Under min tid inne i reenactment-gemenskapen intervjuade jag sex andra reenactors. Personerna valdes med avsikten att få en bred spridning av erfarenheter i gemenskapen. Två av de intervjuade var kvinnor och fyra var män. Tre av dem hade många års erfarenhet och hade på olika sätt haft inflytande över organisationen av evenemang och föreningar, medan tre av dem hade mindre erfarenhet. De intervjuades åldrar spände från 20 till 66 år och de ingick i olika föreningar.
Dessa intervjuer var en förlängning av den autoetnografiska metoden, då även de fungerade som en studie i förhandlandet av en förståelse av gemenskapen och föreställningen av det förflutna. Intervjuerna ägde rum i anslutning till eller under ett pågående evenemang. De intervjuade bar liksom jag kläder som var anpassade för evenemanget och vi talade med varandra med utgångspunkten att vi ingick i samma gemenskap. Intervjuerna förändrades över tid där den första, som utfördes sommaren 2016, fungerade som en del i min egen orientering i gemenskapen och ett sätt att bättre förstå den. Personen jag talade med fungerade som en vägledare och jag ställde många frågor om hur gemenskapen var uppbyggd och hur ting och relationer hanterades och fungerade. Vid den sista intervjun, som utfördes sommaren
2018, var rollerna ombytta och jag själv fungerade som mentor för personen jag intervjuade. Intervjuerna var på detta sätt också en del av den autoetnografiska metoden, där jag kunnat studera min egen utveckling i relation till gemenskapen. Intervjuerna var också ett sätt att studera relationerna mellan de roller olika personer väljer att anta inom gemenskapen, även om dessa roller sällan går så långt som faktiska personor.145 Jag noterade noga min egen position i gemenskapen vid tillfället för intervjun och de kläder som jag själv och den som intervjuades bar. Detta fungerade sedan som ett analysverktyg då skillnader i de riktningar som samtalet tog och det sätt vi samtalade på skilde sig åt mellan de olika intervjuerna. Kombinationen av kropp och kläder hos mig respektive hos den intervjuade resulterade i närhet och distans i samtalet. Målet med intervjuerna var både att få del av andra reenactors upplevelser av gemenskapen, men också att studera hur den materialitet och de relationer som gemenskapen byggs upp av påverkar hur medlemmar talar med varandra och hur de uppfattar den situation de befinner sig i. Som en del i den autoetnografiska metoden använde jag intervjuerna för att studera mitt eget interagerande med andra medlemmar och den påverkan som jag själv och de intervjuade hade på varandra i formuleringen av den gemenskap vi var del av.
Därför valde jag att utföra alla intervjuer under, eller i anslutning till pågående evenemang. Det förstärkte gemenskapens närvaro i samtalen, vilket var min avsikt då syftet med studien är att närmare förklara just de processer som pågår under evenemangen. Alla de intervjuade hade fått skriftlig information om mitt projekt och dess syfte och var mer eller mindre bekanta med mig när intervjun utfördes. Intervjuerna var semistrukturerade och utgick från ett antal teman som förebilder, kläder, grupperingar och maskulinitet/femininitet. Detta resulterade i olika långa samtal där de flesta varade i en timme, men där en intervju kändes färdig efter 30 minuter och en annan varade i närmare två timmar.
Jag vill betona mina försök att forma intervjuerna till just samtal. Denna strävan är hämtad från oral history-fältet, där en central punkt är att se intervjusituationen som ett möte mellan två subjekt.146 Intervjun måste ses som ett möte mellan två personer som bär med sig olika erfarenheter och förutsättningar in i intervjusituationen. Genom att se det som ett gemensamt konstruerande av en berättelse blir intervjun ett uttryck för relationen mellan dem som är del av situationen. Forskaren liksom själva situationen påverkar samtalet, men med denna utgångspunkt kan detta tillföra något till forskningen i stället för att hämma den.147 Genomgående i min studie fungerar intervjuerna
145 En persona kan liknas vid en roll på en teaterscen där det egna jaget ersätts med en fiktiv
livsberättelse kombinerat med ett alternativt namn och sätt att vara. Personen i fråga agerar i det här sammanhanget som om den lever i det förflutna och verkar oförstående i mötet med moderna ting.
