Intervju med Per-G. Lundquist

Per-G. Lundquist är ämnesföreträdande professor i öron-näsa-hals-sjukdomar. Han är även vetenskapligt råd för Socialstyrelsen.

(http://www.mai.liu.se/~milun/inr/oto/staff/perlu.html)

Denna intervju genomfördes som en telefonintervju tisdagen den 10 maj 2005.

De audiologer vi pratat med hittills gillar inte remisskravet. Vad är din åsikt om det?

”Det tycker inte jag heller. Det är ganska idiotisk.”

En av de som vi pratat med tyckte att allmänläkarna var kompetenta att bedöma enklare sjukdomstillstånd, men att när det gäller att agera så tar det för lång tid. Vad är din syn på det?

”Det finns en överenskommelse med primärvården, det så kallade primäravtalet, som jag själv var med och skrev. Man kom överens om att ’banala’ önh-sjukdomar väl kan behandlas i primärvården, men däremot skall komplikationer och svårare saker

60

naturligtvis gå till öronläkarna. De med yrsel och olika hörselnedsättningar, de ska ju gå till öronspecialist.”

Vad anser du vara de behandlingsmetoder som är bäst när det gäller tinnitus?

”Tinnitus är ett väldigt svårt område, därför att i en del fall kan man med säkerhet säga att tinnitus uppkommer i innerörat, men det är inte alltid så. Tinnitus kan mycket väl uppkomma högre upp i det centrala nervsystemet. Det finns idag ingen

behandlingsform av tinnitus som är allmängiltig, utan det behöver utredas mycket ordentligt. Den psykologiska behandlingsformen kan vara väldigt bra, framför allt när det gäller centralt förorsakad tinnitus.”

Men hur är det med det som uppkommer av skador i öronen?

”De är i stort sett alltid förenade med hörselskada, och den kan vara antingen på grund av bullertrauma eller förorsakad av åldersbetingad hörselnedsättning.”

Vilka av de aktuella behandlingsmetoderna tycker du är befogade?

”Jag behandlar inte tinnitus, jag gör inte det. På universitetet är det ju hörselvården och audiologerna som arbetar med det. Man har ju försökt behandla på olika sätt, t ex med medicin på olika sätt och man har även försökt med elektrisk stimulering av blodcirkulationen.”

Vi har hittat en behandlingsmetod med laser. Där verkar det vara bra resultat. Vilken åsikt har du om det?

”Nej, det är helt fel. Det finns någon som behandlar med laser i Sverige, och där kanman säga att det finns inte någon verifierad och korrekt undersökning som kan visa att man har en effekt av laserbehandling, annat än placeboeffekter. Och det vet jag, för jag har faktiskt mycket noggrant gått igenom det inför en utredning till Socialstyrelsen.”

Hur skulle du definiera begreppet ”vetenskap och beprövad erfarenhet”?

”Det finns egentligen inte några bra undersökningar … den psykologiska

behandlingsformen, där finns det vettiga undersökningar. Men i övrigt så försöker man med olika metoder. Det finns alltså inte några dubbelblinda studier när det gäller tinnitus.”

En professor har sagt att det inte finns några dubbelblinda studier när det gäller de psykologiska behandlingsmetoderna

”Nej, problemet är att man inte kan göra dubbelblinda studier [på det] helt enkelt.

Om man har ett strängt begrepp på ’vetenskap och beprövad erfarenhet’ så

vetenskapligt finns det ju inga belägg [för laserbehandling]. ’Beprövad erfarenhet’, det är ju lite samma sak där egentligen. De behandlingsformer som man använder är inte skadliga, så mycket kan man säga.”

Gäller det också för laserbehandling?

”När det gäller laserbehandlingar så råder det delade meningar om det kan vara farligt för innerörat eller inte. Tanken med laserbehandling är ju att lasereffekten skulle då stimulera till förbättrad blodcirkulation, och påverka hörsel- och balansceller, men det finns inga sådana belägg. Det som är mycket anmärkningsvärt är att i de laserbehandlingar som utförs så absorberas i stort sett hela laserenergin i hörselgången

61

och trumhinnan, och när det kommer fram till mellanörat så är det så försvagat att det inte kan genomtränga benkapseln till innerörat.”

Laserljuset når alltså inte fram?

”Nej.”

Då har det ingen effekt heller?

”Nej. Det värsta är att de som behandlar - det finns alltså personer i Sverige som behandlar med laser - de har ju inte kompetens att reda ut om det är en cochleär skada eller var någonstans som tinnitusen har uppkommit. Det är alltså en kvasivetenskaplig behandlingsform och som både Socialstyrelsen och jag anser inte skall förekomma.

Och det kan inte tas i allmänt bruk förrän man har genomfört korrekta och

dubbelblinda studier med hänsyn till placebo och sådant. Man skall ha klart för sig att personer som går till laserbehandling ofta är desperata och har då upplevt i stort sett alla andra behandlingsformer utan framgång. När de då hamnar hos en laserterapeut så har de oftast starka personligheter och patienten vill tro och hoppas, och då

uppkommer placeboeffekter, som alltid.”

Vi har hittat två dubbelblinda studier som genomfördes i Tjeckien. En av dem var på 200 patienter, varav 84 procent blev förbättrade i sin tinnitus. Känner du till

studierna?

”Jag vet att inga av dessa studier har publicerats i någon refereegranskad tidskrift.”

Är det ett krav på vetenskaplighet?

”Ja, jag tycker att det är ett rimligt krav.”

Finns det risker med metoder såsom laser? Är det skadligt?

”Jag tror inte det, personligen, av den mycket enkla anledningen att den energi som används är så låg att den inte kan påverka innerörat.”

Och det kommer alltså inte fram heller?

”Precis. Därför finns det inte någon reell risk. I det här fallet med laserterapeuten i Stockholm, som är en manlig sjuksköterska, där har HSAN tidigare bedömt, via sina experter, att man inte kan utesluta risker.”

Hur bör en korrekt studie genomföras?

”Patienterna skall utredas på standardiserade sätt, med t ex audiogram. Man kan ju, tyvärr, inte jämföra de flesta av dessa positiva laserbehandlingsstudier, då de gjorts på olika sätt. Man redovisar inte patienturvalskriterierna och har oftast för små grupper.

Man har inga kontrollfall. Så att det är inte lätt.”

(Lundquist)

62