulle präglas av konflikter med närliggande länder. Istället för att se dess närområde som en potentiell källa för problem, skulle det bli en arena för samarbete och partnerskap. Dessutom artikulerade det turkiska säkerhetsetablissemanget Davutoglus linje om en utrikespolitik med ett humant ansikte, som stöttar mänskliga rättigheter och som balanserar säkerhet med frihet. 39
Dagens förutsättningar i Mellanöstern ser annorlunda ut än vad det gjorde när Davutoglu utformade Turkiets utrikespolitiska agenda. Historiska skeenden har förändrat regionen på bara några få år. Den arabiska våren, IS härjningar, kriget i Syrien och en upptrappad maktkamp mellan Iran och Saudiarabien är några få exempel i en längre kedja av konflikter som snabbt har utvecklats i Turkiets närhet. Trots detta består flera delar av Davutoglus utrikespolitiska linje i sittande utrikesministern Mevlut Cavusoglus politik. Utrikespolitiken behåller dess idealistiskt uttryckta prägel, dess beslutsamma natur och dess strävan att anknyta till nya länder globalt och regionalt genom diplomati. 40 Enligt turkiska utrikesdepartementet har Turkiet idag den femte största diplomatiska nätverket i världen.41 Dock kan vissa skillnader i den nya utrikespolitiken också urskiljas från den gamla.
37 Ibid s.14 38 Dalay 2016. 39 Davutoglu 2013.
40 Mevlut Cavusoglu. (2016) Humanistanbul: World Humanitarian Summit. Ministry of Foreign Affairs.
http://www.mfa.gov.tr/article-by-h_e_-mr_-mevl%C3%BCt-%C3%A7avu%C5%9Fo%C4%9Flu_-the-minister-offoreign-affairs-of-turkey-entitled-_humanistanbul_--world-humanitarian-summit_.en.mfa
http://www.mfa.gov.tr/synopsis-of-the-Den turkiska regeringen artikulerar att dagens utrikespolitik är skapt för att kunna anpassas till samtidens snabba förändringar och osäkerhet.42 Sammanfattningsvis pekar utvecklingen mot att turkisk utrikespolitik har ombildats till en doktrin som är mer dynamisk och anpassningsbar och som fokuserar mer på Mellanöstern som region. Kort sagt har turkisk utrikespolitik förändrats efter AKPs tillträde och efter nya geopolitiska omständigheter.
Den centrala frågan som uppsatsen försöker att besvara är vad som har påverkat den beroende variabeln; var någonstans kan konkreta anledningar till denna förändring hittas? De må finnas i externa stimulis, i interna omständigheter, eller i en kombination av dem båda. I nästkommande avsnitt kommer variabler att analyseras som har förklaringsvärde för den förändrade linjen i turkisk utrikespolitik.
4.2 Två oberoende variabler: Strukturell omvärld
Med tanke på uppsatsen omfång och för tydlighetens skull har jag begränsat den strukturella omvärldsbeskrivningen till två centrala externa skeenden som visat sig vara av stor betydelse för turkisk utrikespolitik. Det som kommer att beskrivas i första delen av detta avsnitt är (A) Turkiets omgivning efter Sovjetunionens fall och (B) Turkiets involvering i dagens krig i Syrien. Dessa skeenden kommer att beskrivas på ett övergripande sätt, för att ge en generell bild av omgivningens påverkan på Turkiets policyutfall. Enligt den neoklassiska realismens logik har dessa två externa stimulis pressat Turkiet till att anpassa sig, vilket i kombination med intervenerande variabler inom Turkiet resulterat i ett visst policyutfall. Under uppsatsens gång har intervenerande variabler identifierats som är relaterade till de två skeendena och som har förklaringsvärde för Turkiets ökade involvering i Mellanöstern. De intervenerande variablerna presenteras i nästkommande avsnitt.