146 Donald A. Ritchie, Doing Oral History, 2015 (2002), s.14.
147 Robert Nilsson Mohammadi, ”Berättelse och minne: Muntlig historia som flervetenskaplig
alltså som en del av de processer som pågår där deltagarna, däribland jag själv, formulerar vad gemenskapen innebär och vilka konsekvenser relationerna dem emellan får.
I alla fall utom ett kände de intervjuade mig enbart genom mitt deltagande i gemenskapen. En intervjuperson skilde sig från de övriga i det att han blev en del av gemenskapen på min uppmaning. Anledningen till att jag tog med denna person var en möjlighet att studera en annan människas upplevelse av att ingå i reenactment-gemenskapen, mer specifikt att ta med en person som definieras som manlig. Denna person, som i studien kallas Adam, introducerades för gemenskapen under sommaren 2018 i ett avslutande skede av mitt fältarbete. Förutom möjligheten att få ta del av Adams upplevelser inför och efter en introduktion i gemenskapen blev hans närvaro också ett sätt för mig själv att fortsätta med mina autoetnografiska studier. I det här fallet kunde jag närmare studera min egen upplevelse av att ha lämnat stadiet av initiering bakom mig och anta rollen som mentor för en ny medlem i gemenskapen, både genom autoetnografiska fältanteckningar och genom de två samtal som Adam och jag hade. Det första hade vi strax innan vi begav oss till reenactment-evenemanget och kläderna vi bar var anpassade efter det. Adam beskrev sina förväntningar och farhågor och vi samtalade på ett sätt som skiljer sig från de övriga intervjuerna eftersom jag kände till den gemenskap samtalet kretsade kring, medan han inte gjorde det. Med mina frågor sökte jag inte så mycket efter svar som kunde vägleda mig, utan samtalet fungerade som en bekräftelse och en nyansering av mina egna upplevelser av att stiga in i reenactment-gemenskapen och som ett befästande av min egen position som en fullvärdig medlem av gemenskapen. Det efterföljande samtalet liknade i stor utsträckning de övriga i det att båda parterna då var delaktiga i och hade erfarenhet av samma gemenskap. Skillnaden där låg i det faktum att vår bekantskap sträckte sig utanför reenactment-gemenskapen.
I de sex intervjuerna är det alltså möjligt att både se påverkan av olika deltagare och en förändring av mitt eget deltagande över tid. Fältanteckningarna får en större komplexitet i kombination med intervjuerna. Min egen förståelse för och deltagande i gemenskapen influeras av dem jag interagerar med, något som kommer fram i intervjuerna. I stället för att se intervjusituationen som skild från den autoetnografiska metoden såg jag den här i stället som en integrerad del i progressionen från ett utanförskap till ett insiderskap i den studerade gemenskapen.
Både intervjumaterialet och fältanteckningarna har transkriberats i sin helhet och bakgrundsljud, händelser som sker i bakgrunden, skratt, tystnader och kroppsrörelser har inkluderats. Detta förhindrade att viktiga detaljer utöver de talade orden föll bort och att de kunde analyseras. Allt material förvaras av författaren.