4.2.1. Kalla krigets slut
Ett historiskt skeende som är relevant för Turkiets utrikespolitiska skifte är Sovjetunionens fall och slutet på det Kalla Kriget. Det Kalla Kriget hade stor inverkan på det internationella systemets struktur och fragmenteringen av det östra blocket medförde en ny politisk realitet i Mellanöstern43.
42 Ibid
Sedan andra världskrigets slut utspelade sig en maktkamp mellan västblocket och östblocket i nästan alla av jordens hörn, inklusive i Turkiets närhet i Mellanöstern. När kraftmätningen mellan Öst och Väst plötsligt upphörde i denna region, utvecklades ett maktvakuum som ett resultat av Sovjetunionens fall, som hade implikationer för regionen. 44
Efter Kalla Krigets slut var hotet från Sovjet inte lika påtaglig, vilket gjorde att en av 1950-talets anledningar till Turkiets NATO-medlemskap och starka band med USA reducerades.45 NATOmedlemskapet är fortfarande en central del av turkisk utrikespolitik, men landet positionerar sig annorlunda i dagens strukturalistiska omvärld, dels för att geopolitiska förhållanden är förändrade, men också för att kunna verka mer självständigt och för att i slutändan nå sitt mål att vara en avgörande regional makt. Detta görs genom att föra dialog och samarbeta med flera aktörer samtidigt, där aktörer som Ryssland, Iran, Europa och USA ingår för att gagna nationella intressen.56 De förändrade geopolitiska förutsättningar för Mellanösternregionen under 90-talet
och 2000-talet grundades i Kalla Krigets slut, och detta kan ses som en del i en längre kedja av processer som lett till Turkiets ompositionering. Dessa förutsättningar, i kombination med interna faktorer som skall redogöras för i andra delen av kapitlet, har haft betydelse för Turkiets strategiska logik och policyriktning.
4.2.2 Kriget i Syrien
Kriget i Syrien har förändrat Turkiets närområde drastiskt. Flera stater med traditionell militär är involverade i konflikten, tillsammans med ett antal icke-statliga aktörer stödda av utomstående makter.46 Detta gör kriget oerhört komplext. För en så hög verkningsgrad som möjligt för detta avsnitt, så kommer fokus att ligga på de mest väsentliga delarna för Turkiet i relation till Syrienkriget. De har identifierats som ISIS utbredning i Syrien samt en etablering av väpnade kurdiska styrkor vid Turkiets södra gräns. Dessa två externa stimuli är sammankopplade, de har påverkat varann och kan båda länkas samman i en längre kedja av händelser i kölvattnet av den Arabiska Våren.
44 Aloudah 2016, s.134
45 Kemal Kirişci, Ilke Toygür (2018) As Turkish democracy declines, what’s the role for fellow NATO
members? Brookings Institute. https://www.brookings.edu/blog/order-from-chaos/2018/07/23/as-turkish-democracydeclines-whats-the-role-for-fellow-nato-members/ 56 Cook, 2018.