Reflexivitet
Den autoetnografiska metoden för med sig en annan typ av relation till det fält som studeras. Genom att pendla mellan att vara inne i och utanför fältet blir själva relationen en del av processen. Under hela projektet har tvekan funnits där: kan jag verkligen bedriva forskning genom att utgå från mig själv? Klarar jag av att förhålla mig kritisk till mina egna upplevelser? Jag stärktes och inspirerades i min strävan av Desirée Ljungcrantz avhandling Skrubbsår från 2017.148 Ljungcrantz avhandling behandlar föreställningar om hiv och hon utgår bland annat från sina egna upplevelser av att leva med hiv. Som ett sätt att hantera projektet som hotade att bli för personligt skapade Ljungcrantz en autofiktiv persona som fick tala i hennes ställe.149 På det sättet upprätthöll hon distansen till projektet men kunde ändå utforska sina egna upplevelser. Jag har inte valt att använda mig av ett alternativt jag, men jag har försökt att skapa en skillnad mellan de texter jag skrivit när jag varit inne i gemenskapen och de jag skrivit utanför. Även om det inte är lika uttalat som i Ljungcrantz fall har olika dimensioner av mig själv tagit form. Det finns en Reenactment-Marie som tillåts känna efter och uttrycka allt som kanske skulle kunna uppfattas som trivialt, känslosamt och affektivt. Reenactment-Marie var en del av gemenskapen. Det var hon som ville förstå och bli accepterad. Utanför fanns Forskar-Marie som genom sin distans kunde analysera och lyfta det upplevda till en annan nivå. Symbiosen dem emellan har inte varit helt enkel, speciellt inte i början av projektet. Efter hand blev det dock tydligt att de två rösterna fungerade utan att blandas ihop. För mig precis som för Ljungcrantz har det varit en trygghet att veta att ”den andra” har tillåtelse att tycka och känna hur mycket som helst och att ingenting av det kunde vara fel eller för mycket.
För att klargöra de två nivåerna i mitt skrivande arbetade jag tidigt med att skriva tentativa empiriska kapitel. Där utkristalliserades de två rösterna på ett sätt som skapade trygghet i det fortsatta insamlandet av material. Mina fältarbeten pågick periodvis. Under sommarhalvåret reste jag iväg på evenemang som varade runt fyra dagar och gick helt och hållet in i den världen. Strax efter att jag hade kommit hem renskrev jag mina fältanteckningar och lade till det jag mindes av mina upplevelser, det som hade stuckit ut och det som fick mig att känna extra starkt. Språket i fältanteckningarna är ett resultat av ett försök att formulera strömmen av upplevelser, reaktioner, reflektioner och erfarenheter under de intensiva fältstudierna. Möten och situationer utom min kontroll fick mening i själva nedskrivandet när de placerades i ett sammanhang. Utifrån detta material och det empiriska materialet från de sju intervjuerna växte ett antal analytiska kategorier fram som ytterligare bidrog till att skapa avstånd mellan de två
148 Desirée Ljungcrantz, Skrubbsår: berättelser om hur hiv föreställs och erfars i samtida Sverige,
Göteborg: Makadam, 2017.
jagen. Kategorierna fungerar som ett sätt att mer specifikt lyfta fram skilda upplevelser i deltagandet. De visar på en progression som hänger samman med deltagandet och förståelsen för gemenskapen.
De fem kategorierna kallar jag registrering, intryck, reaktion, erfarenhet och reflektion. Registreringen uppstår i ett initialt skede där den nya medlemmen försöker förstå gemenskapen i fråga och de normer som råder där. Intryck och reaktioner är känslomässiga och kroppsliga följder av en implementering av sagda normer. Erfarenheter är uttryck för en medvetenhet om att intryck och reaktioner förändrats över tid. Reflektioner består av utvecklade tanketrådar som relaterar till den samtida omvärlden och vetenskapliga teorier som påverkar upplevelserna inom gemenskapen.
Mer definierat handlar registrering om beskrivningar av sammanhang, händelser, personer, möten och liknande som ter sig som viktiga i situationen. Dessa förändras över tid och förekommer både i mina fältanteckningar och i intervjumaterialet. I fältanteckningarna fungerar registreringarna som ett sätt att visa på den mångfald av sinnesintryck som påverkar uppfattningen om de upplevda situationerna samt visar de normer som utgör gränserna för vad som ingår i återskapandet och som jag försöker applicera på mitt eget deltagande. Det handlar om målande beskrivningar som talar om hur någonting ”är”. I intervjumaterialet tar sig registreringen uttryck på liknande sätt när någon av deltagarna i samtalet beskriver gemenskapen. I följande citat blir det tydligt att påståendet är ett sätt att befästa ett kollektivt minne samtidigt som ordval som ”ju” visar på ett sökande efter bekräftelse från samtalspartnern och därmed samsyn.