Väpnade kurdiska styrkors etablering i norra och östra Syrien är en viktig komponent för att förstå Turkiets utrikespolitiska handlande i dess närområde under de senaste åren. I takt med ISIS ökade härjningar och dess upprättande av ett kalifat som sträckte sig från Irak till Syrien stöttades kurdiska väpnade styrkor av den USA-ledda koalitionen Combined Joint Task Force. YPG, en central del av de kurdiska styrkorna tillhör Syrian Democratic Forces, som under de senaste åren aktivt stridit mot ISIS.47594849
Den militära utvecklingen i Syrien har skapat en viss ängslan för turkiska policyskapare,
eftersom YPG och dess allierade i SDF har gjort stora landvinningar i norra Syrien och Irak. Det syriska territorium som lagts under SDF:s kontroll gränsar till Turkiet och till det syriska
territorium som turkiska styrkor kontrollerar efter två militära operationer: Operation Euphrates Shield (2016) och Operation Olive Branch (2018). Turkiet inledde Operation Olive Branch för att förhindra den kurdiska enklaven i västra Syrien från att länkas ihop med den östra enklaven som var under SDF:s kontroll. Genom att stödja vissa grupper från Den Fria Syriska Armén kunde de kurdiska trupperna tryckas tillbaka och förhindras att etablera sig över floden Eufrat och spridas vidare västerut. 61
Utvecklingen vid Turkiets södra gräns har resulterat i spänning mellan Ankara och den Demokratiska federationen av Norra Syrien (DFNF). Oro existerar hos turkiska ledare att om kurder lyckas att etablera en fullt autonom stat i Syrien kan det accelerera utbrytningsrörelsen i andra kurdiska områden i Mellanöstern, exempelvis i Turkiet och Iran. 50
Ur en turkisk synvinkel har denna utveckling lett till att vissa turkiska säkerhetsintressen har fallit i linje med Iran och Ryssland. Detta innefattar främst behovet av att skapa stabilitet i Syrien genom att Bashar-Al-Assad sitter kvar vid makten och att insatser görs för att hindra en ökad kurdisk
47 Combined Joint Task Force-Operation Inherent Resolve PAO Press release (2018) CJTF-OIR, partner forces continue the fight, degrade ISIS capabilities. US Central Command
http://www.centcom.mil/MEDIA/NEWSARTICLES/News-Article-View/Article/1704314/cjtf-oir-partner-forces-continue-the-fight-degrade-isis-capabilities/59 Combined Joint Task Force Operation Inherent Resolve APO AE
09306. http://www.inherentresolve.mil/Portals/14/Documents/Mission/HISTORY_17OCT2014-JUL2017.pdf?ver=2017-0722-095806-793 ,
48 Global Conflict Tracker, Background (2019) Council on Foreign Relations.
https://www.cfr.org/interactives/global-conflict-tracker?cid=ppc-Google-grant-conflict_tracker-49
&gclid=EAIaIQobChMI9__1wr2-2AIVQmYbCh3seAbeEAAYASAAEgKLjfD_BwE#!/conflict/conflict-betweenturkey-and-armed-kurdish-groups61 Kasapoğlu, Ülgen. 2018. 50 Global Conflict Tracker, Concerns (2019)
självständighet. Turkiet och Iran har båda intressen av att behålla Syriens territoriella integritet. Ett suveränt Syrien är i deras ögon viktigt för att undvika regional instabilitet eftersom en nedbrytning av Syrien som stat kan ha oönskade spilleffekter som hotar både Turkiets och Irans territoriella integritet. I ljuset av detta kan den Iransk-ryska axeln tidvis ses som en bättre lämpad samarbetspartner än NATO och USA.5152 I dagsläget verkar Turkiska FPE:s mer bekymrade över kurdernas etablering än ISIS, då ISIS ställning i regionen har marginaliserats dramatiskt sedan 2017.53 I turkiska ögon kan Iran och Ryssland ses som en mer pålitlig partner än USA och NATO
när det gäller framtida konflikter med regionens kurder. Iran, liksom Turkiet, har en relativt stor kurdisk minoritet som utgör ca 10% av befolkningen.54 Båda länder delar därför säkerhetsintressen
i en väldigt central fråga. Något som bör nämnas är att Iran, Turkiet och Ryssland fortfarande har en viss misstro av varann p.g.a. historiska erfarenheter av krig och maktkamp i regionen, men detta bör inte hindra dem från att lyckas samarbeta i vissa ekonomiska och säkerhetspolitiska frågor där deras intressen är förenade.67
Tecken på ett turkiskt närmande mot Iran och Ryssland i somliga utrikespolitiska frågor kan återfinnas i samlade politiska ansträngningar. Ett exempel är den politiska viljan att lösa kriget i Syrien genom fredssamtal i Astana i november 2017, lett av Ryssland, Iran och Turkiet. Initiativet förstärktes ytterligare i september 2018 under ett trepartimöte i Tehran där beslutsamheten att fortsätta det trilaterala samarbetet bekräftades på nytt. Statscheferna signerade ett gemensamt uttalande som befäste deras hängivenhet till att skydda Syriens territoriella integritet och att förgöra ISIS, Al-Nusra och andra terroristgrupper som är associerade med dem. Dessutom uttrycktes ett starkt engagemang för att hindra alla försök från separatistgrupper att underminera Syriens
51 Melike Janine Sökmen (2018) Russia, Iran and Turkey, a common strategy in Syria? Barcelona Center for
International Affairs
https://www.cidob.org/en/publications/publication_series/notes_internacionals/n1_196/russia_iran_and_turkey_ a_common_strategy_in_syria)
52 Colin P. Clarke and Ariane M. Tabatabai.(2018) Is Major Realignment Taking Place in the Middle East? Why Turkey Is Pivoting Toward Iran and Russia. Foreign Affairs. https://www.foreignaffairs.com/articles/turkey/201810-
31/major-realignment-taking-place-middle-east?cid=soc-tw&fbclid=IwAR1idYeCzMLDXtomtPVhgKQfVeGncdFXXlYkrAsDiWlTkjM5Y9RA2aBWdI).