Beatrice: Och slaverifrågan är ju ingenting som vi pratar om på de här träffarna. Det är inget argument som nordstatarna kommer med. ”Ja ni är jävla slavdrivare som kommer här”. För här i hobbyn är alla medvetna om att även nordstatarna hade ju slavar på den tiden. Så det argumentet använder vi inte här, för det är så sekundärt. Men ute i samhället och när man läser i historieböckerna så handlar det jättemycket om slaveriet. Men för oss är ju inte det den viktiga frågan. Utan det är ju mera självständigheten.150
Citatet sätter fingret på hur Beatrice uppfattar den gemensamma synen på inbördeskriget i gemenskapen. Hon talar om hur det ”är”. Genom intervjuerna kan deltagarna själva berätta om sin uppfattning om gemenskapen, sin egen relation till den och de materiella tingens historia och betydelse för dem.
Ting, situationer, platser, personer, fysiska upplevelser eller samtal kan beskrivas i registreringar, men de ger också upphov till intryck. I intrycken
synliggörs de sinnesupplevelser och känslor som ligger till grund för avhandlingens syfte. Kroppslighet och genus blir i vissa situationer uppenbara och fältanteckningarna visar hur jag själv blir medveten om detta. De normer och riktlinjer som omgärdar kombinationen av vissa kroppar och vissa handlingar i relation till ett kollektivt minne är möjliga att arbeta med eller mot. Intrycken visar upp exempel på situationer där jag ställs inför valet att följa riktlinjerna eller avvika från dem och på det sättet bli en del av den pågående förhandlingen av minnet. Följande exempel från fältanteckningarna visar en förhandling där riktlinjerna framträder och jag själv agerar ambivalent gentemot dem.
[Han] blev förvånad när han såg att det var jag som satt där i kvinnokläder. ”Ska inte du vara med?” frågade han. ”Nej”, svarade jag, ”jag har deserterat.” Jag skrattade och han frågade varför. Han verkade besviken och skakade på huvudet. När jag senare stod vid matlagningen kom han förbi och kände igen mig. ”Desertören!” utbrast han, men sedan sade han att jag var förlåten för att jag lagade så god mat.151
I citatet har jag tidigare blivit medveten om normerna i gemenskapen, hur det ”borde vara”, och själva citatet är ett uttryck för mitt hanterande av dem. Min kluvenhet inför mitt eget agerande och andras reaktion på det resulterar i de känslomässiga intryck som syns i citatet. Intryck i intervjumaterialet framträder i form av anpassningar i samtalet. De båda parterna anpassar sig efter varandra genom att inkludera och använda ord som ”vi”, exkludera genom att tala om ”dem” och att kategorisera genom att placera in varandra i olika grupper i gemenskapen. Dessa intryck visar på en aktiv strävan efter att rätta beteendet efter kroppars utseende och till det kollektiva minnet.
Vidare resulterar registreringar också i reaktioner. Dessa är nära besläktade med intryck, men här väljer jag att använda kategoriseringen för att beskriva fysiska utslag av olika upplevelser. Att beskriva reaktioner visar på kroppslighetens nära samband med utforskningen av de kollektiva minnena och de begränsningar som minnena för med sig.
Jag har ont i handen när jag skriver, det gör ont när jag rör mig, om jag sätter mig ner och om jag ställer mig upp. Jag vaknade i natt av att jag hade kramp i benen! Men jag tänker också på de stackars soldaterna som kände det här, fast säkert tio gånger värre! Jag vet hur det känns i armen när man sprungit runt och skjutit med ett gevär i fem timmar. Mina händer skakade efter några timmar.152
151 Fältanteckningar, Civil War Weekend, High Chaparral, 2016.
Genom beskrivningar av reaktioner på kroppsliga upplevelser och sinnesintryck synliggörs både den fysiska dimensionens centrala roll i föreställningen om de kollektiva minnena och det faktum att kroppen och sinnliga upplevelser utgör en tydlig gräns för återskapandets flytande position mellan dåtid och nutid. Vidare kan reaktionerna visa hur delade kroppsliga upplevelser performativt resulterar i känslor av inkludering och exkludering i gemenskapen.
Olika former av fysiska och mentala registreringar, intryck och reaktioner leder efter hand till erfarenhet. I intervjumaterialet kommer erfarenheten till uttryck i form av beskrivningar av den gemenskap personen ingår i och i förlängningen gränsen för vilka som befinner sig inuti gemenskapen och vilka som befinner sig utanför. En av de intervjuade beskriver här hur kläderna är en tydlig markör av tillhörighet och sin egen större erfarenhet jämfört med min:
Malin: Kommer man vanligt klädd så hälsar de knappt. Man känner inte igen folk när de har vanliga kläder på sig. Det vet du ju själv nu i alla fall. (Båda skrattar)153
Normer och koder framträder i intervjudeltagarnas beskrivningar av sina egna erfarenheter, vilka både avgränsar gemenskapen och ger de kollektiva minnena tydliga former. Med erfarenheten möjliggörs ett verbaliserande av gränserna för en delaktighet i gemenskapen och det blir tydligt att kroppsligheten utgör en central del i denna förståelse. I fältanteckningarna framkommer erfarenhet som en förändring över tid. Kunskap i form av kroppsliga handlingar överförs från en deltagare till en annan och bemästrandet av kunskapen i fråga påverkar relationerna och i förlängningen uppfattningen om de kollektiva minnena. Min egen roll och position i gemenskapen förändrades i takt med att jag tillgodogjorde mig fysisk kunskap och normer.
Den sista av de fem kategorierna kallar jag reflektion, vilket i fältanteckningarna innebär utvecklade tanketrådar där den upplevda situationen och det egna agerandet ställs mot tidigare forskning och teori.
Kvinnlig prydhet är något som förväntas och uppenbarligen var jag bättre på det än Stina. Det resulterade i att också jag blev mer medveten om hur jag rörde och klädde mig för att verkligen föregå med gott exempel för Stina. Detta var ytterligare en av anledningarna till att jag gick klädd i uniform hela sista dagen.154
153 Intervju med Malin, 2017.
I reflektionerna i fältanteckningarna framträder ramarna för de kollektiva minnena och i det här fallet också de fenomenologiska linjer som påverkar gemenskapen. I citatet ovan blir det tydligt att forskningen om fenomenologi påverkar min upplevelse av händelsen och min reaktion på den. Denna påverkan är unik för mig men kan fungera som ett exempel på hur varje enskild deltagare bär med sig erfarenheter utifrån som får effekter i förhandlingen med andra. Reflektionerna visar hur jag medvetet väljer att hantera resultaten av kroppslighet och genus i interaktionen med de andra deltagarna och min uppfattning om deras förväntningar. I intervjusituationen blir reflektionerna ett uttryck för en medvetenhet hos mig själv eller den jag talar med, om det egna deltagandets relation till en större omvärld och till vetenskaplig forskning. I materialet talar vi då om insikter om omvärldens påverkan på den egna uppfattningen av de kollektiva minnena. I förlängningen kan detta minne förändras till följd av reflekterandet över det egna agerandet.
Observationsspråket är beskrivande i relation till kontexten som tar form när personer, platser och skeenden formuleras, men det är också sökande i det att mina reaktioner på sammanhanget resulterar i reflektioner. De kroppsliga och materiella dimensionerna i beskrivningarna skulle vara möjliga att komma åt även på andra sätt än genom att uppleva dem själv. Att sakligt registrera hur gemenskapen är uppbyggd, hur relationerna mellan olika grupper och personer ser ut, vad de bär för kläder och vad de utför för handlingar är möjligt med traditionella observationer. Men i både fältanteckningarna och intervjuerna finns ytterligare en dimension, nämligen mina egna reflektioner. Intryck och registreringar sker omedelbart och skapar en komplex närhet mellan mig och det som händer, sägs och görs. De målande beskrivningarna av kontexten fördjupas av reflektionernas närhet.
De analytiska kategorierna var en del i den reflexiva processen, men även arbetet utanför fältstudierna kräver reflexivitet. Mitt deltagande i reenactment-gemenskapen förändrades över tid, till följd av min egen erfarenhet men också