53 US Central command, 2018. CJTF-OIR
54 (The World Factbook, Iran, Central Intelligence Agency
.
territoriella gränser och den nationella säkerheten hos närliggande länder.55 Ett annat tecken kan påträffas i den ekonomiska relationen mellan Turkiet och Ryssland efter ett kontroversiellt beslut av den turkiska militären att upphandla det ryska missilförsvarssystemet S400 istället för det amerikanskproducerade Patriot-systemet. S-400 är inte kompatibelt med det redan etablerade NATO-systemet som garanterar ett brett skydd för Turkiet, vilket skapar problem. Dessutom är det bekymrande för NATO-länder då S-400 har potential att skapa en dualitet i Turkiets försvarsinfrastruktur. 5657 USA har även uttalat sig kritiskt mot upphandlingen och har i protest
fryst leveranser av stridsflygplanet F-35 Stealth Fighter eftersom man är bekymrad över att den ryska militären kan studera flygplanets teknologiska egenskaper och potentiellt infiltrera dess datorsystem genom S-400.58 Byggandet av den ryska gasledningen TurkStream 59 kan tillsammans med upphandlingen av försvarssystemet S-400 placeras i en kedja av värmande ekonomiska relationer mellan Ryssland och Turkiet sedan nedskjutningen av ett ryskt stridsplan över Turkiet i november 2015. Handelsrelationen länderna emellan har förbättrats avsevärt sedan november 2015.6061
Turkiet har dessutom förbättrat sin handelsrelation med Iran sedan AKP sjösatte sin Zero problems with neighbors policy 2002. Turkiet är en nation som är starkt beroende av att importera olja och
55 Republic of Turkey, Ministry of Foreign Affairs. Joint Statement by the President of the Islamic Republic of Iran, the President of the Russian Federation and the President of the Republic of Turkey, Tehran, 7 September 2018
http://www.mfa.gov.tr/iran-rusya-turkiye-ortak-aciklamasi_en.en.mfa
56 US Central Command, Aug. 28, 2018. Department Of Defense Press Briefing by Secretary Mattis and General
Dunford in the Pentagon Briefing Room.
http://www.centcom.mil/MEDIA/Transcripts/Article/1615305/department-of-defense-press-briefing-by-secretarymattis-and-general-dunford-in/
57 Burak Ege Bekdil, Oktober 28 2018. Turkey defense minister announces timeline for S-400 deployment. Defense
News, https://www.defensenews.com/land/2018/10/26/turkey-defense-minister-announces-timeline-for-s-400deployment/ ).
58 Sebastien Roblin (September 2 2018) Congress Temporarily Banned Sale of F-35 Jets to Turkey (But Turkish Pilots Are Still Training to Fly Them) The National Interest.
https://nationalinterest.org/blog/buzz/congress-temporarilybanned-sale-f-35-jets-turkey-turkish-pilots-are-still-training-fly
59 (Atlantic Council, October 2016,
https://www.atlanticcouncil.org/blogs/new-atlanticist/with-pipeline-russiasustains-dominance-of-turkish-gas-market
60 Muhittin Tolga Özsağlam, (2018) Russia-Turkey Relations: Conflict And Limited Cooperation In The Post-Soviet
Era
https://www.researchgate.net/publication/323665364_Russia-Turkey_Relations_Conflict_And_Limited_Cooperation_In_The_Post-Soviet_Era
61 Pavel K. Baev Kemal Kirişci. (2017) An ambiguous partnership: The serpentine trajectory of Turkish-Russian relations in the era of Erdoğan and Putin. Turkey Project Policy Paper Number 13, Center on the United States and Europe at Brookings.
gas, Iran har under en längre tid bistått Turkiet med detta. Turkiska utrikesministern, energiministern och presidenten har alla uttryckt att Turkiet kommer att fortsätta att importera iransk olja och gas trots de sanktioner som Iran blivit utsatta för under 2018. 62 Detta kan ses som ett ställningstagande från turkisk sida gentemot USA.
Turkiets försämrade relation med USA är också en viktig beståndsdel för att förstå turkiskt handlande i sitt närområde. Sett ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv så har den bilaterala relationen påverkats av att båda länderna har militär stationerade i norra Syrien, och att de faktioner som respektive land stödjer är i konflikt med varann. Den USA-ledda koalitionen har stöttat kurdiska styrkor i deras kamp mot ISIS, men kurdiska väpnade styrkors intressen överensstämmer inte med turkiska säkerhetsintressen att bibehålla Syriens territoriella suveränitet.63
Sammanfattningsvis vill jag poängtera att båda externa stimuli som nämnts ovan har haft påverkan på Turkiets utrikespolitiska förändring. Detta har skett i kombination med de intervenerande variablerna som presenteras härnäst.
4.3 Inhemska intervenerande variabler
I detta avsnitt lyfts de fyra kategorierna som innehåller viktiga inhemska intervenerande variabler för Turkiets förändrade utrikespolitiska riktning. Dessa har enligt analysmodellen format policyutfallet genom att inhemska aktörer har reagerat på den press som den strukturella omvärlden ger upphov för, vilket har begränsat vilka utrikespolitiska beslut som kan tas. Analysobjekten inom varje kategori har alla haft en särskild påverkan på Turkiets beslutsprocess, som lett till en ökad involvering i Mellanöstern. Inför detta avsnitt är det viktigt att påpeka att det är svårt att fullständigt skilja kategorierna från varandra, för de aktörer och processer som analyseras är till viss del sektorsövergripande. Detta innebär att kategoriernas avgränsning från varann inte skall tas helt bokstavligt, utan det måste finnas utrymme för insikten att det kan finnas samband mellan
62 Humeyra Pamuk, Ali Kucukgocmen. Augusti 8 2018 Turkey to continue buying natural gas from Iran despite U.S. sanctions. Reuters https://www.reuters.com/article/us-iran-nuclear-turkey/turkey-to-continue-buying-naturalgas-from-iran-despite-u-s-sanctions-idUSKBN1KT210
63 Republic of Turkey, Ministry of Foreign Affairs. Joint Statement by the President of the Islamic Republic of Iran, the President of the Russian Federation and the President of the Republic of Turkey, Tehran, 7 September 2018
intervenerande variabler i de olika kategorierna. Aktörer och processer som analyseras påverkas ibland av händelser som härstammar från samma källa, de hänger därför tidvis ihop.
4.3.1 Intervenerande variabler inom kategorin Ledares verklighetsbilder (Leader images)
Den första kategorin av uppsatsens intervenerande variabler fokuserar på politiska ledares perception av verkligheten. Enligt analysmodellen klassificeras detta som en världsbild, vilket innefattar hur ledaren upplever och tolkar världen runtomkring sig. FPE bedömer sin relativa makt gentemot andra aktörer, vilka möjligheter som existerar för samverkan och de handelsmöjligheter som konkurrerande aktörer har utifrån vederbörandes världsbild. Enligt denna kategori kan omgivningen inte tolkas utan de värderingar vi har och den uppsättning åsikter som existerar hos ledaren.64 Vid noggrannare analys av Turkiets mest tongivande utrikespolitiska aktörer (FPE) under det senaste decenniet kan man urskilja intervenerande variabler som kan ha påverkan på Turkiets ökade fokus på Mellanöstern.
Turkiska ledares kritik mot det internationella samfundets makthierarki
En intressant variabel är den starka kritik som turkiska FPE har uttryckt mot samtidens världsordning och den globala uppfattningen av rättvisa.78 Uttalanden kan tolkas som att turkiska FPEs vill förändra världens makthierarki, då man ser den som orättvis och irrationell. Det mest framstående exemplet på detta är den kritik som har riktats mot FN och den globala dominans som Säkerhetsrådets permanenta medlemmar erhåller. Turkiska ledare anser att systemet är föråldrat, då det utformades efter de materiella omständigheter som existerade efter Andra Världskriget. Dock finns en god inställning till internationella institutioner från Turkiets ledares sida, men man efterlyser reformer av de föråldrade institutionerna som ger upphov för en orättvis världsordning.7965 64 Se avsnitt 2.4.2 78 Aksu 2017, s.123 79 Ibid, s. 142. 65 Dalay, 2016.
Vidare har Erdogan har uttryckt sig kritiskt med orden ”The world is bigger than 5” för att betona den globala ojämlikheten som FN:s systemet understödjer. Enligt Erdogan, bör man genom att samarbeta med resten av världen förändra det internationella systemet från en eurocentrisk paradigm till en polycentrisk paradigm.6667
Således kan man kategorisera de turkiska ledarnas strävan som idealistisk, vars utrikespolitiska gärningar bygger på etiska argument om global rättvisa. De mål man vill uppnå är enligt analyser att omforma den internationella ordningen till en mer rättvis sådan. Man kan tolka följande uttalanden som en stark kritik från den turkiska eliten mot den nuvarande maktbalansen och den passivitet i konfliktlösning som följer det rådande systemet:
“(…)we (as the Turkish ruling elite) demand a re-structuring of the international organizations on equitable basis as the destiny of all countries is bound to what the 5 permanent members of the UNSC will say.” 68
“(…)7 billion world population cannot bear this injustice, unfairness, tyranny and imbalance.” 69
Fortsättningsvis har den f.d. utrikesministern Davutoglu uttryckt en världsordning där Turkiet inte längre enbart ska vara en brygga mellan öst och väst, utan också en central regional spelare som kan ta egna initiativ när rådande system uppenbart inte fungerar för att lösa problem i dess närområde. VETO-röster i samband med kriget i Syrien är ett starkt exempel på Säkerhetsrådets bristande förmåga att lösa konflikter.70 86 Utöver detta har Erdogan uttryckt kritik mot att Säkerhetsrådet inte har någon permanent muslimsk medlem, utan 4 av 5 medlemmar är kristna länder. Erdogan och Davutoglus är inte ensamma att uttrycka denna linje, agendan delas av andra turkiska grupper präglade av politisk islam. Inställningen överensstämmer dessutom med f.d. partiledaren av Välfärdspartiet, Necmettin Erbakan, som eftersträvat att balansera den västerländska dominansen och att stärka muslimska länders politiska inflytande. Åtskilliga
66 Dalay, 2016 67 Aksu 2017, s.142 68Aksu 2017 s.128 69 Aksu 2017, s.128
70 Dag Hammarskjölds Library, Security Council - Veto List United Nations http://research.un.org/en/docs/sc/quick, 86 Security council report, Chronology of events – Syria.
